Jan Henrik Swahn, som läst Yvonnette Llavadors välskrivna novellsamling Petites fins de mondes (”Små världens undergångar”), med både jordnära och borgeska berättelser på en mycket njutbar franska, ställer sig till sist ändå frågan om boken verkligen finns.
Att så varierat kunna skriva tjugotvå apokalyptiska noveller, där världens undergång till slut ändå bara tycks drabba den enskilde huvudpersonen i varje historia, tyder inte bara på erfarenhet och uppfinningsrikedom utan även på litterär styrka.
När jag fick Yvonnette Llavadors novellsamling i min hand blev jag glatt överraskad. Jag har träffat henne, är djupt övertygad om hennes existens, men hon har inte med ett ord nämnt att hon är författare. Men visst är det hon som hållit i pennan. Novellerna är genomlysta av hennes humor, kärleken till hundar, blicken för människor och deras ofantligt egendomliga sidor.
Hälften av novellerna utspelar sig i storstäder som Paris, Rom, Milano och Stockholm. Som motpol till dessa larmande grytor förlägger hon den andra hälften till franska rivieran nära Nice. Det visar sig snart att de båda hälfterna, i fråga om världens undergång i det lilla, väger tämligen jämnt. De mest drabbade är de godhjärtade och naiva människorna, dem som vi har så lätt för att leva oss in i, eftersom de påminner så mycket om oss själva.
Här har vi då ambassadören som tvingas gå i pension och lämna sitt älskade Rom. Återkomsten till Paris kan bara sluta på ett sätt. Den unga lärarinnan som köper en fin mapp av läder inför sin första lärartjänst på gymnasiet lyckas, på endast åtta sidor, bli av med alla sina illusioner. Kvinnan som slutar gå ut med soporna på grund av den rådande sopstrejken, omkommer slutligen i en lavin av sopor i en gränd, liksom mannen som i en annan novell får sitt skyltfönster intryckt av vattenmassorna och dränks under – eller kanske tillsammans med – alla sina böcker.
Gång på gång dyker Albert Camus roman Pesten upp i tankarna. Där börjar det med några enstaka sjuka råttor, för att sedan skena i väg. Så är det också här. Det börjar med en liten detalj, ett litet skavande irritationsmoment, en reklamlapp, en stingslig getingfluga, och så bryter helvetet lös. Ett särskilt gott öga har Llavador till Paris. Där räcker det med att ta hissen ner till tunnelbaneperrongen för att man aldrig ska lyckas komma upp igen, och några tunnelbanetåg som stannar tycks inte heller finnas. Kvinnan som äntligen lyckas köpa en lägenhet i ett av de ruffigare arrondissementen förstår snart att det är grannarna som utgör de ”dolda felen”. Mannen som blir av med jobbet tvingas innan han vet ordet av att tillbringa nätterna i Disneys nöjespark, tillsammans med tusentals andra hemlösa.
I en av de kärleksfulla hundnovellerna får husse smaka på den nitiska polisens logik i det maniskt renstädade Milano. Hunden har gjort det stora som husse har plockat upp i bajspåse och kastat, enligt konstens alla regler. På vägen hem stoppas han av polisen som ber honom uppvisa en tom och ren bajspåse. Han förklarar att han just gjort sig av med den sista han hade. Då får han böter, för tänk om hunden skulle vilja göra det stora ännu en gång? Husse försvarar ursinnigt sin hund och gör därmed ont värre. Till böterna läggs nu även åtal för ”missfirmelse av representant för den allmänna ordningen på offentlig plats”.
Liknande noveller kunde man kanske tro att även Stockholm skulle figurera i. Men Stockholm kommer lindrigt undan. Det är bara en stackars fransman som blir upp över öronen förälskad i en blond och vacker svenska, vars heta känslor dock svalnar så fort hon får svensk mark under fötterna. Han borde ha stannat i Paris och försökt glömma henne medan tid var. Och vad ska jag säga om fransyskan som anländer till den svenska huvudstaden i juletid och förvånas över hur tyst och stilla det är överallt, att alla har ljusstakar i fönstren och inga gardiner? Alla visar upp sig, transparenta intill osynlighet. Här anas ett djupt begravet korn av något självupplevt.
Resten av katastroferna får du lista ut själv. Jag hoppas dock att jag med dessa kortfattade innehållsbeskrivningar ändå lyckats övertyga om både det jordnära och det borgeska i Llavadors tjugotvå noveller, skrivna på mycket njutbar franska. Men det märkligaste återstår.
Novellerna är utgivna på förlaget Éditions du Lautin. När jag googlar på förlagets namn råkar jag skriva Lutin, som betyder tomte. Men något tomteförlag tycks inte existera. Inte heller när jag stavar rätt får jag några träffar. Så vem har då gett ut boken? Den är så originell och så välskriven, baksidestexten fångar fint essensen i novellerna, omslaget är smakfullt. Kan det här vara ett nytt grepp bland författare som tröttnat på litteraturens tilltagande kommersialisering? Något slags Noli me tangere?
ISBN-numret, tänker jag till slut. Alla gåtors lösning. Det står dock inte med. Alla Internets sökmotorer snurrar förgäves. Den enda uppgift som går att styrka är att omslagsbilden är målad av Jonas Ellerström men han svarar bestämt nej på min förfrågan om hans förlag säljer boken. I strikt marknadsmässig mening existerar den inte. Den finns inte ens i två exemplar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Du som läser denna text får alltså se den som en fiktiv recension, en text om en bok betitlad Petites fins de mondes som inte finns annat än i recensentens huvud och hand, en text som i all blygsamhet ber att få placeras i skuggan av berömda föregångare inom genren ”fiktiva böcker”, som Stanislav Lem, H. P. Lovecraft, Italo Calvino och Jorge Luis Borges.