”Alltsedan Baudelaire har poeterna bara varit stadier på väg mot Isou”, hävdade Isidore Isou om sig själv. Missnöjd med dada och surrealismen publicerade han 1947 Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique, ett manifest för den nya rörelse han ville skapa, lettrismen, där skrivtecknen och språkljuden snarare än ett betydelsebärande språk stod i centrum. I denna andra del av sin essä tar Johan Gardfors upp Isidore Isous poetiska praktik och lettrismen som konstnärlig forskning före sin tid.
Där man på senare tid kunnat se ett nytt intresse för lettrismen och dess centralgestalt Isidore Isou, var den dessförinnan anmärkningsvärt frånvarande i den konsthistoriska diskussionen. Det är väl ingen djärv gissning att rörelsens tendens att recensera sin egen verksamhet i superlativa termer bidrog till detta faktum.
Lettrismens anspråk är högt ställda när det gäller originalitet och genialitet, med en arrogans som rimmar väl med avantgardets tradition av oppositionellt självförhärligande något som knappast varit till gagn för dess receptionshistoria. I en sen traktat över prissättningen av de egna verken slog Isou fast: ”Mitt bidrag till bildkonsten är helt klart viktigare än de som lämnats av Leonardo da Vinci, Van Gogh eller Kandinsky”.
Enligt en etablerad arbetsfördelning är det kritikens roll att fördjupa förståelsen och befästa värdet av det konstnärliga verket genom den metadiskurs som den tillför, en logik Isou inte hade tålamod med. När kritiken och konstmarknaden inte förstod lettrismens storhet svarade han med att själv ta sig an konsthistorieskrivningen. Ett exempel är traktaten Le lettrisme et l’hypergraphie dans la peinture et la sculpture contemporaines där agendan är att etablera lettrismen som ursprunget till det teckenmåleri som spred sig under 1950-talet i Frankrike.
Isidore Isous självkommenterande verksamhet handlar emellertid inte bara om att befästa den egna rörelsen. Redan från början är lettrismen en blandning av konstnärligt uppror och teoretisk utläggning. Med Isou som drivande kraft tar den form som en självinstiftad rörelse vars utförliga teoretiska utläggningar ofta föregår de verk som sedan skapas.
Man kan dra sig till minnes att hans litterära debut inte är ett lyriskt verk utan den drygt 300-sidiga essän Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique (1947) som utmejslar författarens poetiska principer. Isou skisserar här två övergripande faser i den litterära utvecklingen: l’hypostase amplique och l’hypostase cicelant. I den ”ampliska hypostasen” präglas litteraturen av en förfining av berättandet, från Homeros till Hugo, med fokus på det innehållsliga stoffet. I den ”cicelerande hypostasen” finner man ett fokus på språkets former snarare än dess betydelse med en sönderdelning av poesins traditionella strukturer, som hos Verlaine, Mallarmé och Tzara.
Strofen, versen och därefter ordet sönderdelas i en pågående reningsprocess, med en motsvarande utveckling inom bildkonsten. Konstvetaren Liucci-Goutnikov påminner om likheten med Greenbergs idé om konstarternas självkritiska stadium, då de flyttat fokus mot själva medlen för det konstnärliga uttrycket: ”Konsten som tidigare blickade ut har nu börjat betrakta sig själv.”
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Isous tanke är alltså att poesin sedan Baudelaire är i sönderfall och att den sista stationen i denna rörelse är bokstaven, som också blir början på konstartens pånyttfödelse. Lettrismen skulle därmed kunna fullborda den cicelerande hypostasen genom att föra litteraturen till dess sista utpost i ett poetiskt reningsprojekt – en radikal reduktion mot en plats varifrån den senare kan expandera på nytt. Orden ska ersättas av bokstäver medan ljuden tar betydelsens plats.
Utifrån denna tidigt uppställda utgångspunkt prövade lettrismen under 1940-talets senare hälft olika färdvägar genom det parisiska kulturlandskapet: Gil J Wolman och François Dufrêne utforskade ljudpoesi i gränslandet mellan musik och poesi genom att låta språkets betydelser stiga åt sidan till förmån för enskilda språkljud och kroppsläten. Gabriel Pomerand och Maurice Lemaître skapade lettristiska målningar medan Isou själv rörde sig fritt mellan konstformerna, inklusive den teoretiska skriften som konstform.
Till kretsen anslöt sig senare bland andra poeten och målaren Jacques Spacagna. Det förblev en rörelse med få personer men den förgrenade sig vitt över konstarterna. Isous verk är i hög grad intermediala redan på det enskilda verkets nivå, där grafisk musikalisk notation, handskriven poesi och teckning flitigt förenas i de pappersbaserade verken. Ofta sker det genom olika former av överlagringar, där text skrivs över annan text och där skisser infogas i verket.
Acquaviva beskriver honom som en ”hybriditetens och heterogenitetens konstnär”. Själv talade Isou om sin verksamhet som kladologi, från det grekiska ordet klados, gren. Kladologin sjunger alltså förgreningens lov. Som Acquaviva framhåller handlar det om att inte låta olika domäner uppgå i varandra i en konturlös enhet, utan om att arbeta med en mångfald av förgreningar där varje domän bevarar sina konturer.
Medan Isous bildkonst i hög grad bygger på skrift prövar han romanens former genom att infoga bildrebusar, skrifttecken från andra språk och illustrerade element i texten. Denna blandning av olika teckensystem benämner han med en av sina otaliga neologismer för hypergrafi (efter att först ha benämnt praktiken som metagrafi). I en senare målning, Manifeste plastique (1960), infogade Isou istället en fågelbur med en levande kanariefågel i verket, så att bildduken expanderar i rummet och på ett tidstypiskt sätt närmar sig skulpturens domäner.
Om man betraktar avantgardet som ett samlingsnamn för en internationell tradition av experimentalism med en stark inbördes kontinuitet, så är ett av de drag som förbinder de heterogena rörelserna en tillvändhet mot konstarternas materiella och mediala förutsättningar. Det gäller inte minst lettrismen där intresset för skrivsystem är centralt. Det kommer också till uttryck i verk som Isous Téléscripto-Peinture från 1963, en teleprinter som fjärrskriver nyhetstelegram i utställningssalen och därmed förebådar senare konceptuellt poetiska verk som Lotta Lotass Fjärrskrift och Kenneth Goldsmiths Day.
Intresset för poetisk materialitet ligger sällan långt borta från den konceptuella konsten och poesin. Inom Isous verk ryms även ett utforskande av imaginära medier: ljudlös poesiuppläsning, en bok med blanka sidor, målningar som publiken får färdigställa eller det ”infinitesimala fotografiet” Incendie (1972) som består av en tändsticka i en pappersficka, där betraktaren fullbordar bilden av titelns eldsvåda i sin egen fantasi.
Isous konstnärliga gärning omfattar mångfaldiga och heterogena spår från en poetisk praktik som hyllar den konstnärliga aktiviteten framför det fulländade verket. Även om utgångspunkterna är idébaserade så är de verk som sticker ut trots allt de som resulterat i välfungerande kompositioner, som i 1970-talets serie med ”ciselerade” fotografier, det vill säga en bildserie där det svartvita motivets linjer spelar med repor och snitt i fotopappret.
En av lettrismens paradoxer är föreningen av en närmast antiestetisk hållning med ett insisterande på oljemåleriet som teknik, det vill säga en symbol för det klassiska måleriets aura. Men om Isou framhärdade med oljemåleriet som teknik tillägnade han sig likväl aldrig dess grundläggande färdigheter, som exempelvis färgblandning. Tuschteckningarna är ibland utsökta – men de bästa alstren är helt enkelt kalkerade ur pornografiska tidskrifter och försedda med grafiska textelement.
Det konstnärliga värdet hos de enskilda verken varierar och produktionstakten är hög. De många enskilda verken tillsammans tecknar bilden av en konstnärlig praktik där värdet inte ligger så mycket i det enskilda verket som i den oupphörliga variationen av ett individuellt poetiskt förhållningssätt. Det tar sig en mängd olikformiga uttryck, från erotik till teckenmåleri, ljudpoesi och skulpturala verk. Tillsammans med de många teoretiska skrifterna tycks det som om det är verksamheten som är själva verket.
Till denna konstnärliga verksamhet hör inte minst Isous teoretiska utläggningar. Till skillnad från lettrismens många självpublicerade skrifter gavs Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique ut av det ansedda förlaget Gallimard och nådde därmed en betydligt bredare distribution. Acquaviva argumenterar för att verket lästes brett inom de unga experimentella kretsarna.
En avsevärt mindre läsekrets nåddes av Isous teoretiska magnum opus La Créatique ou la Novatique, som påbörjades redan 1941. Tre och ett halvt decennium senare överlämnade han det i form av ett imposant lösbladsmanuskript om 5 500 handskrivna sidor till Bibliothèque nationale. I renskriven form fotokopierades verket i endast tre exemplar om nio volymer. Först 2003 publicerades det, några år innan författarens bortgång, genom ett samarbete mellan småförlagen Al Dante och Léo Scheer.
Resultatet är en volym om närmare 1 400 tätskrivna sidor med den blygsamma ambitionen att artikulera nyskapandets metod över kulturens och kunskapens samtliga grenar. Nyskapandets tematik präglar också verkets form som kännetecknas av otaliga neologismer, då ämnet i sig krävde ett nytt språk enligt Isou.
Liucci-Goutnikov noterar att rörelsens hermetism har hållit konsthistoriker och museifolk borta då blotta mängden neologismer utestänger de icke-invigda:
”Isou och lettristerna upphörde aldrig att leva som i ett citadell under belägring, där man försökte värva nya trogna och samtidigt försvara sig mot alla andra genom att anta ett komplicerat apostlaskap, färgat av bitterhet och resignation.”
Även Acquaviva menar att
”en del av förklaringen till varför det blir så svårt för en utomstående kritiker att tränga in i lettrismen är att den framstår som självtillräcklig då den både öppnar och stänger varje diskussion, och på förhand förkastar alla de argument som skulle kunna ställa sig i vägen för dess segertåg.”
Det problem som förföljt lettrismen sedan dess instiftande är alltså dess självkommenterande exeges. Man kan emellertid fråga sig om inte Isou ligger före sin tid i detta avseende. För är det inte just så merparten av de avhandlingar som försvaras vid konstnärliga högskolor ser ut idag – ett praktiskt verk som utförligt kommenteras och skrivs in i ett teoretiskt ramverk av konstnären själv genom ett tryckt supplement, där gränserna är porösa mellan teori och praktik?
Isous oupphörliga teoretisering av det egna verket skulle med andra ord kunna beskrivas som konstnärlig forskning före sin tid. Det är i så fall ett konstnärligt forskningsprojekt som inte är helt tillgängligt, men för den översättare som till äventyrs är beredd att stupa på det yrkesmässiga slagfältet i en aura av självöverskattning och dödsförakt vore en svensk översättning av Isous Créatique ett värdigt undergångsprojekt.
Att läsa
Acquaviva, Frédéric. Isidore Isou. Neuchâtel: Éditions du Griffon, 2018.
Isou, Isidore. La créatique ou la novatique. Romainville: Al Dante/Léo Scheer 2004
Liucci-Goutnikov, Niclas (red.). Isidore Isou. Éditions du Centre Pompidou, Paris 2019.
Flera av Isous böcker finns som e-böcker här.
- Denna essä i två delar har gjorts möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa den första delen av essän
- Klicka här för att komma till Rumänska kulturinstitutet och dess tidigare utställning om Isou