”Alltsedan Baudelaire har poeterna bara varit stadier på väg mot Isou”, hävdade Isidore Isou om sig själv. Missnöjd med dada och surrealismen publicerade han 1947 Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique, ett manifest för den nya rörelse han ville skapa, lettrismen, där skrivtecknen och språkljuden snarare än ett betydelsebärande språk stod i centrum. Johan Gardfors inleder här en essä i två delar om Isou och lettrismen.
Fram till slutet framhärdade den judiske rumänen Isidore Isou (1925 – 2007) i att försöka övertala världen om sin egen storhet. Det var förresten även så det började: När han anlände till Paris sensommaren 1945 var han fast besluten att förnya konsten och litteraturen i det han uppfattade som avantgardets huvudstad.
Han hade då lämnat en avbruten skolgång och ett huliganliv i Rumänien bakom sig, och nätt och jämt överlevt pogromen i slutet av januari 1941, då den fascistiska paramilitära grupperingen Järngardet försökte störta Antonescus högerregering och samtidigt genomförde en blodig förföljelse av judar i Bukarest.
Det var ett samhälle som Isou tidigt distanserade sig från, bland annat genom att skriva på franska. I den autofiktiva romanen L’Agrégation d’un nom et d’un Messie beskriver han sitt övergivna hemland som ”ett obetydligt litet land utan kultur”. I den första biografin över Isou som utkom 2021, Speaking East. The strange and enchanted life of Isidore Isou, skildrar litteraturvetaren Andrew Hussey Isidore Isous väg från Rumänien, där han föddes som Isidore Goldstein i Botoșani 1925, och vidare till Paris där han tillsammans med bland andra Gabriel Pomerand och Maurice Lemaître grundade lettrismen och blev en skandalförföljd kulturpersonlighet.
Bara några månader efter sin ankomst till Paris iscensatte Isou sin första manifestation, karaktäristiskt betitlad Nouvell poésie – Nouvelle musique – Art noveau med ett eko av Ezra Pounds devis ”Make it new”. Eftersom aktionen inte drog den publik Isou hoppats på, gjorde han ett nytt försök i januari 1946 genom att avbryta Michel Leiris föreläsning om Isous landsman Tristan Tzara, i samband med uppförandet av en av den senares pjäser. Från scenen förklarade och exemplifierade Isou den lettristiska ljudpoesin.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Året därpå utkom hans debut hos det ansedda förlaget Gallimard, betitlad Introduction à une nouvelle poésie et à une nouvelle musique och senare samma år det nämnda autofiktiva verket. Isou spillde med andra ord ingen tid på att etablera sig som avantgardist i efterkrigstidens Paris. ”Sedan Baudelaire har poeterna bara varit stadier på väg mot Isou”, skrev han om sig själv i tredje person. Under lettrismens fana stakade Isou och hans lilla skara ut en evig kollisionskurs mot kritiken, publiken och i stort sett alla andra kulturutövare.
En grundtanke inom lettrismen var idén att söka återföra litteraturen till dess nollpunkt genom att söka sig till skrivtecknen och språkljuden snarare än till ett betydelsebärande språk. Men Isous verk präglades inte bara av reduktion, utan också av expansion. Lettrismen sökte sig över en lång rad domäner, däribland ljudpoesi, måleri och film (klicka här för att lite längre ner på sidan se några exempel). I centrum stod en kult av själva nyskapandet. Hussey läser Isous upptagenhet av kreativiteten mot bakgrund av hans erfarenheter av att leva som ung jude i Rumänien under andra världskriget.
Nyskapandet blev inte bara en estetisk angelägenhet utan också en politisk. Efter att ha sett det samhälle som härbärgerade Förintelsen framstod det som en akut fråga att söka efter en ny grundval för kulturen som helhet – därav lettrismens storslagna anspråk.
Den blev en förlängning av dadaismens tidigare avståndstagande från den modernitet som ledde fram till första världskriget, samtidigt som båda rörelserna sökte sig bortom de etablerade språken för att nå fram till ett estetiskt uttryck som inte bara negerade den etablerade ordningen utan som i utopisk anda också sökte bereda mark för något kommande, ännu odefinierat.
Orson Welles intervjuar Isou 1955 på engelska och får flera exempel på lettriska och nyskapade tecken
På så sätt sökte sig lettrismen bortom ordens konventionella betydelser och till ljuden och skrivtecknen själva i deras egenskap av språkets minsta beståndsdelar. Där orden tyngdes av nationalspråkens hävdvunna system utgjorde den poesi som grundade sig på det enskilda lätet istället ett transnationellt språk på samma sätt som den oläsliga skriften vittnade om ett förspråkligt uttryck.
I kontrast till dessa lettrismens transnationella och kritiska anspråk avtecknade sig samtidigt bilden av ett hierarkiskt kotteri där den som inte slöt upp runt läromästarens infall riskerade att uteslutas och förödmjukas. La Dictature Lettriste var kännetecknande nog namnet på den tidskrift som bidrog till att etablera lettrismen 1946 med sitt enda nummer.
Den svenske ljudpoeten Sten Hanson berättade att han under 1960-talet introducerades för lettristerna av Isous mest hängivne följeslagare Maurice Lemaître, bara för att genast stötas bort av deras ”arrogans och halvfascistiska sekterism”. Det var något Lemaître själv fick erfara då Isou efter ett havererat redaktionellt samarbete lät trycka upp en pamflett med titeln:
Maurice Lemaître, som blivit reaktionär inom ett stort antal fält inom kulturen och livet, har saboterat den nödvändiga kopian av de första volymerna av Hyper-Créatique eller Hyper-Novatique och han har burit sig åt som en suicidal mördare inom medicinen samt uppträtt som en nynazist inom de fält inom anatomin, fysiologin, patologin och terapin som är så viktiga för hälsan hos oss och våra likar (1987).
Det var för övrigt sista gången Lemaître åtog sig ett redaktionellt arbete för Isou.
Mellan Isidore Isou och Guy Debord, som deltog i lettristernas krets innan han lämnade den för att istället grunda situationismen som en politiskt orienterad konstriktning, utvecklade sig en än mer långvarig rivalitet. Relationen förbättrades inte av det erkännande Debord åtnjöt för sitt teoretiska verk Skådespelssamhället, medan däremot Isous skrift Le Soulèvement de la Jeunesse (1947) förpassades till glömskan, trots att den senare med viss rätt ansågs ha förebådat 1968-rörelsens studentrevolter.
Isou var av allt att döma patologiskt självupptagen, manisk i sin ambition att förnya kulturens alla domäner, svartsjuk och allmänt svår att ha att göra med. Men han prövade också att tänja litteraturens gränser mot de andra konstarterna såväl som mot livet självt och skapade därigenom några briljanta artist’s books. Det bör påpekas att Isou också var mycket välklädd.
Den första monografin över Isidore Isou, ett rikt illustrerat franskspråkigt verk med fokus på dennes bildkonst, utkom så sent som 2018, skriven av Frédéric Acquaviva och kort och gott betitlat Isidore Isou. På en av de första sidorna möter vi en småleende Isou framför ett parisiskt stenhus på ett sepiatonat fotografi från omkring 1949. Han bär en lång rock över en dubbelknäppt kavaj samt en oknuten rutig halsduk. Den ena handen vilar i fickan medan den andra bär på en välfylld portfölj allt medan han närmar sig kameran. Hela bilden har en air av elegant nonchalans.
På baksidan av fotot kan man läsa anteckningen: ”Isidore Isou på väg ut från Sorbonne där han har presenterat sin nya Kvinnornas mekanik och sin Avhandling om metoden (i älskogskonsten). Kommer han att lyckas instifta en professur i erotologi?”
Vi får anta att detta projekt misslyckades, även om Isou så småningom kom att tilldelas ett hedersdoktorat vid universitetet Paris VIII, en institution som i sig var sprungen ur 1968-rörelsens vilja att i grunden omstöpa utbildningsväsendet. Redan i Bukarest hade Isou emellertid misslyckats med det mesta han företog sig på diverse arbetsplatser.
De avantgardistiska experimenten i Paris – som uppläsningen av telefonkatalogen inför en frustrerad publik 1964 – kan inte heller beskrivas som en kommersiell framgång. Istället försörjde Isou sig genom att skriva erotik och kioskromaner under pseudonymen Catherine Noël. Här återfinns titlar som Främlingar i Paris, En gigolos memoarer och Förförarens orgier. Ekonomiskt sett förvärrade det snarast situationen då han i början av 1960-talet ådrog sig dryga sedlighetsböter för sina verk under pseudonym.
Även det mer konstnärligt ambitiösa verket Isou ou la Mécanique des femmes från 1949 förärade honom en villkorlig dom för sedlighetsbrott. Ett av Isous främsta verk, Initiation à la haute volupté (Initiation till den högsta njutningen) blev även det raskt förbjudet av censuren, ett förbud som kom att lyftas först efter 17 år. Det rör sig om en självutgiven omkring 500-sidig skrift som Isou gav ut 1960. Romanen, om den kan kallas så, är ett typexempel på den hypergrafiska skrift som Isou gjorde till sitt signum och som består av överlagringar av olika teckensystem.
I början av 1950-talet skapade Isou ett antal sådana hypergrafiska verk, däribland Les Journeaux des dieux (klicka på länken för att bläddra i boken och se tecknen) som är en rebusliknande omgestaltning av skapelseberättelsen, där handskriven text sammanfogats med bland annat braille, notskrift och bildelement i form av ett montage av olika teckensystem i olikfärgat bläck.
Verket följdes av bland annat Amos ou introduction à la métagraphie (1952), en bok där svartvita fotografier fått bilda fond till en polykrom skrift av uppfunna skrivtecken som delvis täcker de fotografiska motiven.
I Initiation à la haupte volupté förenar Isou istället den erotiska litteratur han ägnat sig åt för brödfödan med sitt hypergrafiska program för litterär förnyelse. Författaren skriver sig här fram till en partiell oläslighet, där skrift förenas med erotik.
Det är en roman som inte nödvändigtvis måste läsas. Som bildkonst har den också ställts ut av Rumänska kulturinstitutet i Stockholm, som förhållandevis tidigt uppmärksammade Isous tryckta verk med en utställning 2011, även den kurerad av Acquaviva.
I Initiation finns förvisso en litterär skildring men för ögat framträder boksidan som estetiskt objekt. Skriften träder in i bildkonstens tjänst, samtidigt som ikonotexten, det vill säga inbegreppet av bild och text, döljer en i dubbel bemärkelse underjordisk roman. Isou tecknar här konturerna av livets väsentligheter, det vill säga skriftens linjer och kvinnokroppens linjer.
Även om Isous verksamhet i grund och botten var idébaserad vittnar hans verk där de är som bäst ironiskt nog om skönhetens seger över tanken. Ett mer påklätt exempel på det är verket Manteau hypergraphique från 1965. Det består av en svart rock som täckts med en skrift av oläsliga tecken i vit färg. Det som lyfter verket är den visuella kontrasten och samspelet mellan den mörka rockens snitt och skrivtecknens vita linjer.
Denna överskrivna rock är också ett exempel på hur lettrismen bokstavligen kan bäras: som en livshållning skapad för att gå i motvind, i sällskap med livets oläslighet och ett stort mått av stil.
Läsa mer
Acquaviva, Frédéric. Isidore Isou. Neuchâtel: Éditions du Griffon, 2018.
Acquaviva, Frédéric och Buzatu, Simona (red.) Isidore Isou. Hypergraphic Novels 1950–1984. Stockholm: Rumänska kulturinstitutet, 2012.
Hanson, Sten. My approach to text-sound-composition, The Pioneers: Five Text-Sound Artists. Stockholm: Phono Suecia, 1992. Häfte, s. 15.
Hussey, Andrew, Speaking East. The strange and enchanted life of Isidore Isou. London: Reaktion Books, 2021.
Liucci-Goutnikov, Niclas (red.). Isidore Isou. Paris: Éditions du Centre Pompidou, 2019.
- Detta är första delen av en tvådelad essä om lettrismen och Isidore Isou. Klicka här för att läsa den andra delen av essän.
- Essän har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond.
- Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Dada
- Klicka här för att läsa om Théodore Fraenkel: en omärklig dadaists märkliga liv
- Se Isous film Traité de Bave et d´éternité: