Hur kan man idag försvara de goda tankarna från Upplysningen, som med sin instrumentella förnuftstro, sina naturvetenskapliga framsteg och synen på kulturen som överlägsen naturen lade grunden inte bara för den snabba utvecklingen sedan dess, utan också för den ödeläggelse som blivit följden? Den franska filosofen Corine Pelluchon argumenterar engagerat för en ny, hänsynens Upplysning
Corine Pelluchon är en filosof för vår tid som väckt uppmärksamhet och hopp i Frankrike. Hon hävdar bestämt i sitt filosofiska arbete att vår nuvarande kunskap om ekosystemen måste leda oss bort från den dominansens schème (princip), som lett mänskligheten in i den katastrofernas era som nu hotar hela vår existens, och istället in på en hänsynens schème (princip). Jag uppfattar hennes gärning som en empatins filosofi, belägen någonstans mellan upplysningsfilosoferna, fenomenologerna och existentialisterna. Pelluchon är professor vid Gustave Eiffel-universitetet och specialist i politisk filosofi samt normativ och praktisk etik. Under ett decennium har hon gått sin egen väg.
Den upplysningsfilosofi som vi förknippar med 1700-talet var diversifierad och geografiskt heterogen. Men gemensamt för dem var en rad krav på människans frigörelse från traditionella – ofta religiösa – hierarkier. Istället skulle förnuft, rationalitet, individuell frihet och social jämlikhet råda. Med Upplysningen lades grunden till demokrati och, mot slutet av 1800-talet, kvinnoemancipation. Men under 1900-talet har från olika håll hård kritik riktats mot upplysningens universella anspråk. För hur försvara upplysningstanken efter det som följde den – kolonialismens förtryck, slaveriet, människans destruktiva framfart med de ändliga resurserna, Förintelsen, atombomben? Vilket slags förnuft kan vi bevara och vad behöver omförhandlas?
Corine Pelluchon söker besvara dessa frågor i sin nya, passionerade bok från 2021, Les lumières à l’âge du vivant (ung. “Upplysningen i det levandes tid”). Hennes tidigare forskning handlar om en hänsynens etik (Etique de la consideration, 2018) och hur vi kan reparera världen genom att låta hänsyn till natur och djur vägleda vad som är rationellt (Réparons le monde. Humains, animaux, nature).
Husserls svåra men vackra text från 1935: “Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin” är en av Pelluchons utgångspunkter. Hon försvarar fenomenologernas kritik efter Husserl, och har skrivit en bok om den litauiskfödde Emmanuel Lévinas idéer om etik, empati och behovet av en ny humanism (Pour comprendre Lévinas. Un philosophe pour notre temps, 2020). Hon ser sig som en lärjunge till Merleau-Ponty om vilken hon skrev sin avhandling, “även om man delvis måste bryta med sin läromästare” som hon sa i en radiointervju.
Upplysningen bör inte förknippas med en kontinent eller ens en tid, utan innebär en kritisk blick på sin samtid, som Michel Foucault menade. Upplysningen är, fortsätter Corine Pelluchon, en hållning som kan och bör definiera sina uppgifter för varje ny tid, nu hitta den inhumana och planetära dominansen och bryta med den. Vår frihet ger oss också ansvaret att förnya sambandet mellan teori och praktik. Vetenskapen har lärt oss att jordens resurser är ändliga, att även djur lider, och att vårt missbruk av naturen och en ohälsosam djurhållning även kan ge människor sjukdomar och virus. En hänsynens ordning – istället för dominansens – ger oss möjlighet att styra vår frihet, djurens frihet och kommande människors frihet, mot en förändring av samhället. Bönder som vill odla i enlighet med ekosystemen, utan gifter, behöver stöttas och uppvärderas. Varje människa, som medvetet väljer hållbara produkter, handlar därigenom i överensstämmelse med en Upplysning i det levandes tid.
Redan den klassiska Upplysningen hade sin anti-Upplysning (anti-Lumières), som motsatte sig en social, rättvis ordning och istället slog vakt om ett hierarkiskt, totalitärt och teokratiskt samhälle, där vissa folk och klasser ansågs överlägsna och där mannen dominerade över kvinnan. På 1900-talet blev kritiken mot Upplysningen en annan, nu som en reaktion mot de universella anspråken och mot en teknologisk utveckling som visat sig dödlig.
