Aurélien Bellanger, som är en av de mest uppmärksammade författarna i Frankrike, har nyligen kommit ut med en nyckelroman om de djupa konflikter som uppstått inom socialistpartiet om hur den i Frankrike så grundläggande religionsfriheten – laïcitén – ska värnas när den på väg att erövras och utnyttjas av Marine Le Pens parti.
Boktiteln låter ana ännu en skrift om socialisternas och vänsterns kris och fall. Frankrike borde också vara ett lämpligt objekt för en sådan, då socialistpartiets kandidat i senaste presidentvalet fick endast 1,75 procent av rösterna.
Författaren Aurélien Bellanger rör sig lätt och underhållande kunnigt i dagsaktuell politik, men det som driver hans berättelse handlar om något annat: la laïcité, Frankrikes 120-åriga princip för religionsfrihet och kyrkans skiljande från staten. Är, frågar han sig, vänstern beredd att ge upp den principen? Han tar sig tid att söka svar. Boken, som kallas roman, är omfångsrik, bortåt 500 sidor.
Bellanger är av en av de mest uppmärksammade författarna i sitt hemland. Han har hunnit ge ut sju romaner och vara upphovsman till ett stort antal krönikor, bland annat på radiokanalen France Culture. Författarskapet inleddes med en analys av Michel Houllebecq och snart kallades Bellanger för vänsterns Houllebecq. Numera avfärdar Bellanger sin läromästare som reaktionär, värre än Eric Zemmour, Vichy-periodens förkunnare.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det är oklart om Bellangers bok kan etiketteras som roman, i så fall huvudsakligen som en nyckelroman. Boken är bredare anlagd än en traditionell roman med inslag av essäer om filosofi, fransk historia, förorternas villkor och med skarpa iakttagelser av intellektuella kotterier och deras intriger. Bellanger kombinerar fiktion och verklighet, det faktiska och det kontrafaktiska. Gränserna är ofta sköra.
Författaren förankrar sin berättelse i året 1905, närmare bestämt i den 9 december det året. Dagen då det franska parlamentet, enligt vänsterns och kulturradikalismens principer, beslutade bryta banden mellan stat och religiösa samfund, i praktiken mellan stat och kyrka. Skolor skulle vara helt befriade från religiös förkunnelse och undervisning. Laïcitén grundlagsfästes.
En oerhörd omvandling av det katolskt dominerade landet väntade. Inbördeskrig hotade, kyrkans folk flydde landet. Marcel Proust skrev en dikt där han, i en för honom ovanligt skarp ton, fördömde beslutet. Laïciten var Tredje Republikens (1870 – 1940) bidrag till Revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Nationens lärarkår fick till uppgift att uppfostra elever i denna republikanska anda.
Bellangers huvudtes i boken är att religionsfriheten paradoxalt nog numera hotas av ledande kretsar inom socialistpartiet, till exempel av en existerande sammanslutning som kallar sig Printemps républicain, grundad efter de våldsamma terrorattackerna 2015. I gemenskapen ingår en rad framstående socialister, främst från universitets- och medievärlden. Även avgångna ministrar är representerade, bland dem den före detta premiärministern Manuel Valls, premiärminister under François Hollandes presidentperiod. Valls är påtagligt auktoritär och ständigt i kamp mot landets muslimska minoritet.
Printemps républicain förvandlas i romanen till ”9 december-rörelsen”. Författaren anonymiserar som regel sina romangestalter men en ordinär fransk tidningsläsare kan lätt översätta de påhittade namnen till autentiska gestalter: här återfinns kända professorer, mediala filosofer och, mer överraskande, en före detta chefredaktör på satirtidningen Charlie Hebdo. President Macron skymtar förbi under namnet Chanoine, beteckning både på en tjänare i den katolska kyrkan och på en exklusiv Champagnesort.
Den fiktiva 9 december-rörelsen knyter an till en tidigare verklig debatt om några flickor från muslimska familjer som ville bära slöja i skolan. Att inte förbjuda detta skulle vara ett brott mot religionsfriheten, ansåg laiciténs något dogmatiska företrädare. Mer än så; de ansåg att en statlig eftergift mot de slöjbärande flickorna skulle vara ett svek jämförbart med München-uppgörelsen med Hitler. Så löd, redan 1989, ett uppmärksammat upprop, undertecknat av bland andra Régis Debray och filosofen Elisabeth Badinter.
9 december-rörelsens ledare Grémond är ett slags karikatyr på grundaren av Printemps républicain, Laurent Bouvet, professor i statskunskap, numera avliden. Grémond och kretsarna kring honom drog efter de blodiga terrorattackerna 2015 en partipolitisk slutsats: Socialistpartiet var till sin existens hotat både av högerextrema Front National (Nationell samling) och av islamister. Laïcitén, den breda vänsterns skapelse, var till Grémonds förfäran på väg att erövras och utnyttjas av Marine Le Pens parti. Hennes och hennes partis strategi är enkel att förstå: muslimer pekas ut som hot både mot laïcitén och nationens existens och måste därför bekämpas. Det har alltid varit hennes politiska rörelses grundläggande tanke.
För att kunna konkurrera med Nationell samling måste socialisterna, enligt 9 december-rörelsen, skärpa kritiken och angreppen mot islam. Lagar som reglerar invandring och flyktingmottagande måste stramas åt drastiskt, kommunitarism och separatism bekämpas. Rörelsens idéer stod därmed i konflikt med socialistpartiets historiskt generösa och humana hållning till nyanlända. Bortåt 100 000 hade flytt till Frankrike från spanska inbördeskriget. Tiotusentals judiska och politiska flyktingar från Nazi-Tyskland välkomnades i Frankrike, som länge kallat sig det verkligt generösa mottagarlandet, ”pays d´accueil.” 1981 gav den nytillträdande presidenten François Mitterrand amnesti åt alla ”papperslösa.”
Det franska socialistpartiet (Parti Socialiste eller bara PS) var, skriver Bellanger, på väg att radera bort öppenhet och internationell solidaritet ur sin historia och att förvandlas från ett troget republikanskt parti till allierad med en repressiv och övervakande statsapparat med uppgift att hålla tillbaka och bekämpa flyktingar, papperslösa och asylsökande.
Rasismen formades i verklighetens socialistiska parti, i dess hjärta, skriver Bellanger brutalt. Från att ha fört civiliserad klasskamp förberedde sig vänstern istället på att utkämpa ett religions- och kulturkrig. Denna politisk-ideologiska förvandling eller uppgivenhet från den demokratiska vänstern sammanfattas i romantiteln: ”Socialistpartiets sista dagar.”
9 december-rörelsen riktar i boken ideologiskt laddade attacker mot utpekade huvudfiender, särskilt inom den akademiska världen. Nyare eller samtida filosofer döms ut. Michel Foucault och Jacques Derrida avfärdas som dekadenta charlataner och nya sociala rörelser anses inte värda någon uppmärksamhet. Universiteten var på väg att infiltreras av ett helt nytt tänkande: ”islamogauchisme” – en allians mellan vänsterextremister och islamister och därmed terrorismens grundbult.
Mot detta urspårade tänkande ställer 9 december-rörelsen upplysningens 1700-tal, rationalism och vetenskap. Vad förnuft innebar skulle nu definieras av rörelsen själv. När kampen för laïciten väl upphöjts till samlande politisk nationell huvuduppgift skulle motsättningar mellan höger och vänster försvinna. Bellanger går så långt att han antyder en möjlig allians mellan 9 december-rörelsen och Le Pens Nationell samling under ett kommande presidentval. Med laïcitén som överordnad ideologi skulle politikers övergång mellan de dominerande blockens partier underlättas. Manuel Valls exempelvis lämnade socialisterna, anslöt sig till Macrons rörelse och sitter numera i regeringen.
9 december-rörelsen önskade närmast kuppartat omvandla statsapparaten. Aktivisterna planerade att bygga en parallell maktstruktur för att kunna bekämpa islamister och muslimer. Dessa skulle definieras som hot mot franska staten och dess konstitution. Islam kunde då förklaras olaglig. Den nya laïciten skulle formas ren och hård, blir ”pur et dur.” Kampen mot islam skulle kunna ena det ofta splittrade Frankrike. Muslimer skulle tvingas bort medan allt fler fransmän i exil kunde återvända. Bellanger associerar här till högerextremisternas tes om den pågående folkomflyttningen.
Hans tolkning av de religiösa styrkeförhållandena i Frankrike hamnar med detta i fundamental konflikt med Houllebecq, som i sin roman Soumission (Underkastele) istället såg för sig att religions- och kulturkriget skulle leda till ett muslimskt maktövertagande.
Bellanger genomför sin analys konsekvent och någorlunda trovärdigt. Franska socialistpartiet har alltid varit heterogent, uppdelat i olika riktningar och fraktioner och det framstår inte som omöjligt att en militant rörelse, hängiven dogmatisk religionsfrihet, kunnat få kontroll över
den krympande partiapparaten
Författaren använder sig av en berättarteknik som tar hjälp och idéer från komplotter och konspirationer. Ibland blir konstruktionen bräcklig. Han låter exempelvis Charlie Hebdos dåvarande chefredaktör Philippe Val (autentiskt namn) bjuda 9 december-rörelsens ledare på middag. Välvilligt samförstånd infinner sig. Satirtidningens ledare delar gästernas fruktan för muslimer och förbinder sig att tidningen framöver ska delta i statens ideologiproduktion och bli det officiella Frankrikes språkrör. Ett åtagande som försvann när Charlie Hebdos medarbetare avsatte honom och han övergick till en kommersiell TV-kanal.
Bellangers attack mot Charlie Hebdo kan ha att göra med något för en roman så ovidkommande som tidningens pågående konflikt med den hårdföra delen av den franska vänstern, till vilken Bellanger tveklöst räknar sig. Den 7 januari i år, på tioårsdagen av mordet på tolv medarbetare i Charlie Hebdo, angrep Bellanger satirtidskriften och anklagade den för att svika sitt oberoende och alliera sig med islamofober.
En besvärande brist i romanen är avsaknaden av sammanhängande och medkännande skildringar av offren för den faktiska terrorism som plågat Frankrike, åtminstone sedan 2012. Terrorismens ohyggliga och blodiga barbari behandlas mer i politiskt-strategiska termer än i upprördhet och oro för fortsatta attacker. Frågan som ställs är hur morden kan påverka de politiska styrkeförhållandena. Med det lägger sig Bellanger nära revolutionsromantiken.
Bellanger vill skriva vår tids ”mänskliga komedi” eller ”svindlande illusioner” men har inte lärt sig tillräckligt mycket av Honoré de Balzacs miljöskildringar, av hans sammansatta människogestalter eller hur konflikter ska gestaltas och få liv. Bellangers huvudpersoner är endimensionella, cyniskt beräknande, huvudsakligen en sorts exempelsamling på den rigida människan. Det blir särskilt tydligt genom Bellangers berättarteknik. Han låter huvudpersonerna tala utan att avbrytas, utan att få kritiska frågor.
Hos Bellanger finns ibland trötta, abstrakta och detaljerade utvikningar om några historiska eller filosofiska företeelser. Ungefär som hos Knausgård. Onödigt i en bok som uttryckligen är en pedagogisk idéroman (Roman à thèse). Aurélien Bellanger deltar själv i sin roman, då med namnet Sauveterre (Rädda jorden). En trött ironisk gest. Romanen slutar i tidstypisk resignation.
Bellanger borde ha påmint sig att Balzac – förebilden framför andra – hann uppleva två demokratiska uppror och revolutioner. Han var inte särskilt förtjust.
- Se en intervju med Bellanger om boken från radiokanalen France Info