Splittring är ordet
Harald Jähner om mellankrigstiden

Efter framgången med Wolfszeit (Vargatider på svenska), som behandlade tiden efter andra världskriget, har Harald Jähner nyligen kommit ut med Höhenrausch, om åren mellan de båda världskrigen. Svante Weyler har läst en fascinerande genomgång som skildrar perioden bättre och mer levande än vad som är vanligt. 

 

”Många medborgare i Sverige upplever idag ängslan inför framtiden. De känner oro över kriget, brottsligheten och ekonomin. Men också över den politiska splittringen, det hårda samtalsklimatet.”
(Tobias Billström, M, i riksdagen den 17 okt 2022)

”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss.”
(Jimmie Åkesson i Satis politico, 2013)

 

Så långt är det bara två nya vänner som funnit varandra, där den ene citerar den andre. Men talet om splittring har förekommit förr, och i helt andra sammanhang:

”Som så ofta i vår historia erbjuder Tyskland sedan revolutionens dagar en bild av hjärtskärande splittring. Den utlovade jämlikheten och broderligheten erhöll vi aldrig, och friheten gick oss förlorad.
(Adolf Hitler i ”Upprop till det tyska folket”, regeringsförklaringen 1 februari 1933)

Kanske är det ingen slump att det är just i sådana politiska sammanhang – som av många beskrivits som själva början på en avgörande splittring i samhället – som de nya makthavarna besjunger en strävan efter motsatsen, efter enigheten. Men möjligen då en annan sorts enighet än den som uppstår efter diskussion och kompromisser – en kompromisslöshetens enighet. Hur ser vägen dit ut? Hur såg den ut?

Det tydligaste exemplet på en sådan utveckling under den moderna västerländska historien är Weimarrepublikens tretton år – från november 1918, när socialdemokraten Philipp Scheidemann utropar kejsarens fall och den tyska demokratins födelse från en balkong i Berlin, till den 30 januari 1933 när Adolf Hitler utses till rikskansler. Om detta finns det en litteratur – både sakprosa och skönlitteratur – som fyller hela bibliotek. Ändå är allt inte sagt, kanske för att vår samtid bjuder upp till nya jämförelser hela tiden.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Att, till exempel, läsa den tyske kulturjournalisten och författaren Harald Jähners två senaste böcker innebär, förutom all kunskap de förmedlar om den tyska 1900-talshistorien, en ständig uppfordran till läsaren: vad kan du göra med detta? Ta emot den som en vanlig lektion i historia, eller omsätta den i en reflektion över dagens tillstånd?

Det beror inte bara på det faktum att Jähner skriver samtidshistoria bättre och till dels annorlunda än de flesta andra. Utan också på de rasande laddade ämnen han väljer att ta upp.

För fyra år sedan kom den första boken, Wolfszeit (på svenska som ”Vargatider. Tyskland och tyskarna 1945-55”), som skildrade den mer sällan uppmärksammade efterkrigstiden i den tyska historien. 

Frågor om skuld och skam efter kriget skulle småningom fångas upp i skönlitteraturen, inte minst av nobelpristagaren Heinrich Böll. Värt att notera är att hans lysande första roman, Ängelns tystnad, visserligen skrevs kort efter kriget, men gavs ut först efter hans död. Hans förläggare hade visserligen tyckt  om boken, men ansett att läsarna inte varit mogna att läsa om krigets fasor medan det fortfarande steg rök ur ruinerna.

Böll fick efterföljare, men den här perioden äger fortfarande en särskild laddning i den tyska offentligheten. Kunde man alls tala om det tyska lidandet efter kriget? Länge ansåg både tyskarna själva och omvärlden att varje utsaga om tyskt lidande och tyska offer kunde tolkas som ett sätt att förringa det lidande som tyskar åsamkat alla andra. De som tycker så finns fortfarande kvar. Det har tagit många årtionden innan det gått att tala till exempel om de massvåldtäkter som tyska kvinnor utsattes för av ryska soldater. Tystnaden, återhållsamheten, är lätt att förklara.

I brist på uttolkare har detta decennium mytologiserats som ett tyst decennium, som en nederlagets och förödmjukelsens tid. Då ett folk av förlorare fick plocka tegelstenar ur ruinerna och böja nacken i äkta eller spelad ödmjukhet inför det faktum att de störtat världen i olycka. Som nu fick ta emot tuggummin från svarta amerikanska soldater och, lika tyst och sammanbitet, bygga upp landet på nytt för att det skulle komma igen. Denna gång som fredlig stormakt.

Jähner tecknar en annan bild av denna Nachkriegszeit. Efter krigsslutet är Tyskland fullt av internally displaced persons från alla håll. 14 miljoner tyskar kommer instörtande från öst. Tack vare (inte på grund av!) dessa folkförflyttningar blir ett då livslängtande, fritt diskuterande, hungrande och stjälande folk mottagligt för den modernitet som sedan pånyttföder industri, konst och kärleksliv. Och demokratin. Efter Jähners bok förstår man saker man inte förstod tidigare. Inte illa.

I år följer Jähner upp succén med en lika omfattande bok. Nu om en mycket mer utforskad, omdebatterad och ödesmättad period i den tyska historien, Weimarrepubliken, med Höhenrausch, Das kurze Leben zwischen den Kriegen.

klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Titeln är inte helt enkel att översätta, den kan tolkas både som svindel och höjdsjuka, glidningen är kanske avsedd. Undertiteln är enklare: det handlar om det korta livet mellan krigen.

Att det skulle bli så kort visste ju ingen från början. Men hetsigheten, de våldsamma ekonomiska och politiska svängningarna kan ändå inte ha ingett någon, vare sig i Tyskland eller hos dess grannar, det lugn som borde följt på krigets fasor.

Jähners tes, om man kan tala om en sådan, är att den här perioden under sitt första decennium – dvs från krigets slut och den därpå följande tyska revolutionen fram till depressionen under trettiotalets inledning – kännetecknas av det slags brist på förankring i den konkreta verkligheten som drabbar människor när de tar sig upp på för hög höjd. Svindel kan ju på sätt och vis kännas behagligt och är oftast övergående. Höjdsjuka däremot gränsar till galenskapen. Weimar bjöd på båda varianterna.

Jähner börjar med en beskrivning av nederlaget 1917 som av så många ändå inte uppfattades som just det:

”Ingen fiende hade marscherat in, inget ockuperats /…/ till skillnad från andra världskriget låg inte ett enda hus i ruiner. Det är klart att man var krigstrött, men var inte fienden också det?”

Så slutar i våra dagar nästan alla andra krig också. I ett slags frusna konflikter, abstrakta nederlag. Balkan och Serbien är väl det bästa exemplet. Här finns direkta paralleller att dra bakåt till Weimar och framåt till Ryssland. Hur kommer Putins nederlag att se ut?

Men Jähner själv är klokt nog försiktig med historiska jämförelser. I stället bjuder han en fascinerande genomgång av allt nytt som växte fram, ja närmast exploderade i det slags tomrum som uppstod mitt i den stora samhällsförvandlingen. Det mesta känner man igen.

Charleston 1927 av fotografen Yva (Else Ernestine Neuländer-Simon) född 1900, mördad av nazisterna i Majdanek någon gång under krigsåren

Men han skildrar det bättre och mer levande än vad som är vanligt. Om värdeförstöringen i spåren av hyperinflationen i början av 1920-talet skriver han att den ”bekräftade ungdomen i sin arrogans och de äldre i sin osäkerhet”. Varför? Jo, om alla gamla värden rasar, då gäller bara de nya. En ungdomskult föds.

Inom arkitekturen uppstod Bauhaus: bort med prunkfasaderna, in med det avskalade. Kvinnorna hade mest att vinna, de klipper håret, åker till storstäderna och intar danspalatsen. Charleston slår igenom och kvinnor behöver inte vänta på att bli uppbjudna. Boxning blir den nya innesporten, också bland intellektuella, det androgyna blir mode. Behovet att skilja ut sig växte sig stark:

”För den som ville visa upp sin inställning var frisyren, klädseln, musiksmaken, valet av dagstidning väl ägnade till det. Från de handfasta politiska frågorna flyttade konflikterna in i kulturen, modet, livsstilen.”

Inte alls dumt ur kulturhistorisk synpunkt. Det var, menar Jähner, inte minst tack vare denna strävan efter särskiljning som tjugotalet blev ett av de mest nyskapande decennierna i historien. Splittring som produktivkraft.

Samtidigt, fast på en annan plats i landet, uppstod tjugoniotusen ”krigsföreningar” med sammanlagt två miljoner medlemmar. Man försökte bearbeta traumat från nederlaget med allt från festtal om hjältemod till broderande av föreningsfanor och bindande av minneskransar. Med utgångspunkt i de växande storstäderna växte en odlarromantik fram och studenter samlades för vandringar i naturen under det historiskt töntiga namnet ”Wandervogel”.

En grupp med Wandervögel från Steglitz 1930 (Wikipedia Commons)

Kort sagt drev landet i väldig fart isär i många olika riktningar medan politiken förlamades.  Växande motsättningar mellan extrempartier, som missaktade de demokratiska medlen, och svaga partier i centrum, med en minst sagt tveksam inställning till den nyvunna demokratin. Och i centrum av det hela: presidenten Hindenburg, född 1847 och redan uråldrig med sina meriter från krigen under 1800-talet.

Allt detta kanske Tyskland hade kunnat reda ut, om det inte hade varit för den stora börskraschen. Fredagen den 25 oktober 1929 slutade Weimarrepubliken vara en kulturell och social experimentverkstad och övergick till att bli en plats för överlevnad. Splittring   blev nu en eufemism för det skyttegravskrig i vilket republiken gick under.

Med tanke på de våldsamma motsättningar, som präglade massarbetslöshetens Tyskland på 1930-talet, kan dagens tal om ett splittrat Sverige förefalla som välfärdsgnäll.  Men den politiska kraft som ligger i tankarna på att övervinna splittring genom att återvinna ett slags förlorad – och till största delen påhittad – ”enighet”, har vi nyligen fått ett handgripligt bevis på.

Nu gäller det för oss, som både bejakar viljan till åtskillnad och föreställningen om något gemensamt, att försvara institutionernas Sverige. Att bevisa att de mentala infrastrukturernas Sverige står pall mot locktonerna. För det finns det inga garantier.

 

  • Klicka här för att läsa om Otto Meissner, tjänsteman under drygt 25 år, från socialdemokraten Friedrich Ebert, via Hindenburg och Hitler till Nazi-Tysklands siste ledare Karl Dönitz. Bara en oskyldig tjänsteman?
  • Klicka här för att läsa om hur den radikala pojkfrisyren nådde Weimarrepubliken på 1920-talet
  • Klicka här för att läsa om populism, anti-pluralism och Jan-Werner Müllers bok Was ist populismus?
  • Klicka här för att läsa om The Last Million, om displaced persons i Tyskland efter kriget
  • Se en intervju med Jähner om hans tidigare bok, Wolfszeit här:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).