Bland kritikerna fanns Pierre Bourdieu, som menade att en felaktig tolkning av Upplysningen riskerade göra en fetisch av tänkande och förnuftstro och skapa en universalismens fanatism. Pelluchon instämmer i att 1700-talets universalism delvis var arrogant och abstrakt, särskilt synen på kulturen som överlägsen naturen och vissa kulturer som överlägsna andra. Den instrumentella förnuftstron (istället för ett reflexivt, tänkande förnuft) har verkligen varit förödande under 1900-talet; Pelluchon framhåller den tyske filosofen Günther Anders lysande beskrivning av atombombens förödande konsekvenser för vår tid. Hon tar även Adornos och Horkheimers Dialektik der Aufklärung (Upplysningens dialektik, Daidalos) från 1944, på största allvar, och tillerkänner den stora kvaliteter.
Men kasta därför inte ut barnet med badvattnet, menar hon. De tekniska framsteg som efter Upplysningen lovade individens emancipation och social rättvisa, har nu efter industrialiseringen visserligen blivit autonoma – de styr sig själva, mer än vi dem – och hotar att förgöra mänskligheten. Men just därför behöver vi Upplysningens ifrågasättande av dominans, som idag är annorlunda än då och nu utövas av marknaden, dess teknokrati och transhumanism (genmanipulation, biocider, artificiell intelligens m.m.).
Den transhumanistiska rörelsen är en del av anti-Upplysningen idag, menar Pelluchon. Den påstår sig vara en humanism, men leder till alienerade människor i en hierarkisk struktur, där människors erfarenhet och känslor inte räknas. Resultatet blir ett totalitärt samhälle, förklarar hon: teknologin med artificiell intelligens vänder sig med sina kalkyler mot humaniteten. Den förstör individens värdighet i arbetet, där den så viktiga subjektiva, kroppsliga erfarenheten av upplevelser och av att vara reflexiv, reduceras till något inte önskvärt.
Många av de traditionella upplysningsmännen var dualister och framhöll dikotomierna natur-kultur (dock inte Diderot), människa-djur, förnuft-känsla, man-kvinna (dock inte Condorcet), medan Upplysningen i det levandes tid istället tar hänsyn till det nya vi vet, som vetenskapliga rön om genetik och etologi, vilka lär oss empati med djur och försiktighet med natur.
I Les lumières à l’âge du vivant argumenterar Corine Pelluchon kraftfullt för denna nya Upplysning som ett projekt för ett demokratiskt och ekologiskt samhälle, där människan som kroppslig och världslig förenas med hennes rationalism, där den traditionella framstegstron kan förenas med hänsynen till arternas och ekosystemens ändlighet och där teknologin inte tillåts dominera utan kan stanna vid att vara ett socialt verktyg. Hon söker i boken också ge ett ramverk för hur mänskliga och universella rättigheter behöver vidgas till att gälla framtida generationers rätt att leva i individuell autonomi och social rättvisa.
Hur det ska gå till är – förstås – en annan sak. Rent praktiskt tycks Pelluchon mena att exempelvis fler lokala val och folkliga debatter skulle skapa en större förståelse människor emellan; sådana ger tillfälle pröva andra glasögon än de egna, som annars riskerar imma igen av ilska. En vrede som till och med kan ta sig antidemokratiska uttryck, som när ansvarslösa ledare inte agerar på den frustration människor på landsbygden känner inför att inte kunna leva enkla liv på landet (de gula västarna) eller hänsynslöst uppviglar dem (stormningen av Kapitolium). Vi är kroppsliga subjekt och behöver ta tillbaka förmågan att använda det reflekterande förnuftet, för att se att vi är på jorden tillsammans med andra. Genom den reaktiva kroppen och det reflexiva förnuftet lär vi av andra och kan acceptera dem, andra kulturer och andra existensformer.
- Klicka här för att läsa om Merleau-Ponty
- Klicka här för att läsa om de gula västarna
- Klicka här för att läsa om stormningen av Kapitolium