Svante Weyler skriver om Philipp Felschs nyutkomna Der Philosoph som förstås handlar om Jürgen Habermas, en av den deliberativa demokratins upphovsmän, som sedan snart femtio år tillbaka är ett slags moralisk instans i Tyskland och en portalgestalt för den som vill förstå sig på efterkrigstyskland.
Boken heter helt enkelt Der Philosoph (”Filosofen”) och skulle för den tyska publiken inte behöva någon undertitel: det är solklart att den handlar om Jürgen Habermas, ingen annan kan komma i fråga utanför en snävare krets av fackfilosofer. Sen snart femtio år tillbaka är Habermas ett slags moralisk instans i Tyskland, en ”titel” som han tog över från nobelpristagaren Heinrich Böll.
När han, som han fram till nyligen gjorde med regelbundna mellanrum, tog till orda i den politiska och moraliska debatten var alla tvungna att lyssna, vänner och fiender lika. En sådan gestalt har vi i den svenska politiska och kulturella världen inte haft sedan Tingsten och Hedenius och de har ju varit döda i hundra år.
Den unge filosofen tillika bokens författare Philipp Felsch närmar sig Habermas mycket försiktigt. Felsch är född 1972 och för honom är den tidiga Habermas (född 1929) ren historia. Felsch erkänner ett främlingskap till Habermas och hans rationalitet som motsvarades av en frändskap med den franska filosofi, som Habermas i sin tur avskydde.
Boken inleds med att Felsch beskriver ett besök hemma hos den snart 95-årige Habermas i den välmående lilla staden Starnberg söder om München. Ett trevande, men vänligt samtal som slutar med att Habermas ger den unge kollegan inte bara sin välsignelse till projektet utan också tillgång till alla sina papper, brev, artiklar förutom de talrika böckerna. (Och för den som gillar tyska kan man här lära sig ett nytt ord: vorlass, dvs det som så småningom ska bli nachlass, efterlämnade papper).
Det som sen gjort resultatet av Felsch genomgång av hela Habermas till en liten tysk bästsäljare är inte bara det faktum att Felsch ansluter sig till uppfattningen att Habermas är en portalgestalt för den som vill förstå sig på efterkrigstyskland, utan att han, för att vara filosof, skriver väldigt bra och inte väjer för politiska realiteter eller mänskliga framgångar och tillkortakommanden. En bra bok, alltså.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Jag har också en gång närmat mig Habermas på omvägar. Som mycket ung man stötte jag på hans teori om den borgerliga offentligheten via en bok om den ”proletära” offentligheten skriven av hans assistent Oscar Negt, sociolog, och Alexander Kluge, filmare, författare och generationskamrat med Habermas. Det var en intressant bakväg som så småningom visat sig vara en återvändsgränd, men det är en annan historia. Attraktionen som utgår från en teori som förlägger demokratins kärna till det samtal som inledningsvis förs i små begränsade offentliga rum som kaféer på 1700-talet och sen växer in i allt större rum för att till sist utgöra den verksamma kulturen i alla betydande demokratiska församlingar i vår tid har aldrig minskat för mig. Att så många idag hotar eller är upptagna av förfallsfenomen i den borgerliga offentligheten är också en annan och väldigt sorglig historia.
Habermas tillhör det som i Tyskland kallas generation -45, dvs människor som var gamla nog att ha upplevt och ibland också förstått den tyska katastrofen och kommit ur den relativt skuldfria. Helmut Kohl karakteriserade deras – sin egen – utgångsposition som ”die Gnade der späten geburt” (nåden av att vara sent födda). Ett uttryck som Habermas sannolikt avskydde, eftersom det gav efterkrigstyskland och dess unga medborgare en möjlighet att svära sig fria från historien av rent biografiska skäl. Den möjligheten avvisade Habermas, inte minst under 1980-talets historikerstrid, den offentliga strid som gjorde honom till nationens samvete. Skildringen av den striden utgör kärnan i Felschs bok.
Striden utlöstes av en renommerad historiker, Ernst Nolte, som i en bok men framför allt i en beramad artikel sommaren 1986 förfäktade åsikten att den nationalsocialistiska förintelsen av judar var en reaktion på stalinismens massmord, alltså ett slags efterapning av ett ursprungligen ”asiatiskt dåd”, och därmed vare sig utgjorde en unik eller obegriplig händelse. Artikeln väckte inte så stor uppmärksamhet förrän Habermas gick till rasande angrepp mot den och därmed drog upp de frontlinjer längs vilka diskussionen alltid löper när den med jämna mellanrum dyker upp.
Habermas kallade Noltes åsikt för en apologi, ägnad att göra nazisternas brott harmlösa och som ett steg i att putsa upp det ramponerade tyska nationella medvetandet. Ur den här striden växte hans begrepp ”författningspatriotism” fram, ett begrepp som är levande i den tyska debatten om än svårt att bygga politik på eftersom det dels förutsätter goda kunskaper i och om den tyska författningen, dels bygger på medborgarnas förmåga att känna attraktionen från ord på ett stycke papper.
Jag ska erkänna att inget förefaller mig själv mer värt eller attraktivt att bygga en nations självkänsla på, men jag är inte dummare än att fatta vad det kräver av medborgarnas och, eller kanske ännu mer, deras valda representanters intellektuella nivå. Dagens överspända vurm för det svenska, som tyvärr inte bara odlas av SD, ger syn för sägen.
Habermas pulvriserade den högernationella retoriken på ett sätt som föreföll slutgiltigt. De kommande valen i Tyskland, med väntade framgångar för ett parti, Alternativ för Tyskland, som har och haft ledare som kallar nazismens tretton år vid makten för en fågelskit i den tyska historien, eller monumentet över Förintelsen i Berlins mitt för en skam för Tyskland, säger något annat. Habermas position förefaller idag svagare än den gång han stod som segrare.
Hur stötande de uttalandena idag än är för anständiga människor så erinrar de om en tysk efterkrigstid då just Förintelsen spelade en mycket undanskymd roll i tysk offentlighet. Felsch beskriver en konferens i Berlin i februari 1986 som den framstående förintelseforskaren Saul Friedländer bjöd in till. Deltagarna utgjorde en elit av Tysklands historiker, Habermas bjöds in som observatör. Felsch konstaterar nyktert att detta var den första konferensen i sitt slag i Tyskland, alltså nästan 40 år efter krigsslutet.
Med den här konferensen, och Habermas argumentation i den följande striden med högerhistorikerna, grundlades den ”Erinnerungskultur” (minneskultur), som blivit ett slags ”Staatsräson”, alltså politisk/kulturell/etisk grundlag i Tyskland. Den är också uppe till diskussion idag, och verkligen inte bara från högern. Också judiska vänsterintellektuella har angripit den och kallat den för en katekes som tomt rabblas upp i tid och otid, och som nu, säger kritikerna, används för att legitimera den något vaga tyska reaktionen på den senaste tiden våldsamma utveckling i konflikten mellan Israel och palestinierna i Gaza. Om detta är Habermas påfallande tyst; om det beror på hög ålder, ointresse eller ovilja att kliva in och ta position, kan man inte veta.
Det finns annat som Habermas tigit om. Felsch belyser hur ointresserad han alltid varit av den ”tyska frågan”, dvs landets delning efter kriget. Han besökte bara DDR en enda gång och for snabbt hem igen. I Ukrainafrågan har han däremot gjort ett tungt vägande, men oerhört omstritt uttalande. Han gav den socialdemokratiske kanslern Olaf Scholz sitt stöd för dennes mycket avvaktande politik när det gällde leveranser av avancerade vapen till Ukraina. Skälet var framför allt att en eskalation måste undvikas, nästan till varje pris. Så långt har inte Scholz eller hans regering gått, och faktum är att Tyskland ger Ukraina mer ekonomiskt stöd än någon annan stat än USA, men Scholz har en betydande pacifistisk och till del ”Rysslandsförstående” falang inom det egna partiet att hantera.
Här har nu framför allt varit tal om den verksamhet som ”public intellectual” som Habermas försvor sig till på 1970-talet, men boken heter ju Filosofen. Vad med hans filosofi? Bortsett från undertecknads svårigheter med att läsa och förstå modern filosofi, så är Habermas huvudverk inom filosofin svårbegripliga för många fler än mig. Hans viktigaste bok, Theorie des kommunikativen Handels (Kommunikativt handlande, i den svenska översättningen), som vidareutvecklar hans mer sociologiska och historiska framställning av den borgerliga offentlighetens framväxt och utveckling, blev visserligen en storsäljare men Habermas själv visste att han satt ett ”hopplöst akademiskt ” monster till världen.
Spiegel skrev: ”Nära 10 000 människor (och det fylls dagligen på med flera dussin) böjer sig ned över en tjock bok, som det inte är tillåtet att ignorera”. Av i princip vänligt inställda kritiker kallades han för Oberlehrer (motsvarar kanske tillsynsläraren i den gamla skolan) och beskylldes till och med för att förödmjuka läsaren med sin stora begreppsapparat. Det är lite oklart om Philipp Felsch själv förstår Habermas filosofi på djupet, men det står ändå klart att dennes absoluta krav på rationalitet och dialog som ledstjärna för all politisk och i bred mening kulturell diskussion fortfarande är giltiga om än inte alltid hörsammade i dagens Tyskland. Eller här.
- Klicka här för att läsa Svante Weyler om Harald Jähners fascinerande bok om mellankrigstiden, Höhenrausch
- Klicka här för att läsa kort om Habermas bok med dåvarande påven Ratzinger, Dialektik der Säkularisierung: Über Vernunft und Religion
- Se en intervju med Felsch om boken från Leipziger Buchmesse