Efter en längre diplomatisk kris mellan Algeriet och Frankrike nådde man förra året – 60 år efter självständigheten – en ”ny, irreversibel dynamik” i sina bilaterala relationer. Men om att minneskonflikten mellan dem om avkolonialiseringen inte är avslutad vittnar tre nyutkomna böcker, två romaner och en fotobok, som här presenteras av Gunilla Hultén.
Den 19 mars högtidlighåller Algeriet och Frankrike minnet av Évianavtalet som år 1962 satte punkt för det nära åtta år långa Algerietkriget och drygt hundra år av franskt kolonialstyre. I ett tal på 60-årsdagen av fördraget påminde Frankrikes president Emmanuel Macron om att det varken var början på freden eller slutet på kriget.
Mellan de båda länderna pågår en minneskonflikt om beskrivningen av Frankrikes koloniala erövring av Algeriet och Algerietkriget. Tre nyutkomna böcker skildrar från olika utgångspunkter konsekvenserna av det 132 år långa franska styret. Tillsammans formar de en reflektion över komplexiteten i det koloniala arvet från 1830-talet till våra dagar.
Mathieu Belezis roman Attaquer la terre et le soleil (2022) tar sin början år 1845 och skildrar koloniseringen ur ett franskt berättarperspektiv. Kaouther Adimis roman, Au vent mauvais (2022), är en roman om en roman. Utifrån tre huvudpersoners sammanflätade historia gestaltas Algeriets förflutna under 70 år från 1920- till 1990-tal. Boken Son œil dans ma main. Algérie 1961 – 2019 (2022) av den franska fotografen Raymond Depardon och den algeriska författaren Kamel Daoud, är en dialog mellan de båda upphovsmännens perspektiv.
På kvällen den 18 mars 1962 höll Frankrikes president Charles de Gaulle ett TV-sänt tal till nationen från Elyséepalatset. Samma dag hade ett fördrag om vapenvila slutits mellan Frankrike och den algeriska befrielsearmén FLN (Front de Libération Nationale) i den franska staden Évian. Efter två års förhandlingar var det sönderslitande kriget slut och den 5 juli samma år utropades Algeriets självständighet. Därmed var 132 år av franskt kolonialstyre över men inte motsättningarna länderna emellan.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
De fransk-algeriska relationerna är fortfarande såriga och politiskt känsliga. Historikern Benjamin Stora fick år 2020 uppdraget av president Emmanuel Macron att skriva en rapport om den franska koloniseringen och Algerietkriget. I den tar han upp striderna om beskrivningsmakten av det förflutna. Bland de grupper som berörs av minneskonflikten nämner han bland annat de franska bosättarna (les pied-noirs), algerierna som stred på fransmännens sida (les harkis), de algeriska invandrarna i Frankrike och såväl franska som algeriska soldater och officerare.
*
När Mathieu Belezis bok Attaquer la terre et le soleil inleds har 15 år gått sedan franska trupper landsteg vid Sidi-Ferruch på Algeriets kust år 1830. Boken är indelad i sju kapitel, vartannat benämnt Rude besogne (Hårt arbete) respektive Bain de sang (Blodbad). De bärs omväxlande fram av två röster som tillhör Séraphine Jouhaud respektive en anonym soldat i den invaderande franska armén.
Séraphine får representera de bortåt 20 000 bosättare som under 1840-talet lockades till Algeriet av den franska regeringen. Under årtiondena som följde fortsatte rekryteringen och vid självständighetskrigets början år 1954 fanns en miljon personer med franskt medborgarskap i Algeriet.
Séraphine och övriga nyanlända inlogeras i tält innan de kan uppföra enkla baracker åt sig själva. I Séraphines tält trängs maken Henri, deras tre små barn, systern Rosette och hennes man Louis. De delar tältet med ytterligare en familj, Célestine, hennes två söner och gamla far. Bosättarna utgör en colonie agricole (jordbrukskoloni). Med löften om att bli ägare av ett stycke mark att bruka har den franska regeringen förmått dem att söka lyckan i Algeriet.
Men i stället för att uppleva det utlovade paradiset hamnar Séraphine och lägrets övriga invånare i en mardröm av umbäranden. I hällande regn, bitande kyla och under brännande sol kämpar de för att få den karga jorden att bära skörd och mot lägrets odrägliga förhållanden. I Séraphines skildringar genljuder hennes upprepade bön, sainte et sainte mère di Dieu – heliga, o heliga Guds moder. Men hennes åkallan om förbarmande och räddning förblir ohörd.
Koleran härjar i kolonin, Séraphine och Henri mister sina båda söner, Rosettes make dör liksom Célestines ena son och far. Malarian skördar nya offer. Snart är de döda på begravningsplatsen nästan lika många som de levande i kolonin. Utanför det bevakade koloniområdet hotar andra faror, hämndlystna algerier som inte drar sig för att attackera de som konfiskerat deras jord.
Séraphines berättelse varvas med den anonyma soldatens. Här återkommer refrängen nous ne sommes pas des anges – vi är inga änglar. Ur soldaternas strupar ljuder krigssången:
Courons au carnage
Vive le pillage
Mitraillons
Brûlons, saccageons!
(Låt oss rusa till blodbadet, leve plundringen, låt oss skjuta ned, lås oss bränna ned, låt oss skövla!).
Det är inte bara algeriska soldater som dödas. Förbandet plundrar, ödelägger, mördar och våldtar i sin blodiga och skoningslösa framfart. Varken kvinnor, barn eller åldringar undkommer barbariet. Séraphines och soldatens berättelser är två sidor av koloniseringens ohyggliga grymhet. Det ömsesidiga förakt, misstroende och hat mellan Algeriet och Frankrike som Mathieu Belezi skildrar i Attaquer la terre et le soleil är bakgrunden till senare tiders våldsamma konflikter mellan och i de båda länderna. Dessa står också i centrum för händelserna som såväl Adimi som Depardon och Daoud skildrar.
*
Den fransk-algeriska författaren Kaouther Adimi har i sin roman Au vent mauvais inspirerats av sina far- och morföräldrars liv. Boken börjar med att radiojournalisten Saïd B. befinner sig i en bokhandel i Alger för att presentera sin debutroman. Den handlar om dagens Algeriet berättad genom huvudpersonerna Tarek och Leïla som Saïd har växt upp med i byn El Zahra.
Efter denna upptakt tar ett annat författarjag över och återberättar Tareks och Leïlas historia. Tarek och Saïd är båda födda år 1922 i olika familjer men växer upp som bröder. Under barndomsåren är de oskiljaktiga men under tonårstiden tar deras liv skilda banor. Tarek stannar i byn och blir herde medan Saïd lämnar bylivet för universitetsstudier.
Under andra världskriget tvångsrekryteras Tarek och Saïd till den franska armén. De får stå som exempel för de runt 350 000 nordafrikaner som Frankrike mobiliserade vid början av kriget. Mot krigets slut återser vännerna varandra på en kasern i Versailles där 800 nordafrikaner och senegaleser väntar på att skeppas tillbaka till sina hemländer. Tarek återvänder till El Zahra och gifter sig med Leïla kort tid efter krigsslutet.
På 1950-talet ansluter sig Tarek till FLN. Genom Tareks livsberättelse sammanfattar Adimi Algerietkrigets början i november år 1954, FLN:s befrielsekamp, självständigheten år 1962, den första tiden som suverän stat under Ahmed Ben Bellas ledning och överste Houari Boumédiènes statskupp år 1965.
Under 1950- och 1960-talen växer invandringen av algeriska arbetare till Frankrike. De rekryteras bland annat till bilfabrikerna och andra franska industrier. Efter sex års arbete i Paris och Rom återvänder Tarek till Algeriet år 1972. Han råkar komma till bokhandeln där Saïd B. presenterar sin nya bok. Tarek blir bestört när han förstår att han själv och Leïla är romanens huvudpersoner.
De känner sig förrådda av Saïd som hänger ut deras liv till allmän beskådan. För Tarek och Leïla blir det omöjligt att leva kvar i den lilla byn El Zahra och de tar sin tillflykt till Alger där deras vuxna barn bor. Leïla frågar sig vad det vill säga att vara författare. Är det att skapa en fiktiv berättelse av bitar av verkliga människors liv, undrar hon. Men det kan likaväl vara Kaouther Adimi själv som reflekterar över författarens makt och ansvar.
Romanen gör ett hopp fram till 1991 då en ny vent mauvais, ond vind, sveper över Algeriet. De första fria parlamentsvalen hålls i december och Front Islamique du Salut (FIS) vinner stort i den första valomgången. I januari 1992, före den andra valomgången, förbjuds partiet, militären tar över makten och landet kastas in i ett tioårigt brutalt inbördeskrig. Tarek, Leïla och deras barn med familjer flyr från attackerna i Alger till hembyn El Zahra. Där lämnar författarjaget sin berättelse om paret.
*
Titeln på den tredje boken, Son œil dans ma main, anspelar såväl på Raymond Depardons fotografiska öga som författarens Kamel Daouds blick och vad som uppstår i korsningen dem emellan. Boken består av drygt 130 fotografier ackompanjerade av Kamel Daouds korta, ofta poetiska texter. Den är indelad i fem avsnitt: Alger 1961, Négociations des accords d’Évian1961, Oranie 1961, Alger 2019 och Oran 2019.
Fotografen Raymond Depardon var 19 år när han år 1961 sändes ut av sin bildbyrå för att rapportera om utvecklingen i Alger. Samma år var han en av få fotografer som fick tillstånd att bevaka förhandlingarna i Évian. Nära sextio år senare inleder han och Kamel Daoud ett samarbete som resulterar i boken Son œil dans ma main och en utställning med samma namn.
Kamel Daoud blev känd för en stor publik med den prisbelönta romanen Meursault, Contre-Enquête (Fallet Meursault) från 2013. Den är skriven som ett gensvar till Främlingen av Albert Camus och är en skarp kritik av Frankrikes kolonialmakt men också av utvecklingen i det samtida Algeriet.
Depardons bilder från 1961 fångar ögonblick av gatulivet i Alger. Kvinnor, män och barn som rör sig i staden, upproriska algeriska män med stenar i händerna, barrikadbyggen, beväpnade franska soldater, bokstäverna OAS målade på en mur. Organisation Armée Secrète bildades 1961 och vägrade att ge upp Algeriet som franskt område. Under året som följde trappade OAS upp våldet och terrorn både i Algeriet och Frankrike. Befrielserörelsen FLN svarade med fler attentat.
Kamel Daoud är född i Oran år 1970 och har alltså inga egna minnen av kolonialtiden. I Son œil dans ma main beskriver han sig som dekoloniserad och revenant, en gengångare. Han liknar sitt uppdrag vid pilgrimens som på sin vallfärd hedrar martyrerna. Depardons fotografier blir spegelskärvor som reflekterar hans förfäders historia. Men för Daoud handlar bilderna också om osynliggörande, tystnad och förnekelse av Frankrikes oförrätter i relationen till Algeriet.
Det har dröjt till 2000-talet för den franska staten att erkänna sin skuld för dåd riktade mot algerier. År 2012 klargjorde den då nyvalde presidenten François Hollande att staten bar ansvaret för massakern i Paris av 250 algerier den 17 oktober 1961. De demonstrerade för Algeriets självständighet och blev nedskjutna av fransk polis.
I september 2018 erkände president Emmanuel Macron Frankrikes skuld i avrättningen av Maurice Audin, en ung matematiker och aktiv i självständighetskampen. I juni 1957 fördes han bort från sitt hem i Alger, torterades och avrättades av militären i ”Republikens namn”. Frankrike och Algeriet har en lång gemensam historia med en komplicerad och svår relation som skuggas av det koloniala förflutna. Försoningsarbetet är långt ifrån avslutat.
- Klicka här för att läsa Torbjörn Elensky om Kamel Daouds Meursault, Contre-Enquête
- Klicka här för att läsa om Nos Richesses av Kaouther Adimi
- Klicka här för att läsa Gunilla Hulthén om Colette Fellous Pièces détachées om bland annat ett islamistiskt terrordåd i Tunisien
- Klicka här för att läsa om Albert Camus L´homme révolté (Människans revolt)
- Se ett videoklipp med Kamel Daoud, Raymond Depardon och några av hans bilder