Ingrid Elam presenterar här den franske författaren Luc Dietrich som 1935, bara 22 år gammal, debuterade med romanen Le bonheur des tristes (De sorgsnas lycka), en av hans två självbiografiska romaner. Efter att de fallit i glömska efter kriget har de numera återupptäckts. De passar inte riktigt in i någon tradition, men har heller inte åldrats, utan kunde ha varit skrivna idag, som rapporter från en värld där framtiden är mer oviss än någonsin.
Det finns grader även efter döden. I Panthéon, ett mausoleum för framstående fransmän på Seines vänstra strand, är över 750 namn på författare som dött under de två världskrigen inhuggna. Där står de som fallit i strid, aux champs d’honneur, de som dött under militärtjänst, sous les drapeaux, och längst ner de som dött för fosterlandet, pour la France. Den kategorin infördes under andra världskriget när nästan ingen författare dog i strid eller militärtjänst, men desto fler i Förintelsen och motståndsrörelsen.
.jpg){kind=link}
Jag söker efter en författare som debuterade 22 år gammal 1935 med en roman som har en oemotståndlig titel: Le bonheur des tristes, de sorgsnas lycka, en av två självbiografiska romaner, i stort sett hans hela verk. Han hette Luc Dietrich och jag hittar honom i den lägsta kategorin.
Han dog för Frankrike, men av misstag, eller kanske slarv. 1944 sökte han sig som frivillig vårdare till ett fältlasarett. Han hade ingen sjukvårdsutbildning utan gick mest runt och tittade till de sjuka och skadade. Under ett bombanfall fick han ett splittersår i foten, inget allvarligt som det tycktes, men han var i dålig form, fick blodförgiftning och kallbrand.
Dålig form är ett milt uttryck: Luc Dietrich var nedgången, han hängav sig åt ”nostalgie de la boue”, längtan efter det låga, det depraverade, det förkastade. Termen myntades i en teaterpjäs från 1855 där en av rollfigurerna påpekar att en anka som placeras i en sjö med svanar alltid längtar tillbaka till den damm den kommer från, den längtar efter dyn.
De naturalistiska författarna trivdes där, så länge det handlade om deras romanvärld, men Luc Dietrich var född i dyn. Det var slumpen som gjorde honom till författare när han råkade hamna på en parkbänk bredvid poeten Lanza del Vasto, som skulle komma att locka ur Dietrich hans berättelser och se till att de omvandlades till litteratur.
De första raderna i debutromanen beskriver det rum berättarjaget sov i när han, åtta år gammal, placerats hos en moster och morbror sedan hans far dött och hans mor hamnat på sjukhus: Det finns vallmor på tapeterna, sömnens blomma, säger morbrodern, men barnet uppfattar ögon som faller ner över honom natten lång, även när han blundar.
Rummet skrämmer honom, på en tavla på väggen mitt emot hans säng syns röda tak och ett gult kyrktorn med en klocka som står på två, han är instängd och tror att hans mamma är inlåst i kyrktornet, han väntar förgäves på henne eftersom tiden har stannat.
1913, samma år som Dietrich föddes och drygt 20 år före hans roman, publicerades första delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, där en pojke ligger och väntar på sin mamma. Den hyperkänslige lille Marcel hör ljudet av föräldrarnas gäster i salongen och lyssnar efter moderns efterlängtade steg i trappan. Han kan inte sova om hon inte kommer och kysser honom god natt, men han är inte rädd för rummet, han är hemma hos sig.
Hade Luc Dietrich läst Proust? Romanens ”jag” läser dikter av 1500-talspoeten Ronsard och Alphonse Daudets Jack från 1876, men inget så samtida som Prousts roman. Han kan förstås ha förtigit en inspirationskälla, men barndomsskildringar liknar varandra: det ensamma, sömnlösa barnet, utlämnat åt nattens fantasier, var inget nytt eller unikt ens på 1910-talet. Fascinationen inför barnet, drömmen och det omedvetna väcktes under romantiken, långt före Proust eller Freud.
Och i början av 1900-talet blir barnet huvudperson i en rad romaner som oberoende av varandra skildrar uppväxt och uppbrott från fattiga omständigheter på olika platser i världen, i Danmark publicerar Martin Andersen Nexø ”Pelle Erövraren” (1906), Jack Londons ”Martin Eden” (1909) utspelar sig i USA och Maksim Gorkijs ”Min barndom” (1913) i Ryssland. Två decennier senare, samtidigt med Luc Dietrich, skriver Eyvind Johnson, Harry Martinson och Moa Martinson berättelser om barn som föds i Fattigsverige men erövrar ett språk och en position, ibland till och med en stol i Akademien.
I Luc Dietrichs Le bonheur des tristes och den efterföljande L’apprentissage de la ville (1942, stadens lärdomar) finns ingen motsvarande rörelse ur mörkret mot ljuset. Inte ens när jaget småningom kommer till staden är det för att byta klass, göra karriär eller ens desillusioneras, jaget är och förblir en människa som lever i nuet, dag för dag. Det är den totala avsaknaden av uppbygglig tendens i Dietrichs romaner som skiljer dem från de flesta andra i uppväxt- och uppbrottsgenren.
Debuten gjorde succé och nominerades till Goncourtpriset, men efter kriget föll Dietrich i glömska, tills hans böcker tillsammans med outgivet material gavs ut på nytt på 1990-talet. Då passade han in i den våg av autofiktion som uppstod och diskuterades i Frankrike från slutet av 1970-talet.
Dietrich hämtar allt stoff ur sitt liv, men han skriver inte självbiografi utan jag-roman, och berättaren heter inte Luc utan kanske Fernand, med det namnet tilltalas han i alla fall en enda gång i debutboken. I de flesta barndomsskildringar ser en vuxen berättare tillbaka på sitt yngre jag, hos Dietrich härskar i stället barnets perspektiv och magiska förhållande till verkligheten.
Vuxna vet att vallmon är en metafor för sömnen och opieruset, men Dietrichs berättare ser blommorna som levande varelser, ögon som iakttar honom. Han vet inte varför han inte kan bo hos sin mamma och han förstår inte varför alla gör så konstiga miner när de pratar om henne, varför de tiger när han frågar. Först tre år senare, när han åter bor med mamman, upptäcker han att hon är narkoman och ännu senare förstår han att även fadern varit det.
Mostern och morbrodern placerar honom snart på ett hem för barn med olika funktionsvarianter, det sägs aldrig rent ut vad det är för ställe, insikten växer fram. Luc är den ende som inte har något handikapp, han får ständigt frågan om vad det är med honom och han svarar varje gång ”ingenting”, till de andras förvåning. Han känner sig vanlottad, avundas dem som har en defekt, det är de som är de normala i barnhemmets värld, han är undantaget.
Fältet lämnas alltså fritt för barnet, endast undantagsvis märks författarens erfarenheter och insikter bakom den unge berättaren. Men humorn som kommer fram i skildringen av barnhemmet, eller av morbroderns obegripliga förtjusning i att än smeka, än slå pojkens bakdel, får skrivas på den vuxnes konto. Han tycks le åt sitt yngre jag som inte fördömer, eller ens förstår att det handlar om övergrepp, utan förundras över dem. Den unge berättaren är oskuldsfull, men den vuxne författaren intar här en amoralisk hållning som möjligen är mycket fransk och definitivt saknas i de samtida svenska barndomsskildringarna.
Jaget i Dietrichs roman växer således upp bland olika vårdnadshavare som inte vårdar honom och han beter sig därefter, dödar av slarv den katt han älskar, får en ny och vanvårdar även den. När han äntligen återförenas med sin mor upplever han en kortvarig lycka som snart förflyktigas när han inser mammans belägenhet. De bor på landet mitt i Frankrike, han går i en skola där barnen får var sin jordplätt; han odlar vallmo.
En dag upptäcker han att någon har klippt av alla blommorna på natten, han hittar dem hemma i en gryta på spisen och bestämmer sig för att utrota alla vallmor han ser för att modern inte ska kunna missbruka det opium hon försöker utvinna ur dem. Men mamman hittar nya vägar, hon får arbete som sköterska på ett småstadssjukhus där hon stjäl droger åt sig själv.
Sonen blir sin mors vårdare och måste omdefiniera vad föräldraskap och lycka är. De flesta är glada, konstaterar han, de sorgsna är de som inte arbetar utan tänker, och de är få. Dock är de sorgsna de bästa, som hans mamma, som Jesus och hans lärjungar, aldrig att man ser dem skratta, det är bara de sorgsna som har den verkliga lyckan. När skvallret växer runt mamman inser han att de måste söka anonymitet i storstaden. De flyttar till Paris.
*
Området kring Porte des Lilas är en stor byggarbetsplats. Metrons linje 11 stannar här, och här går också gränsen mellan ”Paris” och de fattigas förorter. Men nu ska linje 11 byggas ut österut, ”La M 11 bouge, la ville aussi” är projektets slogan, både metron och staden ska flytta på sig, bli större, längre, mer inkluderande, den nya linjesträckningen ska få de boende i förorten att känna sig som en del av staden.
Två kvarter sydost om Porte des Lilas, i Bagnolet, ligger Avenue Pasteur, en lång och smal gata kantad av slitna fasader och enstaka magra träd med glesa bladverk. Grafitti täcker väggarna, de få människorna hastar fram på den smala trottoaren. Nr 140 är ett hotell, utan en enda stjärna, fem våningar, ingen hiss, en man sitter längst ner i trapphuset på en stol bakom en glasskiva. Han har ingen aning om vem Luc Dietrich är eller att han och hans mor hade sin sista gemensamma bostad där 1930, i ett rum högst upp i huset, som var hotell redan då.
I L’apprentissage de la ville är Luc Dietrichs alter ego 18 år när mamman dör, han packar ner två slitna skjortor och en väckarklocka i en resväska av papp och lämnar Bagnolet. Mammans död befriar honom från ansvar och förvandlar honom till en vagabond med ett förflutet som ingen kan spåra. Nu går han i lära hos staden, söker och får okvalificerade jobb, förför flickor och sviker dem, precis som han svek sin döende mamma när han i stället för att vaka vid hennes bädd stämde träff.
När han var pojke och kär för första gången tänkte han att kärlek var att visa stort mod förgäves, som vuxen och moderlös har han ”un coeur d’artichaut”, ett hjärta som en kronärtskocka, eller som Peer Gynts lök, blad på blad utan kärna, han är en man som älskar många kvinnor – och genast överger den senaste för nästa.
Den unge mannen som beger sig till Paris är ett huvudtema i fransk litteratur, från Honoré de Balzac till Édouard Louis, och storstadsskildringar får en särskild plats i romanlitteraturen under 1920-och 30-talen, inte bara i Frankrike. James Joyces Dublin, Virginia Woolfs London, John Doss Passos New York, Alfred Döblins och Christoffer Isherwoods Berlin är städer vars namn återfinns på kartan, men som i romanerna gestaltas som något nytt och aldrig tidigare upplevt.
Staden representerar det moderna, oöverskådligheten, anonymiteten, rörelsen, de chockartade mötena, en ny subjektiv tidsuppfattning, motsättningen mellan offentligt och privat, mellan individ och massa. I L’apprentissage de la ville lär staden ut hur man blir en människa som inte tycks ha någon egen moral eller ens vilja utan drivs av slumpen, än hit, än dit, försvinner i massan och osynliggörs av natten.
Hos Dietrich är massan, ordet ”la foule” förekommer nästan lika ofta som ”la boue”, inte som hos andra författare vid den här tiden hotfull, ett framvällande trasproletariat utan individuella drag. Tvärtom är den en myllrande värld av möjligheter där jaget rör sig oplanerat och endast undantagsvis känner igen något – allt är nytt. Kort efter mammans död hade han sökt sig till landsbygden där hans fötter genast fastnade i dyn, une boue collante.
Hans förhållande till landet är ambivalent, han trivs med kroppsarbetet och naturen, han ligger hellre på marken, betraktar varje grässtrå och lyssnar på tystnaden, än läser en bok. Han gör dock ett undantag för Descartes Discours de la Méthode eftersom Descartes måste ha varit en usling som han själv, så ensam och full av tvivel på sin egen existens att han måste bevisa den genom att tänka). På gården där han fått arbete upplever han emellertid att lantlivet också rymmer våld och brutalitet. Han återvänder till staden.
Dyn lämnar han för den skull inte bakom sig, men stadens dy är mindre kladdig än landsbygdens. En regnrock i vimlet kan ha samma färg som flytande gyttja, han beskriver sina dagar, med allt mindre pengar och allt sjaskigare hotellrum, som att han irrar runt i dyn. Men staden bjuder på så många olika intryck och berättaren har ovanligt öppna sinnen för allt han upplever. Han skriver som han lever: i korta, löst sammanhängande stycken och ögonblicksbilder. Efter ett överfall vaknar han upp på sjukhus i en säng bäddad med fint linne, hur gick det till? Vem betalar detta? Han får ett namn och en adress till svar, och så tar hans liv en ny vändning.
Välgöraren är en kvinna, lite äldre än jaget, hon bor på andra sidan Paris, långt från Bagnolet, i det välbärgade 16e arrondissementet. Denna Arlette är på en gång häxan i pepparkakshuset och prinsessan i slottet: hon lever på narkotikahandel, spel och prostitution och har vänner i de högsta kretsarna. Hennes förhållande till berättaren är gåtfullt, hon föder honom, gör honom till sin älskare och vill få honom att göra något nyttigare än att med hennes pengar köpa dyra kläder och dra runt på gatorna, varför inte ge sig in i politiken?
Men hon ser också till att han blir beroende av droger och utnyttjar honom som langare Han försöker bryta sig ur beroendet av henne, flyr åter staden, hamnar hos en depraverad överklassfamilj på landsbygden och förälskar sig i husets dotter. Men snart visar det sig att det finns dolda förbindelser mellan Arlette och familjen, och jaget återvänder till Paris med sin resväska, sina två skjortor och sin väckarklocka.
Mycket i Luc Dietrichs berättelse kan påminna om 1800-talsromanens typiska intrig där en ung, ambitiös man kommer från landet till staden, tar sig fram i salongerna och upptäcker dolda samband mellan överklassen och en underjordisk, kriminell värld. Men 1800-talets berättare var en osynlig men allseende gud som betraktade sin huvudperson från ett avstånd, medan Dietrich skriver i första person. Det ger hans romaner det självupplevdas prägel. Här talar ett jag med anspråk på att berätta den sanna historien om sitt liv, och om det finns likheter med äldre romaner är det för att litteraturen härmar verkligheten. I hans romaner talar ett jag som liknar författaren, men är en annan.
Han vill skriva och bli publicerad, men inte byta klass eller göra karriär, han driver omkring till synes utan ambition eller mål, styrd av sina sinnen snarare än av vilja eller tankekraft. Han tar in verkligheten som ett barn, full av fantasi och förundran, utan tanke på moraliska eller andra konsekvenser. En misshandlad pojke som lever som han blivit lärd, som kan döda en kattunge och överge en förförd flicka utan att han förändras, sånt är livet.
Luc Dietrichs romaner är med andra ord varken desillusions- eller utvecklingsromaner. De är skildringar av hur det är att vara i världen och leva dag för dag, eller snarare natt för natt, utan tanke på framtiden. De passar inte riktigt in i någon tradition, men de har heller inte åldrats, utan kunde vara skrivna idag, som rapporter från en värld där framtiden är mer oviss än någonsin.
Författaren tackar Svenska institutet för ett vistelsestipendium i Paris vilket underlättade efterforskningarna i Luc Dietrichs fotspår