Ruth Pergament påminner om att det i år är hundra år sedan den franske kompositören Gabriel Fauré gick bort. Mest känd kanske för sitt körverk Requiem och sin Pavane – för både piano och orkester med och utan kör – ligger hans huvudsakliga gärning som kompositör ändå i sångerna, i piano– och kammarmusiken och i att utan större åthävor ha fört musiken in i modernismen och 1900-talet.
I samband med franska revolutionen 1789 rensades de franska kyrkorna på liturgin, körerna upplöstes, organisterna avskedades och musiken tystnade.
I ett försök att återupprätta den franska kyrkomusiken grundade den Schweziskfödde kompositören Louis Niedermeyer (1802 – 61), en internatskola i Paris 1840 för ”vokal och religiös musik”. Eleverna skulle utbildas till organister och kördirigenter och undervisningen bekostas av biskoparna i landets regioner. Harmonilära, gehörslära, körsång tre gånger i veckan, studier av gammal musik med dess kyrkotonarter och orgelspel stod på schemat. Lärarna var ytterst kvalificerade. Vid avslutad utbildning hjälpte skolan eleverna att hitta organisttjänster.
Det var till denna skola som den då nioårige Gabriel Fauré skickades. Biskopen i födelsebyn Pamiers, vid franska Pyrenéerna alldeles på gränsen till Spanien, betalade. En ny pianolärare vid skolan anställdes, kompositören Camille Saint-Saëns (1821 – 1921). Genom honom vidgades den musikaliska världen. Han introducerade de nya tonsättarna Mendelsohn, Chopin och Schumann och framförallt pianomusiken, som kom att påverka Fauré i grunden. Pianot, inte orgeln kom att forma hans liv. Han utexaminerades med toppbetyg och skickades till en organisttjänst i Rennes i Bretagne. Där stod han ut i fyra år innan han mer eller mindre flydde till Paris där han sedan i drygt tre decennier försörjde sig som organist vid de främsta kyrkorna.
I Paris på 1870 – talet kom han snart att lära känna nätverket av elever och lärare vid Pariskonservatoriet. Han frekventerade också gärna salongerna vars aristokrati tog honom till sig. Den vokala musik som framfördes vid dessa tillställningar utgjordes av arior ur operor av Gounod, Meyerbeer och Offenbach. Någon motsvarighet till den tyska romanskultur som skapats av Schubert och Schumann existerade inte i Frankrike. Fauré, som tidigare i skolan vunnit pris för det enastående körverket Cantique de Jean Racine (1865) började nu komponera bekymmerslösa och utsökta sånger som framfördes av de av salongernas damer som besatt viss musikalisk utbildning. Tonspråket, omisskännligt egensinnigt, på samma gång elegant och anspråkslöst, med en droppe modalitet som blandade sig med de diatoniska tonarterna liknande inget annat.
En instruktiv video för den intresserade om de olika skalorna
Faurés huvudsakliga gärning som kompositör låg i sångerna, i piano – och kammarmusiken. Hans komponerande från violinsonaten från 1875–76, i ett tonspråk och stil mellan Schumann och César Franck, till stråkkvartetten från 1923 – vars två första takter påminner om den fyrtio år yngre österrikiske tonsättaren Alban Bergs veka expressionism – omfattade modernismens samtliga schatteringar och resulterade i bland annat två pianokvartetter, två pianokvintetter och två cellosonater. Allmänt sett präglas hans kammarmusik av en nerv och dynamik som inte återfinns i vare sig sångerna eller pianomusiken. Musiken utmärks också av texturen, som erhåller en beslöjad densitet när stråkklangernas stämmor möts och flätas ihop av kontrapunktiken.
Med sångerna, som till exempel Lydia och Seule båda från 1870 fram till de fyra sångerna i sångcykeln Mirages op. 113 från 1919, formas en märklig cirkel. Från nyckelverket, sångcykeln La Bonne Chanson med text av Paul Verlaine från 1893 – 94, kommer mycket av musiken, och då inte bara sångerna, att förändras. De nio sångerna i La Bonne Chanson utmärks av sin längd och komplexitet. De illustrerar ingenting alls och svävar iväg långt från grundtonarterna för att alltid landa i de mest utsökta slutkadenser.
I Mirages återvände Fauré till de första sångernas innerlighet, deras skenbara enkelhet och transparens. Sångstämman, som ligger nära deklamationen, skapar tillsammans med harmonierna – någonstans mellan treklanger och modalitet – ett sällsamt lågmält, modernt uttryck som om han återvänt till rötterna och samtidigt befinner sig i nuet.
Barcaroller, valse-capricer, nocturner, impromptus och preludier, Fauré återvände ständigt till dessa lite vagt definierade 1800-tals former i pianomusiken. Den Italienske kompositören Luciano Berio hävdade att instrumenten minns. Fauré verkar mena att formerna minns. Musiken emanerar ur formerna, även om tonspråket transformerades genom decennierna.
