DIXIKON

Ett skepp kommer lastat – med filosofer

Av JAN HENRIK SWAHN
Vi lever i en tid då. som jag ser det, inte ett tillfälle bör försummas att påminna om Greklands betydelse för Europa. Så varför inte slå ett slag för en bok som ger viktiga inblickar i nygrekisk filosofi och i det fransk-grekiska kulturella samarbetet under 1900-talet, på ett sätt som i alla fall delvis förklarar varför greker i dag tycker så illa om Merkel men tiger still om parhästen Sarkozy.

Boken bär titeln Destins d’exilés med underrubriken Trois philosophes grecs à Paris, är utgiven på förlaget Le Manuscrit i Paris och kan ses som frukten av ett seminarium i Stockholm för drygt ett år sedan, på Södertörns högskola och Franska Institutet. De tre filosofer som stod i fokus var Kostas Axelos (1924-2010), Cornelius Castoriadis (1922-1997) och Kostas Papaïoannou (1925-1981), samtliga till sin död verksamma och bosatta i Frankrike.
Läs mer...

Dépasser Darwin
Didier Raoult

Av RUTH LÖTMARKER
Ingen människa behöver någonsin känna sig ensam för varje människa är begåvad med ett rikt inre liv. Så spetsfundigt uttrycker sig den franske professorn i mikrobiologi, Didier Raoult, verksam vid ett forskningscentrum i Marseille. Han tänker då varken på våra andliga eller kulturella intressen utan på det faktum att var och av våra celler inhyser åtminstone hundra bakterier och tusen virus. Dessa mikrober gör varje individ till ett vandrande ekosystem.

Läs mer...

Au plaisir des lecteurs

Av LENA KÅRELAND
Litteraturens plats i samhället har diskuterats livligt under senare år i Sverige. Framförallt har skönlitteraturens roll i skolan varit under debatt. Många undersökningar tyder på att intresset för läsning har minskat både bland äldre och yngre. Också i Frankrike talar man om litteraturens kris, vilket även innebär en kris för humaniora i allmänhet.

Författaren och professorn i fransk litteratur Hélène Merlin-Kajman konstaterar i en artikel med rubriken ”Au plaisir des lecteurs” (Till läsarnas nöje”) i Le Mondes litteraturbilaga (23 mars 2012) att litteraturen inte längre intar någon central plats vare sig i Frankrike eller övriga Europa. Eliterna i det Läs mer...

La Guerre sans l’aimer
Bernard-Henry Lévy

Av RUTH LÖTMARKER
Den franske filosofen Bernard-Henri Lévy hör till den verkliga eliten av franska intellektuella och han är samtidigt dess mest omstridde representant. Hans senaste bok är väl ägnad att illustrera detta dubbla fenomen. Den utgör ett bra exempel på Lévys sätt att agera och på de känslor han väcker. Bokens titel kan verka motsägelsefull med tanke på författarens förkärlek att bege sig till och rapportera från avlägsna stridsplatser, antingen det har gällt Bangladesh, Bosnien eller Darfour. Varje gång har han ansett sig manad att ta ställning mot förtryck, mot etnisk rensning. Dock har han ofta blivit beskylld för att bedriva någon typ av lyxturism baserad på ärvd förmögenhet och ett väl upparbetat kontaktnät.
Läs mer...

En oavslutad filosofi
Merleau-Ponty efter 50 år

Av LOVISA HÅKANSSSON
För 50 år sedan avled oväntat den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty, då 53 år gammal och mitt uppe i arbetet med vad som borde ha blivit hans viktigaste verk. Under läsningen av Descartes Dioptrik drabbades han av en hjärtattack och avbröts i ett arbete som han ägnat sig åt i 14 år. Det skulle ha blivit en slutgiltig uppgörelse med den cartesianska idealismen men resulterade istället i tusentals sidor opublicerade manuskript, av vilka en liten del har givits ut postumt under titeln Le visible et l’invisible.
Läs mer...

Madman Bovary
Christophe Claro

Av NICLAS JOHANSSON
Madame Bovary – utgiven i Paris 1857 – är ett monument i den moderna västerländska litteraturen, ett monument byggt på ironins och läsningens osäkerhet. Flauberts medkänsla med Emma Bovary är lika välkänd som hans förakt för henne och med sin perspektiviskt dubblerade stil tvingar han även läsaren till detta tvetydiga förhållningssätt till hjältinnan. Det är likaså en roman som handlar om värdet av romanläsning. Madame Bovary går under av romanernas illusioner, medan läsaren av Madame Bovary renas av romanens desillusion.
Läs mer...

Gilbert Simondon
Om en bortglömd filosof

Av JOHAN SEHLBERG
För en tid sedan utkom tredje numret av Cahiers Simondon på L’Harmattan, en bokserie som under ledning av Jean-Hugues Barthélémy samlar essäer tillägnade den i Sverige och övriga världen föga kände franske filosofen Gilbert Simondon. Utgivningen av Cahiers Simondon (första numret utkom 2009 och det andra 2010) är emellertid ett av flera tecken på att situationen nu håller på att förändras och att ett intressant och angeläget tänkande är på väg att upptäckas på nytt.

Läs mer...

Tarabisco
Frédérick Tristan

Av NICLAS JOHANSSON
Frédérick Tristans nya bok, Tarabisco, handlar om gränsen mellan det egna och det andra och om följderna av att inte kunna upprätthålla gränserna.

Huvudpersonen, Lucien Calicot, håller på att förlora greppet – om verkligheten och om sig själv. Yttervärlden består endast av de fabriksarbetare som Lucien kan se från sitt köksfönster då de tar ett glas på baren mittemot. Inte heller den inre världen bevarar konturerna.

Läs mer...

Gallimard fyller hundra

Av CECILIA CARLANDER

Gide, Claudel, Aragon, Breton, Malraux, Joyce, Faulkner, Saint-Exupéry, Michaux, Sartre, Queneau, Ionesco, Pinter, Camus, Yourcenar, Duras, Kerouac, Modiano, Le Clézio, Kundera, Tournier… Listan över banbrytande och numera omistliga författarskap som introducerats och lanserats av det franska bokförlaget Gallimard är lång.

De skönlitterära originalutgåvornas bokomslag, de gulbeigevita med röda titlar inom svartröda ramar, är förmodligen bland de estetiskt mest tilltalande i längden, ja, klassiska – åtminstone för en stor skara frankofila bibliofiler.

Det är en sådan där gulbeigevit bok jag först ser framför mig när jag tänker på Gallimard. Eller så kommer jag att tänka på Pleiade-biblioteket; det kanske allra mest eftertraktade; vars utgåva vid sidan av Nobelpriset i litteratur skulle kunna ses som något av det finaste som kan hända ett författarskap.

Nu i maj 2011 fyller Gallimard hundra år och det går förstås ingen frankofil bibliofil förbi. Inte så många fransmän i övrigt heller, antagligen, för evenemangen är flera och hundraårsfirandet får utrymme lite varstans. Dessutom låter man Saint-Germain-des-Prés metrostation bjuda på förlagshistoria, och BnF, det franska nationalbiblioteket, passar på att ha en utställning om förlaget.

På BnF förmedlas inte minst Gaston Gallimards tankar bakom förlagsverksamheten; hur dennes dröm egentligen var att skapa någon sorts centrum, en plats, bortom all kommersialism, men att just det kommersiella ändå fick möjliggöra den där platsens tillkomst. Gallimards idéer och mycket därtill – bland annat tidiga lektörsutlåtanden och originalmanuskript såsom Sartres handskrivna Äcklet (La Nausée, 1931) – finns att ta del av och beskåda fram till början av juli i år på utställningen ”100 ans de Gallimard”.

Diverse litterära sammankomster står också på agendan i samband med jubileet. Ja, för att inte tala om medievärldens alla temanummer och program, eller Gallimards egna specialutgåvor.

Att hylla förlaget är naturligtvis även att hylla en stor del av de senaste hundra årens litteratur. Nog finns där en del värt att lyfta fram: 35 Goncourtpristagare, 36 Nobelpristagare – och ett nära oöverskådligt antal nya böcker som ges ut varje år av det aktade förlaget.

”Enragé” eller bara – kriminell…

Av ÅKE MALM

Efter alla uppbyggliga tankar om frid i juletid, landar man plötsligt i något som bara kan beskrivas som en helig vrede.

Och visst är det skönt emellanåt med ett verkligt latinskt utbrott av denna vrede. Den här gången är den så välformulerad att det skulle var oursäktligt att inte låta Dixikons läsare få ta del av densamma (klicka här för att komma till artikeln).

Den som står för utbrottet är Barbara Spinelli, ledarskaribent i La Repubblica. Bara för att placera in henne i sammanhanget: hon är dotter till Altiero Spinelli som skrev Ventotenemanifestet, en av de första texterna som talar om ett enat Europa, skrivet av en antifascist på fängelseön Ventotene utanför Lazios kust, för nästan 70 år sedan.

Barbara Spinelli var en av grundarna av La Repubblica tillsammans med Eugenio Scalfari. Men sedan dess har hon ägnat sig både åt Corriere della Sera och La Stampa. Hennes styrka är, vad italienska journalister kallar ”Il Fondo”, den brett upplagda, kommenterande och analyserande artikeln. Den gamla ”understreckaren” kanske kommer närmast den här specialiteten.

Nu har Barbara skrivit en ”fondo” med rubriken Battisti och Frankrike, den militanta ignoransen".

Först några ord som introduktion.

Timmarna före midnatt på förra årets sista dag, förkunnade Brasiliens avgående president Lula da Silva att han inte hade för avsikt att utlämna Cesare Battisti till Italien. Battisti är dömd för fyra mord till livstidsstraff. Morden begicks medan han agerade som medlem av PAC – Proletari armati del Comunismo.

