Staatssekretär Otto Meissner, här under Hindenburg (Wikipedia)

Bara en oskyldig ämbetsman

Med utgångspunkt i en självbiografi av Otto Meissner, som under drygt 25 år – från socialdemokraten Friedrich Ebert, via Hindenburg och Hitler till Nazi-Tysklands siste ledare Karl Dönitz – var en nyckelperson inom den tyska statsförvaltningen, tar Erik Tängerstad här upp den ständigt aktuella frågan om den enskildes ansvar för sin medverkan. I sin något udda självbiografi förtiger Meissner det memoarer oftast behandlar: författarens egen insats. Det framstår som om inget av det han utförde i beslutsfattarnas direkta närhet haft någon påverkan alls på historiens gång. Han dömdes inte efter kriget, utan friades från alla anklagelser. En oskyldig ämbetsman?
___________

I den nyligen utkomna boken Om tyranni (Bonniers, 2017) skriver Timothy Snyder: ”När politiska ledare föregår med dåligt exempel blir det desto viktigare att alla andra upprätthåller en oklanderlig yrkesetik. Det är svårt att bryta ner en rättsstat utan jurister eller hålla skenrättegångar utan domare”. Som illustration till hans resonemang kan fallet Otto Meissner tjäna bra.

Den 24 februari 1934 möter den då fortfarande relativt nyvalde rikskanslern Adolf Hitler Tysklands åldrade rikspresident Paul von Hindenburg. En civilklädd Hitler med skinande lackskor bockar djupt inför Hindenburg iförd full fältmarskalksuniform. Rikspresidentens vänstra hand vilar på värjan medan han med höger hand hälsar på den välkammade kanslern. Hitler blundar medan han djupt böjer sitt huvud och lägger sin nakna hand i Hindenburgs handskbeklädda. Distanserat betraktar presidenten sin kansler.

Bilden visar en ojämlik maktrelation. Den preussiske marskalken tycks ha övertaget över den vanligtvis så högljutt skrävlande stortysken. Åtminstone skulle fotot i sin samtid ha kunnat tolkas så. I ett efterhandsperspektiv, efter det andra världskriget, ter det sig annorlunda. Bilden tycks då snarare visa den rakt motsatta maktrelationen, en gammal presidents sista åtbörder innan han slutgiltigt blir överkörd av en målmedveten karriärist som vet att samla all makt i sin hand.

Det här fotografiet brukar dyka upp i olika sammanhang då Tysklands moderna historia ska illustreras. Hur noga man då än betraktar bilden riskerar man att missa något viktigt. På fotot syns utöver Hitler och Hindenburg ytterligare två personer. Den ene, i full uniform, är Hindenburgs militäre adjutant, greve Schulenburg, vars huvud skyms av den bockande Hitler. Den andre är en civilist vars huvud är i stort sett det enda av kroppen som syns. Civilisten är Hindenburgs statssekreterare Otto Meissner.

Att Hindenburg inte hade mycket till övers för Hitler har aldrig varit någon hemlighet. Att alls behöva ta rikskansler Hitler i hand måste ha varit närmast plågsamt för honom. Inte konstigt då att han behöll handsken på. Vad låg bakom detta handslag, hur kom det alls att äga rum? Meissners aktiva diplomati bakom kulisserna spelade tveklöst en avgörande roll inte bara för detta handslag, ut för att när republikens makt lades i Hitlers händer. För den som vill förstå 1900-talets historia finns det anledning titta närmare på såväl Meissner som på den tyska statsapparat han kan sägas ha personifierat.

Otto Meissner (1880-1953) var jurist och tysk ämbetsman, närmare bestämt chef för den tyske rikspresidentens kansli under åren 1920 till 1945. Under en sammanhängande period på drygt 25 år – från rikspresidenten Friedrich Ebert, via Hindenburg och Hitler till Nazi-Tysklands siste ledare Karl Dönitz – var han alltså en nyckelperson inom den tyska statsförvaltningen. Samma person innehade alltså samma ämbete i Tyskland från 1920 till 1945!

Meissners självbiografi: Staatssekretär unter Ebert, Hindenburg, Hitler (1950) erbjuder därför intressant läsning om Tysklands utveckling under första halvan av 1900-talet. I denna tegelsten på knappt 650 sidor tar han kronologiskt upp Tysklands historia från kejsarrikets sammanbrott till Tredje rikets kollaps och beskriver på ett indirekt sätt också den statliga administrationens betydelse. Men samtidigt är boken svårgreppad, då den genomgående förtiger det den tycks behandla: Meissners egen insats. I denna udda självbiografi inte bara förtiger och förtränger Meissner nära nog helt och hållet sig själv, utan antyder dessutom att inget av det arbete han utförde i beslutsfattarnas direkta närhet haft någon som helst påverkan på historiens gång. Samtidigt – eller just därför – kan han sägas ge kropp åt den amorfa statsförvaltningen. Indirekt ger han den ansiktslösa makten ett ansikte.

Meissners aktiva arbetsinsats kom i själva verket att visa sig avgörande för bevarandet av den tyska statens enhet. Han spelade en viktig roll vid övergången från krigstidens kejsardöme till fredstidens republik, liksom senare då demokratin övergick i diktatur. Ständigt finner man honom där, i skuggan, viskande sina erfarenhetstyngda råd i maktens öra. En representant för något tidlöst och mäktigt: bakom den av retorik kamouflerade abstraktionen ”folket” verkar en mäktig administrativ apparat, vars primära syfte är att upprätthålla kontinuitet och stabilitet. Av allt att döma var Meissner hela tiden oförbehållsamt lojal med sina uppdragsgivare, oavsett om det handlade om socialdemokraten Ebert, den konservative Hindenburg, nazisten Hitler, eller för den delen storamiral Dönitz. Lojaliteten grundades på övertygelsen att inget kan vara viktigare än att till varje pris hålla samman staten.

I sin självbiografi nämner Meissner alltså endast undantagsvis något om sina egna insatser, som till exempel då han omedelbart efter Hindenburgs frånfälle i augusti 1934 lämnade in sin avskedsansökan, som Hitler vägrade ta emot. Hitler, skriver Meissner, ”ville inte vara utan min mångåriga erfarenhet och min statsrättsliga expertis” (s. 388). Hitler gav honom istället uppdraget att förena de två ämbetena rikspresident och rikskansler till ett enda. Plikttroget tog sig Meissner an uppgiften. Ett år senare, 1935, publicerade han (tillsammans med Georg Kaisenberg) ett konstitutionsliknande dokument på drygt 300 sidor: Staats- und Verwaltungsrecht im Dritten Reich (”Tredje rikets stats- och förvaltningsrätt”). När Meissner kodifierar den nazistiska diktaturen skapar han det nya ämbetet Führer. Dessutom utformar han sin egen arbetsinstruktion:

"Rikspresidentens hittillsvarande kansli kommer inom nyordningen under Führer und Reichskanzler att kallas ”Präsidialkanzlei” [med citationstecken i original]. De uppgifter som tidigare legat på rikspresidentens kansli kommer att förbli oförändrade. Uppgiften att vara en förmedlande länk mellan statschef och regeringskansli faller bort i och med att statschefen från och med nu är identisk med den politiska ledning som bär allt politiskt ansvar. Den tidigare byråns alla funktioner rörande statschefens representation och alla de därtill hörande verksamheter och rättigheter kommer att kvarstå. [”Staats- und Verwaltungsrecht im Dritten Reich: I. Die politische Führung § 5. Staatsvertretung und Staatsleitung. Die Reichspräsidentschaft des Generalfeldmarschalls von Hindenburg. Der Führer und Reichskanzler.” (Meissner & Kaisenberg, Berlin: 1935, s. 53), min översättning]"

Hitler verkar tidigt ha insett att han behövde en text som lade en juridisk grund på vilken den nazistiska diktaturen statsrättsligt kunde konstituera sina maktanspråk, samtidigt som han insåg att ingen inom nazistpartiet var förmögen att författa en sådan text. För att göra jobbet fordrades en juridiskt skolad och oberoende ämbetsman. För tydlighets skull ska nämnas att chefen för detta nyinrättade ”Präsidialkanzlei” – alltså rikspresidentens kansli under ett nytt namn – var Meissner själv, som sedan fick en hygglig reträttpost efter att som jurist och ämbetsman lagt den statsrättsliga grund på vilken den nazistiska diktaturen kunde byggas. Som tack för sin insats blev Meissner Führerns högt betalde officiella festfixare.

Meissner med Ebert, Hindenburg och Hitler (bilder från Wikipedia)

Den bild av Tredje riket Meissner målar upp karaktäriseras av en ohelig allians mellan Führern och det tyska folket, men Meissner förblir stum om allt som har att göra med den administrativa statsapparaten i allmänhet och sin egen personliga roll i synnerhet. Utan den statliga administration, i vilken Meissner var en nyckelperson, är det dock osäkert om Tredje riket alls kunnat realiseras. Den djupa staten är ständigt lika central som dold, den tycks hela tiden undgå upptäckt, verka utan att synas.

Det bör understrykas att Meissner aldrig var någon nazist och att han över huvud taget aldrig var partipolitiskt engagerad. Genom hela sitt yrkesliv förblev han statens lojale ämbetsman och utförde engagerat och målmedvetet sina uppgifter, oavsett om de gick ut på att skapa demokrati ur diktatur eller diktatur ur demokrati. Eftersom han aldrig varit medlem av nazistpartiet och heller aldrig utfört några konkreta förbrytelser, friades han efter 1945 från alla anklagelser och kunde därefter användas som huvudvittne vid Nürnbergrättegångarna.

År 1953 avled Meissner som en hedervärd västtysk medborgare. Hans livsverk hade varit att genom alla kriser aktivt se till att den tyska staten höll samman, att förhindra att Tyskland föll samman i ett tillstånd som kunnat leda till inbördeskrig. Samtidigt bidrog han, med sitt aktiva handlande för att bevara statens och maktens kontinuitet oavsett vilken dess politiska ledning var, istället till att hela världen kastades in i ett världskrig.

 


Erik Tängerstad

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. Tommy Andersson says:

    Tack för en mycket intressant genomgång av Otto Meissner och hans självbiografi, som jag inte kände till, men som ju tycks fascinerande på många sätt. Inte minst Meissners neutrala sätt att beskriva sin insats säger väl mycket om både honom själv och ett ämbetsideal som var ledstjärnan för många av statens tjänare.

Kommentera: