På ett snabbtåg genom Frankrike läser Stina Barchan boken Sur les chemins noirs och ser den film, som gjorts på boken, och får på en gång uppleva både det nutida Frankrike och ett helt annat, långt från moderniteten. med gömda upptrampade stigar genom öde landskap och övergivna byar, långt från turistmålen och de snitslade vandringsstråken. Och finner att filmen denna gång är långt bättre än boken.
I våras fick jag uppleva Frankrike både mycket snabbt och mycket långsamt. Snabbt körde TGV-tåget från Paris Gare de Lyon till Toulon; långsamt vandrade under tiden skådespelaren Jean Dujardin genom landet i Denis Imberts film Sur les chemins noirs som toppade biobesöken när den lanserades i slutet av mars.
Filmen bygger på en självbiografisk bok med samma titel av Sylvain Tesson från 2016, där han skriver om sin vandring genom Frankrike efter ett svårt fall som orsakade allvarliga skador. Hans ansikte blev delvis förlamat och han blev döv på ena örat. Trots sin förläggares vädjanden om att avstå, gav han sig iväg med bara en enkel ryggsäck, två vandringsstavar och ett stort mått envetenhet. Vandringen gör han för att uppfylla ett löfte han givit sig själv: om han överlever och kan gå igen, ska han korsa hela Frankrike till fots från Nice i söder till Mont Saint Michel i nordvästra Normandie.
Behovet att ge sig av är så starkt att han varken hinner med sjukgymnastik eller rehabilitering. Tesson vill bort från de sammanhang som ledde fram till fallet, från staden och de organisationer som bygger upp våra samhällen. Han söker sig till den extrema landsbygden eller det som benämnts som ”hyper-ruralité” på franska, en term som används för de mest isolerade områdena i Frankrike, så långt från civilisation och modern kommunikation som möjligt. På en karta i sin bok märker Tesson ut dessa regioner och man kan tydligt se hur trakterna runt Centralmassivet är några av det minst befolkade i landet.
I filmen ses Dujardin i rollen som Tesson halta fram genom förlorade landskap, tappa fotfästet i steniga bergsluttningar och desperat leta efter vatten för att kunna fylla på sin vattenflaska.
För detta är en vandring på liv och död. Les chemin noirs – de svarta stigarna – leder både genom döende kulturlandskap och sprudlande natur, något som naturligtvis återspeglar Tessons skadade kropp och inre livskraft. De är hemliga färdvägar, skriver han, och ”de svarta stigarna påminner om fotgängartiden i Frankrike, ett nätverk genom tidigare bondeland. De tillhör inte den ’vandringsledernas’ geografi med markerade stigar /../ där idrottsmän och kommunfullmäktige springer”.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I Tessons bok är politiken aldrig långt borta. Han föraktar lokalpolitiker och modernitetens kortsiktighet. I långa passager beklagar han sig över hur byråkratin styckat landet i bitar, dissekerat dess regioner, omorganiserat, stängt ner och flyttat om. Han har ofta inte fel i sak, men nostalgin efter ett svunnet landskap, oavsett om det är förhistoriskt eller förindustriellt, stör tanken som ett ettrigt skoskav.
Trots viktiga insikter om hur människan blint satt sin tillit till civilisationens möjligheter (oavsett om denna manifesteras som maskin eller ideologi), blir jag utmattad av författarens personliga bitterhet mot livet i stort. Det som skulle ha kunnat bli till nyttig lärdom för läsaren, kanske till och med en uppmaning till handling och förbättring, stannar vid en gnällig uppräkning av oöverstigliga problem.
Imberts film, å andra sidan, visar i stället för att berätta. Man ser Dujardin vandra genom den ena tomma byn efter den andra. Förbommade fönster med skyltar från mäklarfirmor som har det ena efter det andra övergivna huset ute till försäljning. Bagerier som tjänar som regionens enda post och apotek, om inte bageriet själv blivit ersatt av en självbakande automat.
Men filmen lämnar gärna den övergivna civilisationen åt sidan och vänder kameran mot naturen och de landskap som Dujardin vandrar igenom, frodig lövskog, karga sluttningar, vindlande bergsstigar. Författarens skadade kropp kränger sig fram, haltar, snubblar, faller och tar sig upp. Envisheten är hans vapen och ensamheten hans enda vän. ”Att leva är synonymt med att fly”, skriver han i sin dagbok och minns då ett uttalande av Napoleon som menade att det finns två sorters män: de som bestämmer och de som lyder. Tesson lägger till: ”Idag […] tänkte jag att kejsaren hade glömt en tredje kategori: de män som flyr. Om jag hade träffat honom hade jag sagt, ’Sire, att fly är att bestämma!’. Det är åtminstone att beordra ödet att inte hålla kvar sitt grepp över dig.”
Hur vild den vilda naturen egentligen kan och får vara, är något Tesson undersöker och raljerar över i sin bok. Filmen, å andra sidan, låter denna fråga bli en meditationspunkt utan egentligt svar. Naturen och vandrandet är också en bild av författarens personliga situation. Utefter stigen kommer tankarna på det som lett fram till att han gett sig av, lämnat den etablerade rehabiliteringsprocessen för självläkandet och ensamheten.
Vid ett tillfälle sover han över på ett kloster. Måltiden äts i tystnad medan en munk mumlande läser upp ett längre bibelstycke. I boken lämnar Tesson klostret snabbt nästa dag; i filmen stannar upplevelsen kvar som en i raden av andra händelser på vägen. Imbert låter inte sin huvudperson döma på samma sätt som Tesson gör i boken. Vandringen genom Frankrike är en rite de passage som författaren måste gå igenom för att överleva både kroppsligt och själsligt. Det personliga får här allmänmänskliga dimensioner, något som boken i all sin polemik saknar.
För att få fram dessa djupare nyanser arbetar Imbert med starkare kontraster och lägger fram en något förenklad bild av Tessons liv före fallet. Förmodligen låter han honom också leva ett mer glamoröst liv än i verkligheten. Medan Dujardin vandrar på, visas tillbakablickar på hans liv före olyckan: Tesson är på en elegant tillställning, klädd i smoking med champagneglas i hand. Tesson igen, alltid exklusivt välklädd, nu i en bokhandel för att signera sin senaste bok samtidigt som han raggar upp sin blivande flickvän. Tesson och flickvännen nu på fest tillsammans med deras lika framgångsrika och välklädda vänner.
Det förakt som Tesson visar i sin bok mot den civiliserade världens njutningar är mindre explicit men också mer nyanserat i filmen. Den ger också inblick i Tessons besatthet och äventyrslusta, hans lätt alkoholiserade livsstil och vilja att utmana ödet. Tydligen har han också en fallenhet för fasadklättning, vilket blir orsaken till hans olycka då han berusad faller från tio meters höjd efter att ha velat överraska en kompis på ett hotellrum. I verkligheten föll han från ett chalet i Chamonix, men filmen spelar hellre med kontrasten mellan glamour och luffare – före och efter fallet – och i filmen trillar han därför från ett typiskt franskt och exklusivt innerstadshotell.
Det är alltså som luffare som filmen låter oss möta Tesson när han vandrar genom sitt Frankrike. Men vandringen äger på ett sätt lika mycket rum inom honom själv och genom hans personliga omständigheter, relationer och vänskaper som i naturen och genom de övergivna byar han passerar. I filmen är Tesson också en mindre irriterad, nostalgisk och polariserande person än i boken, där hans fysiska lidande aldrig riktigt övertygar.
Filmen gestaltar den utmaning som vandringen innebär för en redan svårt skadad kropp. Dujardin lider genom varje scen, hans förlamade ansikte uttrycker det han ser, skriver och tänker. Det är inte ofta en film överträffar en självbiografi, men här gör den det. Imbert och Dujardin har gjort en film som gör oss alla delaktiga i vandringen genom Frankrikes mest ogenomträngliga terränger. De tvingar oss till den reflektion som Tesson, med sin skarpa tunga, aldrig riktigt får till i boken.
Filmen sitter i under hela min bortovaro och får mig att se landet med nya ögon på tåget tillbaka till Paris. Landskapet tycks under den tre och en halv timma långa resan förvånansvärt platt. Bergen åker vi under, vi vandrar inte över dem. Det är bekvämt. Fälten är gröna och frodiga i den tidiga vårsolen. Skörden kommer att bli bra får man hoppas. På många ställen snurrar vindkraftverk i stora parker. Jag ser få skogar och inget av den vildmark jag mötte i biosalongen. Jag saknar den under hela resan.
- Klicka här för att läsa Stina Barchan om Doggerland – landet som förenade England med Europa
- Se trailern till filmen Snöleoparden, av dokumentärfilmaren Marie Amiguet, naturfotografen Vincent Munier och författaren Sylvain Tesson (svensk text)