Det här var under 70-talets ”Gli anni del piombo, "Blyåren”, då terrorism med olika beteckningar skördade hundratals dödsoffer i Italien. Battisti flydde så småningom till Frankrike men dömdes ”in contumaciam”, i sin frånvaro. Han har bevisligen själv mördat tre och varit behjälplig i organisationen av ett fjärde mord.



Battisti togs om hand i Frankrike och undvek under många år att bli utlämnad till Italien enligt en förordning som François Mitterand utfärdade och som gav fristad åt folk från vänstern som kunde anses vara förföljda i sina hemländer. Under president Nicolas Sarkozy flydde Battisti vidare till Brasilien.

President Lulas beslut applåderades av många franska vänsterintellektuella, särskilt Bernard Henri-Lévy (BHL), klicka här för att komma till hans hemsida. Detta är utgångspunkten för Barbara Spinellis artikel. Som hon inleder med orden:

- Det svåraste, mest skabrösa, oanständiga brev, Bernard Henri-Lévy borde ha skrivit är inte till president Lula men till president Napolitano för att informera sig om den italienska historien. Ingenting tyder på att han någonsin tänkt skriva ett sådant brev.

- Den svåraste, mest skabrösa, gest han kunde ha företagit, vore att besöka några släktingar till Battistis mordoffer. Det finns inga informationer om att han någonsin skulle ha gjort något sådant.

- Det har heller inte Philippe Sollers, Daniel Pennac, Fred Vargas gjort. Inte heller någon annan av alla de fransmän som betraktar Italien som ett land för apor, utan en hederlig domarkår. Som Stendhal uttryckte det: bellissimo ma incivilissimo.

- Fransmännen i detta fall är esteter, extremt selektiva: mot maffian eller mot den ständigt expanderande laglöshetens kultur som stöds av Berlusconi, har de aldrig yttrat ett ord.

Barbara Spinelli fortsätter:

- Jag använde ordet skabrös, det härrör från scavare, gräva, att leta efter något som ligger under ytan. Med entusiasmen efter Lulas beslut och i sitt brev till den brasilianske presidenten, tror BHL att han tänkt. Han stänger in sina funderingar i en skål som om det vore en rätt att värma upp emellanåt.

- Han har inte ens tänkt på att ta fram en spade för att skyffla undan jorden, såsom Rilke gjorde medan han mediterade över dunklet, ”ascolta come la notte s’inconca e s’incava”. Han dansar på ytan, han slår in på de enklaste stigar och förmodar att de är anti-konformistiska. Han tror att han sjunger utanför kören. På detta vis smutskastar han aktioner han och de andra företagit sig i Bosnien, Tjetjenien, Rwanda. Hans sätt att ställa Sakinehs och Battistis ansikten mot varandra på hans hemsida, är vanvördigt. Han visar en radikal okänsla för det onda en oskyldig drabbats av. Det kan inte vara den verkligt lidande som intresserar honom, inte när som nu fascinationen inför mördaren upplevs på ett så översvallande och publikfriande vis. André Glucksman har aldrig sjungit i denna kör.

Ingen dålig början – men fortsättningen är inte sämre:



- Battisti är inte ens en terrorist, mot vad många påstår. Lévy kallar honom en ”ancien enragé” som blivit författare. Dessa enragés (som bokstavligt talat betyder ”arga”) var de verkliga extremisterna under franska revolutionen. Philippe Sollers döper (Battisti) till ”en revolutionär hjälte”. Andra, som citerar Céline, vederlägger domarna mot honom och ser honom som en ”person utan något kollektivt värde, en enkel individ”. Bara det faktum att han blivit en författare (Battisti har skrivit några deckare) förvandlar honom, frikänner honom. Han blir en intellò, som om denna titel skulle föra honom upp till en Zolas höjder, eller till dem som mellan 1895 och 1906, försvarade kapten Dreyfus.

Men, säger Barbara Spinelli, faktum är att Battisti inte är bara en intellò. Han var en vanlig kriminell ända tills han av ren beräkning maskerade sig som en medlem av PAC (Proletari armati per il Comunismo). Han lyckades fly ur fängelset och dömdes i sin frånvaro för att ha dödat tre och deltagit i planläggningen av ett fjärde mord. Mellan 1978 och 1979 fördes hans fall genom den italienska rättvisans tre nivåer medan han försvarades av advokater han själv valt. 1981 flydde han till Paris för att utnyttja Mitteranddoktrinen, vilken vantolkades på det mest vanvettiga vis. I själva verket var Mitterand mycket tydlig när han 22 februari och 20 april 1985 förklarade att den som var ansvarig för ”blodsbrott”, eller som varit delaktig i sådana brott uteslöts från asylrätt. Denna tillkom endast dem som på något vis stött terrorismen men sedan tagit avstånd från den.

De intellektuella som idag mobiliserats till Battistis försvar, inbillar sig vara, inte bara dreyfusards utan också arvtagare till les moralistes som levde mellan 1500 och 1700. Dessa moraliserade inte men beskrev med hänsynslös ironi människans bräckliga natur, med utgångspunkt från deras egen. Jag tänker, skriver Barbara Spinelli, på La Rochefoucauld, Pascal, Vauvenargues, Chamfort.

Fortsättningsvis, hävdar Barba Spinelli, att den universalism som fransmännen är så stolta över, gör dem blinda för deras egen begränsning, att lära sig något nytt. Deras bidrag till Europas enande är en deg av dekorativ universalism och effektiv nationalism. Det finns principer så till den grad heligförklarade att de förstenats och förlorats som de stjärnor, vars ljus vi fortfarande uppfattar, medan stjärnorna själv dött för länge sedan.

- Många intellektuella dispyter förs mellan fransmän. De talar inte till Europa och inte till världen i stort, mot vilken de visar en avgrundsdjup okunskap.

- Det är denna militanta ignorans som jag försökte beskriva i ett brev 14 mars 2004 till Le Monde. Ett brev som gällde fallet Battisti och som riktade sig till mina franska vänner. Men man vet ju redan att ord skrivna för att informera saknar värde när ingen vill lyssna till dem. Istället lever man i ett tillstånd där det man säger är det som gäller – även om det motsägs av reella fakta.

Det gäller t ex när man inte vill förstå hur den italienska domarkåren fungerar, att denna är så oändligt mycket mera självständig än någonsin den franska, att man inte vill se den kamp domare och åklagare för mot maffian, mot korruptionen, mot den politik som reducerats till att bli en fråga om personlig vinning.

- Inte att undra på att dessa intellektuella sedan talar samma språk som alla de marxister som till slut hamnat hos Berlusconi. Alla dessa attacker mot domarna eller mot ”rättvisans teorem”, samma instinkt som får dem att tala om Battisti som en utsedd syndabock, som en anklagad, istället för en flerfaldigt dömd.

Lévy vänder sig till italienarna och uppmanar dem att vända på historiens blad och gå vidare från ”anni di piombo”, eller att åtminstone se på dem utan passion, opartiskt.



Detta är, skriver Barbara Spinella, gammalt gods som italienarna känner väl till. Man skall vända historiens blad från fascismen, från (terrorismens) massakrer, från Renahänderskandalen (Mani Pulite), från morden på Falcone och Borsellino och deras hjältemodiga livvakter.

Men, fortsätter Barbara Spinelli, historiens blad vänder man efter att rättvisa skipats, nåd följer efter domen. Annars förblir brotten där som en dödlig förgiftning. Eller så vänder man historiens blad, helt enkelt som de enfaldiga eller de som ställt upp för Ignoranternas armé. Två kategorier som står varandra så sällsamt nära. Till och med Jesus hade svårt med dumbommarna (i stupidi). Det finns ett islamiskt citat från honom, som citerats av Sabino Chialà: ”De lytta har jag helat, liksom de blinda. Med dumbommarna har jag inte lyckats med” (I detti islamici di Gesù, Mondadori).

Men vi har inte behov av att importera dumbommar – vi har nog av dem här hemma, utbrister Barbara Spinelli. Och fortsätter:

- Alla dessa händelser förstår sig inte fransmännen på. Även om de genomförde en revolution och bestämde att alla skulle kallas på samma sätt – citoyen – är skråmentaliteten stark och håller i sig. Om du är en intellektuell har du en särskild immunitet, även om du mördade din hustru som Althusser gjorde. Redan Tocqueville fann denna franska blandning mellan politiker och litteratör, intolerabel.

Finalen:

- Det är en del av den litterära abstraktionen (den minst acceptabla) att anse terrorister som förlorare. Förlorare är den som förlorat en strid, antingen han kämpat öppet eller som gerilla, eller som en verklig enragé. Gentemot en sådan person måste man visa respekt. Med honom kan en ny ordning byggas. ”Anni di piombo” var inte ett italienskt inbördeskrig. Det var en kriminell historia, som en stor del av den italienska historien.

Slutar Barbara Spinelli.

Kanske kan man tillägga att hennes upprördhet kan förklaras med att hon sedan många decennier är bosatt och arbetar i Paris. Hon har rört sig bland alla dem hon här nämner. Hennes vrede stammar ur denna blockering av kommunikationerna mellan personer som borde ha en möjlighet att föra den här dialogen.

Åke Malm

_______________

- Klicka här för att också läsa Åke Malms anmälan av Mario Calabreses bok Spingendo la notte più in là

Martine Reid – Des femmes en littérature

Av LENA KÅRELAND
De kvinnliga författarna är i dagens Frankrike väl ansedda, och ifråga om utgivningen av romaner dominerar de i antal över männen. Men i den franska litteraturhistorieskrivningen är de alltjämt förbisedda, med Läs mer...

Pierre Alain Bergher – Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art

Av LENA KÅRELAND
Vad har Mark Twains Huckleberry Finn gemensamt med Fabrice del Dongo, huvudpersonen i Stendhals La Chartreuse de Parme? Vad finns det för likheter mellan Goethe och Stendhal? Frågorna kan tyckas gripna ur luften och föga relevanta. Men Pierre Alain Bergher ger dem ett både fascinerande och oväntat svar i sin studie Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art. Där presenterar han en helt ny tolkning av Stendhals Kartusianerklostret i Parma som den heter på svenska, den roman som anses vara en av 1800-talets största.
Läs mer...

Nicole Tambourgi-Hatem (red.): Sartre sans frontières
Jad Hatem: La poésie de l’extase amoureuse

Av JAYNE SVENUNGSSON
Ryggradsmässigt likställer de flesta av oss ”västerländsk filosofi” med kontinenterna Europa och Nordamerika. Det kan dock vara värt att påminna sig om att såväl fransk som spansk filosofi lever ett självständigt liv som inte låter sig rymmas inom dessa geografiska avgränsningar.

Snarare är det själva språket – och därmed en gemensam litterär och filosofisk kanon – som utgör själva Läs mer...

Judith Oriol – Femmes proustiennes

Av LENA KÅRELAND

Marcel Prousts monumentala verk A la recherche du temps perdu hör till den europeiska litteraturens viktigaste 1900-talsromaner. Med sin skildring av de adliga och högborgerliga kretsarna i Paris under perioden 1880 – 1920 förnyade Proust romankonsten och kom att utöva stort inflytande på senare författare.

Proustforskningen är omfattande, såväl i Frankrike som i övriga Europa och USA. Judith Oriols brett upplagda studie Femmes proustiennes skiljer sig dock från flertalet andra arbeten genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv.

Prousts verk har sin utgångspunkt i det sena 1800-talets kvinnofientliga samhälle, där kvinnornas liv och relationer Läs mer...

Izis – drömmarnas och poeternas fotograf

Av CECILIA CARLANDER

”On me dit souvent que mes photos ne sont pas réalistes. Elles ne sont peut-être pas réalistes, mais c’est ma réalité.”

Så beskriver fotografen Izis sina foton; möjligen orealistiska, men samtidigt som hans egen verklighet.

Izis, Israël Bidermanas (1911-1980), är en nästan helt ny bekantskap för mig, och det tack vare Paris stad som bjuder på utställning av hans verk i Hôtel de Ville fram till slutet av maj.

1951 var han en av MoMA-utställningens ”Five French Photographers” i New York. De fyra andra fotograferna Brassaï, Henri Cartier-Bresson, Robert Doisneau och Willy Ronis kom att få mer berömmelse än den drömmande Izis. Bland anledningarna till detta pekas det på att Izis tidigt såg till att ha en säker inkomstkälla via veckotidningen Paris Match och därmed inte behövde anstränga sig för att göra sig ett namn. Man har också menat att hans bilder inte utstrålar lika mycket hopp som de övriga humanistfotograferna.

Huruvida det finns hopp eller ej i Izis fotograferade värld ser jag som en tolkningsfråga. Men visst hänger det ett vemod, ett nostalgiskt skimmer över bilderna – samtidigt som det drömlika är det gemensamma för dem. Drömmande människor, kanhända sovande längs med Seine eller inne i stadspulsen på en trottoar, förälskade par eller ovetande barn, alla vända med blicken bortåt mot något vi iakttagare själva får fantisera kring. Alla fullt upptagna med sina egna imaginära (eller verkliga) världar.

Mest drömlika och fantasikittlande är nog cirkusbilderna, de som Izis samlade i boken Le Cirque (1965). Dessa bilder ser jag som en sammanfattning, om än tillsammans med Izis alla porträtt av såväl kända som okända, av en konstnärssjälens ensamhet, där var och en av karaktärerna sticker ut med sina unika drag och kvaliteter. Den mest framträdande bilden här blir förstås clownen, vars porträtt finns i många variationer, alltid utan sällskap, ofta på väg, utelämnad med sin väska, likt Izis själv som lämnade sitt forna hemland som 19-åring 1930 och sedan alltid var på väg.

Izis beskrivs som en drömmare och som en fotografernas poet. Oavsett miljö och motiv var hans mål att hitta nya former, en ny form för varje motiv, något som sägs göra honom mer modern än många av hans samtids fotografer. Det är den blandade formen, de blandade uttrycken som fångar mig; de väcker min nyfikenhet.

I Paris hittade Izis den stimulans han behövde för sin kreativitet; här fanns hoppet, ljuset, jämlikheten och så mycket annat som han inte fann i sin hemort i Lituaen. Hans son, fotografen Manuel Bidermans, som också varit med och gjort utställningen, påpekar dock att Izis aldrig fann lyckan. Izis var en glad sorgsen, som önskade förmedla lyckans tristess, eller omvänt - tristessens lycka.

Han var också en sökare, som i sin eget skapande fascinerades av andras skapande. Så kom han att samarbeta och göra böcker tillsammans med poeter och konstnärer såsom Colette, Prévert och Chagall. Ett av flera fina resultat blev boken Paris des rêves, Drömmarnas Paris. I denna skriver poeter dikter inspirerade av Izis foton.

Izis fascination inför inspirationen och kreativiteten bidrog ofta till en dialog. Det förvånar mig inte, för är det något jag upplever är det inspiration. Jag vill se mer av det här. Och hoppas innerligt att Izis verk ska få mer av den uppmärksamhet som det väl förtjänar, även utanför utställningen i Paris Hôtel de Ville.

__________

- Se ett videoinslag om utställningen här:


--

Christian Bobin – La dame blanche

Av MARIANNE JEFFMAR

Den vita damen är Emily Dickinson, den amerikanska poet som instängd i sin kammare i Amherst, Massachusetts, skrev de underbaraste dikter utan att publicera dem.

När hon skrivit 20, sydde hon ihop dem och gömde dem i byrålådan, fortsatte sedan med ytterligare häften. Men några dikter nådde ändå offentligheten under hennes livstid tack vare hennes kärlek på avstånd Samuel Bowles, journalist på ”Springfield Rebublican”.

När Emily dog vid 55 års ålder 1886 var hon känd för två saker: sitt rågbröd och sina kamelior och jasminbuskar. Då hade ingen i Amherst sett henne på 25 år.

Läs mer...

Etienne de Montety – L’article de la mort

Av RUTH LÖTMARKER

Franska romaner är sällan roliga. Den bok med vilken Etienne de Montety, litterär redaktör på Le Figaro, debuterar och vars handling utspelar sig på en tidningsredaktion, är dock underhållande från början till slut.

Detta trots att den handlar om allvarliga ting, vilket framgår av den dubbeltydiga titeln. ”Etre à l'article de la mort”, ligga för döden, får i journalistjargong även betydelsen ”ha ansvar för nekrologer över kända personer”, vilka bör vara förberedda inför eventuellt dödsfall.

Tidningens ledning lanserar idén att dessa levnadsskildringar ska byggas ut till breda tidskrönikor över den avlidnes hela epok. Journalisten Läs mer...

Luc Ferry/Lucien Jerphagnon – La tentation du christianisme

Av RUTH LÖTMARKER

En nyligen utkommen bok på nätta 127 sidor bär den idag rätt ovanliga titeln "La tentation du christianisme" (Kristendomens lockelse; Grasset & Fasquelle).

Upprinnelsen till denna skrift är ett föredrag hållet på initiativ av den ideella föreningen Collège de philosophie av filosofen Luc Ferry och Lucien Jerphagnon, specialist på antikens filosofi.

Föredraget har därefter transkriberats och getts ut, helt uppenbart i syfte att påminna om hur kristendomen blev grunden för vår europeiska kultur. Ferry knyter an till den grekiska mytologin och filosofin medan Jerphagnon lägger tyngdpunkten på religionens framväxt och slutliga seger inom romarriket.
Läs mer...

”Ett dygn utan invandrare”

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

När främlingsfientlighet, rasism och islamofobi frodas lite varstans i Europa skulle man i förstone kunna tro att det franska initiativet ”ett dygn utan invandrare” är ett utslag av just detta. Ungefär som schweizarnas minaretförbud eller vissa norditalienska kommuners ”operation White Christmas” (som inte är en dröm om julesnö utan om en helg utan papperslösa invandrare).

Men nej! När gruppen ”24h sans nous” (ett dygn utan oss) uppmanar alla Frankrikes invandrare - liksom alla ”vanliga” fransmän som ogillar landets skärpta invandringspolitik - att den 1 mars 2010 helt ”avstå från konsumtion och/eller från arbete” är syftet det rakt motsatta. Att visa att invandrarna — även den papperslösa, svarta, arbetskraften — är en tillgång och att landet helt enkelt inte skulle klara sig utan dem.

I stället för att följa president Sarkozys maningar till medborgarna om att slå vakt om ”den nationella identiteten” vill gruppen ”24h sans nous” att man byter perspektiv, att man slutar vara exkluderande och erkänner immigrationens positiva och berikande effekter.
Läs mer...

André Le Gall – Ionesco

Av LENA KÅRELAND

När helst man kommer till Paris kan man gå och se Eugène Ionescos pjäser ”La cantatrice chauve” eller ”La leçon” på Huchette-teatern i latinkvarteren. De spelas där kontinuerligt sedan 1950-talet.

I år är det hundra år sedan Ionesco föddes i Rumänien (modern var fransk och fadern rumän). Som tvååring kom han till Paris men återvände till Bukarest i tonåren för studier. År 1938 reste han tillbaka till Frankrike och på 1950-talet fick franskt medborgarskap. Då inledde han också sin karriär som dramatiker och blev snart en av förgrundsgestalterna inom absurdismen.

Hans pjäser, på en gång farsartade och djupt tragiska, har en pessimistisk grundton och gestaltar det meningslösa i tillvaron. Bristen på sammanhang och kommunikation mellan människor är övergripande teman.
Läs mer...

Carmaux, Jaurès, Balzac och Almqvist

Av LENA KÅRELAND
Jag brukar då och då besöka staden Carmaux, ett tiotal mil nordost om Toulouse i sydvästra Frankrike. Det är en gammal gruvstad, där man började bryta kol redan på 1700-talet. Numera är gruvbrytningen nedlagd, och Carmaux är idag med sina drygt 10 000 invånare en stillsam stad, där befolkningen domineras av pensionärer. Ungdomar har svårt att finna arbete och tvingas flytta. Carmaux förknippas också med filosofen och socialisten Jean Jaurés, född och uppvuxen i regionen. Han står staty på ett av stadens torg och blickar varje fredag ut över den alltjämt livaktiga marknadskommersen. Jaurès, en av de främsta ledarna för den franska socialismen och grundare av det socialistiska partiet 1901, kämpade aktivt för gruvarbetarna i Carmaux under de många strejkerna i slutet av 1800-talet.

I La Dépèche, den tidning han själv grundat och som fortfarande ges ut, skrev han glödande artiklar riktade mot arbetsgivarna. Men han var inte bara en ledande gestalt för den franska arbetarklassen, han var också den internationella arbetarrörelsens främsta röst. En man som Jaurès hade förstås även hade sina fiender, pacifist, kritiker av kolonialismen och försvarare av Dreyfus som han var. Strax före första världskrigets utbrott 1914 sköts han till döds på ett kafé i Paris.



Det är i år 150 år sedan Jean Jaurès föddes, och minnet av traktens store son uppmärksammas nu i Carmaux. Det märker jag, när jag besöker stadens tre bokhandlare. Där ligger på diskarna både utgåvor av Jaurès filosofiska arbeten, stora tjocka luntor, och en något tunnare nyutkommen biografi, vars titel kort och gott är Jaurès. Författaren Jean Sagnes, professor emeritus i historia vid universitet i Perpignan, ger en fängslande översikt över Jaurès mångsidiga verksamhet. Han tar upp olika fasetter i Jaurès politiska arbete och ger även en bild av Jaurès som filosof, historiker och vältalare av rang. Jag kan inför bokhandelns bokhögar inte låta bli att tänka på Hjalmar Branting, och jag har svårt att föreställa mig att hans minne är lika levande i Sverige i dag som Jaurès tycks vara i Frankrike.

Men finns det läsare i tillräcklig mängd för biografier om Jean Jaurès, och läser man verkligen i dag hans filosofiska skrifter? Den frågan får i hög grad aktualitet när jag tar del av statistik över läsvanor i landet. En nyligen utförd undersökning, som presenteras i aprilnumret av tidskriften Lire, visar att man i Frankrike tycks ha tappat läslusten. En tredjedel av fransmännen läser mindre än fem böcker per år. En tredjedel läser inte alls, och endast 15 % av befolkningen läser mer än en bok i månaden. Även i ett europeiskt perspektiv ligger fransmännen dåligt till. I de nordiska länderna är man t.ex. större bokläsare. När en fransk genomsnittsläsare ägnar sig åt läsning 23 minuter om dagen, läser man i Finland dubbelt så mycket, d.v.s. 46 minuter dagligen. I Tyskland är motsvarande siffra 38 minuter. Det är svårt att relatera dessa siffror till utbudet av böcker i Carmaux.

Men kanske ska man inte stirra sig blind på statistikens siffror. De franska bokförlagen tycks i varje fall inte vara särskilt oroade över den minskade läsningen. Bokförsäljningen har klarat sig bra i den nuvarande ekonomiska krisen. Försäljningen av romaner och tecknade serier till och med ökade med 4,8 % under år 2008. Den 29e bokmässan (Salon du livre), som ägde rum i Paris i mars, lockade rekordmånga besökare, närmare 200 000, vilket var 20 % fler än förra året. Och man inte bara tittade, man köpte också.

Försäljningssiffrorna var rentav större än tidigare år. En artikel om förlagens återutgivning av äldre klassiker i majnumret av Le Magazine littéraire tyder också på att det inte står så illa till med läsningen i Frankrike. Många förlag har satsat på att i omfångsrika volymer ge ut kompletta verk av olika författare, inte bara skönlitteratur utan även facklitteratur. Volymerna är ibland tematiskt upplagda, ofta elegant och sobert utförda.

Först ut på plan var serien Bouquins, som startade redan 1979 med Histoire de la musique av Lucien Rebatet. I början gick det trögt, men man förtröttades inte och utgivningen bär sig nu bra med 20 titlar per år. Bästsäljaren hittills har varit ett symbollexikon som sålt i 500 000 exemplar, medan Victor Hugos samlade verk har visat sig vara minst attraktivt. Närmast på tur i utgivningen är ett urval av general de Gaulles dagböcker och brev samt en samling omoraliska sagor från 1700-talet. Bouquins fick efter några år konkurrenter, bl.a. av serien Omnibus, som inledde sin utgivning 1988 med Georges Simenons samlade verk. Det blev succé, och sedan dess har 400 titlar kommit ut. Andra förlag har följt efter och startat sina serier. Ofta kan förlagen utnyttja sina s.k. backlists, vilket är ekonomiskt fördelaktigt.

Men det är inte fråga om någon vanlig pocketbokutgivning, även om priserna är relativt låga. I serien Quarto, som startade 1995, sätts författarskapen in i ett historiskt sammanhang genom introduktioner, vetenskapliga kommentarer och illustrationer. Utgivningstakten är 6 à 8 volymer per år, och bland de bästsäljande författarna märks Hannah Arendt och Simone Weil. Den här typen av böcker vittnar om ett alltjämt levande intresse för äldre litteratur. Även på landsbygden, i mindre städer och samhällen, kan man finna dessa serier och andra klassiker. Jag drar alltså slutsatsen, att det trots allt inte är så illa beställt med läslusten i Frankrike. Den slutsatsen styrks när jag i ett litet samhälle någon mil utanför Carmaux får syn på ett urval av Balzacs samlade skrifter i pressbyråns skyltfönster.

Det är svårt att tänka sig att man i en svensk ort av motsvarande storlek skulle finna några verk av t.ex. Fredrika Bremer eller Carl Jonas Love Almqvist, vare sig i skyltfönstret eller på hyllorna inne i affären.

Lena Kåreland

Anne Lombard-Jourdan – ”Montjoie et saint Denis!” Le Centre de la Gaule aux origines de Paris et de Saint-Denis

Av LARS LINDVALL
I Saint-Denis, en av Paris mera problemfyllda kranskommuner, byggdes inför fotbolls-VM 1998 en ny stadion (Stade de France).

Inte ens gamla latinstuderande tänkte väl då på att detta nybygge restes i det område som Caesar kallade regio media totius Galliae (ett centralt område för hela Gallien). Till detta för kelterna viktiga religiösa och politiska centrum kom i mitten av 200-talet Galliens apostel, den helige Läs mer...

Guy Denis – L´enfant soldat

Av EVA MATTSSON

I slutet av 2007 utkom i Belgien L´enfant soldat, historien om den 12-årige Gaëtan Delécaut som 1944-45 stred på de allierades sida i Ardennerna, låg nergrävd i marken, hjälpte till på krigssjukhus, bevittnade lemlästningar, våldtäkter och övergrepp, och från en stridsvagn mejade ner några av de sista tyska soldaterna från belgisk mark.

Ämnet barnsoldater är aktuellt även om man i första hand tänker på tvångskommenderade afrikanska barn eller maskotungar (ofta förvildade, flyende och utan familjer) på östfronten. Berättelsen om Gaëtan som bytte namn till Mike och var tokig i amerikaner och stridsvagnar är speciell, eftersom han frivilligt och envetet sökte sig till fronten. Han var en ganska omhuldad familjepojke som av sina föräldrar skickades till bergen för att slippa bombardemang och ransoneringar i Bryssel. Ingen kunde veta att just Bastogne dit han kom skulle bli målet för en enorm tysk offensiv.

Läs mer...

Régis Descott – Caïn et Adèle

Av MARIANNE JEFFMAR

Det är sällan jag som förhärdad författare och läsare av kriminalromaner sitter på helspänn inför vad som kan komma att avslöjas på bokens sista sidor. Det var vad som hände här.

Caïn et Adèle är något i dag så sällsynt som en intelligent deckare. Läsaren möter en författare som kan konsten att använda symboler och mytologi på ett fruktbart sätt, som låter psykoanalytiska begrepp bilda resonansbotten i psykiatern Suzanne Lohmanns analys av en mordgåta och som gör detta på ett njutbart språk. Lohmanns arbete försvåras av att Läs mer...

Suzanne Julliard – Anthologie de la poésie française

Av LARS LINDVALL

Som ung franskstuderande drabbades jag en dag av en dikt som jag sedan dess burit med mig och vid behov kunnat använda som besvärjelse. Som sig bör finns den med i en ny fransk diktantologi (ungefär i mitten) som sammanställts av Suzanne Julliard. Där läser jag den nu med samma inlevelse som första gången.

Läs mer...

Slutstrejkat vid Sorbonne, annars…

Först drabbas jag av en mirakelkänsla, glädje över att äntligen få komma in på jobbet igen. Efter tre månaders strejk och ovisshet verkade plötsligt allt vara som normalt igen, återställt. Salarna låstes upp när vi bad om det. Utanför min sal satt flera studenter och vi var glada att ses inomhus igen, glada att få vara i en riktig sal, glada att få fortsätta våra diskussioner, att få sätta igång igen, att få vara på plats. Påfallande overkligt, alltsammans.

Senare på kvällen kommer informationen. E-post börjar sändas och protokoll från ett möte mellan de institutionsansvariga skickas över. Jag får olika versioner som berättar om hur det ligger till. Ett budskap är dock i princip detsamma. Universitetets rektor har hotats av regeringen, därmed också hela universitetet och alla franska universitet som inte genast påbörjar undervisningen och tar igen den förlorade terminen. En annan sak är att hela terminens undervisning, den som gjorts i det dolda, anses ogjord. Alla de timmar vi mött studenter utanför universitetet eller till och med den undervisning som förts i universitetets lokaler räknas alltså inte.



Nu har vi några veckor på oss att ta igen den förlorade tiden, och görs inte detta förlorar universiteten sin bestämmanderätt. Regeringen säger sig vara i stånd att sparka universitetsrektorer som inte behagar lyda, och ersätta dessa med ledare som regeringen valt ut. Det är svårt att veta hur pass allvarligt man ska ta regeringens ord. Är det en varning eller ett hot? Eller är det rent och skärt pokerspel? Frågorna i mejlen som skickas är många, men man tycks vara överens på en punkt; nu vågar man inte strejka längre, nu måste undervisningen komma igång. Rädsla och uppgivenhet smyger sig in mellan raderna och jag drabbas av en stark obehagskänsla.

Efter månader av kämparglöd, demonstrationer och enat motstånd oavsett partitillhörighet eller politiska sympatier, är återvändsgränden så gott som ett faktum. Vår rektor menar att kampen ändå inte är över, att den kommer att fortsätta, men i en annan form. Men i Frankrike, där strejken är den ultimata metoden, kan man fråga sig vad för slags former man tänker ta till. Än är inte det sista ordet sagt, det är uppenbart, och flera nya möten står på agendan bara den här veckan. Själv vill jag givetvis som så många andra att undervisningen kommer igång igen; det är liksom en naturlig del av en lärares tillvaro. Fast under dessa omständigheter är känslorna – minst sagt – blandade.

______________
Fem eller sex universitet fortsätter att strejka på obestämd tid, men Sorbonne och flera andra universitet återupptar alltså undervisningen fr.o.m. den 25 maj (vissa universitet återupptog undervisningen tidigare, för någon vecka sedan).

Se även mitt tidigare inlägg om universitetsstrejken

En filmfestival och en rockikon

Det är filmfestival och jag är inte där. Men jag tröstar mig med tanken att vad gör det när varenda mediekanal har flyttat merparten av sin produktion till staden i söder? Jag har ju själv varit där en väldigt massa gånger, fast då i filmfestivalens skugga, som närmast någon dag efter festivalens slut.

Mediebevakningen är intensiv, minst sagt, och kombinationen av den och mina kunskaper om staden bidrar lustigt nog till en viss närvarokänsla. Och jag inbillar mig att man ser bättre vad som händer på teve, för som alla säger som varit där så är det mest en enda röra alltsammans ändå, och ofta rentav hysteriskt.

Igår såg jag antagligen något av det mest hysteriska – ja, tydligen är det ett av de största samtalsämnena i Cannes i år, fast likväl ett ständigt samtalsämne här i Frankrike – nämligen fenomenet, rocklegenden, Johnny Halliday.

Som utvald tröst för att jag inte är på plats i Cannes tittar jag varje dag på två teveprogram som sammanfattar dagens viktigaste festivalhändelser; det ena är Le Grand Journal på Canal+, det andra är Arte Culture. Och det var till Canal+, förstås, som fransmännens Johnny var inbjuden för att tala om sin rollprestation i filmen Vengeance, regisserad av Johnnie To. För att komma upp på Canal+-scenen krävdes muskulösa livvakter som förde fram Johnny, och inringad av deras muskler kom han efter en lång kamp upp, för folksamlingen runtomkring var – som alltid när Johnny är på plats – enorm och kompakt.



Man kan undra om han är värd mer uppmärksamhet, och att skriva om honom känns något märkligt. Men fenomenet Johnny Halliday fascinerar inte bara mig. Även om min fascination inte alls går att jämföra med de fanatiska fansens, som är av en helt annan sort. Så länge som jag varit i kontakt med detta land har Johnny varit den stora rockikonen och ansiktet alla känner igen. Det är rentav en omöjlighet att inte veta vem han är. För många fransmän är han (minst) lika stor som en världsstjärna, och hans fans chartrar flygplan för att se honom spela i olika delar av världen. Det finns också män som gör allt för att se ut som Johnny; precis som det finns Elvis-tävlingar finns det Johnny-tävlingar, och jag minns en man i Nancy där jag bodde som var en slående lik kopia. Något märkligt är det väl ändå att jag aldrig mött en fransman som förstår sig på Johnnys popularitet.

Nåväl. Nu är Johnny aktuell i Hong Kong-produktionen som en man som ska hämnas. Jag har sett trailern ett par gånger. Mitt första intryck var avsmak. Mitt andra intryck var fascination, och nyfikenhet. Johnny har sagt om sig själv att han är en skådespelare instängd i en sångares kropp, och att få göra den här filmen var tydligen en dröm som blev verklighet. Filmen har premiär på franska biografer imorgon, och jag misstänker att besökarna blir många. Fast personligen väntar jag nog lite med att se den. Antagligen har jag redan engagerat mig tillräckligt genom att skriva dessa rader.

Om bokhyllor

Finns det någon bibliofil som kan hålla sig ifrån att ta sig en titt i andras bokhyllor om tillfälle ges? På besök hos vänner kan bokhyllornas innehåll bli en spännande upptäckt som avslöjar åtminstone något om smak, intresseområden och preferenser. Liksom något om vem böckernas ägare vill eller önskar vara. Mycket kan sägas och mycket har sagts om detta ämne, både när det gäller inredning och annat. Som den bibliofil jag är tycker jag förstås att bokhyllor som får synas och vara en del av inredningen är det mest naturliga, och jag tror att många är beredda att hålla med. Att ha sina böcker omkring sig, att ha tillgång till en daglig fysisk kontakt med dem, att när som helst kunna plocka fram och bläddra i dem, det är något av en lyx. Speciellt lyxigt ser jag det nu eftersom jag på obestämd framtid inte har min boksamling hos mig.

Bokhyllan som statussymbol har kanske sett sin storhetsperiod komma och gå. Kanhända kommer den tillbaka. Under slutet av 1800-talet var bokhyllans innehåll i alla fall av största vikt, inte minst bland storstadens mondäna kretsar. Om detta vittnar dekadenta periodens litteratur, mest av allt i den bok som kom att bli den främsta bland dekadenterna: A rebours (Mot strömmen) av Joris-Karl Huysmans från 1884. I denna roman beskrivs dandyn des Esseintes bokhyllor väldigt utförligt (framför allt i kap III och XII), och innehållet ligger till grund för såväl hjältens som en hel litterär rörelses smak. Romersk-dekadenta författare såsom Petronius finns med, liksom de under 1800-talet omistliga Baudelaire och Mallarmé, bröderna Goncourt och Flaubert. Den dekadente hjältens smak spreds och hyllades i stora grupper. Frågan är om en fiktiv bokhylla någonsin fått en sådan uppmärksamhet, en sådan genomslagskraft? Eller någon i verkligheten existerande?

Mina egna bokhyllor har sett olika ut genom åren. Beroende på bostad och utrymme har mina böcker delats upp efter olika praktiska lösningar. Oftast har pocketböcker fått stå för sig, facklitteratur i större format för sig och de mindre skrymmande för sig. Skönlitteratur har delats in i språkområden och facklitteratur efter ämnesområden, och detta i alfabetisk ordning efter författarnamn. I mitt förra hem tyckte jag mig för första gången få verklig ordning på alla mina böcker, men det var visst bara tillfälligt. Nu bor jag i en alldeles för opraktiskt ordnat lägenhet, med stora fönster, knepiga vinklar och annat som gör det omöjligt att få plats med mer än två bokhyllor.

Två små bokhyllor. I dubbla rader står en utvald bråkdel av mina böcker. De flesta knyter an till min forskning eller undervisning. De flesta av mina böcker finns inte här. Visst har jag gjort mina tappra försök med alternativa bokhyllor, som DN skrev om i lördags, via diverse nätbaserade tjänster och sajter, som på den senast lanserade www.boktipset.se eller på den så mycket äldre men nog så hemtrevliga www.bokhyllan.com som jag gick med i när jag bodde i en annan fransk stad för flera år sedan. Givetvis kan inget av dessa alternativ ersätta kontakten med de fysiskt närvarande böckerna, men jag har i alla fall fått möjlighet att se mina verk, uppradade, listade, i någon sorts ordning.

Medan jag väntar på att återigen få leva i ett hem med böcker satsar jag på att njuta av andras bokhyllor. Inte bara vänners bokhyllor och samlingar, utan också celebriteters bokhyllor tittar jag närmare på, dels via radion, för på France Inter finns programmet Esprit critique där man på fredagsmorgnarna, åtminstone en gång i månaden, ber en känd person berätta om sin bokhylla, dels via nätet där bloggen www.dansmabibliotheque.com regelbundet filmar kulturpersonligheter som får berätta om sina bokhyllor och böcker.

Claude Lanzmann och Le Lièvre de Patagonie

”Om jag inte behövde dö, skulle jag vara rätt nöjd med mitt liv.”

Filmregissören Claude Lanzmann, närmast synonym med dokumentären Shoah om förintelsen, har gett ut sina memoarer Le Lièvre de Patagonie. Det är ett enastående verk om en intellektuells liv under förra seklet, om motståndsrörelsen i Paris, åren med Simone de Beauvoir, redaktör på ”Les Temps Modernes” och som filmregissör som dokumenterade grymheten.

Verket är en nyckelbiografi där många viktiga intellektuella, som Sartre, Michel Tournier, Gilles Deleuze, nämns. Anmärkningsvärd är hans beskrivning av de första efterkrigsåren, då han undervisade i Berlin. De tyska studenterna bad honom att hålla ett seminarium om antisemitism – vilket sedan de franska befälen förbjöd. ”Det är POLITIK och ni har inte rätt att göra politik!”

Lanzmann reducerade aldrig en nation till endimensionellt ond, utan besatt förmågan att öppna för samtal. I sin film Shoah gav han de anonyma offren ett ansikte, han gjorde dem till ett minne.
Hans egna minnen är inte en kamp mot döden, för han ”älskar livet ännu mer nu vid dess slut”. Det är en lektion i civilkurage, nyfikenhet och öppenhet.

Claude Lanzman parle de ses Mémoires -Mediapart 5
envoyé par Mediapart

Den beslöjade Sanningen – om bilders betydelse

Vi översköljs av bilder och inte så sällan höjs ett varningens finger för att vi blir avtrubbade av överflödet. Att vi skulle sluta bli berörda. Då överraskar plötsligt enstaka bilders betydelse i debatten – och övertron på hur de påverkar oss med sitt ”farliga” budskap.

För att omge sig med rätt konsthistorisk bakgrund har Silvio Berlusconi låtit pressrummet i Palazzo Chigi dekoreras med en reproduktion av Giovanni Battista Tiepolos ”Sanningen”. Allt mycket vackert och stilfullt, om det inte vore för att ”Sanningen” halvligger på ett svävande moln i en lustfylld pose, med naken överkropp.

Varje gång Berlusconi har fotograferats, har hans huvud hamnat precis bredvid den bara barmen. Berlusconi vill inte ha bröstvårtor i huvudhöjd, så nu har han sett till att det har blivit övermålat med en sorts behå, eftersom ”vi inte vill förolämpa tevetittarna”. Samtidigt som hans egna tevekanaler sänder halvnaket. Oskyldiga bilder tros uppenbarligen kunna animera till både det ena och det andra.

I Paris kan man till exempel under sommaren se en utställning om filmregissören Jaques Tati på Cinématheque française. Planschen till utställningen är en bild från filmen Mon oncle föreställande en cyklande Tati med sin karakteristiska pipa, med pojken på pakethållaren. På grund av förbud mot tobaksreklam har nu samtliga planscher dragits in och retuscherats.

Bilders betydelse är uppenbarligen fortfarande omvälvande stor – så stor att stackars Tati får cykla utan sin pipa i sommar. Mig får hela diskussionen lust att börja röka. Och Tiepolo ser jag hellre på Museo Civico i Vicenza – med bröst, men utan Berlusconi.

Klicka här för att se ett klipp från Tatis Mon Oncle på You Tube

Klicka här för att prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Villa Amalia, ännu en roman som blivit film

Att se en film som bygger på en bok kan bli en smula problematiskt, i alla fall om man läst boken och sedan börjar fundera på likheter och skillnader under det att man ser filmen. Åtminstone är det min erfarenhet. Trots att jag kan tycka att jag då lägger energi på fel sak, och irriterar mig på att filmupplevelsen liksom inte blir vad den borde vara, har jag svårt att hålla mig från biosalongerna då en omtyckt roman blivit film. En annan nackdel med detta är att jag kan oroa mig över filmupplevelsen på förhand, för ofta har väl en filmversion blivit en besvikelse i förhållande till boken. Med viss oro och med den rådande problematiken i åtanke gick jag ändå för att se Benoît Jacquots film Villa Amalia, som bygger på romanen med samma namn av Pascal Quignard.

Filmen och boken börjar på samma sätt. Ann Hidden – som spelas av Isabelle Huppert – ser sin man kyssa en annan kvinna, möter i samma stund en barndomsvän som hon inleder en ny vänskapsrelation med, åker tillbaka till sitt hem och bestämmer sig. Allt det som hennes liv hittills har inneburit ska bytas ut mot något nytt. Bostaden ska säljas, liksom möblerna och hennes pianon. Kläderna slänger hon, alla foton får brinna. Mannen talar hon inte med, hon säger inte mer än att hon bestämt sig, och att hon sett honom med en annan kvinna. Ann Hidden tycks, förutom sin sjuka mor i Bretagne, knappt ha några människor i sin närhet. Barndomsvännen får en viktig roll i hennes nya liv, men först senare, i Italien, när hon funnit sin Villa Amalia, är hon redo att möta andra. I filmen blir det påtagligt mer avskalat jämfört med i boken, för i boken ryms så mycket mer. Pianomusik genomsyrar filmen, men yrket som kompositör hamnar i bakgrunden, vilket också de människor gör som Ann Hidden råkar på sin väg. Bokens sparsmakade stil återfinns, om än med annat uttryck. Budskapet i berättelsen blir på så vis tydligare i filmen, där det verkligen fokuseras på den tomhet som uppstår, tomheten i att vara ensam mot resten av världen, i att ensam – på gott och ont – faktiskt styra över sitt eget liv.



Bilderna fångar mig. Pianomusik och starka färger bär fram den ensamma kvinnan, denna spröda och samtidigt så starka Ann Hidden, en roll som Isabelle Huppert fullkomligt blir och totalt går in i, så väl att jag kan släppa taget om Isabelle Hupperts tidigare rollprestationer. Till slut släpper jag också taget om Quignards text och låter bilderna ta överhand. Det filmiska uttryckssättet ger mig något annat. Bilderna av Ann Hidden, ensam, hemma eller på resande fot, bland berg och vatten, promenerande eller simmande… Hela tiden tycks hon så beslutsam, så medveten, men känslorna som visas är få, de bara anas, precis som i boken är det de yttre handlingarna som för berättelsen framåt, medan det inre händelseförloppet med dess känslor lämnas åt läsaren.

Den ensamma och slutna karaktären får mig att associera till en helt annan film, till Krzysztof Kieslowskis Frihet – Den blå filmen, där Juliette Binoche spelar den övergivna och sörjande Julie Vignon, som väljer att stanna kvar i staden, men som ändå drar sig undan allt. Ensam och stark, bygger hon upp sitt nya jag, och med henne finns musiken och stunderna i simhallen. För mig blir Villa Amalia ett slags replik till Den blå filmen, och jag vet förstås inte om Quignard haft Kieslowskis film i åtanke, och jag vet inte heller något om Jacquots medvetenhet kring detta. Kanske är det helt enkelt frihetstanken, den som innebär livets möjlighet att födas på nytt, som går igen och bidrar till likheterna.



Ann Hiddens beslut att sudda bort spåren av sin existens är nog lika vackert som det är sorgligt. Isabelle Huppert sade något om det själv i en intervju, att det blir upp till var och en att tolka Ann Hiddens val. Tolkningen ligger i betraktarens öga, återigen. Precis som i boken ges det inte heller i filmen några tydliga svar. Kanske är det just därför som Villa Amalia fungerar; som två berättelser i en, eller kanske till och med flera. Boken och filmen blir för mig två skilda upplevelser, för jag tolkar in de där känslorna på olika sätt, beroende på när jag tar del av Ann Hiddens öde. Stundvis går de två Villa Amalia ihop till en och samma berättelse, men allra bäst fungerar de sida vid sida.

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Klasskonflikter i krisens spår

Den ekonomiska krisens bistra effekter har, i många länder, utlöst en flod av protester, inte minst i Frankrike där arbetarna på flera fabriker låst in sina chefer som svar på nedläggningar, nerskärningar och varsel.

- ”Människor känner sig lurade”, säger Jean-Paul Fitoussi, nationalekonom och chef för Franska konjunkturinstitutet i en intervju i italienska la Repubblica. Och det är också precis vad de är. Ojämlikhet och vidgade klyftor har ju, de senaste åren, framställts som själva förutsättningen för tillväxt och företagsamhet. Därför skall toppskiktet inom finans- och företagsvärlden, även i dåliga tider, sko sig på vanligt folks bekostnad. Och därför skall man, även i dåliga tider, till varje pris undvika framåtsyftande satsningar på offentlig sektor och infrastruktur — trots att sådant snålande bara förvärrar krisen och leder till ännu större arbetslöshet, otrygghet och misär för folkets breda lager.



Men det är en sak att från en upphöjd och privilegierad position predika nyliberalism, en annan att drabbas av krisens verkningar. Och självklart briserar den folkliga vreden när arbetarna till och med uppmanas sänka sina löner för att ”rädda jobben”, samtidigt som cheferna i toppen belönar sig själva med gyllene bonusar, fallskärmar och löner av en storlek som får en vanlig fabriks-, affärs- eller vårdanställd att tappa andan.

De växande klyftor som de nyliberala doktrinerna producerar är, påpekar Fitoussi, inte bara orättfärdiga i sig. De utgör också ett hot mot demokratin. Ett demokratiskt samhälle måste nämligen tillförsäkra alla sina medborgare någorlunda likvärdiga livsvillkor, annars undergrävs förtroendet för själva systemet. Och om då politiken ständigt gör halt utanför ekonomins portar går det inte att lösa de problem som plågar majoriteten av befolkningen.

Därför ser Fitoussi en risk i den nuvarande proteströrelsens spontana karaktär och hoppas att de nuvarande, ofta oorganiserade, protesterna skall inspirera till ideologiskt nytänkande och också börja ta sig mer politiska och organisatoriska uttryck.

Samma förhoppning hyser sociologen Luciano Gallino (tidigare professor vid universitetet i Turin) som intervjuad av den italienska nyhetssajten PeaceReporter oblygt använder det numera utmönstrade begreppet ”klasskonflikt” när han pratar om dagens proteströrelse.

Under de senaste åren har det, hävdar Gallino, ”skett en kolossal ekonomisk omfördelning, från de sämst ställda till de bäst ställda”. Därför är det nu nödvändigt att börja diskutera hur man skall kunna minska den närmast absoluta makt som direktörer och finanselit åtnjutit de senaste decennierna. Och första steget är då att man över huvud taget erkänner att här föreligger en klasskonflikt, en motsättning mellan olika intressen.

Fitoussi och Gallino är, från fransk respektive italiensk utsiktspunkt, eniga om att politikens makt över ekonomin måste stärkas om demokratin skall kunna gå oanfrätt ur krisen. Men då krävs politisk nytändning, nya tankar och en verklig opposition.





Det är inte utan att dessa synpunkter känns tillämpliga även på svenska förhållanden. När både LO:s och socialdemokratins ledning tappat sin ideologiska kompass och står där vingklippta och rådlösa, var finns då den rörelse som kan bana väg ut ur krisen, minska klyftorna och verka för ett samhälle baserat på rättvisa och solidaritet?

MARGARETA ZETTERSTRÖM

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Om parisarnas metroläsning

Det råkar vara så att jag intresserar mig för vad andra läser. Inte så sällan försöker jag därför också notera vad folk omkring mig läser när de – exempelvis – åker tunnelbana, buss eller sitter på en parkbänk. Detta får jag förstås tillfälle att göra här i Paris. När man tittar sig omkring kan man dessutom komma bort från den statistik som redan finns via försäljnings- och utlåningslistor. Mycket av det som läses hamnar ju inte ens i statistiken, eftersom många utlån och begagnade köp görs i det fördolda.

Metron i Paris är en ypperlig plats för läsning. Läsningen är på något sätt självklar, och ibland får jag känslan av att en verklig läsgemenskap råder, för allt som oftast hamnar jag i en fyragrupp där vi alla sitter med varsin bok, alla djupt försjunkna i en annan värld än den faktiskt rådande.

Mitt intryck är att en typisk metropassagerare – åtminstone från Vänstra stranden – läser som mest på morgonen, på väg till jobbet. Ofta uppskattar jag det till att cirka 75 % har en bok framför sig. De som inte läser något överhuvudtaget är alltså i minoritet. Många läser ju numera även i Paris en gratistidning. Inte så många läser en tidning de betalat för. De mest populära gratistidningarna är Metro och 20 minutes, som är så gott som omöjliga att få tag på efter kl. 09 på morgonen, åtminstone i mina kvarter. De ligger inte ens och skräpar någonstans när de blivit genombläddrade.



För ett tiotal år sedan hörde det inte till ovanligheterna att se män läsa seriealbum i metron. Som svensk förvånades jag över den självklarhet som det tycktes vara att kostymklädda herrar plockade fram färgglada album ur sina portföljer. Idag är det mer sällsynt, och jag inbillar mig att gratistidningarna har haft en viss inverkan. Även mp3-spelarnas intåg lär påverka läsningen. Ändå har jag sett försäljningssiffror som visar att seriealbum säljer minst lika bra nu som förr. Detta gäller även annan litteratur, för tydligen har den ekonomiska krisen inte drabbat bokförsäljningen.

I metrovagnarna lägger jag märke till läsare i olika åldrar, olika klädda, såväl män som kvinnor med olika smak för författare och genrer. Nyare och äldre böcker läses i en för mig ganska intressant blandning. Den stora variationen gläder mig. Det är inte ovanligt att se någon läsa en 1800-talsklassiker, även om nyare och nyss uppmärksammade romaner naturligtvis är snäppet vanligare. Böcker förlorar hur som helst inte sitt värde för att de inte längre är i ropet. Franska läsare tycks nämligen vara öppna för olika slags litteratur, och källor till nya upptäckter finns bland de mer ekonomiska alternativen som bibliotek eller antikvariat. Utlåningsexemplar från biblioteken eller gamla utgåvor med gulnade blad vittnar om detta.

Med all rätt kan man nu fråga sig hur mycket man kan lita på mina iakttagelser av Paris metropassagerare?! Kanhända är de något begränsade. Jag har ju själv så gott som alltid en bok framför mig. En bok som kan vara skriven detta eller något annat århundrade; svensk, fransk, dansk, norsk eller engelsk; en gammal tummad begagnad, lånad eller nyinköpt...

Prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Kjolens dag

Det är inte så länge sedan en generation kvinnor tillkämpade sig rätten att bära byxor. Att kunna röra sig fritt och obehindrat var länge en jämställdhetsfråga. Men symboler ändrar betydelse över tid.

I Bretagne aktualiserades frågan när några elever ville införa ”La journée de la jupe” (kjolens dag) för tre år sedan. Isabelle Adjanis senaste film med samma titel handlar om samma tema.

Nu har det gått så långt att det blivit en rättighet att kunna bära kjol utan att bli sexuellt trakasserad och kallad hora av killarna. I år har trettio skolor tagit efter och firar kjolens dag med konserter, diskussioner och fester under mottot ”Le Printemps de la Jupe et du Respect” (Kjolens och respektens vår). Att kunna uppträda som kvinna, med kvinnliga klädattribut, har blivit den nya jämställdhetsfrågan.



Det har fått ringar på vattnet även inom politiken. Frankrikes utbildningsminister Valerie Pecresses medarbetare uppmanade sin minister att inte bara bära byxor. Protesten bönhördes och hon har utökat sin garderob. Att markera kvinnlighet och få plats i maktens korridorer är också en rättighet.

Men det är fortfarande så att männen som bär byxorna har mest makt. Därför hade det kanske inte varit dumt att införa en ”kjolens dag” - men för båda könen.

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Universitetsstrejken i Frankrike, ett nödvändigt ont?

Som nordeuropé är det ibland svårt att acceptera den i Frankrike så ofta återkommande strejken, den ovisshet som råder över hur det ska bli framöver och kanske ännu mer irritationen över allt det som förblir ogjort. Sedan nästan två månader tillbaka strejkar de franska universitetsanställda. Den 9 februari klockan halv ett blev jag och mina nordiska kolleger avbrutna mitt i vår undervisning av en vaktmästare som sa att den byggnad vi håller till i skulle stängas. Alla salar och kontor skulle utrymmas. Dagen därpå inträffade samma sak, men då hade jag och kollegerna redan hunnit med några timmars undervisning. För att få information om strejken begav vi oss till Sorbonnes huvudbyggnad för ett möte. Vi köade en halvtimme för att få komma in, och sedan visade det sig att den största hörsalen där mötet skulle äga rum var mer än fullsatt. Vi kunde inte komma in, men väntade utanför en stund i trängsel. Till slut gav vi upp, gick ut ur byggnaden som visade sig vara omringad av kravallpoliser.

Pourquoi les chercheurs font grève ? - Ma-Tvideo France3

Många möten har ägt rum sedan den 9 februari. Många demonstrationer och andra slags manifestationer likaså. Den del av universitetet där Nordiska språk och en mängd andra institutioner håller till har till och från varit totalt stängd. Om det har varit möjligt att komma in i byggnaden har man inte kunnat samla studenterna någon annanstans än i korridoren, alternativt på gården, på grund av låsta salar. Inte bara lärarna strejkar, utan även övrig personal har strejkat i omgångar; vaktmästare och annan servicepersonal, liksom de biblioteksanställda. Flera av de forskarseminarier jag sett fram emot har flyttats fram. Den undervisning jag själv skulle ha gett har begränsats till handledning via e-post och några mer alternativa diskussioner i vårsolen eller hemma hos någon student. Jag är dock helt och hållet överens med mina kolleger, överens om att det är av högsta vikt att reagera och protestera.

Det är nämligen en del i görningen. Utbildningsministern Valérie Pécresses förslag och president Sarkozys tal om att fransk forskning bör bli bättre blev droppen som fick bägaren att rinna över. Det handlar om att genom hårdare granskning förändra villkoren för ”les enseignants-chercheurs”, det vill säga alla forskare, alla lärare, oavsett ställning, inom universitetsvärlden. En effektiv och produktiv forskare ska få mer tid till forskning; det vill säga, den som lyckas publicera mycket ska belönas, medan den som inte lyckats publicera ska straffas och få mindre tid till forskning. Hur de nydisputerade – som i början knappt har någon undervisningserfarenhet – ska få tid att komma igång med forskning kan man då fråga sig.

För inte så länge sedan då Sarkozy besökte ett universitet råkade han nämligen lägga märke till stora skillnader mellan de olika universitetslärarnas publikationslistor. Visst finns där skillnader, och någon gång kan man verkligen fråga sig vad vissa forskare gör med sin tid, men om man ser till att Frankrikes forskning rankas som det femte bästa i världen och samtidigt ligger på 18:e plats när det gäller finansieringen, så kan väl var och en hålla med om att landets forskning håller en relativt god nivå. Anledningarna till strejken är dock fler, för det handlar om en stor universitetsreform som påverkar skilda delar av utbildningssystemet.

Sedan en vecka tillbaka är i alla fall salarna upplåsta, något som inneburit protester, förstås. De strejkande lärarna bedriver till stor del ”alternativ undervisning”. En stor del av undervisningen sker i stadsmiljö, för att synas. Många för in temat strejk i undervisningen, inom ramen för det ämne de undervisar. Jag har försökt diskutera och förklara synen på strejk i Sverige jämfört Frankrike. Personligen är min inställning till strejken som protestform kluven. Men fransmännen är överens om att det gäller att visa vad man tycker. Frågan är bara hur enträget och starkt rösterna måste höjas för att höras. Ibland får man känslan av att strejken blivit vardag. Och hur blir det då med dess effekt?

VAR ÄR DAGENS SANNINGSSÄGARE?

När jag tidigare i år vistades i Frankrike läste jag på tidningarnas kultursidor flera artiklar om ett filosofiskt och retoriskt begrepp som kallades ”parrhesia”, på franska stavat ”parrhésie”. Det är ett begrepp hämtat från antikens Grekland och betyder, ungefär, samma sak som frispråkighet, d.v.s. att tala fritt och öppet, att säga sanningen även om den är obekväm, utan förskönande omskrivningar och dimridåer. Kanske lite grand som barnet (i H.C. Andersens saga Kejsarens nya kläder) som spontant säger det alla vuxna tänker men inte vågar uttala: Men han har ju ingenting på sig!

Anledningen till att de franska tidningarna uppehöll sig så mycket kring begreppet ”parrhesia” var att de föreläsningar filosofen Michel Foucault (han med studierna över vansinnet, fängelsesystemet och sexualiteten, ni vet) höll på åttiotalet just utkommit i bokform under titeln Le courage de la verité (mod att säga sanningen).

Foucault var professor vid Collège de France i ämnet ”Histoire des systèmes de pensée” (tankesystemens historia). 1983 och 1984 samlade han stora åhörarskaror till sina föreläsningar om ”parrhesia”. Först kom mest hans trogna anhängare från det radikala Vincennes-universitetet. Men sedan spred sig ryktet och snart var ”hela Paris” på plats, författare, politiker, mediamänniskor, teaterfolk. Det sägs att de andra professorerna, som kanske hade på sin höjd tjugo-tjugofem studenter, blev ganska så avundsjuka när tusen personer ibland invaderade Foucaults föreläsningssal. En del av åhörarna fick inte ens sittplats utan tvingades stå eller lägga sig på golvet. Och framför sig, på katedern, hade han en skog av mikrofoner eftersom många åhörare ville spela in vart enda ord som kom från hans mun.



Vad var det då som drog människor till Foucaults föreläsningar? För att förstå det måste man betänka tidpunkten. Detta var alltså på åttiotalet, decenniet då allt som majrevolten 1968 representerade var totalt nedkämpat, begravet och förtalat. Makten hade segrat och en ny tidsanda etablerats. När allt handlade om politikens död och nyliberalismens totala herravälde över sinnena, när ”satsa på dig själv” var ett viktigare budord än solidaritet och när de intellektuella ägnade sig åt att förneka själva verklighetens existens i stället för att kritiskt granska Makten, då ställde sig Foucault upp och talade om vikten av ”parrhesia”, om att våga säga sin uppriktiga mening och avslöja obehagliga sanningar.

Han talade om antiken och hämtade sina exempel därifrån: medborgaren på torget i Aten, olika grekiska filosofer och komediförfattare etc. Men alla som lyssnade uppfattade det ändå som att det var samtiden det hela egentligen handlade om. Och framför allt talade han om de risker som sanningssägaren löper och det mod som krävs. Sokrates fick som bekant tömma giftbägaren och Nya testamentets Kristus avrättades genom korsfästelse.



Foucault var mycket trött och märkt av sin sjukdom när han föreläste om ”parrhesia”. Han höll sin sista föreläsning i slutet av mars 1984. Tre månader senare, den 25 juni, avled han, av aids. Men de som kände honom upplevde det som att han, som tidigare haft långa perioder av depression, ändå var påtagligt lycklig när han föreläste över detta ämne.

När Foucault talade om ”parrhesia” talade han i någon mening också om sig själv som filosof och intellektuell och om den ensamhet som ofta åtföljer sanningssägaren. Han tyckte sig i detta begrepp ha funnit ett sedan länge bortglömt instrument som gjorde det möjligt att närma sig historien och samtiden på ett nytt och fruktbart sätt. Därav lyckan och den intellektuella tillfredsställelsen.

Vad har då ”parrhesia” för plats i dagens värld? Vilka är vår tids sanningssägare, de som har modet att kritisera Makten trots de risker, och den ensamhet, ett sådant sanningssägande medför? När jag funderar på detta begrepp kommer jag ofelbart att tänka på två italienska författare, Pier Paolo Pasolini och Roberto Saviano.

Pasolini mördades och Saviano lever under mordhot. Foucault tycks ha rätt. Det är farligt att säga obekväma sanningar. Men vad händer i en kultur och i ett samhälle där alla går omkring och talar om hur oerhört förtjusande och välsittande kejsarens nya kläder är? Föder inte ett sådant tillstånd en längtan efter någon som till slut spräcker det underdåniga samförståndet och påtalar kejsarens nakenhet?

MARGARETA ZETTERSTRÖM

La Princesse de Clèves. Från roman till symbol

Vem hade anat att La Princesse de Clèves, en roman från 1678, skulle bli så uppmärksammad nu, en bit in på 2000-talet? Under bokmässan i Paris blev det rusning till den monter som delade ut knappar med budskapet ”Je lis La Princesse de Clèves”. Dessutom kan man se att denna roman av Madame de Lafayette finns med på flera franskspråkiga författares listor över favoritböcker, och det allra högst på listan. Och vid varje litterär diskussion med författare, på bokmässan, i media eller annorstädes, tycks frågan lika het som obligatorisk: Et La Princesse de Clèves ? Vad man tycker om denna historiska, första moderna och analytiska franska roman handlar nämligen inte bara om litterär smak.

Under sin tid som presidentkandidat uttryckte Nicolas Sarkozy – om än i ett försök att skämta (?) – att det handlar om sadism eller rentav idioti att ha med Princesse de Clèves på programmet för uttagning av statstjänstemän. Sedan dess har Madame de Lafayettes roman utvecklats till att bli något av en symbol för Frankrikes kulturliv. Exemplar av boken har skickats till presidenten, ett flertal facebookgrupper har bildats i romanens namn, varav en med namnet ”Je lis La Princesse de Clèves”. 

Årets nu pågående – och långvariga – strejk bland universitetsanställda och studenter har innehållit diverse kulturella manifestationer, däribland en maratonuppläsning av just La Princesse de Clèves framför Panthéon i Paris. Kända profiler, skådespelare och akademiker var på plats för att läsa högt. Även i andra franska städer har romanen lästs på offentliga platser.

Hur kunde det då bli så här? Ja, som författaren Régis Jauffret uttryckte det (i teveprogrammet La Grande librairie, France 5): ”cracher sur La Princesse de Clèves, c’est cracher sur la France” (att spotta på Princesse de Clèves är att spotta på Frankrike).

Jag kan inte tänka mig att det har undgått någon fransman hur värdefullt ett verk faktiskt kan bli. Det har i alla fall inte undgått mig att fransmännen värnar om sitt kulturarv. Och Sarkozy, han har förhoppningsvis börjat fundera på sitt sätt att uttrycka sig.

Tahar Ben Jelloun och litteraturen

Tahar Ben Jelloun är en av de där författarna med riktig karisma. Avslappnat sprider han kloka ord och god stämning omkring sig. Det är i alla fall mitt intryck av honom efter Paris bokmässa, där jag och det läsarforum jag ingår i hade nöjet att diskutera litteratur en hel timme med den marockanskfödde Goncourt-akademiledamoten.

Det är några år sedan jag läste hans mest berömda verk, L’enfant de sable (1985) och La nuit sacrée (1987), båda översatta till ett 40-tal språk, och den senare av dessa två tilldelades Goncourtpriset. För snart ett år sedan utsågs Ben Jelloun själv till en av de tio medlemmarna i l’Académie Goncourt. Allt som oftast är han aktuell med nya böcker; förra året med en hyllad bok om sin mor, Sur ma mère, i år med romanen Au Pays, om den nyblivne pensionären Mohamed.

Som nybliven Goncort-jurymedlem läser Ben Jelloun mer än någonsin, även om han



menar att han alltid varit nästintill manisk i sitt läsande. Diplomatiskt poängterar han att han inte hoppar över någon sorts litteratur, när någon ställer frågan om han väljer bort vissa författare eller genrer. Han läser allt, säger han, men han läser inte alltid mer än de första femtio sidorna i en roman. Tidigt måste författaren övertyga genom att med en egen stil öppna dörren till ett eget universum. Formen utgör den absoluta skillnaden för vad som är intressant litteratur eller inte. Ben Jellouns poetidentitet är djupt rotad. Han ser sig först och främst som poet; det var som poet han började, med att skriva dikter i smyg för att klara sig i livet.

Riktigt bra litteratur lyckas bara de författare med som har en personlig berättarröst, och som skapar sin egen fiktiva värld, säger han. Vi är flera i läsarforumet som nickar igenkännande och jag tror att många med mig kommer att tänka på vissa av Ben Jellouns egna böcker. Alla som läst Ben Jellouns romaner vet man att färden in i hans universum kan te sig hisnande. Väl där inne finner man ofta en alldeles säregen stämning; man talar om hans stil som sensuell, poetisk och gåtfull.

Poeterna Baudelaire och Rimbaud ligger Ben Jelloun varmt om hjärtat, och vi talar om hur dessa poeter faktiskt fortsätter att förföra författare och andra läsare runt om i världen. Andra tydliga inspirationskällor är James Joyce – för hans mod – och Claude Simon, vars stil imponerar på Ben Jelloun, samtidigt som ämnesvalen inte alls intresserar något särskilt. Meningsbyggnaden väcker lusten att läsa vidare, den fascinerar och stimulerar. Men vill man läsa den bok som Ben Jelloun rekommenderat mest, och oftast gett bort i present, ska man läsa Juan Rulfos Pedro Páramo.



Denna roman står också överst på Ben Jellouns lista över de tio verk han värderar högst.

Tahar Ben Jelloun framhåller vikten av att bli överraskad i sin läsning. Debutanterna Tristan Garcias (La meilleure part des hommes) och Jean-Baptiste Del Amos (Une éducation libertine, f.ö. Goncourt för bästa debutroman) romaner som gavs ut i höstas hör till senare tids överraskningar; i dessa unga män ser Ben Jelloun ”riktiga författare”. De två romanerna har lovordats på många håll de senaste månaderna.

Det slår mig att Ben Jellouns litterära smak hamnar inom ramen för det redan etablerade och kända. De mest omtyckta författarna vid sidan av de ovan nämnda är Cervantes, Benjamin Constant, Nietzsche, Kafka, Borges och Genet. Och Tusen och en natt är en bok han ständigt återkommer till.

De litterära preferenserna är på något sätt typiska. Franskspråkiga författare talar ofta och gärna om äldre litteratur. De stora författarna i litteraturhistorien står sig. Det är så naturligt som det kan bli. All litteratur kan ses som levande och all litteratur är en protest mot det tillfälliga nuet. Det har Tahar Ben Jelloun insett. Han finns bland dem som hämnas livets tillfällighet.

• Se en video med en intervju med Tahar Ben Jelloun här