Hans preludier går ännu längre tillbaka, till 1600-talet. Som improviserande uppvärmningsfragment inför ett musicerande bär preludierna på ett speciellt arv. Faurés nio preludier op. 103, från 1909–10 är avskalade, emellanåt karga. Det sjätte preludiet består av en regelrätt kanon. Preludierna med sina klara tonarter, som han blandar han med toner som verkar ha stänkts över partituret för att sprida harmonisk osäkerhet, avslutas i diatonisk klarhet. Som i all annan pianomusik döljs virtuositeten väl. Hans pianomusik är otacksamt svårspelad.
1896 efterträdde Fauré Jules Massenet (1842 – 1912) som lärare i komposition vid Pariskonservatoriet. Salongernas mecenater flockades kring honom. Likt själsfränderna och vännerna Paul Verlaine, vars dikter han gärna tonsatte, och Marcel Proust, som inkluderar honom i sin romansvit, förde han utan större åthävor musiken in i modernismen och 1900-talet. Den linjära musiken flätades i allt djärvare kombinationer vilket bildade oväntade harmonier. Musiken flyter fram på grund av rytmiken som får flödet att passera taktstrecket utan betoningar. Synkoper och accenter som överraskar emanerar en inneboende rörlighet som präglar musiken.
Han gjorde flera resor till Tyskland för att lyssna på de fyra delarna i Wagners Ring, övervarade premiären på Stravinskys Våroffer i Paris 1913 liksom den franska premiären i Paris av Schönbergs Pierrot Lunaire 1923. Han lyssnade på Strauss’ operor och på den unge kompositionseleven Maurice Ravels pianostycke Jeux d’eau som spelades upp under en lektion. Tonkaskaderna stänkte i pianots alla klangfärger. Han älskade stycket och insåg klangfärgens betydelse som 1900–talets nya musikaliska parameter, men beslöt sig för att inte imitera. Han utstrålade en trygghet och integritet som av en inre musikalisk fyrbåk. Musiken var för honom absolut. Stilen fransk – och hans.
1905 utnämndes så Fauré till Pariskonservatoriets rektor. Han förändrade och liberaliserade utbildningen. Då rådande musikkanon utvidgades till att omfatta både äldre och nyare musik. Det tidigare så eftertraktade Prix de Rome devalverades. Han anklagades av konservativa lärare för att släppa in allsköns folk. Och kvinnor. Som den då fjortonåriga Nadia Boulanger som fick studera på dispens. Hon erhöll i sin tur rektorstjänsten för den nya amerikanska musikskolan när den startade i Paris 1921 och där några av de första eleverna var Aaron Copland och Elliott Carter. Hon förvaltade och förde vidare Faurés tankar. De amerikanska eleverna och kompositörerna kan på så sätt ses som andra generationens elever till Fauré.
Under hans sista decennium försämrades successivt hälsan vilket inte inkräktade på arbetstakten. I oktober 1920 pensionerades han från Pariskonservatoriet och fick äntligen tid att komponera året om och inte endast på ferierna. Resor och konserter vidtog. Hedersbetygelser delades ut.
Fauré avled den fjärde november 1924 i Paris och några dagar därefter hedrades han med en statsbegravning i Madeleinekyrkan, där hans eget Requiem framfördes.
Faurés musik fortsätter att framföras. Inte bara det trösterika och humanistiska Requiem – som prästen vid uruppförandet 1888 lät meddela att han inte uppskattade – utan pianomusiken, sångerna och kammarmusiken. Inte ofta. Å andra sidan spelades han sparsamt även under sin livstid, vilket han noterade. Anspråkslösheten hindrade honom från att arbeta för att verken skulle framföras och han traktade heller aldrig efter berömmelse. Han önskade endast verka inom det han trodde på, musiken.
Förslag på ytterligare lyssning
Sånger
- Nell med Elly Ameling och Dalton Baldwin
- Mirages med Gerard Souzay och Dalton Baldwin
- Lydia med Charles Panzéra och hans hustru Magdeleine Panzéra-Baillot på piano
- N’est-ce pas m Barbara Hendricks och Michel Dalberto
Körverk
- Körverket Cantique de Jean Racine med Voces8
- In Paradisum ur Requiem med King’s College, Cambridge
Orkesterverk
- Pavane med Simon Rattle och Berliner Filharmoniker
Pianomusik
- Barcarolle nr 3 med Marc-André Hamelin
- Prelude nr 4
- Theme et variations op 73 med Evelyne Crochet
- Andra satsen, Andantino, från pianotrio op 120 (1923) med Beaux Arts Trio
- Pavane med Fauré själv vid pianot