Under rubriken Bibliothèque Derrida ger förlaget Seuil ut Derridas föreläsningar. I serien om gästfrihet – Hospitalité – framstår hans välkända ”dekonstruktion” som i högsta grad konstruktiv. Det finns i föreläsningarna – skriver Arne Melberg – snart sagt ingen ände på de nyanser, varianter och dimensioner som Derrida utvinner ur begreppet.
Jacques Derrida blev tidigt känd för sin ”dekonstruktion”, en term som entusiasmerade en del men förargade fler. Derrida fick upprepade gånger försäkra att det inte handlade om ”destruktion” utan om konstruktiv begreppsanalys. Tills han tröttnade och övergav termen i takt med att hans filosofi på 90-talet tog en ”etisk” vändning. När han gick bort – 2004, 74 år gammal – hade han en kolossal filosofisk aktivitet och produktion bakom sig. Men faktiskt också framför sig: efter hans död har det getts ut ett tjugotal titlar i hans namn.
Det franska förlaget Seuil har upprättat Bibliothèque Derrida, där hans föreläsningar samlats. Sådana höll han regelbunder från 1960 till sin död och han skrev dem i förväg. Naturligtvis broderade han ut och lade till i den muntliga situationen men i stort sett finns hans föreläsningar bevarade på 14000 manuskriptsidor. Dessa är under utgivning i exemplariska volymer: redaktörerna kompletterar med litteraturhänvisningar men också med tillägg och inpass och frågor från åhörarna när det finns bandinspelningar (vilket det ofta finns). Inte sällan står det skratt (”rire”) i parentes: Derrida undervisar, men roar också.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
De flesta föreläsningarna var öppna tillställningar men Derrida höll också slutna seminarier inriktade på handledning. De öppna föreläsningarna blev stora tillställningar. Jag hade möjlighet att besöka några sådana på 90-talet: de försiggick i ett stort auditorium på Boulevard Raspail i Montparnasse. Längst fram i den fullspikade lokalen satt oftast japanska studenter med bandspelare. Ibland kunde man se Madame Derrida där; hon var praktiserande psykoanalytiker och kom väl dit efter jobbet för att sedan få sällskap hem.
Derrida föreläste i minst två timmar utan paus. Han citerade ofta långa textstycken som han så kommenterade och utvecklade. Efteråt fick några utvalda följa med till Hotel Lutetia längre upp på boulevarden, där Derrida tog en kopp te och inte tröttnade på att svara på frågor.
Hospitalité – Gästfrihet – var rubriken på en föreläsningsserie som gick från 1995 till 1997, sammanlagt 19 seanser, utgivna 2021-2022 i två volymer om tillsammans 700 sidor (de finns nu också översatta till engelska. En fin presentation författad av Jonathan Rée hittar man i London Review of Books från 10:e oktober i år).
Derrida inleder med att gå igenom en klassiker som sedan skulle återkomma under hela serien: Immanuel Kants sena arbete Om den eviga freden (1795). Kant (känd för att aldrig ha lämnat Königsberg) slår fast att freden förutsätter Weltbürgerschaft: alla människor har – i princip – samma rätt till alla delar av jorden. Denna utmärkta princip hämmas dock av att jorden är rund och består av otaliga naturliga gränser. Eftersom delar av jorden av geografiska och andra skäl är okända för oss uppstår främlingen – den som vi måste försöka acceptera om det ska kunna bli något Weltbürgerschaft. För om främlingen förblir främling hotar evigt krig istället för evig fred.
Hos Kant finner således Derrida det som man måste kalla hans specialitet: begreppets motsättningar. Hans hantering av begreppet hospitalité ger rika exempel på att hans ”dekonstruktion” (med den term som han hade övergivit) i högsta grad var konstruktiv: det är snart sagt ingen ände på de nyanser och varianter och dimensioner som han utvinner. Jag ska försöka antyda något av rikedomen.
Gästfriheten verkar länkad till sin motsats: främlingen. Det välkända förutsätter det okända. Ett välkomnande är aldrig förutsättningslöst. Franskans chez moi vetter mot chez soi och chez l’autre. Latinets hospes kan både betyda värd, gäst, vän – och främling, fiende. Hospitum är gästfrihet, vänskap; hostilis är fienden. Franskans hospitalité ligger orande tätt på hostilité: fientlighet.
Utan överdrift kan man säga att Derrida ägnar seminariet åt att spåra och slå ner på varianter av de motsättningar som verkar vara förknippade med hospitalité. Och han finner dem verkligen ”överallt”: under seminariets gång rör han sig från lingvistiska utredningar till bibliska och antikt-grekiska motiv, vidare till exempelvis Montaigne och Molière och Shakespare och Joyce och Kafka och en kuriös novell av Pierre Klossowski. Till Rousseau och lingvisten Benveniste, till Heidegger och Hannah Arendt, till Franz Rosenzweig och, framför allt, till Emmanuel Levinas, som dog 1995 och som var något av en mentor för Derrida.
Via Rosenzweigs Der Stern der Erlösung och Louis Massignons L’Hospitalité sacrée går Derrida in i en rad av Levinas arbeten, därmed också in i bibliska motiv och problem: välkomnandet och gästfrihetens ”lagar” i Höga visan, hos Abraham och Sara, Abraham och Isak. Liksom i Islam. Men med Levinas hjälp också in i den psyko-sociala problematik som handlar om jagets gränser, om jaget och den och det Andra. Derrida kallar det för ipséité – jag-het – och föreläsningsserien mynnar ut i ett resonemang om jag-hetens betingelser, om jagets beroende av det Andra för att bli och förbli ett jag. Om det Andra, den Andra, som i bästa fall kan bjudas in som gäst, i värsta fall motas bort som fiende.
Derrida framstår i denna föreläsningsserie som en klassisk filosof. Han bjuder på djupdykningar i filosofins och litteraturens och lingvistikens och psykologins historia. Men han undviker absolut inte samtida aktualiteter. Han tar upp Joyce och Ulysses som exempel på ett gästfritt utbyte mellan Dublin 1904 och Odysséen men nämner också en resa till Dublin, där han överallt fick se hur man lagt beslag på Joyce som turistattraktion – medan ju Joyce på sin egen tid upplevde allt annat än hospitality i sitt hemland.
Han kommer in på internet och funderar på vad mobila telefoner borde heta och verkar betvivla – 1996 – att dessa kommunikationsredskap kommer att bidra till den eviga freden. Han kommer in på kloningen av fåret Dolly och anar en tankegång som bäddar för etisk rensning. Han tipsar studenterna om demonstrationer och andra aktiviteter som har med den aktuella politikens brist på hospitalité att göra. Flera gånger tar han upp den då nyss avlidne presidenten Mitterand och dennes bidrag till Schengenfördraget – som onekligen är ett uttryck för gästfrihet men som samtidigt verkar kunna användas för att stänga främlingen ute. Han är absolut inte militant – men han insisterar ändå, genom otaliga exempel, på hospitalité som en fundamental mekanism för jaget, för tänkandet, för samhället, för civilisationen.
I denna rikedom på tankar och exempel kan man stanna upp var som helst och försöka tänka vidare. Jag fäste mig särskilt vid ett av hans återkommande exempel: Oidipus, som ju begår det oförlåtliga – mördar sin far och lägrar sin mor – och därmed blir den förtappade, den alldeles främmande, den som är det som vi inte är. Som senare, i Sofokles forsättningsstycke, vandrar bländad till Kolonos för att söka en sista fristad. Kan man visa honom gästfrihet? Kan man ge den främmande en fristad? Kan man förlåta det oförlåtliga?
Derrida vänder på detta (som på så mycket annat): en förlåtelse av det förlåtliga är ingen förlåtelse: det är just det oförlåtliga som borde komma i åtanke för förlåtelse. (Han förbereder därmed temat för nästa säsong av föreläsningar, som skulle handla om le pardon, förlåtelsen). Det är just främlingen som borde kunna ges fristad. Frågan var aktuell för grekerna och den var lika aktuell 1996. Och idag.
Derrida föreslår inga lösningar. Han agiterar inte; han resonerar. Och han aktualiserar, t.ex. genom att slå ett slag för villes-refuges: att en stad måtte öppna sina portar för en förföljd författare, erbjuda fristad. Derrida får oss att tänka nytt om de gamla berättelserna – och rentav göra dem aktuella.
- Klicka här för att läsa Arne Melberg om Frånvaron av ett Du i filosofins stora årtionde.
- Se ett samtal på engelska med Derrida i flera Sections