Under en trollkarls kappa i Kreml dolde sig länge en makthavare vars inflytande som personlig rådgivare till Putin nådde överallt. Men så, 2021, var allt plötsligt över. Han försvann från sin tjänst, oklart varför. Om honom har Giuliano da Empoli skrivit romanen Le Mage du Kremlin som enligt Ingrid Elam erbjuder en både spännande och skrämmande läsning.
När 2022 års Goncourt-pristagare skulle utses var det dött lopp mellan Brigitte Girauds Vivre vite (Leva fort) och Giuliano da Empolis Le mage du Kremlin (Trollkarlen i Kreml). Juryns ordförande avgjorde till Girauds fördel. Inget lätt val mellan två väsensskilda romaner. Den ena en självbiografisk berättelse om livet efter en makes plötsliga död och den andra en analys av Ryssland under Putin, lätt förklädd till roman.
da Empoli är statsvetare med examen från Sciences Po i Paris, han har arbetat politiskt i Italien, bland annat som rådgivare åt Matteo Renzi, premiärminister 2014-16, och han har varit aktiv i styrelsen för Venedigbiennalen, i olika tankesmedjor och i flera andra transnationella samarbetsorganisationer och kulturprojekt.
Däremellan har han publicerat ett antal större essäer i politiska ämnen, senast Les ingénieurs du chaos (Kaosingenjörerna, 2019) om högernationalistiska politiska rådgivare i Europa. En man med meriter med andra ord, men först med Le mage du Kremlin också skönlitterär författare.
Under trollkarlens i Kreml kappa döljer sig Putins rådgivare från 1999 till 2020, som först var högsta chef för administrationen, sedan vice premiärminister och till sist personlig rådgivare innan han entledigades från sin tjänst, oklart varför.
I verkligheten heter han Vladislav Surkov och anses vara den som först namngav Rysslands speciella form för ”suverän demokrati”, där inte folkviljan, utan statens suveränitet vad gäller förmåga att styra och skifta lagar betraktas som en förutsättning för demokrati. För att demokrati ska utvecklas måste den konstitutionella ordningen upprätthållas och i Ryssland är presidenten garant för den ordningen.
Putin är kort sagt en modern tsar och tsar är vad han genomgående kallas i denna roman där alla gestalter bär sina verkliga namn utom just Surkov, som i stället uppträder under namnet Vadim Baranov.
Upplägget är enkelt: en fransk författare på tillfälligt besök i Moskva upptäcker via nätet att han delar sitt intresse för 1920-talsförfattaren Jevgenij Zamjatin med en för honom okänd ryss. Zamjatin var en prästson som blev bolsjevik, arresterades efter revolutionen 1905, skickades i exil, blev skeppsbyggare, ett jobb som förde honom till England 1916.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Han åkte hem till Ryssland för att delta i revolutionen 1917 men blev under inbördeskriget alltmer kritisk mot Sovjetstaten, en kritik han gav uttryck för i det som har kallats den första moderna dystopin, romanen ”Vi” från 1924. En mångbegåvad, modig och egensinnig förebild för både författaren och den okände ryssen på nätet, som visar sig vara Baranov.
Författaren stämmer träff med Baranov, som några år tidigare var känd som ”trollkarlen i Kreml” men nu lever i anonym avskildhet. Baranov tar över ordet och resten av romanen är hans berättelse om 20 år av rysk samtidshistoria och sin egen roll som Putins närmaste man.
Det börjar med kriget i Tjetjenien, fortsätter med olympiska spelen i Sotji och annekteringen av Krim. Romanen avslutades innan Ryssland anföll Ukraina, men inledningen är med. Vi får följa även enskilda personers uppgång och fall. Som oligarken Boris Berezovskij, först nära vän till Putin, sedan i onåd och slutligen hängd för egen eller andras hand i London. Eller Michail Chodorkovskij som steg från ung aktivist i ungdomsförbundet Komsomol till oljemagnat innan han arresterades av Putin och fick se sitt oljebolag Yukos förstatligat. Schackmästaren Kasparovs motstånd mot Putin har däremot aldrig utgjort något hot mot makten, så han har fått hållas. Och överallt har Baranov stått i kulisserna och dirigerat med sitt trollspö.
Varför föra in en fiktiv gestalt i en roman som i övrigt liknar en välskriven och mycket initierad politisk essä? Om man som Surkov har lyckats hålla sig vän med makten i över tjugo år, och dessutom lämnar sin position med livet i behåll, har man också sett till att täppa till alla informationskanaler till sin egen person. Därför behöver da Empoli hitta på Baranov, för att kunna ta sig in i rådgivarens huvud, fylla ut det med tankar, idéer och eventuella tvivel, och förbättra kopians biografi jämfört med originalets oansenlighet.
Da Empoli kan dessutom göra Baranov till tolk för sina egna analyser av Ryssland och Putin och på så vis locka till inlevelse där en ren facktext hade uppmuntrat en kritisk distans.
Resultatet är en oerhört spännande men också skrämmande berättelse om en man i samtidens mitt som i det längsta gör det som gynnar och stöder makten. Baranov kommer till skillnad från sin tsar Putin inte från säkerhetspolisen KGB utan från teve, och förstår sig på regi, iscensättningar, kulisser och retorik. Han skyr inga medel och ser till att omvandla all politik till teater bara det gör härskaren nöjd. Men till skillnad från oligarkerna bryr han sig inte om pengar och har heller inga maktambitioner för egen del. Till sist måste även han se vad det är för skräckvälde han bidragit till.
Så långt spänningsmomenten. Det skrämmande är bilden av verkligheten. da Empoli kanske inte säger så mycket nytt, men han gestaltar övertygande hur farligt det är att betrakta Putin med europeiska eller amerikanska glasögon och tro att han vill vara en del av en västerländsk sfär.
Putin föraktar Europa, en liten löjlig världsdel som har haft sin storhetstid men är på dekis sedan minst ett halvt sekel. Han är helt inriktad på att återskapa det ryska välde som efter Sovjetunionens upplösning har fallit sönder. Han ger heller inte mycket för västerländska definitioner av demokrati eller olika rörelser i tiden som feminism, antirasism, veganism och annat som luktar yttrandefrihet och jämställdhet.
För den som haft illusioner om att 2023 ska rymma ett slut på kriget i Ukraina och bättre tider för gamla ännu inte infriade löften om frihet, gemenskap och jämlikhet är Le Mage du Kremlin en både tillnyktrande och uppskakande läsning – ingen dålig kombination för en roman.
- Klicka här för att läsa om den franske filosofen Michel Eltchaninoffs I Putins huvud
- Klicka här för att läsa Ingrid Elam om Brigitte Girauds prisvinnande roman Vivre vite
- Se ett kortare samtal med da Empoli här: