Jean-Christophe Rufin är ambassadör, författare och vinnare av Prix Goncourt för sin Rouge Brésil, ledamot av Franska Akademien, läkare och en av grundarna till Läkare utan gränser och nu också författare till en serie deckare om en rumän som blir fransk diplomat och löser brott. Jan-Henrik Swahn har varit med om ett mord i Conakry.
Hur Aurel Timescu överhuvudtaget har kunnat bli fransk konsul i Guinea är en osannolik historia och de polisiära fall han får på sin lott att lösa är rätt osannolika de med. Den här romanen är den första i raden av böcker om Aurel och hans bravader. Den tilldelades Arsène-Lupinpriset för årets bästa deckare för ett par år sedan, vilket om inte annat gett Jean-Christophe Rufin blodad tand att skriva fler böcker med Aurel som hjälte. Åtminstone tre till har följt.
Aurels resa ut ur Rumänien möjliggjordes av ett förnuftsäktenskap ombesörjt av den blivande svärfadern, som i Aurel såg en unik måg åt sin dotter som väl nog annars skulle ha förblivit ogift. Man kan se det som ett lurendrejeri. Men också som en fingervisning om att slumpen tycker om att stå på Aurels sida och mer än gärna tar sig an hans hopplösa utgångsläge.
Efter giftermålet, ouvertyren till ett äktenskap som hade alla utsikter att bli kortvarigt, förklarades Aurel vara av fransk nationalitet och kunde inleda sin konsulära bana. Snart hade hans osannolika liv tagit honom inte bara från Rumänien till Frankrike utan även från Frankrike till Guinea. Conakry är Guineas huvudstad, ligger vid havet och bebos av nära två miljoner invånare. I romanen får man dock snarare intrycket att Conakry är en håla.
Hur länge Aurel hunnit vistas där framgår inte men tydligt är att han på få år blivit utled på sitt liv där. De lexikala lustigheter han ibland låter undfly sig tenderar att bli allt syrligare. För att orka navigera sig igenom tillvaron behöver han närmast ständigt hålla ett glas kylt vitt vin i handen. Det enda som livar upp är mordfall.
Aurel må vara rumän i botten men han är det mest franska, old style, man kan tänka sig. Klädkoden han följer är mer Ancien Régime än nutida och en läsare som är van vid att plöja böcker av Chateaubriand och de Bossuet, och med benägenhet att njuta lite extra av ett språk som konsekvent återspeglar ”Le bon usage”, kommer säkert att ha viss svårighet att följa den undanglidande intrigen med samma intresse som frågan om vilket ädelfranskt uttryck som står närmast i tur att komma i Aurels mun. Det är inte utan skäl som Rufin sitter tryggt och säkert i l’Académie Française.
Mordet som väcker Aurels livsandar ur deras djupa dvala och ger hans liv ny mening, är annars rätt anslående. En morgon hänger en död man med huvudet nedåt högst upp i stormasten på en segelbåt i marinan, väl synlig på långt håll i alla väderstreck. Mannen visar sig vara en fransman som efter att ha gått i pension valt att leva ett undanskymt liv i sin båt tillsammans med sin älskarinna som är prostituerad. Alla tror att det rör sig om ett simpelt rån för att komma åt mannens pengar men varför i så fall bemöda sig om att hänga upp den döde i stormasten?
Aurel samlar mödosamt ihop all information han kan komma åt. I huvudsak omfattar den å ena sidan marinans rutiner, maffians trader och de guineanska tjänstemännens skumraskaffärer och å den andra information rörande den dödes familj. Den frånskilda änkan är inte intresserad av att fördjupa sig i fallet men en tjusig syster sätter sig strax på ett plan och flyger till Conakry, villig att göra vad hon kan för att bistå Aurel i hans arbete.
Att han kunnat åta sig ärendet lite vid sidan om polisen, som snabbt lägger ner fallet, är möjligt eftersom en utlännings spektakulära död automatiskt måste ses som ett konsulärt ärende men också för att den egentlige konsuln på grund av tjänsteuppdrag på annan ort tvingats göra Aurel till Chargé d’Affaires. Han har alltså fria händer.
Det som någonstans griper mig är Aurels obotliga ensamhet. Ett enda leende från systern räcker för att göra honom tårögd av tacksamhet. Han är utan åthävor en helt osannolikt malplacerad person, allmänt betraktad som udda, för att inte säga knäpp, inte minst av dem som aldrig har sett honom förr. Hur han över huvud taget lyckats skaffa sig en position inom fransk diplomati går det förstås många historier om.
Mindre känt bland medarbetarna är att han har ett liv som bordellpianist bakom sig och således är van vid att kunna spela i princip vad som helst på begäran, med ett glas vin och två levande ljus inom räckhåll. Och eftersom det inte hänger något tjechovskt gevär på väggen så är det Aurels lilla piano som får agera halvt om halvt mordvapen i sista akten. En av flera litterära blinkningar som Rufin unnar sig.
Man ska väl inte psykologisera och påstå alltför många saker, men det är klart att Rufins egen bakgrund rymmer ett rikt mått av fransk vältalighet och diplomati. Han är läkare i botten och har varit verksam som sådan i en rad krisdrabbade områden i världen. Han har också varit fransk ambassadör i Senegal.
Katalysator för berättelsen är Rufins rätt hastiga redogörelse för Aurels rumänska bakgrund. En så bisarr rumän som Aurel ändå får sägas vara, kan ju tillåta sig att tala en blandning av slang och 1800-talsfranska utan att trovärdigheten sätts på spel. Det är i själva verket ett rätt utstuderat sätt att få spinn på historien som, om det inte vore för språket, förmodligen skulle ha ansetts ha sina aningen tröga partier.
- Klicka här för att läsa Jan Henrik Swahn om den turkiska författaren Perihan Mağden och hennes bok om en mor och hennes dotter som är på ständig flykt
- Se ett samtal med Jean-Christophe Rufin från det franska litterära programmet Le Grande Librairie, där man faktiskt talar om böckerna: