Efter kriget fanns uppemot 11 miljoner utlänningar i Tyskland – krigsfångar, tvångsarbetare, flyktingar undan Röda armén, koncentrationslägerfångar och utländska pronazister – som alla nu skulle återvända hem. Om den miljon som inte gjorde det handlar David Nasaws bok The last million.
När andra världskriget väl tog slut dansade sig människor lyckliga i Europas huvudstäder. London, Paris och Bryssel kunde se hoppfulla människoskaror välla fram över gatorna i en öronbedövande kakofoni. Varför tusenden stockades på Kungsgatan i Stockholm, har jag svårare att förstå. De hade som värst fått uppleva ransoneringskortens knapphet. Kanske drömde de om att äntligen få byta sitt cikoriablask mot äkta kaffebönor?
Det fanns ställen där man inte dansade. Som i Bergen-Belsen där min enda överlevande kusin dväljdes bakom en ännu inte borttagen taggtråd. Sorgen genomfor hennes tonåriga, tanigt svältande kropp – hade ens någon överlevt av den stora släkten … Europa låg i spillror, särskilt Östeuropa där nazisterna besinningslöst dragit fram, såväl mot människa som materia. I Tyskland huserade vid krigsslutet uppemot 11 miljoner utlänningar – krigsfångar, tvångsarbetare, flyktingar undan Röda armén, koncentrationslägerfångar och utländska pronazister såsom legioner av soldater eller kvinnor ingifta med herrefolket.
Den stora majoriteten av dessa skulle snart lämna tysk jord för att återvända till sina hem. Det återstod en miljon som inte kunde förflyttas – den sista miljonen som den amerikanske professorn David Nasaw benämnde dem i sin nyligen utkomna bok The last million. Europe´s Displaced Persons from World War to Cold War. För dem lyste inte solen från en klarblå himmel, utan den stora merparten av dem tvingades att tillbringa åtminstone tre år ytterligare i läger, i enklaver mitt i det förödda landet. Alla kom de att kallas för DPs (Displaced Persons) av de allierade.
Alla var emellertid inte betryckta. Många ester, letter, litauer och ukrainare hade redan 1944 kommit flyende undan Röda Armén. De visste att hårda straff väntade dem, ity flertalet hade samarbetat med nazityskarna som poliser, lägervakter, styresmän eller soldater i Waffen-SS. Det fanns också mäktiga krigsförbrytare bland dem.
Författaren berättar att balternas flykt i många fall var välplanerad med intakta familjer, utvalt bohag, motorfordon och dessutom dyra värdeföremål från mördade, plundrade judar. En est lyckades till och med få med sig alla sina 84 hästar. Till Sverige tog de sig med skrangliga båtar – kanske för att de alla var demokrater?
Att Tyskland låg ödelagt känner vi svenskar väl till genom Stig Dagermans kanoniserade ”Tysk höst” som skrevs under DP-lägrens era. Entusiasmen som många svenskar öst över Hitlerriket hade nu i detta uppskattade litterära verk förbytts i en fyrtiotalsångest. Bland alla ”amputerade kyrktorn” och ”revben som sticker ut från bombade korsvirkeshus” får Dagerman vid några få tillfällen syn på judar. De tecknas som ett penninggirigt patrask vilket låter sig mutas med några hundra mark från en före detta SA-soldat enbart för att vittna till dennes fördel i en rättegång mot misstänkta nazister. Det viktigaste för Dagerman var att visa medlidande för tyskarna.
I DP-lägren kom judarnas antal att växa från cirka 30 000 koncentrationsfångar till att så småningom bli en kvarts miljon. Det var väsentligen judar som anlänt från öst och överlevt i Sovjetunionen som fångar, hårt arbetande eller partisaner för att vid freden återvända hem. De tvingades dock fly pogromer i Efterkrigspolen. Nu satt de fast i sina mördares Heimat, hemland. Ingen nation ville ta emot judiska emigranter. Definitivt inte Argentina som blivit flyktland för nazister, medan USA försökte övertala Storbritannien att öppna gränserna till Palestina. Så skedde aldrig – inte förrän staten Israel förklarades självständig 1948.
Redan britternas politik i deras ockuperade tyska zon bar starka judefientliga drag. Östjudar som flytt Polen till Berlin vägrades humanitärt bistånd. Samtidigt stängde de sina zongränser vilka dock hölls öppna för Volksdeutsche, tyskar som bott i Östeuropa och oftast samarbetat med hitleristerna. Engelsmännen ville satsa på araberna, deras olja, och höll därför Palestina stängt, medan de ertappade judiska flyktingarna sattes i läger på Cypern.
Den för eftervärlden mest kända kränkningen är uppbringandet av flyktingfartyget Exodus. Sju brittiska krigsfartyg gensköt på internationellt vatten skeppet utanför Gaza. Tre dödades och flera hundra skadades. De 4.500 flyktingarna fördes sedan till Tyskland för att interneras någon kilometer från Bergen-Belsen.
USA uppträdde hårsmånen bättre ur humanistisk synvinkel. 1948, efter staten Israels grundande, öppnades USA:s gränser på glänt. Då hade sedan länge andra världskriget redan förvandlats till det kalla kriget. Judar som befunnit sig i Sovjet under kriget betraktades med misstänksamhet. De sågs som hotfulla kommunister, efter att ha blivit hjärntvättade av Stalin, trots att många av dem varit fängslade i Gulagarkipelagen. Men i kalla krigets kommunistskräck behövdes såväl fiender som vänner. Vännerna blev i stället balter och ukrainare, pålitliga antikommunister som tidigare hjältemodigt bekämpat den röda faran.
Tre år hade nu gått. Judarnas öde var redan glömt i ivern över att det demokratiska USA besegrat fascismen. Ester och letter var vita protestanter och passade väl in i det amerikanska idealet. Att många hade ett digert fascistiskt syndaregister väl dolt med utbytta identiteter kom man på först många årtionden senare. Det var sydstatsdemokrater och republikaner från Mellanvästern som ingått en ohelig allians och sett till att judarna hölls utanför den amerikanska gemenskapen. Känns konstellationen igen?
Först på femtiotalet välkomnades judar. Jag fick se mina barndomsvänner från Malmö emigrera en efter en till drömlandet. Att min far förvägrades det berodde officiellt på en genomgången tuberkulos, men kanske låg också hans Gulagvistelse honom i fatet… Kanske var hans benämnande av mig som ”svensk patriått” ett uttryck för en livslång besvikelse över den amerikanska oginheten?
Vistelsen i DP-lägren präglades av sorgen över de mördade. Man försökte återskapa något av det judiska samhället som krossats. När Leonard Bernstein uppförde von Webers ”Friskytten” med en orkester av tjugo före detta koncentrationslägerfångar höll hans hjärta på att brista.
Barnafödandet låg högt – jag kan räkna till en dryg handfull nästkusiner som alla upprörs över min spelade stolthet över att äga tyska släktingar. Inte minst kusin Esthers dotter Rachel vämjes vid tanken på att hon är född i Bergen-Belsen. Jag tror ändå att jag ska rekommendera henne Nasaws bok om displaced persons. Hon är trots allt därefter uppvuxen på vederbörligt avstånd från barbariet – i alla våra drömmars Hollywood …
- En video från JDC Archives om människors flykt 1946 efter pogromen i Kielce :