I en översikt över den arabiska samtidsromanen utgår Tetz Rooke här från antagandet att upprepade nomineringar till det mest prestigefulla av de omdiskuterade arabiska bokpriserna – ”The Arab Booker Prize” (IPAF) – också markerar litterär kvalitet och presenterar några av de författare som nominerats flera gånger och ställer frågan om vad som utmärker deras romaner och vilka teman de tar upp.
En arabisk litteratur?
Redan för trettio år sedan var det i princip omöjligt att hålla sig uppdaterad om all den nya poesi och prosa som publicerades i den arabiskspråkiga delen av världen, åtminstone enligt Mustafa Badawi i förordet till hans A Short History of Modern Arabic Literature (1993). Badawi kom från Egypten, var professor i Oxford och enormt beläst, men baxnade ändå inför uppgiften att skriva en översikt över den arabiska samtidslitteraturen.
Visserligen var detta före den digitala eran, men det torde ändå vara lika hopplöst svårt idag om inte svårare. Internet har ökat litteraturens tillgänglighet, men också antalet publicerade texter exponentiellt. Och även om man begränsar sig till tryckta verk har produktionen under det senaste kvartsseklet exploderat, särskilt av romaner, samtidigt som den geografiska spridningen av författare och förlag har vidgats genom regional decentralisering och exilens centrifug. Att hålla sig à jour med händelserna på det arabiska litterära fältet tycks därmed kräva en sociologisk metod mer än någonsin förr: att närläsa allt är inte möjligt.
Finns det förresten ETT arabiskt litterärt fält? Den libanesiska forskaren och författaren Katia Al Tawil ställer frågan i en läsvärd avhandling från Sorbonne (2022) som handlar om de panarabiska romanprisernas mekanismer, normer och effekter. Med just ett litteratursociologiskt angreppssätt, som bygger på ”fjärrläsning” i stället för närläsning, med statistik, intervjuer och enkäter med aktörerna på fältet (”producenter” och ”konsumenter”) försöker hon fastställa den arabiska prosans kulturella position i nuläget och spåra dess rörelse dit under de senaste decennierna.
Det finns idag en trend bland akademiker att ifrågasätta samlingsbegreppet ”arabisk litteratur” med argumentet att det handlar om texter från vitt skilda länder med radikalt olika samhällen och kulturer, därför har begreppet ingen mening; det enda rätta är att tala om arabiska litteraturer i plural (egyptisk litteratur, marockansk litteratur, irakisk litteratur, jemenitisk litteratur och så vidare), dvs om flera olika fält.
Al Tawil vänder sig emellertid mot detta synsätt och lyfter fram de panarabiska litteraturpriserna som ett bevis för motsatsen, att det faktiskt handlar om ETT fält och EN litteratur. Specificiteten i de lokala traditionerna kan knappast förnekas, som den palestinska till exempel, men de ingår alla likafullt i ett större ”ekosystem” eller kretslopp som binds samman av det gemensamma språket, arabiskan, en transnationell bokmarknad och en panarabisk litteraturkritik, samt de panarabiska institutionerna, litteraturpriserna inte minst.
Huruvida det även existerar en karakteristisk arabisk ämnespalett utifrån likartade samhällsförhållanden och estetiska preferenser, vilket författaren anser, är en mer diskutabel slutsats i avhandlingen vars grundtes dock inte låter sig rubbas så lätt. Även Mustafa Badawi på sin tid identifierade för övrigt vad han kallade ”perennial themes” eller ständigt återkommande teman i dåtidens arabiska skönlitteratur, vilket många andra auktoriteter både före och efter honom också gjort.
Katia Al Tawil skriver själv romaner på arabiska, två till dags dato, men hennes forskarintresse för utmärkelser till romaner framför andra litteraturpris motiveras med genrens nutida betydelse och dominans. Sin stolta historia till trots är den arabiska poesin idag förvisad till publikens och kritikens marginal. Novellkonsten kämpar också efter livsluft i ett kärvt kommersiellt klimat. Och dramatiken för en än mer tynande tillvaro. (Denna lägesbeskrivning torde hålla streck också år 2024, även om kriget i Gaza har framkallat en eruption av drabbande dikter som vittnesbörd och protest, ofta publicerade på internet.)
Romanprisernas betydelse
Syftet med hennes avhandling är att undersöka de panarabiska romanprisernas betydelse, för författare och förlag, men också för läsarna, både kritiker och vanliga bokköpare. Al Tawil försöker samtidigt sätta fingret på den maktförskjutning som skett på fältet från de traditionella litteraturmetropolerna Kairo-Beirut-Bagdad till nya noder på den Arabiska halvön, särskilt Gulfstaterna, där de största priserna delas ut och de nya marknaderna finns.
Hägrande ära och ekonomisk belöning motiverar producenterna positivt: det skrivs och ges ut fler böcker än någonsin; medial uppmärksamhet och galaglitter stimulerar konsumenterna: det köps och läses också fler, det är de goda effekterna av priserna, finner hon. Men hon diskuterar också negativa konsekvenser i form av hotande likriktning och självcensur på grund av gulfstaternas konservativa natur: eftersom priserna tenderar att promovera det socialt acceptabla och politiskt korrekta har experimentella, innovativa och provokativa romaner aldrig någon chans att vinna, vilket i slutändan hämmar den litterära kvaliteten, menar hon.
Stöd för slutsatserna hämtar hon framför allt i ett omfattande intervjumaterial med ”aktörerna” på fältet, sammanlagt 170 redovisade intervjupersoner som representerar gräddan av det arabiska litterära etablissemanget i och utanför arabvärlden, tjockast vispat i Libanon-Frankrike, inklusive en klick av utländska översättare. Avhandlingen är rik på intervjucitat. Att läsa dessa åsikter av författare, förläggare och kritiker, ofta uppfriskande motstridiga, är en av de stora behållningarna med studien. Inläggen speglar centrala pågående debatter, inklusive skvaller, skandaler och kritik för riggade eller misslyckade val.
Misstänksamheten är notorisk, vänskapskorruptionen tycks ständigt lura bakom hörnet, och anklagelserna om dolda agendor är legio. Vissa förlag och författare har därför valt att bojkotta den nya oljefinansierade utmärkelseindustrin. Men att priserna har en högst reell betydelse för den arabiska romanens nutida konfiguration, på gott och ont, är det ändå få som förnekar.
Al-Tawil går systematiskt igenom romanprisernas historia (tom år 2019), prissummorna, nomineringsfarandet och juryprocessen för vart och ett av dem, kompletterat med statistik över pristagare och jurymedlemmar (nationalitet och kön). När det gäller prisernas inbördes hierarki är slutsatsen tydlig: ett romanpris har högre prestige än alla de andra. Det är ”The Arab Booker” som det populärt kallas, eller The International Prize for Arabic Ficton (IPAF) som det officiella namnet på engelska lyder, som står ut som det mest betydelsefulla. Priset tilldelas föregående års bästa roman med arabiska som originalspråk och följer det brittiska Man Booker-prisets modell med alternerande jury och offentlig Longlist (16 titlar) respektive Shortlist (6 titlar), vilket skapar spänning och viss öppenhet när det gäller urvalsprocessen. Inget annat pris har samma aura och mediala genomslag. Till detta bidrar den professionella marknadsföringen, bland annat genom multimedia. Varje år lanseras exempelvis korta listan genom en konstnärlig film med författarna om deras böcker, med engelska undertexter som läggs upp YouTube.
IPAF är också det enda arabiska litteraturpriset med dokumenterad effekt på läsarval, försäljningssiffror och översättningar till främmande språk. Priset delades ut för första gången år 2008, finansieras av offentliga medel i Abu Dhabi, men administreras av en oberoende stiftelse i London. Den totala prissumman till vinnaren är 60 000 USD.
Näst i rang, enligt författaren, kommer The Naguib Mahfouz Medal for Literature instiftat år 1996 som organiseras och administreras av American University i Kairo. Det beror på hög moralisk legitimitet och stort symboliskt kapital. Prissumman var dock länge skrattretande låg jämfört med andra priser: 1000 USD tom 2019, numera ökad till 5000 USD samtidigt som utdelningsfrekvensen minskat till vartannat år. Sedan 2020 publicerar priset även en kortlista enligt IPAF-modell.
På tredje plats i status placerar Al Tawil ytterligare ett pris från Förenade Arabemiraten, nämligen Sheikh Zayed-priset, skapat 2006, med astronomiska prissummor, bland de högsta i världen, och en mångfald kategorier: det delas ut belöningar för litteraturkritik, förlagsinnovation, årets kulturpersonlighet mm. Litteraturkategorin är inte begränsad till prosa men romanerna dominerar bland vinnarna varför priset tas med i analysen ändå. Eftersom juryn är hemlig och inte ges möjlighet till gemensamma sammankomster eller möten och vinnarna utses av prisets organisatörer bakom stängda dörrar råder stor skepsis mot priset på det litterära fältet. Legitimiteten är låg. Sak samma med det rivaliserande Katara-priset som delas ut i Qatar: hemlig jury, outgrundliga regler, ingen transparens. Tryggad ekonomi för vinnarna, vilket är få arabiska författare förunnat, men liten effekt på det symboliska kapitalet och böckernas popularitet, enligt studien.
Prisade – och prisvärda?
Vad man vill veta efter avslutad läsning av Les prix litteéraires panarabes décernés au roman arabe är förstås vad de belönade verken är värda med litterära, konstnärliga mått. Är de bra eller dåliga och på vilket sätt då? Katia Al Tawil är redan från början noga med att påpeka att hennes avhandling inte innehåller några kvalitativa omdömen om de premierade romanerna. Litteratursociologin ger inte den typen av svar. Värdering och litterär kritik kräver en annan metod.
Men hennes flygfoto från distans kan ändå visa var det är värt att landa och läsa noga. En viktig aspekt av de arabiska romanpriserna, i analogi med vad som gäller för andra litteraturpriser i världen (i Sverige lär det finnas närmare 200), är ju deras inverkan på läsandet och i förlängningen på kanonbildningen. Den strida bokfloden hotar att dränka alla sorters läsare, från professionella kritiker till litteraturprofessorer till sällankonsumenter. Alla har svårt att navigera i strömmen, och priserna uppfattas som förment pålitliga flytetyg. IPAF-priset exempelvis har haft tydligt genomslag i internationell akademisk diskurs om modern arabisk litteratur och redan kommit att bilda en bas för kanon. Om Mustafa Badawi hade kunnat uppdatera sin historieöversikt idag, skulle han faktiskt kunnat använda priserna som ett av sina urvalskriterier för representativitet och betydelse.
Under det ”arabiska Booker-prisets” nu sjuttonåriga existens har femton författare fått uppleva minst två gånger att deras senaste roman blivit nominerad till korta listan. Några av dem har därefter också korats till slutgiltiga vinnare. Denna sålunda ”konsakrerade” arabiska författarelit består av nio män och fem kvinnor från respektive Libanon (3), Egypten (2), Syrien (2), Palestina (2), Saudiarabien (2), Irak (1), Tunisien (1), Sudan (1) och Libyen (1).
Under antagande att romaner av duktiga och produktiva författare röner återkommande uppskattning, och att ofta ”konsakrerad” (nominerad) markerar litterär kvalitet, kommer jag i det följande att presentera några av de författare och böcker som varit nominerade till IPAF-prisets korta lista mer än en gång, och ställa frågan om vad som utmärker dem och vilka teman de tar upp.
Denna infallsvinkel ger ett bredare perspektiv än om fokus läggs enbart på de slutliga vinnartitlarna, fler romaner kommer med i synfältet. Att utgå från korta listan minskar dessutom effekterna av det godtycke som uppstår om juryn har svårt att enas och smaken går isär (vilket bevisligen händer). Ett år av hittills sjutton sammanlagt har IPAF-priset delats mellan två verk (år 2011), vilket indikerar oenighet. Men sedan dess har reglerna ändrats och priset kan inte längre delas. Oenigheter i juryn ska stanna internt (vilket de ändå inte alltid har gjort).
Jag kommer också att diskutera mörkertalet, dvs. vad ett prisgenererat urval inte får med. Al Tawil talar i sin avhandling om hur de panarabiska priserna inte bara uppmuntrar litteraturen utan paradoxalt nog samtidigt marginaliserar, exkluderar och exkommunicerar avvikande verk och författarskap. Vad är det för typ av romaner som hon möjligen syftar på här?
Historiska teman
En av de första vinnarromanerna var Azazil (Demonen, 2008) av den egyptiske historikern Yusuf Zaydan (eng. översättning Azazeel, 2012). Handlingen utspelar sig på 400-talet och har en koptisk munk som huvudperson, en sökare och tvivlare som dras in i de våldsamma religionsstriderna under den tidiga kristendomen. Spelplatserna är Egypten, Palestina och Syrien. Texten är en fiktiv självbiografi av munken från ett nyupptäckt manuskript på arameiska i en fiktiv arabisk översättning enligt ramberättelsen. Ämnet är religiös fanatism, intolerans och förföljelse.
Historien handlar allegoriskt läst om den islamiska extremismens sekteristiska och destruktiva natur, men koptiska kyrkan gick ändå i taket på grund av den negativa bilden av kyrkofadern Kyrillos, i romanen framställd som blodbesudlad religiös fanatiker. Kritikstormen skadade emellertid inte intresset för boken, snarare tvärt om, och den trycktes om i många upplagor. Författarens historiska sakkunskaper imponerade, som det anstår en chef för manuskriptcentret vid Bibliotheca Alexandrina, samtidig som berättelsen var lättillgänglig och innehöll kittlande sex och romantik.
En uppföljare som handlade om det antika folket nabateerna nådde inte lika stor framgång – dock var den på IPAFs långa lista år 2012 – och det var först med romanen Fardeqan som Zaydan år 2020 lyckades bli kortlistad igen. Den här gången handlar berättelsen om den medeltida filosofen och läkaren Ibn Sina / Avicenna (d. 1037). Boken skildrar dennes liv, inklusive politiska och amorösa förvecklingar som fånge på borgen Fardeqan i nuvarande Iran. Men den arabiska kritiken tycks ha sågat romanen, som kritiserats för att vara ytlig, tekniskt undermålig, historiskt ointressant och sakna konstnärligt värde. Vad låg till grund för nomineringen, har man undrat, och en recensent noterade syrligt att juryerna för IPAF-priset tycks ha en märklig förkärlek för historiska ämnen.
Det kan finnas skäl att börja i den änden. Faktum är att Zaydans båda verk är typiska för en trend, eller rättare sagt två i IPAF-sammanhang. Dels har historiska romaner ovanligt ofta nått framgång i konkurrensen, dels representerar hans titlar en publiktillvänd spänningsfiktion som varken är renodlad populärlitteratur eller smal elitkonst, en sorts bästsäljarlitteratur som fått kommersiell dragkraft och konstnärlig legitimitet av priset.
Saudiern Mohammad Hassan Alwan (f. 1979) har också kortlistats två gånger, och hans historiska roman Liten död (Mawt saghir, 2016), översatt till engelska som Ibn Arabi’s Small Death (2022) utsågs till vinnare år 2017. Som den engelska titeln gör tydligt handlar romanen om sufimästaren Ibn Arabi (d. 1240) och är en fiktiv biografi över hans liv, fritt utbroderad utan anspråk på att vara historiskt sann. Redan 1992 publicerade för övrigt Torbjörn Säfve en skönlitterär berättelse på svenska om samme religiöse tänkare och hans visioner: Var inte rädd. Detta format, den fiktiva biografin över en känd arabisk-islamisk personlighet, förekommer ofta i den samtida arabiska romanen, men ger sällan upphov till stor litteratur antingen för att handlingen är förutsägbar eller respekten för huvudpersonen för stor.
En historisk roman av originellare snitt är Druserna i Belgrad: berättelsen om Hanna Yaqub (Duruz Bilghrad: hikayat Hanna Ya’qub, 2011) av den begåvade författaren Rabee Jaber (f. 1972) från Libanon. På väg till hamnen för att sälja ägg en morgon år 1860 blir den nyblivne pappan Hanna Yaqub, en kristen man från Beirut, bedragen av en osmansk officer. Han slås medvetslös och kedjas ihop med en grupp druser på väg att landsförvisas som straff för deras deltagande i massakrerna på kristna samma år. Fångarna ska vara 60 till antalet, men det fattas en – Hanna får fylla upp. En mörk och gripande berättelse tar sin början.
Under tolv års fångenskap som inleds i Serbien och fortsätter Balkan runt i de krympande osmanska provinserna, kämpar Hanna och hans drusiska bröder för att överleva och kunna återvända hem. Läsaren befinner sig ofta i en otäck miljö, i fängelsehålor och på straffarbete, konfronterad med träck, sjukdomar, blod och brutalt våld, men samtidigt tröstad av romanfigurernas otroliga prov på solidaritet, medmänsklighet och fysisk och psykisk uthållighet.
Den underliggande arketypiska historien är Irrfärden, eller Skeppsbrottet, och handlar om att aldrig ge upp. Stilen är korthuggen och saklig som en krönika. Berättandet är drivet och episoderna dramatiska, ofta tragiska. Fångarnas värld skildras konsekvent genom huvudpersonens medvetande, och läsaren lider med dem under deras umbäranden och känner lättnad när de upplever ljusare ögonblick. Nutidens krig och flyktingströmmar på Balkan, liksom konflikterna i Libanon mellan olika religiösa grupper, är en outtalad kontext som ger berättelsen en politisk dimension. En recension i Le Monde av den franska översättningen från 2015 har den talande underrubriken: ”om smärtan att vara libanes” – de la douleur d’être Libanais.
Druserna i Belgrad vann IPAF-priset 2012, men sedan dess har Rabee Jaber publicerat ytterst lite och mer eller mindre gått under jorden. I en presentation av författaren i tidskriften Karavan (nr. 4 2019) kopplar översättaren Jonathan Morén ihop hans flykt från offentligheten (och ovilja att bli översatt) med romanpriset. Utmärkelsen och ståhejet kring den var troligen en traumatisk upplevelse som fick pennan att tystna, gissar Morén.
Att stora priser kan ha oönskad effekt på kreativiteten är ett ofta framfört påstående. Men Jaber var redan innan utmärkelsen en enigmatisk och skygg person, inte olik en del av sina gåtfulla romanfigurer. Han är omvittnad expert på intertextuella lekar och metalitteratur. I en av sina romaner, Det sista huset (al-Bayt al-akhir, 1996), heter exempelvis protagonisten ”K” och den fiktiva värld K bebor är hämtad från en identifierbar roman utgiven av en helt annan libanesisk författare. Franz Kafka var/är Jabirs favoritförfattare, och dennes verk figurerar också som intertext till Amerika (Amrika, 2009) som var Jabers första nominering till IPAFs korta lista. Boken har samma titel som Kafkas ofullbordade roman och handlar också om utvandring till Amerika, men av syrier, palestinier och libaneser på jakt efter en bättre framtid i början av 1900-talet. Centralfiguren är Marta som ensam reser i väg till New York för att leta efter sin försvunne man som utvandrat före henne.
Migration och exil
Ett tema som man riskfritt kan påstå ständigt återkommer i den arabiska litteraturen är migration och exil. Det är framträdande redan i de tidigaste romanerna i många nationella traditioner och har fortsatt att vara dominant eller frekvent i arabiskt romanskrivande globalt fram till idag. Det beror naturligtvis på att exil och migration är en kollektiv arabisk historisk erfarenhet. Orsakerna och tidpunkten skiljer sig åt mellan länderna, men problematiken är gemensam.
Liksom den libanesiska är den irakiska diasporan världsomspännande. Inaam Kachachi (f. 1952) är en kvinnlig irakisk författare som nu lever i Paris. Tre av hennes romaner har nått korta listan, år 2009, 2014 och 2019. I The American Granddaughter (al-Hafida al-amrikiyya) skildrar hon den amerikanska ockupationen av Irak genom ögonen på en ung irakisk-amerikansk kvinna som kommer dit som tolk för US Army och drabbas av lojalitetskonflikt. I The Dispersal (Tashari) är ämnet mer direkt den irakiska förskingringen och dess splittrande effekt på familjerelationerna. Berättelsen handlar om en kvinnlig gynekolog på den irakiska landsbygden, hennes nuvarande liv som 80-årig flykting i Paris och relationen till tre vuxna barn som lever utspridda på tre olika kontinenter. Och i Den utstötta (al-Nabidha) slutligen använder hon dokumentärt material för att skildra vänskapen mellan två kvinnor av olika generationer och nationalitet, den ena en irakisk journalist och den andra en palestinsk violinist, som båda drabbas av orättvisa, tvingas i exil och möts i Paris.
Miral al-Tahawi (f. 1968) lever sedan snart femton år tillbaka i USA, där hon är verksam som lärare i arabisk litteratur vid Arizona State University. Hennes hemland är Egypten, där hon också har kvar ena benet i form av en lägenhet i Kairo och litterär förankring. Två av hennes romaner har kortlistats till IPAF-priset, 2011 respektive 2023. Båda gestaltar migranternas situation i den Nya ”sköna” världen och har självbiografisk bakgrund.
I den första berättar hon om en ensamstående mamma i fyrtioårsåldern, Hind, som kommer till New York tillsammans med sin åttaårige son för att börja ett nytt liv. Halva boken utspelar sig i invandrarmiljöer i stadsdelen Brooklyn Heights (som också är romanens titel) , och andra halvan i Egypten på landsbygden där Hind växer upp. Berättarstrukturen är komplex, konstruerad som ett kollage av scener och episoder som alla anknyter till huvudtemat: marginalisering, utanförskap och liminalitet. Likt minnet hoppar handlingen associativt fram och tillbaka i tiden. Stilen är ofta poetisk med blandade språkformer: egyptisk dialekt, arabisk standard, engelska fraser.
Berättarperspektivet är Hinds subjektiva: läsaren ser bara vad hon ser och vet bara vad hon vet. Ett tjugofemtal personer, både män och kvinnor, familj och främlingar, invandrare och hemlösa, befolkar hennes dåtida och nutida värld. Den gemensamma nämnaren är krossade förhoppningar och utsatthet för olika typer av våld, psykologiskt, socialt eller fysiskt, särskilt uttalat i kvinnoporträtten. Romanen flätar samman erfarenheter av marginalisering och segregation på grund av kön i ett patriarkalt samhälle med upplevelsen av limbo som migrant i ett främmande land.
Genusperspektivet är centralt, men romanen representerar en arabisk feminism som lämnat de svartvita klichéerna och stereotypa förtryckshistorierna bakom sig. Feminismen har blivit en humanism. Hind marginaliseras som kvinna men också som person. I min läsning är hennes historia allmängiltig som en berättelse om rätten att avvika, söka frihet och tänka själv, i en vacker text full av vemod och sorg. Brooklyn Heights belönades även med Naguib Mahfouz-medaljen år 2010.
Från genombrottet med romanen Gömslet (al-Khiba’, 1996, översatt till svenska år 2011) har Miral al-Tahawys författarskap fortsatt att utvecklas och fördjupas. Hon har en hög konstnärlig ambition och arbetar i den modernistiska litteraturens anda, men är samtidigt influerad av det muntliga arvet från uppväxten i en traditionell arabisk storfamilj med beduinbakgrund. Jämte sina romaner, fem till dags dato, har hon samlat in och givit ut kärlekspoesi och berättelser av kvinnor från just denna miljö. En annan inspirationskälla är den klassiska litteraturen, inte minst Tusen och en natt, vilket kan anas i hennes förkärlek för inbäddade berättelser och episodisk struktur. Sammanfattningsvis företräder hon en intellektuell och ”smal” litteratur i kontrast till den tidigare nämnda underhållningstrenden.
Genusfrågor går igen i de flesta av al-Tahawys verk, liksom autofiktiva motiv. Sociala konventioner, moralisk intolerans och auktoritära strukturer pressar på olika sätt romangestalterna; själslig vånda, depression och revolt är vanliga motreaktioner. Även hennes andra kortlistade roman, Dagarna i Sunrise (Ayyam al-Shams al-Mushriqa, 2022), innehåller dessa konfliktmönster. Handlingen är förlagd till en fiktiv ort i USA med det ironiska namnet Sunrise, fritt översatt från arabiska, belägen vid stillahavskusten i närheten av mexikanska gränsen. Där lever en blandning av människor från hela världen, legala och illegala invandrare som drar sig fram på städjobb, lantbruksarbete eller bidrag. På kullarna ovanför bor de förmögna i sina villor, i spegelorten ”Det eviga paradiset”.
Utanförskapet kostar dyrt. Missbruk och kriminalitet förstör livet för många, bland andra för huvudpersonen Niam. Hennes tonårsson Jamal begår självmord genom att skjuta sig själv i hemmet. Niam hittar honom liggande på golvet i blodpöl. Det är den tragiska öppningsscenen i romanen som börjar in medias res.
Boken gestaltar det sociala arvets destruktiva effekter. Niam själv har vuxit upp som föräldralös på egyptiska landsbygden och blivit såld till barnarbete; att luras har blivit en överlevnadsstrategi för henne, liksom tiggeri och inställsamhet. Romanen berättar hennes livshistoria, parallellt med maken Ahmads och väninnan Najwas lika tunga levnadsöden. Alla har på olika sätt blivit utnyttjade i livet och utsatta för social orättvisa. Traumatiska upplevelser präglar såväl personligheten som beteendet.
Romanen är sorgset realistisk, närmast naturalistiskt koncipierad. Beskrivningarna av miljöer och personer är detaljerade, tempot långsamt. Sammanfattningarna dominerar, och dialogerna är korta. Det finns ingen egentlig intrig, mer än det orättvisa livets egen dramaturgi. Den allvetande berättarens identitet är otydlig. Hens röst har en ironisk ton, men avhåller sig från explicita värdeomdömen och förklaringar.
Romangestalterna är ambivalenta och inte särskilt sympatiska, ändå känner läsaren sympati. Eller medlidande. Författaren skriver fram sina figurer i ett avslöjande ljus, men med empati. Niam beter sig ofta grymt och okänsligt. Hon drivs av mindervärdeskomplex och avund, särskilt mot kvinnor som är vackrare och attraktivare än hon själv. Fulhet är ett tema i hennes liv. När hon upptäcker att tonårssonen sover över hos en kvinnlig granne, målar sig med läppstift och sminkar sig i hennes säng, visar hon ingen förståelse utan skäller ut både kvinnan och sonen. Hon ber högt Gud befria henne från honom, upprepat som ett mantra i deras relation. Vad som är den direkta orsaken till sonens självmord förblir outsagt, det finns fler trådar, men Niam är inte utan ansvar som okänslig mor.
Den litterära effekten i romanen skapas ofta av ironin. Många episoder är både tragiska och komiska på en gång, som skrönan om Ahmads mor till exempel. Efter makens död drabbas hon av en mental sjukdom. Hon vaknar på nätterna och irrar naken genom byn och fälten runtomkring utan att det går att stoppa henne. Eftersom nakenhet är skamligt binds hon slutligen som ett kreatur till ett träd för att dö utan att gossen förmår göra någonting. Byborna försvarar sitt handlande med att de skyddar moralen och lyder religionens krav på anständighet. Men läsaren gör förstås en annan tolkning.
Samhällskritiken är lika hård i skildringen av Egypten som av USA. Romanfigurerna känner ingen nostalgi. Boken ifrågasätter den gängse binära uppdelningen av världen i hemland och exil. Den gäller inte bland fattiga migranter på flykt. Deras identitet är inte fix utan anpassar sig till villkoren i en värld där det gäller att ta sig över gränser för att överleva. De känner ingen hemlängtan – de har inget hem utan försöker bygga ett. Om Dagarna i Sunrise har någon svaghet så är det kanske slutet som lämnar en del lösa trådar.
- Klicka här för att läsa fortsättningen av denna artikel om arabiska litteratur
- Denna essä har gjort möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa Tetz Rooke om Romanen i Oman
- Klicka här för att läsa Jonathan Morén om litteratur från Sydsudan och Eritrea