Om en originell och fascinerande bok om politik och kultur, vardag och fest, som tar avstamp i hur den omvälvande pojkfrisyren – coupe à la garçonne – nådde Weimarrepublikens Tyskland på 1920-talet berättar Helga Lüdtke i sin bok Bubikopf med undertiteln Manlig blick, kvinnligt egensinne. Tommy Andersson har läst den.
 
Nyligen publicerade Dixikon Helena Fagertuns ambitiösa tredelade essä Slingor, i vars sista del hon behandlar den på sin tid omstridda och omvälvande pagefrisyren. Hon konstaterar där att pagen var ”en relativt kortlivad trend, men den genomslagskraft den fick var enorm, dels för att den spreds via det relativt nya massmediet filmen, dels för att den kom att stå för ett begär efter en bredare politisk och samhällelig förändring.” Denna närmast revolutionära kraft som associerades med den nya frisyren är också en av tyngdpunkterna i Helga Lüdtkes rikt illustrerade bok Der Bubikopf: Männlicher Blick, weiblicher Eigen-Sinn (”Pojkfrisyr: Manlig blick, kvinnligt egensinne”).
Som Helena Fagertun konstaterar är det omöjligt att exakt fastslå var och hur det nya snittet uppstod, men Helga Lüdtke som är inriktad på ”pojkfrisyrens” spridning i Weimarrepubliken kan konstatera att pagefrisyren som modeföreteelse utgick från Paris, där den redan var känd som ”coupe à la garçonne” när den nådde den sociala och kulturella smältdegeln Berlin. Även om vi i dag kanske uppfattar Weimartiden som en period genomvädrad av liberala vindar, var det allmänna samhällsklimatet konservativt och något så radikalt som kvinnor i kort frisyr sågs inte självklart med blida ögon. Inom frisörskrået, där man fruktade för en drastisk minskning av antalet uppdrag när de äldre och mer avancerade frisyrerna fick konkurrens, såg man det nya modet som ett hot. I branschorganet Deutsche Allgemeine Friseur-Zeitung beskrevs det bobbade håret som en ”frisyr för nedlusade ryskor, men knappast för en dam” och dessutom som en olycka för hela yrkeskåren. Men där tog man ut förlusten i förskott eftersom det nya modet snart ledde till ett intensivt klippande som fick affärerna att blomstra.
Den reaktionen är ett exempel på hur pagefrisyren som chiffer för den moderna kvinnan fick klä skott för en större samhällelig förändring i första världskrigets kölvatten. ”Det var inte själva pojkfrisyren som i så hög grad upprörde sinnena, utan den bild av den androgyna kvinnan med slank, rätlinjig silhuett och manligt konnoterade kläder som man associerade med pagen”, skriver Helga Lüdtke. Den traditionella kvinnorollen ifrågasattes och förändrades på många sätt under 1920-talet, bl.a. när kvinnor oftare började yrkesarbeta, leva som ogifta, synas på film och höras i populärmusiken eller bejaka det nya emanciperande modet. Vem tänker i dag på att baskern bars som en stolt frihets- och ungdomssymbol, då den på sin tid ersatte det gamla hucklet? Både klädmodet och de nya frisyrerna var alltså viktiga verktyg för den som ville bli en modern kvinna och blev snart också betydelsefulla eftersom det var under denna tid som grunden lades till dagens modeindustri med dess mångmiljardomsättning och starka kulturella inflytande.
Men synligast och känsligast var ändå frisyren, eftersom den främsta kvinnosymbolen i en värld full av kortsnaggade män helt radikalt klipptes bort och därmed symboliskt ställde den rådande ordningen på huvudet. Därför blev pagefrisyren symbolen för både uppbrott och förhatlig förändring, även om Lüdtke betonar att motiven bakom den korta frisyren var många, inte alltid medvetet emancipatoriska och ibland så prosaiska som att den var lättare att sköta. Motståndarna såg dock detta nya som en symbol för kulturell nedgång, en ”otysk” fara för hela nationen och ett tecken på att kvinnan ”förmanligats”. Det förvånar väl knappast att den synen var särskilt djupt rotad i högerradikala kretsar, där man dessutom såg pagen som ett exempel på judiskt ofog. Enligt det nazistiska veckoorganet Der Stürmer var den bäst lämpad att inrama ”en fräck judisk uppsyn” och ett populärt slagord bland dess vedersakare var ”Arisch ist der Zopf, jüdisch ist der Bubikopf” – Flätan är arisk, men pagefrisyren judisk.

Trots att det tyska 1920-talet inte var någon entydigt lycklig period, är det ändå inte någon mörk bild som förmedlas i Bubikopf, vilket delvis beror på bokens rika bildmaterial och de många citaten ur samtidens dråpliga kupletter som också behandlade hårmodet. En av höjdpunkterna bland bilderna är en serie reproduktioner av kort och affischer på temat ”Lorelei klipper av sig håret”. Uppenbarligen utvecklades under de här åren en hel bildgenre, inom vilken Loreleri med det förföriska hårsvall som vi känner från Heinrich Heines dikt helt sonika klipper sig kort och blir modern. Visserligen är emanciperad och inte detsamma som modern och Lüdtke håller inte alltid tydligt isär begreppen, men förtjänsterna överväger ändå och inblickarna i den tidens klipptekniker, mångfalden korta frisyrer och Vidal Sassons inflytande bland tidens frisörer är mycket fascinerande.
Helga Lüdkes metod för att teckna bilden av ett samhälle i förändring kan bäst beskrivas som collagebetonad. Med frisörhantverket och konsumtionsmönstren i 1920-talets Tyskland som utgångspunkt närmar hon sig sitt ämne genom djupdykningar i kropps-, kultur- och underhållningshistorien. Därigenom får hon fatt på tidens skeenden och praktiker på alla samhällsområden – politik och ideologier, kultur och religion, ekonomi och sociala frågor – men utifrån ett nytt kvinnligt perspektiv.
Fynden på vägen är många och ett av de intressantaste är kanske hårets ekonomiska och tekniska värde som återspeglas i Den tyska kvinnohårinsamlingen. Den genomfördes av tyska Röda korset i samband med den brittiska sjöblockaden under första världskriget för att samla långt, utkammat hår till drivremmar i industrins maskiner. En sinister pendang till detta är de förnedrande tvångsklippningarna i koncentrationslägren ett par årtionden senare, också de i syfte att skaffa fram råmaterial till industrin. I anslutning till detta diskuteras klippningen som psykiskt straff, känt bl.a. från häxprocessernas tid, och de illegala ”klippklubbarna” i det ockuperade Ruhrområdet efter första världskriget. Dessa klubbar var ett slags lynchningsuppbåd som genom kalrakning straffade tyska kvinnor som ”inlåtit sig med ockupationsmaktens soldater” och sedan lät dem schavottera i sina hemtrakter. Som på så många andra ställen i boken görs också här internationella utblickar till exempelvis inbördeskrigets Spanien och efterkrigstidens Norge.
Med Bubikopf har Helga Lüdtke skrivit en originell och fascinerande bok om politik och kultur, vardag och fest i Weimarrepublikens Tyskland. Något så skenbart ytligt som historien om en frisyr blir här en lins som får oss att tydligt se den tidens kulturströmningar, samtidigt som vi blir medvetna om de underliggande maktstrukturer och våldsmekanismer som med konstant men skiftande styrka påverkar de historiska skedena.