Den amerikanske historikern Jonathan Beecher tar i den lika informativa som underhållande Writers and Revolution: Intellectuals and the French Revolution of 1848 upp flera av tidens kända namn som George Sand, Marx och Flaubert. Arne Melberg som önskat ett kapitel till – om Baudelaire – närläser hans sonett Á une passante ur Les Fleurs du Mal.
När vi säger ”den franska revolutionen” tänker vi oss 1789 och några efterföljande år med terror och slutligen Napoleon och första kejsardömet. Således en misslyckad revolution, även om den ristade in en cesur i historien som har blivit en oundgänglig referenspunkt.
Så blev det i Frankrike en ”borgerlig” revolution 1830 och därefter en revolution 1848 som är svårare att benämna. Den började som ett slags ”republikanskt” uppror med krav på vidgad rösträtt och ekonomiska reformer, men fick snart inslag av folkligt och rentav proletärt uppror, som slogs ner med blodig och hänsynslös effektivitet. Redan efter några år följdes den av den statskupp som inrättade det andra kejsardömet under Louis Napoleon. Det var en utveckling hånad av Marx: revolutionen upprepad som fars.
1848 års revolution skiljer sig från de tidigare genom att den spred sig över Europa. Också i Stockholm kom det till oroligheter och under mars ”sjöd det i huvudstaden” som det brukar heta. De kulminerade, och avslutades, på Storkyrkobrinken med att kavalleriet sköt skarpt och dödade 18 demonstranter.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
1848 skiljer sig också genom det påfallande inslaget av författare och journalister, litterära och politiska ”klubbar”, agiterande tidningar och tidskrifter. Det var något av en litterär revolution. Om den franska revolutionen 1848 har den amerikanske historikern Jonathan Beecher skrivit en lika informativ som underhållande bok: Writers and Revolution: Intellectuals and the French Revolution of 1848 (2021).
I en prolog beskriver Beecher hur revolutionen inleddes i februari med ”banketter och barrikader”, hur den förbereddes i inte mindre än 450 ”revolutionära klubbar”, hur den utvecklades till ett folkligt uppror som slogs ner i juni då minst 1500 avrättades på fläcken. Och hur författare som Lamartine, Victor Hugo, George Sand, Alexis de Tocqueville, Proudhon, Eugène Sue och Baudalaire tog del. Därefter går han igenom var och en av de deltagande (dock ej Sue och Baudelaire eftersom de inte tycks ha lämnat just några minnesbilder eller kommentarer efter sig). Plus krönikörer och historiker som Marie d’Agoult, Alexander Herzen, Marx, Flaubert.
Var och en får ett utförligt kapitel i boken, som blir något av en intellektuell biografi med inriktning på revolutionen: hur man tog del och bidrog, hur man kommenterade och skrev, hur man efterbehandlade. Allt skrivet med utomordentlig sakkunskap, därtill ledigt och rentav medryckande.
Lamartine, den romantiske poeten, blev politiker och ledande i den ”provisoriska regering” som fick verka i några månader under våren 1848. Poesin som politisk kraft! Ordet som skulle frälsa världen! Han hoppade snart av och skrev senare en självrättfärdig revolutionshistoria där han menar sig ha räddat Frankrike från inbördeskrig.
George Sand (Aurore Dudevant) dyrkar ”folket” och tar entusiastiskt del i den republikanska resningen med en ström av artiklar. Men när det kommer till våldsamheter backar hon och ger upp politiken och övergår till att skriva pastorala romaner. Långt senare bekräftar ”Kommunen”, 1870 års blodiga upprorsförsök, hennes misstanke att revolutionen var fel väg att gå för att förbättra folkets villkor.
Daniel Stern (Marie d’Agoult) skrev 1848 ”republikanska brev” och senare en historik över 1848 års revolution i tre band. Beecher framhåller den som den bästa av de samtida.
Victor Hugo deltar till en början på regeringssidan men glider över till republikanerna när Louis-Napoleon börjar få makt. Och när denne gör sig till kejsare går Hugo in i sin 19 år långa exil varifrån han oförtröttligt smädar kejsaren som Napoléon le petit, som han också titulerar en otroligt populär pamflett. Och i t.ex. Les Misérables skildrar han bland mycket annat folkliga strider 1848.
Alexis de Tocqueville, som blir del av regeringssidan och rentav utrikesminister en kort tid, visar ingen pardon när det folkliga upproret slås ner. Men distanserar sig ändå från Louis-Napoleon och skrev, också han, sina minnen i Souvenirs de 1848.
Proudhon var fängslad större delen av perioden men tillåten skriva och publicerade en ström av artiklar där han argumenterade för en ekonomisk revolution – ”egendom är stöld” – och uppvaktades av anarkisten Bakunin och beundras av unge Marx.
Alexander Herzen, en rysk emigrant och ”europé”, intresserade sig för den utopiska socialism, som formulerades i många varianter under 1840-talet. Upproret 1848 inger stora förhoppningar som kommer på skam. Hans självbiografi uppskattas av Beecher som ett livligt vittnesmål om perioden 1847-59 i ett europeiskt perspektiv men med Paris i centrum.
Marx uppehöll sig i Paris en period runt 1845 men fick följa revolutionen från England och skrev först om klasstriderna i Frankrike efter kuppen 1851, Louis-Bonapartes 18:e Brumaire. Beecher karakteriserar den som en ”karnevalistisk text” fylld av invektiv, ironier, sarkasmer, som skildrar hur medelmåttan blir hjälte i en teaterliknande kupp präglad av häxkonst och gengångare. Och som, förstås, döljer det som Marx redan anser avgörande, klass-intressena.
Flaubert var opolitisk, eller snarare anti-politisk, och tillbringade 1848 bland pyramiderna i Egypten. Menf femton år senare plockade han upp tråden när han började skriva L´éducation sentimentale (på svenska: Hjärtats fostran) där huvudpersonen Frédérique är ett förvirrat vittne till revolutionen. Flaubert läste som alltid in sig med omsorg och förvandlade sina intryck till skarpa bilder: massakern som avslutar upproret kondenseras till en enda avrättning. Och hela revolutionen liknar mest en naturkatastrof. I hans sista roman Bouvard et Pécuchet (på svenska: Den eviga dumheten) återkommer 1848, nu som grym maskerad.
***`
Som litteraturhistorier har jag förstås inget att tillägga till Beechers utomordentligt informativa bok. Men jag kommer på mig med att önska ett kapitel till – om Baudelaire. Han lär ha stått på barrikaderna 1848, men att han inte får ett kapitel i boken beror förstås på att han sen inte alls tar upp sina erfarenheter eller minnen. Åtminstone inte på ett sätt som historikern kan värdera eller använda.
Men här kanske litteraturhistorikern kan komma in med en spekulation, baserad på att Baudelaire gärna uttrycker sig i allegoriska ordalag. Kan man tänka sig att han skriver förtäckt om 1848? Att den leda – ennui och spleen – som präglar hans författarskap inte bara uttrycker besvikelse över samtidens andra kejsardöme utan också kan läsas som trauma. Som ett slags post-revolutionär tristesse. Som sorg.
Á une passante, ”Till en som gick förbi”, heter en av hans mest kända sonetter ur Les Fleurs du mal (Ondskans blommor), som kom ut 1857. Den skulle – kanske – också kunna läsas i den riktningen:
”Bedövande och gällt ljöd boulevardens larm.
Helt svartklädd, drottninglik i sorgen, smärt och lång
passerade en kvinna mig: hon lyfte upp festong
och fåll och svängde dem med stolt, behagfull arm.Vad smidig, ädel växt, och benet till sin form
som en statys! Jag drack i vanvettigt begär
det ljuvas eggelse, en vällust som förtär
ur ögats svartblå sky som gömde hemlig storm.En blixt … och sedan natt! – Din blick lät en sekund
min själ bli född på nytt, o skönhet, samma stund
försvunnen! Skall vi ses i evigheten nu,på annan plats, långt bort? Kanske ej någonsin?
För sent! Jag kände ej din väg, du inte min …
Jag skulle älskat dig, och detta visste du!”
(övers. Ingvar Björkeson)
Baudelaire inleder med att beskriva det bedövande gatularmet. Varför larmar det? Är det kanske trängsel och många röster? Ljuden av kärrorna mot stenläggningen? Kan man tänka sig något så att säga själsligt larm? Individualiteten som dränkt i mängden? I andra kejsardömets misär?
Här, som ofta hos Baudelaire, ligger allegoriska dimensioner nära till hands: möjligheten att den konkreta situationen säger något utöver sig själv. Detta gäller inte minst den kvinna som poeten får syn på och med vilken han tycks utväxla en hastig blick.
Varför är hon sorgklädd? Baudelaire hade inte behövt tänka fram en änka för att skildra ett plötsligt möte, så sorgklädseln kan tänkas ha en vidare betydelse. Vi kanske rentav inviteras till att associera till 1848 års misslyckade revolution i förhållande till den åtföljande reaktionen: kvinnan bär sorg efter de förhoppningar som blixtrade förbi men som begravts i andra kejsardömet.
Fler möjligheter kommer i den tredje strofen, där första radens ”blixt” och ”sekund” ställs mot ”evigheten” i tredje raden. I franskan står det inte ”en sekund” men väl att den skönhet som betraktaren-poeten får se är flyktig (fugitive) och att åsynen får honom att ”plötsligen” (soudainement) födas på nytt.
Dessutom är tredje radens tänkta evighetsmöte i franskan hållet i futurum, som en markering av att mötet är ett slags framtidsfantasi. Den viktigaste markeringen av tidskollisionen är förstås de inledande orden och inte minst de tre punkterna efter ”blixt” och utropstecknet efter ”natt”. Det får man kalla en performativ gest: poeten verkställer det momentana sammanfallet av blixtljus och evig natt.
Ljus och mörker, ögonblick och evighet, man och kvinna: motsatser som kolliderar i mötet på gatan, i larmet. Sista strofens slutrad är dessutom hållen i konjunktiv, något som understryker att det tilltal som poeten riktar till kvinnan bara pågår i hans huvud. Likaså att kvinnan tilltalas som ”du”; det hade varit otänkbart om mannen-poeten inlett ett verkligt samtal.
Sålunda: en blixt – som var ett revolutionsförsök, följt av den eviga natt som är livet i det andra kejsardömet. Och där de förhoppningar som väcktes och som lovade en framtid värd att älska inte är något annat än en fantasi. I konjunktiv.
Läser man på nu antytt vis så kommer man förstås till resultat som inte är specifika för 1848 utan gäller vilken social omkastning som helst, när plötsligt uppblommande förhoppningar övergår i eftertankens kranka blekhet.
Baudelaires sonett kanske gör just det som litteraturen kan och bör göra: förvandlar det omedelbara intrycket till något allmängiltigt. Och kanske 1848 års revolution, som den mest litterära av revolutioner, är just den mest allmängiltiga.
- Klicka här för att läsa om brevväxlingen mellan George Sand och Eugène Delacroix
- Klicka här för att läsa om Merrimans bok om Pariskommunen, Massacre. The Life and Death of the Paris Commune
- En annan historiker, Christopher Clark, talar engagerat om det europeiska revolutionsåret 1848: