Till sista andetaget
Om filmaren Jean-Luc Godard

I förra månaden avled den franske filmaren, manusförfattaren och filmkritikern Jean-Luc Godard, allmänt ansedd som en av franska nya vågens främsta profiler. Mikael Timm skriver här om sina möten med Godard själv och med hans filmer, också de mindre kända.

 

Hur skilt är det sista andetaget från det första, den första filmen från den sista? Jean-Luc Godard skulle nog ha muttrat något ironiskt om han kunnat läsa sitt eget eftermäle. Alla talar om À bout de souffle (”Till sista andetaget”), de senaste decenniernas många filmer bryr sig få om. En och annan rad om att han kunde vara känslokall mot gamla vänner skulle han förmodligen ha nickat instämmande till. Godard hade en isbit i ögat, en cigarr i munnen och ett snett leende som han avfyrade mot plattityder och förljugenhet.

Antoine de Baecques Godard – en utförlig biografi om Godard

Hans gärning går att beskriva analytiskt, anekdotiskt, andtrutet och andlöst, men om jag ska följa hans eget sätt att berätta måste jag börja med en konkret scen. Den föreställer ett dukat bord på en gammaldags restaurang i en landsortsstad. Utanför ett vackert torg med plataner, samtalande människor, grönsaksstånd och caféer. Vid bordet: två herrar. En yngre som äter och äter. Det är jag. En medelålders som tittar på när jag äter. Det är Godard. Tid: teaterfestivalen i Avignon, någon gång på 80-talet.

Godard var iförd skäggstubb, vit skjorta, höstmurrig kavaj och otänd cigarr. Han viftade med den och tittade intensivt på min gaffel där det fanns en bit ål i rödvinssås. Det var visserligen tillåtet att röka men inte medan bordsgrannen åt. Varje dag under en veckas tid hamnade vi bredvid varandra. Han brukade beställa kaffet när jag svepte aperitifen. Men en dag var vi i takt. Han tittade glatt på mig när jag var klar med den sista tuggan dessert, en clafoutis
– Nu?
Jag nickade. JLG överräckte en cigarr. Samtalet var igång.

Cigarren var med var gång jag de följande decennierna såg honom på filmfestivaler och debatter. Han rökte med total koncentration, noggrann observation av askpelaren och snabba sidoblickar mot publiken. I rökmolnen skymtade det Godarska leendet som liknade det katten Chesire visar i Alice i Underlandet. Ett leende, närmast ett grin, som dröjer kvar när katten själv tonar bort.

Nekrologerna talar om ungdomlighet. Inte hans, utan skribenternas som betonar att de var unga när de såg hans första film, Till sista andetaget. Förmodligen var kritikerna redan gamla i sinnet, därför blev de så tagna när Godard visade dem känslan att vara ung. Småbrottslingen Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) och Patricia (Jean Seeberg), en amerikansk student i Paris. Det är en högromantisk historia om en loser som blir förälskad i någon som tycker om honom utan att förstå hans val. Allt slutar förstås med döden, en oundviklig del av ungdomen.

Godard bygger filmen med underbara ögonblick snarare än ett narrativt flöde. Michel och Patricia på Champs-Elysées, de två i sängen med lika cool dialog som någonsin Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Godard tillåter sig att avvika från storyn på ett sätt ingen filmdramaturg skulle tillåta i dag. Han föregriper han Dogma, men utan att formulera en teori. Miljöerna är verkliga, ljuset naturligt, tekniken enkel.

När det behövs en åkning placerar han kameran i en barnvagn eller rullstol. Allt går befrämjar den frigörande ryckiga rytm som uppstod när JLG måste korta filmen med en halvtimme. Istället för att som brukligt hitta hela scener som kunde tas bort förkortade han lite i varje scen. Resultatet blir de berömda så kallade jumpcuts som gör att berättelsen skuttar fram som en kalv.

En sådan debut var förstås omöjlig att överträffa. Godard slog igenom mellan 50- och 60-tal, han trivdes i zonen mellan tradition och uppror. Tiden var inte på hans sida. Ju länge in i 60-talet han kom, desto svårare blev livet och konsten. I filmen Le Redoutable/Godard mon amour, 2017, skildrar Michel Hazanavicius hur svårt JLG hade det med kärleken och politiken under majrevolten 1968. Han som inkarnerade tidsandan gick inte i takt med samtiden.

Han hörde till samma generation som Truffaut, Rohmer, Chabrol och Rivette. Godard skiljer sig från alla dessa genom att inte hitta ”sin” stil. Han förblev livet igenom något som Bergman ansåg oförenligt med regissörsyrket – en kritiker. Följaktligen fylls hans verk av reflektioner över filmens historia kopplad till filosofi, estetik och litteratur. Blandningen är intellektuell och intuitiv. Godard läser klassikerna som en student i väntan på en date. Hjärtat slår, orden virvlar.

Under decenniernas gång har jag hört kritiker och filmare sucka över Godards sena verk. För dem var ”Nya vågen” en guldålder, men Godard är filmhistoriens minst sentimentala skapare. Han var hellre svekfull än trogen, fylld av tvivel på livet, sig själv men främst på filmkonsten. Och det var alltid bråttom! Han gillade på ny teknik, nya historier, nya medarbetare. Den ende han gillade att jämföra sig med var Bob Dylan. Bägge överger sina verk innan är de är riktigt avslutade. Deras stil kan kallas livsbrådskans estetik.

Godard skyndade igenom 60-talet med kameran nära decenniets pulsåder. Han skildrade kärlek, ungdomsrevolt, prostitution, industrialism, filmhistoria, reklam och brott med samma obekymrade, självsäkra rytm. Han var besatt och förförisk, en Tooookståålle som en av hans bästa filmer heter (Pierrot le fou, 1965). Hans manliga gestalter var utlevande, oförutsägbara och dagdrömmande. Hans kvinnliga skärpta, analytiska och sensuella. Skådespelarna var avgörande för JLGs förmåga att associera och binda ihop disparata känslor och tankar. Han behövde kroppar för att uttrycka sina idéer.

”Truffaut sade en gång att film antingen är spektakel (Mélies) eller dokument (Lumière). Vad jag alltid velat göra är dokument i form av spektakel” sade Godard på 60-talet.

Godard 1968 (Wikipedia)

70-talet blev dystrare. Nedgången inleddes 1968 med Sympathy for the devil med Rolling Stones i centrum. Godard filmar gruppens inspelning av skivan Beggars Banquet men är egentligen inte särskilt intresserad av hur musiken skapas (han föredrog Beethovens sena stråkkvartetter). För honom var Stones musik bara segment i en bildväv över samtiden.

”Outhärdliga text- och bildcollage hämtade hipp som happ från Mein Kampf till Soul on Ice (essäer av Eldridge Cleaver)” skrev en svensk kritiker. Samma år kom ”Den glada kunskapen”. Titeln är en besvärjelse, just glädjen försvann ur Godards produktion under 70-talet som ägnades åt politiska pamfletter med titlar som Vinden från öster. Revolten är över för de flesta, men inte för Godard som försöker uppfinna sig själv och filmkonsten på nytt.

För politiska aktivister var Godards 70-tals verk intressanta, för andra var de en ökenvandring. Återkomsten skedde med Sauve qui peut la vie (”Nu gäller det livet”, 1980). Nu gestaltade han sina idéer med skickliga skådespelare (Isabelle Huppert, Nathalie Baye, Jacques Dutronc) i berättelsen om ett medelklasspar som har problem med sex, jobb och samhället runtomkring. Infallen sprakar, gestalterna lever men glädjen från de tidiga verken saknas.

Under de kommande decennierna fortsatte Godard att göra spelfilm. Det finns ett starkt drag av självtvivel i flera av projekten och Godard kunde inte förlösa skådespelarna. Flera av hans stjärnor surade offentligt. Varför gömde JLG sitt trollspö?

Men även om den Mozartska lättheten från de tidiga filmerna var borta, bestod tankeskärpan och energin. Prénom Carmen (”Förnamn Carmen”, 1983) är en fantasifull vidarediktning på operan med åtskilliga nickningar till amerikansk gangsterfilm (som Godard aldrig slutade älska). JLG:s Carmen säger sig vara filmare in spe, men rånar en bank och blir förälskad i en vakt. Godard själv spelar en dokumentärfilmare som inte riktigt har koll på kameravinklarna. Filmens slutord är ”gryning”, en filmhälsning till Marcel Carné och kanske ett tecken på hopp. För det sprakar om denna Carmen som ackompanjeras av Beethoven, inte Bizet.

Flera filmer från 80- och 90-talen utspelas ”inom” en klassiker: ”King Lear”, ”Tyskland år 90”. Godard blandade dokumentär, spelfilm, essä och pastisch. Inget var uteslutet utom det som redan gjorts. I Nouvelle Vague (”Nya vågen”, 1990) består dialogen enbart av citat från filmhistorien, till och med Perry Mason får plats. Givetvis sägs inget om den nya våg JLG själv hade tillhört.

De här filmerna är punktvis intressanta men helheten lider av upphovsmannens kluvenhet. Det är som om Godard inte längre litar till mediet. Han som var så andlöst säker i de tidiga filmerna försöker nu springa i fatt sina visioner.

Lyckligtvis kom ytterligare en akt i Godards skapande, ett Post Scriptum där delarna äntligen faller på plats i essäistiska berättelser. Éloge de l’amour (”Leve kärleken”, 2001)  innehåller Godards alla motsättningar. Filmen handlar om en man som – lite grand som en Kundera-gestalt – ”undersöker” vad kärlek är. Han delar in den i fyra kategorier: mötet, fysisk passion, separation och försoning. Mönstret kan användas på Godards eget förhållande till filmkonsten.

Av hans sena projekt är jag speciellt förtjust i Adieu au Langage (”Adjö till språket”) som kom 2014. Grunden är en enkel berättelse om en utomäktenskaplig affär som resulterar i ett mord. Parets förhållande upptäcks av kvinnans make som dödar hennes älskare. Klassisk franskt drama. Men Godard gillade att säga MAO (Med Andra Ord): paret klyvs och spelas av två yngre och två äldre skådespelare, det blir alltså en dubblering som Godard kallar ”natur” respektive ”metafor”.

Dessutom använde Godard två enkla videokameror med 3D. Den ena hanterade han själv, den andra användes av en professionell filmfotograf. Det blir två olika bildstilar som ytterligare klyver den redan fragmentariska filmen. Och det är inte nog. Dessutom splittrar Godard ibland 3D-bilden i två. Just klyvningen, splittringen är filmens kärna.

Samtidigt är filmen lustfylld. Godard använder 3D-effekten till ironiska kommentarer och associationer kring replikerna (för ovanlighetens skull hade Godard ett detaljerat manus). Roligast är när hans hund Roxy lägger sig i människornas dialog. Som om en brådmogen tonåring spexar Godard med de vuxnas stelhet.

”Adjö till språket” fick pris i Cannes. Men i en intervju är JLG inte nöjd. Insvept i en stor sjal sitter han i soffan och klagar på livet. Han är visserligen inbjuden till festivaler. Första dagen tar de hand om honom, bjuder på middag. Alla vill tala med honom. Nästa dag är han bortglömd, lämnad åt sig själv. JLG var för första gången gnällig framför en mikrofon.

Eftersom Godard något år senare vägrade träffa Agnés Varda i hennes testamentariska film Places, Faces (2017) blev han de sista åren omskriven som något av en surgubbe vilket var chockerande för den som bevittnat hans offentliga framträdanden då den enklaste fråga kunde resultera i underbara föreläsningar, någonstans mellan Groucho Marx, en speedad filmvetare och kontaktsökande partycrasher.

Få om ens någon annan filmare har haft Godards snabba associationsförmåga, kunskaper och fantasi (se hans tv-serie Histoire(s) du cinéma om filmhistoria). Jag hörde en brittisk filmproducent som bevittnade en presskonferens muttra ”Det är underbart. Men kan han inte sluta filma och bara tala?”.

Det kunde förstås inte JLG. Han behövde motsägelserna mellan bild och ord. Och även om orden föreföll dominera var han verkligen en bildskapare. I de sista filmerna är fotot skönhetstörstande. JLG ger världen fel färger – så att vi anar hur den kunde vara.

Godard avslutade sitt liv på en självmordsklinik. Men jag vill inte tänka på hans slut utan på hans början med kameran i barnvagnen. Han skapade verkligen en ny sorts film, ja flera nya genrer. Inte illa av en som alltid tvivlade på sitt medium.

 

  • Klicka här för att läsa Jan Norming om Truffaut och filmen Stulna kyssar
  • Se en trailer för Pierrot le fou (”Tokstollen”) med Belmondo och Anna Karina (textad på engelska)

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).