Doggerland 
Landet som förenade England med Europa

I dessa tider, då Brexit framstår som en ödesfråga för Europa, erinrar Stina Barchan i en längre essä om det numera försvunna Doggerland, ett tusenårigt landskap, med flora, fauna och mänsklig befolkning som en gång för länge sedan förenade England med kontinenten och där spåren av dem som levde där ännu återfinns på havsbotten i form av flinta och benrester som ofta fastnar i fisketrålarnas nät.

 

It is not down on any map; true places never are.
Herman Melville i Moby Dick

Under Nordsjön ligger ett sjunket landskap. En uråldrig landmassa som en gång förenade England med den Europeiska kontinenten. Landet kallas för Doggerland och som störst täckte det den Engelska kanalen och sträckte sig vidare över till nuvarande Holland och Jylland. Det var ett tusenårigt landskap, med flora och fauna och mänsklig befolkning. Spåren av de män, kvinnor, barn och djur som levde där finns fortfarande att finna på havsbotten i form av flinta och benrester som ofta fastnar i fisketrålarnas nät.

Vi tänker sällan på deras öden när vi flyger över Nordsjön. Kanske funderar vi mer på något mer aktuellt, som Brexit till exempel, och på varför Storbritannien inte kan förmå sig att bygga en mental bro, bred nog för att ta emot Europa. Förmodligen, när vi sitter där i flygplansstolen, tänker vi heller inte på arkeologi eller geologi, men kanske påminns vi om John Donnes välkända rader om att ”Ingen människa är en ö, sig själv tillräcklig”. För tänk om Britterna kunde gå till kontinenten, om Doggerland låg kvar som ett land i Europa. Skulle då Storbritannien följa rådet i Donnes nästa strof om hur ”Varje människa är en del av världen, en del av det stora hela”?

Journalister gillar att likna Doggerland vid Atlantis, eftersom det sedan 7000 år ligger gömt på flera meters djup. Redan vid den senaste istidens slut, för ca. 12 000 år sedan, krympte landmassan avsevärt. Det frysta vattnet tinade till hav som sakta slickade upp landets kuster. Till sist låg bara Doggers bankar kvar som en ö i Nordsjön för att sedan också den slukas upp av det alltmer stigande havet. Den tsunami som följde på Storeggaskredet, det stora undervattensskredet utanför Norges kust för ca. 8000 år sedan, kan ha spelat en roll under Doggerlands dödsryckningar. Likväl kan bristningar i glaciärsjön Agassiz i centrala Nordamerika också ha påverkat. Anledningarna till Doggerlands försvinnande är både många och sammanflätade. Men vad som hisnar i denna fornhistoria är att det från slutet av den sista istiden endast tog 4000 år att dränka en landmassa större än själva Storbritannien, och att havsnivån under denna period steg med 120 meter.

I sin ”Atlantica” (1677) försökte Olof Rudbeck d.ä. bevisa att Platons sjunkna Atlantis i själva verket var – Sverige

​​​​​*

På mitt skrivbord på British Library växer en hög av böcker om Doggerland som kommit ut de senaste åren. Det är inte arkeologer som skrivit dem, utan snarare romanförfattare och skribenter som håller till i gränslandet mellan självbiografi och facklitteratur. Karin Bojs, till exempel, som 2015 gav ut boken Min europeiska familj: de senaste 54 000 år sedan, nämner Doggerland i sin jakt på sin familjs ursprung. I hennes efterforskning av hur vi kan spåra vår historia tack vare genetik sätter hon inte bara sin egen DNA i centrum, utan också sina egna erfarenheter, läsning och röst. Det är alltså Bojs, i första person singularis, som vi hör och följer när hon jämför forskarrön och statistik, eller möter arkeologer, genetiker, och andra forskare.

I Time Song: Searching for Doggerland (2019) är författaren och poeten Julia Blackburn ännu mer närvarande. I hennes högst personliga text får läsaren följa henne längs Norfolks kuster där hon samlar spår  från Doggerland – fossiler, flinta och rester av olika djur och växter. Precis som Bojs tar hon med sig sina fynd till experter och museum för att förstå hur naturen på Doggerland en gång såg ut och framförallt hur livet tedde sig för de människor som levde där. Redskap, kvarlämningar från en lägereld. Frön. En begravningsplats. Och många benrester.

Men i Doggerlands urtid söker hon också sin avlidne make och texten blandar samman forntid och personlig tid till det Doggerland som hon gjort till sitt eget. Till skillnad från Min europeiska familj är Time Song inte en vetenskaplig bok per se. Snarare är det berättelsen om hennes personliga upptäckt av Doggerland och om hennes möten och läsande. Insprängt mellan kapitlen finns längre stycken med prosapoem som, baserade på böcker om antropologi, etnografi eller arkeologi, eggar på föreställningar om hur Doggerlands befolkning levde, jagade och dog. All sorg är olika, men för Blackburn är det i arbetet med dessa forntidsmänniskors öden som hon finner tröst i sin personliga saknad efter sin make.

En lika närvarande men helt annorlunda röst finner man i Robert Macfarlanes Underland: A Deep Time Journey (2019). Precis som hos Blackburn är varje kapitel ett möte med någon som sitter inne med en pusselbit till det författaren söker.

I Macfarlanes fall är det underjorden han gräver efter, det som inte syns, som är begravt eller dolt och åtskilt från våra vardagliga liv. Texten blir därmed till en raffinerad balansgång mellan författarens expeditioner och möten, och de fakta och idéer som han vill förmedla. Vi följer med Macfarlane till de underjordiska floderna i Carso, Italien, tillbringar flera dagar nere i katakomberna i Paris, eller sover över djupt inne i glaciärerna på Grönland.

Trots att Macfarlane aldrig skriver direkt om Doggerland, så skvalpar liksom landet till i bakgrunden. Som när han efter ett besök vid stenåldersgravarna i Mendips, Somerset, omsorgsfullt beskriver hur dessa forntida människor en gång blev begravda. För de, som ligger begravda där, levde med Doggerland som en naturlig del av sin geografi. Kanske var några av dem en gång också födda ute på Doggerland, men hade som jägare och samlare för sin överlevnad tvingats röra sig över stora ytor. Med stor sannolikhet fanns det förstås en gång många liknande gravar där ute, numera bortsköljda av havet och förstörda av trålare.

​​​​​*

Precis som författarna ovan inser jag snart att det är svårt att skriva om Doggerland utan att drömma. Landet bjuder på lika många möjligheter som omöjligheter. Dess i havet nedsänkta historia hänför och liksom propsar på ett personligt engagemang. På biblioteket sträckläser jag den mest omfattande arkeologiska rapporten om Doggerland, Europe’s Lost World: the Rediscovery of Doggerland (Council for British Archaeology, 2009), av en forskargrupp från Birmingham University, Vincent Gaffney, Simon Fitch and David Smith. Sen bestämmer jag mig för att börja från början och beställer fram geologen Clement Reids bok Submerged Forests (Försjunkna skogar) från 1913, som anses vara det första vetenskapliga försöket att identifiera Doggerland som landmassa.

Reid tog avstamp i de trädrester som kommer till ytan utmed Englands östkust när vattnet står som lägst. Rotade i svart torvjord sticker lämningar av hassel, al och ek upp som ruiner av en skog som för tusentals år sedan växte på torrmark (i Sverige har vi liknande skogar bland annat utanför Haväng i Skåne). Sedan länge hade dessa trädstumpar varit kända av lokalbefolkningen som ”Noaks skog”, och därmed tjänat som bevis för den bibliska syndafloden. Reid drog dock på sig ett par rejäla stövlar och ägnade otaliga timmar till att vada runt i leran för att dokumentera de olika trädslagen, djurresterna och den jordmån som gömde sig under den marina sanden. I sin bok förklarar han för en något ointresserad omvärld att där det nu är hav, fanns en gång land och att detta land hade sjunkit på grund av en kraftigt stigande havsnivå.

Klicka på omslaget för att bläddra genom upplagan från 1913

Reid ställdes inför ett enormt pusslande med ben- och trädarter och med olika myllor och sediment. Men det stora hindret var förstås havet självt som gör all vetenskaplig undersökning av området oerhört mycket svårare än om det skett på landbacken. För att få lite ordning på det hela gjorde han listor på de djur och växter som ska ha bott här. Utan dagens dateringstekniker var det svårt att få rätt på kronologin. Han listar därför Rhinoceros tichorhinus (ullig noshörning) precis efter Equus caballus (häst) trots att den förra måste ha bebott Doggerland flera tusen år tidigare än den senare.

Men Reids listor var i alla fall en början. De dokumenterade benresterna av vad trålarna ute vid Doggers bankar fick upp och behöll. Reid beklagade sig över hur näten rev upp lager av sediment och stökade till bland Doggerlands kvarlämningar, och över hur fiskare, som ville undvika att mammutbetar skulle förstöra fiskeredskapen, i början kastat tillbaka fynden i havet långt från fyndplatserna. Hundra år av fiskeindustri har på sätt skapat förvirring i en tusenårig fornhistoria.

Reids bok fick inte någon större uppmärksamhet. Och något namn åt det han upptäckt  gav han egentligen inte heller. Under hela 1900-talet kom sedan olika intressegrupper att påbörja olika och allt intensivare arbeten på Nordsjöns havsbotten: geologer arbetade med oljeprospektering, marinbiologer med sina undersökningar av fiskebeståndet och ingenjörer la ner ledningar och byggde vindparker. Men trots häpnadsväckande arkeologiska fynd utmed Nordeuropas kustområden, var det inte förrän 1998 som arkeologen Bryony Coles aktivt började spinna vidare på Reids antagande och intresserade sig för detta område som en en gång befolkad region. Coles avfärdade sina kollegors antagningar om att landet utgjort en enkel landbrygga, en slags bro för forntida människor att vandra över fram och tillbaka mellan kontinenten och England. Istället visade hon att det varit ett levande och rikt befolkat område, i perioder kanske ett av de mest bördiga i hela Europa. Ett land i sig, helt enkelt.

Willem van de Velde d.y. – En dogger för ankare, 1676

För första gången på kanske 7000 år får så detta land ett namn: Coles kallar det för Doggerland. Hon refererar naturligtvis till Doggers bankar som har hetat så ända sedan medeltiden då holländska fiskare seglade ut till sandbanken med sina båtar, kallade just dogger, för att fånga torsk. Coles lägger dock fram ytterligare etymologiska lager och spårar dogger till det danska daggert (på engelska dagger), alltså en sorts skarp kniv. Hon antar också att det mesolitiska folket som levde på Doggerland använde sig av de sega grenarna på skogskornellen (på engelska dogwood) för att göra fiskeredskap och snaror. Av växtens hårda innandöme skulle de ha gjort spjut och knivar, det vill säga, daggers. Skogskornellen växte också rikligt på Doggers banker som ju en gång var en del av Doggerland. Vad områdets befolkning kan ha kallat sitt land kommer vi naturligtvis aldrig att veta. Men att deras land hade ett namn är mycket troligt, då många fynd både uppfiskade från Doggerland självt och från Nordeuropas nuvarande kustområden visar på en avsevärt mer utvecklad kultur än vad man tidigare har trott.

I Time Song skriver Blackburn om sitt möte med Cole på British Museum. Cole beskriver för henne hur frodiga kustområdena på Doggerland måste ha varit. I perioder borde det här ha funnits mat året om. De människor som bodde där kunde troligen bosätta sig och ge upp sitt nomadliv. Även om de inte brukade jorden själva, räckte det med att de jagade och plockade sin mat inom ett mindre område. Arkeologer kallar denna tid för mesolitikum, eller jägarstenåldern, vilket gäller tiden precis efter sista istiden, cirka 10 000 till 4000 f. Kr. Då skedde stora förändringar av både klimat och miljö som ledde till stora folkvandringar och förflyttningar. Från att stora delar av Doggerland varit täckt av tundra, eller mer precist varit en så kallad mammutstäpp, med en artrik megafauna av ullhårig mammut, ullhårig noshörning, jättehjort och saigaantilop, så infinner sig snart en mer tempererad lövskog. Vide, björk och tall som trivs i kallare klimat ersätts därefter snart av ek och hassel. Men där fanns också stora våtmarker, och ibland har arkeologer haft tur och hittat fotspår av människor som vandrat genom lerig jord och gjort avtryck. En ögonblicksbild, som ett snapshot av en vanlig dag på Doggerland.

Jag lämnar biblioteket och vandrar över till British Museum. I rum 51 på tredje våningen finns en monter med de få kvarlämningar som finns av jägarstenåldern. Jag ser en förkolnad hasselnöt som var en viktig föda för circa 6000-10 000 år sedan. Där finns 10 000 år gammal björkbark, och pilar och yxor av flinta. Mycket av denna bearbetade flinta har hittats i olika floder i England. Kanske, spekulerar museitexten, så har dessa en gång tappats av misstag från båtar eller i arbetet med fiskesnaror. Eller, så vad det en symbolisk akt att kasta sitt redskap i vattnet. Som ett slags offer till gudar vi inte längre känner till eller kan namnet på. Centralt i montern hänger också en sorts huvudbonad som man hittat vid Star Carr, en mesolitisk bosättning utmed floden Hertford i Yorkshire. Bonaden är gjord av kraniet och hornen på en stor hjorthane. Man kan se hur benet skrapats fri från hud med hjälp av flinta och hur både skalle och horn sedan har trimmats och sågats till för att få önskad form. Två hål på vardera sida om bonaden gör det möjligt att trä en tråd så att den kan knytas fast på huvudet. För 10 000 år sedan spelade kanske denna också en viktig roll i en idag glömd religion. Spekulation, ja. Så långt bakåt i tiden kan kanske till och med arkeologer tillåta sig att gissa lite.

Den begravda skogen. Illustration i Reids bok från 1913

​​​​​*

Denna ogripbara tid fascinerade redan H. G. Wells i novellen ”A Story from the Stone Age” från 1897:

”Denna berättelse handlar om en tid bortom människans minne, bortom historiens början, om en tid då man kunde gå torrskodd från Frankrike /…/ till England. Då Themsen, bred och trögflytande, rann genom ett träskland för att möta sin fader, floden Rhen; rann genom ett vidsträckt landskap som idag ligger under vatten och som vi idag kallar för Nordsjön”.

Novellen handlar om en stenåldersmänniskas överlevnad, rivaliserande klaner till trots, och skildrar hur han lär sig att göra vapen och rida på hästrygg. Men Wells visste inget om Doggerland, det var inte ens upptäckt när han publicerade sin novell i den populära tidskriften The Idler. Landet bortom människans minne, som han kallade det, var ett land som fanns endast i hans fantasi.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Medan Wells fantasi sträcker sig bakåt i tiden, leker Ben Smith med den framtid som kanske skall komma. I hans debutroman, Doggerland (2019), skildrar han en pojke och en äldre man, bara kallad ”the old man”, som är stationerade tillsammans på en enorm vindpark ute på Nordsjön för att reparera turbiner och generatorer. Det är ett verkligt sisyfosarbete, för så snart ett kraftverk är lagat går ett annat sönder. Området är så stort att de aldrig når ut till dess gränser och flera vindkraft står också stilla som ruiner efter ett utopiskt energiprojekt.

Precis som Blackburn leker Smith med formen och spränger in prosapoem mellan de narrativa kapitlen. Med titlar som c. 8200 Before Present eller 20 000 Before Present så redogör han (med något förvrängd kronologi) för historien om det land som en gång fanns under havet. Pojken och mannen har ingen makt att lämna vindparken – en modern maskinskog som författaren högst medvetet planterat ovanpå det förlista Doggerland – och boken utvecklas till en klaustrofobisk mardröm ute på öppet hav.

Till skillnad från Blackburn som samlar på rester från Doggerland, samlar den gamle mannen på plastbitar som flyter runt i havet kring dem, som rester från det fastland dit mannen och pojken inte når. Tillsammans är de Vladimir och Estragon som förgäves väntar på en räddning som aldrig kommer. Och precis som Doggerland, om inte också fastlandet självt, är de hotade av försvinnande och glömska.

Smiths roman, precis som den franska författaren Elisabeth Filhols bok, som också heter Doggerland (2019), hänger intimt ihop med frågan om hur vi idag exploaterar Doggerlands vattentäckta resurser. Medan skogarna på Doggerland hos Smith ersatts av ett vindparkslandskap, borras det hos Filhol efter olja i det som en gång var fast mark.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

Hos Filhol är romanens huvudpersoner två geologer, hon från Skottland och han från Frankrike, som på 1980-talet möts och har en kort kärleksrelation. Livet drar dem år olika håll och medan Margaret bildar familj och arbetar med forskning om Doggerland, lever Mark ett kringflackande ungkarlsliv på olika oljeplattformar runt om i världen. Då de  tjugo år senare förenas igen på en konferens, får deras möte ytterligare dramatik av orkanen Xaver (i Sverige fick stormen namnet Sven) som vållade förödelse över Nordeuropa 2013. Medan deras olika arbeten – geologi och vetenskap – avspeglas i deras inre konflikter, får stormen tjäna som en ekologisk varning och påminnelse om de klimatförändringar som slutligen ledde till Doggerlands undergång.

Men paradoxalt nog är det just tack vare oljeindustrins seismiska kartläggning av Nordsjön som arkeologer idag också kan kartlägga Doggerland. Den avslöjar höjdskillnader och sjöar, floder och dess mynningar och man har bland annat kunna upptäcka en tidigare flod, lika bred som Rhen, som en gång flöt tvärs över Doggers bankar, liksom en större sjö. Utmed dess försjunkna stränder kan undervattensarkeologer numera aktivt söka efter mesolitiska bosättningar och kvarlevor. Man har också kunnat se att Themsen faktiskt en gång förenades med Rhen – precis som H. G. Wells en gång tänkte sig det.

​​​​​*

Bredvid British Library ligger stationen St Pancras där man tar tågen till Europa – till Paris, Bryssel och Amsterdam. Säkerheten kring tunneln under den Engelska kanalen är en markering inte bara av Storbritanniens gränser utan också av dess status som ö, avskild från den Europeiska kontinenten. Hur landets geografiska status påverkat dess identitet och historia kan vi studera på flera sätt. Doggerland, däremot, är fornhistoria, en historia utan skriftliga källor som inte efterlämnat några egentliga minnen.

Reids försök till karta över Doggerland där man bl.a. ser hur Themsen och Rhen möts

Vi kan naturligtvis inte se på Doggerland som en stat, men vi kan drömma om och undersöka hur landmassan såg ut och förändrades. Precis som för flera författare på mitt skrivbord är Doggerland för mig en sorts tillflyktsplats att utforska, en lika oklar forntid som osäker samtid.

Blackburn skriver om tiden bakåt, så lång och så stor att tusentals år blandas samman och krymps ihop i vårt medvetande:

”Jag undrar om det inte är mer meningsfullt att föreställa sig evigheten som något som går bakåt i tiden, snarare än framåt. När man ser på det från det hållet, lindrar det oron för framtiden. Istället finns där en antydan om det enorma som redan varit: en högtidlig procession av liv i myriader olika former som sakta rör sig mot detta ögonblick.”

Om Doggerland för mig tjänar som en distraktion från Brexit och dagens politik i Storbritannien, fungerar Brexit istället som en besvärande distraktion för alla politiker, som på grund av den inte hinner med allt det som verkligen hotar framtiden. Som global uppvärmning, med is som smälter och hav som stiger över land och öar.

 

      • Maria Adolphsson har skrivit en serie deckare som utspelar sig på den fiktiva ön Doggerland
      • Klicka här för att läsa en artikel i The Guardian om Doggerland och dess utbredning
      • Klicka här för att lyssna på ett avsnitt om Doggerland i BBCs intressanta serie radioprogram In Our Time
      • Klicka här för att lyssna på ett radiosamtal mellan Ben Smith och Julia Blackburn om deras böcker
      • Elisabeth Fithol om sin bok:

      • Hör Ben Smith läsa ur Doggerland:

     

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!