Vad är man rädd för, när man är rädd för friheten? Torbjörn Elensky skriver om hur Carlo Levi i Paura della libertà (”Rädsla för friheten”) pekar på hur strävan att bli en individ, att frigöra sig från massan, är parad med driften att åter vilja bli en del av densamma. Det är, menar Levi, just denna klvyvnad som konstituerar människan, och som ger hennes tillvaro dess tragiska dimension. Tragisk genom att det är en helt olöslig konflikt.
Vad är det man är rädd för, när man är rädd för friheten? För otäck är den, den där formlösa, väldiga friheten i vilken man själv måste bestämma sig för vad man vill, tror, tycker och ska göra. Friheten, och det ansvar den lägger på en, är en alltför tung börda för väldigt många. Hellre då gå upp i en gemenskap där man följer en viss riktning, är ledd av någon som vet bättre, någon med visioner och mål och som kan samordna mängdens och massans handlingar så att de leder till något gott resultat.
Massan och individen
Under mellankrigstiden skrevs det flera böcker om masspsykologi, varav somliga blivit klassiker, med Elias Canettis Massa och makt som det mest kända exemplet. De totalitära ideologiernas förmåga att forma människor till instrument för högre syften och att få individerna att villigt ge upp sin frihet till förmån för stora projekt, inspirerade politiska rörelser jorden runt. Men också PR-industrin, som växte fram parallellt med kommunism, fascism och nazism, och som väl är vårt viktigaste bestående arv efter denna tid, åtminstone i Västvärlden.
Även försöken att förstå varför individen valde att ge upp sig själv för kollektivet var återkommande. Där är väl Erich Fromms Flykten från friheten det mest kända och, i likhet med Canettis bok, ännu läsvärda exemplet. Men även hos Freud och Jung görs det försök att förstå dessa saker på ett djupare plan. Så också, får man väl säga, i viss filosofi, som i Hannah Arendts beskrivning av totalitarismerna och någonstans där i botten även hos en sådan som Heidegger, även om han drog slutsatsen att det var nazismen som var det rätta.
Paura della libertà
En av de här hos oss minst kända, men i mitt tycke mest centrala, av de böcker från mitten av förra seklets stora kriser och katastrofer som går på djupet i vad som gör att vi så gärna vänder oss bort från friheten är Carlo Levis Paura della libertà, (”Rädsla för friheten”; utgåvan från 2018, med förord av Giorgio Agamben).Det är en väldigt tät, delvis svårläst och tämligen svårförståelig bok, framskriven under starkt inre och yttre tryck. Men det är en bok helt utan förställning, så naken en text kan vara: varje ord är nödvändigt, varje tanke oemotståndlig, så nära själva grunden för det mänskliga att det nästan går bortom det som låter sig skrivas. Den låter sig därmed inte sammanfattas, kan knappt ens refereras och varje citat som rycks ut från dess sidor kommer att ge en förvrängd uppfattning av helheten, som undflyr alla kategorier. Ändå ska jag försöka skriva om den och delge er citat, i egen översättning.
Carlo Levi
Carlo Levi föddes i Turin 1902. Efter gymnasiet studerade han medicin, men valde nästan genast efter sin examen att ge upp läkarbanan till förmån för konsten. Han hade sin första utställning i hemstaden 1923 och under de följande åren ställde han ut i Rom, Milano och Paris samt medverkade i Venedigbiennalen. Under hela denna tid var han också en aktiv motståndare mot den framväxande fascismen. Ändå dröjde det ända till mars 1934 innan han arresterades första gången. Då släpptes han med en varning. Året därpå var han igen inbjuden till Venedigbiennalen, men arresterades på nytt i maj och förvisades denna gång på tre år till Lukanien, i södra Italien, först till Grassano, sedan till Aliano. Lukanien var det antika namnet på den provins som numera heter Basilicata. Fascistregimen tog upp det äldre namnet 1932, men efter 1947 heter den åter Basilicata. Även under Levis förvisning ordnades det utställningar med hans konst, till exempel i Milano 1936 och i Rom 1937. Det är upplevelserna i sin förvisning till det fattiga Lukanien under mitten av 30-talet som han skildrar i sin mest berömda bok: Kristus stannade i Eboli, som blev en internationell sensation då den kom 1945 och som kommit i flera utgåvor på svenska, senast på Modernista 2022.
Då Italien 1938 ingick en allians med Tyskland infördes raslagar även i Italien. Den italienska fascismen hade inte tidigare varit antisemitisk. Carlo Levi, som inte bara var antifascist utan även jude, lyckades fly till Frankrike, men återvände och bosatte sig i Florens redan 1941. Under hela återstoden av kriget var han aktiv som motståndsman och det är under dessa år i Florens, 1943-44, som han skriver Kristus stannade i Eboli.
Erfarenheterna i Lukanien
Men mellan hans exil i Lukanien på trettiotalet och boken om hans upplevelser där, skrev han strax före krigsutbrottet 1939 Paura della libertà. Kanske var det en både känslomässig och intellektuell förberedelse för att kunna beskriva de allra fattigastes liv, men inte minst för att försöka förstå dem på deras egna villkor, deras världsbild, deras vidskepelser, deras tro och sociala ordning. Den liknade inte alls den fascistiska ordningens ideal, som var ett slags perverterad modernitet, men var för den delen inte heller konservativ i linje med den katolska kyrkans ideal, utan befann sig snarare ännu i en förmodernitet, nästan utanför civilisationen, som vi föreställer oss den. Paura della libertà skrevs visserligen före Kristus stannade i Eboli, men publicerades först året efter denna, 1946. Medan den självbiografiska romanen genast översattes till många språk, inklusive svenska, är essän nästan okänd utanför Italien. Ändå menade tidigt Italo Calvino att den var nödvändig att läsa för att förstå Levis övriga författarskap.
Medkänsla och inlevelse
För en högutbildad, borgerlig person från Turin var mötet med dessa landsmän i Lukanien en chock. Deras kultur var lika främmande för honom som om han tvingats leva med någon stam i Amazonas. Paura della libertà går inte att skilja från den upplevelsen, essän uttrycker i högre densitet det den självbiografiska romanen skildrar mera utförligt och inkännande. Det är först då man läser dem tillsammans som de öppnar sig för en.
De behandlar samma materia ur helt olika infallsvinklar. Romanen är samtida, med en lätt humanistisk ironi i tonen, parad med den djupa medkänslan med människorna. Essän, som också bygger på en sorts inlevelse i människans djupaste existentiella djup – det förmänskliga i oss, det förkulturella, förcivilisatoriska, strukturen bakom de strukturer vi upplever och förstår vår verklighet genom – skildrar på något sätt det för tänkandet för-verkliga, men också tankens grund, nämligen den där botten som finns i varje människa och som går så djupt att den strängt taget är omänsklig, genom att vara förmänsklig, förindivudell och samtidigt djupt personlig. Abstrakt intill svindel och konkret som ett samlag.
En av orsakerna till att Paura della libertà är en svår bok är att den är tänkt att vara inledningen till ett större verk, i vilket Levi tänkte behandla politik, konst, filosofi, religion, politik och samhälle. Kanske är den det frö han tänkte sig att det större verket skulle spira ur. Men detta vetekorn dog, lyckligtvis.
Det är en svår bok också för att den är skriven för honom själv, helt utan tanke på en läsande allmänhet: hårt koncentrerad av känslan av hot, tvånget att fly och av omöjligheten att hålla igång ett stort arbete. Han säger sig inte ha haft tillgång till mer än ett fåtal böcker under skrivandet, ändå är referenserna många gånger uppenbara till både klassisk litteratur och senare teoretiker, kanske rentav till den Freud som skrev Vi vantrivs i kulturen, där också människans drift att förtrycka sig själv och abdikera från friheten i trygghetens namn behandlas. Men även till Jung, vars förståelse för det mörka och formlösa och mytens förmåga att ordna världen påminner om Levis syn på människans villkor.
En olöslig konflikt
Hos Levi är det dubbelheten som han försöker skriva fram: strävan att bli en individ, att frigöra sig från massan, men parad med driften att åter vilja bli en del av densamma. Klyvnaden, splittringen, slitningen mellan de två drifterna är det som konstituerar människan, och som ger hennes tillvaro dess tragiska dimension. Tragisk genom att det är en helt olöslig konflikt. Samtidigt som den plågar oss är den också själva livets essens:
”Det finns ett odistinkt ursprung [indistinto originario], som är gemensamt för alla människor, som flödar i evigheten, en naturlig del av varje aspekt av världen, anden i varje jordisk varelse, minnet av varje tid i världen. Ur detta odistinkta framträder individerna, rörda av en dunkel frihet att frigöra sig från den för att anta en form, för att bli individuella – och fortlöpande återkallade av en dunkel nödvändighet att åter ansluta och lösa upp sig i den. Denna dubbla kraft står mellan två dödar: den kaotiska före födelsen, och det naturliga utslocknandet och slutet. Men en verklig död är enbart det totala frigörandet från det odifferentierades flöde, det egoistiska tomma förnuftet, den abstrakta friheten – och, på motsatta sidan, den totala oförmågan att frigöra sig, det mystiska djuriska mörkret, det outtryckligas slaveri. [Min översättning]”
Endast den som bibehåller förbindelsen med den gemensamma mänskliga urgrunden kan på allvar vara fri, vuxen och värdig sin frihet. Men den får inte, kan inte stanna i den utan måste sträva att bli fri från den, en strävan som aldrig kan fullbordas, aldrig bör fullföljas. I botten ligger hans egen upplevelse av det påtvingade mötet med det absolut främmande i Lukanien. Läst så blir Paura della libertà också något av ett självporträtt, även om det vore fel att förminska boken till det. Den är det, men också mycket mer och annat. Inte minst ett försök att skriva sig ut ur sig själv och sina borgerliga, norditalienska föreställningar. Kanske är de inte så mycket sundare och rimligare än de syditalienska böndernas egentligen? Rationaliteten kan lätt göra en blind och begränsad i förhållande till den levda erfarenheten, som alltid är större, djupare, vidare och förankrad i köttet, materian, marken.
Religion, frihet och konst
Levi ställer religionen och det heliga mot friheten och konsten. Särskilt konsten är viktig: det är genom den människan kan uppnå verklig frihet. Den står i absolut motsatsställning till religionen, vilken binder och formaliserar, gör det heliga, sacro, till offer, sacrificio. Det är fruktan för det obegränsade som driver oss att skapa regler, ramar, lagar och de ursprungligaste av dessa, de grundläggande, är religionens. Av rädsla för vår egen frihet formaliserar vi tillvaron i riter, symboler och ceremonier. Inte minst viktigt i samband med detta är vårt behov av offer, som befäster ordningen och förbinder oss med varandra, om inte annat som medbrottslingar.
”Vilken är varje religions process? Att göra det heliga [sacro] till offer [sacrificale]: frånta det dess outtryckbara karaktör, förvandla det till handlingar och ord: att göra myter [miti] till riter [riti]; av det formlösa trycket en offerfågel; av lusten, äktenskap; av det heliga självmordet[suicidio sacro], invigt mord , [omicidio consacrato]. Religion [religione] är förvisning [relegazione]. Förvisning av guden till formlernas, åkallandets, bönernas begränsning, för att guden inte ska fly (undfly oss ?), i enlighet med sin ouppnåeliga natur. Det heliga, som är fruktans själva avbild, gör sig till lag, för att rädda sig från sig själv. Den rena anarkin blir det rena tyranniet. Och förvisning av människan, som fri varelse, till det heligas begränsning, och det ömsesidiga bandet med gemenskapen inför det gudomliga. Det finns inga undersåtar [plebe] utan kung: det finns ingen massa utan Gud.”
Texten är, som synes, tät och bygger mer på ett knådande av språket och de individuella orden som drar mot poesin än på något i vår mening vetenskapligt synsätt. En av förebilderna för denna strävan att utvinna djupare sanning ur språket och dess permutationer är säkert den napoletanske filosofen Giambattista Vico, som menade att de förromerska italiska folkens visdom låg gömd i själva det latinska språkets struktur. Detta drag bidrar antagligen också till bokens begränsade spridning: den är i stora stycken oöversättbar, utan att betydande delar av dess innehåll måste förklaras i fotnoter och utläggningar om hur de italienska orden liknar varandra, och därför kan vecklas in i och ut ur ur varandra i texten. Häri liknar den flera andra av de stora 1900-talsverken, från Raymond Roussel via James Joyce och Heidegger till Georges Perec både inom filosofi, poesi och prosa, som syftat till att nå igenom språket via språket till de djupaste tänkbara strukturerna för våra föreställningar om världen och oss själva. Detta framstår för mig som en av de litterära konstarternas viktigaste uppgifter, men också den svåraste och minst publiktillvända.
När Levi skriver om religion syftar han inte bara på tron på högre väsen eller en tillvarons ordning och mening, utan fastmer syftar han på de djupaste begreppsliga strukturernas ordnande i vår upplevelse av världen. Den viktigaste religionen i hans samtid var statens, det fascistiska Italien, som han också fördömer – och här göms väl ytterligare en förklaring till varför boken är såpass svårläst: han skriver om fascismen utan att nämna den någonstans, för skulle han åka fast och hans anteckningar hamna hos censorn, skulle det vara alldeles för farligt för honom att tala klarspråk. Samtidigt kan vi inte luta oss tillbaka och anta att det där han skriver om inte rör oss, för han skriver verkligen inte bara om fascismen utan om det allmänmänskliga, om än i förtätad form och i en tid då allt också färgades av det sakta igångrullande krigsmaskineriet, denna statens yttersta manifestation, dess mest brutala sätt att forma folk av massan:
”Om själve Kristus föds ur blodet; om varje människa tror sig bli odödlig, bli en gud genom den egna verkliga döden; hur skulle statens gudomlighet kunna ha ett annat ursprung än dödande, massakrer och krig? Flaggorna är inte heliga om de inte färgats av medborgarnas blod, och Fosterlandets altare är en okänds grav.”
En bok bortom alla genrer
Mot slutet av sitt liv återvände Levi själv till sin bok och fastslog att det var hans viktigaste verk. Om hans Kristus stannade i Eboli är svår att placera på rätt hylla, den passar både bland skön- och facklitteraturen, är detta en bok bortom alla genrer. Han ville själv inte kategorisera den över huvud taget, men gick motvilligt med på att möjligen beskriva den som ett filosofiskt poem, poema filosofico. Och det är nog så nära sanningen det går att komma. I de avsnitt, som är klarast, förmedlas också ett tydligt humanistiskt, sant frihetligt budskap:
”…varje människa föds ur kaos, och kan åter förlora sig i kaos: hon kommer från massan för att skilja ut sig, och kan förlora sin form och återabsorberas av massan. Men de enda levande stunderna inom de enskilda människorna, de enda perioderna av högtstående civilisation i historien, är då de båda motsatta processerna av urskiljning [differenziazione] och uppgående [indifferenziazione] finner en förmedlande punkt [punto di mediazione] och samverkar i den skapande akten.”
Den stora utmaningen för människan är alltså att kunna förbli i ett läge som varken är antingen-eller eller både-och, utan i balans, vilken är den enda möjliga friheten och meningsfulla tillvaron och som för varje individ finner sin yttersta, sanna form i konstutövandet. Det är ett humanistiskt credo som ställer stora krav på var och en, de flesta klarar inte balansen i längden, men alla kan det, korta stunder om inte annat, och det är i dessa som vi lever fullt ut.
Det gäller bara att våga och att inte vara rädd för friheten. Den som är rädd för friheten är rädd för sig själv.
- Klicka här för att läsa Ervin Rosenberg om de la Boéties Discours de la servitude volontaire
- Se ett klipp ur Francescos Rosis filminspelning av Kristus stannade i Eboli