I Anton Jansons tredje och avslutande del i serien om tre tyska feminister, och deras olika sätt att förhålla sig till en religion med kvinnofientliga inslag, har turen kommit till Louise Dittmar. Influerad av Feuerbach menade hon att Gud och religionen var skapad av människan och ville därför bygga en ny religion som hade alla människors frigörelse i centrum.
Den kristna traditionen har genom åren lånat sig till eller använts för olika politiska projekt, både till höger och vänster på den politiska skalan. Under åren före 1848 års revolutionsvåg i de tyska staterna var religionen i hög grad politiserad, samtidigt som politiken i olika bemärkelser var religiös. I en text om den då verksamma tyska feministen Louise Dittmar har historikern Dagmar Herzog fångat detta väl:
”Å ena sidan var kristendomen på hennes tid förknippad med tankar på en stark kungamakt, med okunskap och vidskepelse hos massan och med en from undergivenhet hos hustrur. Å andra sidan fanns i den kristna traditionen ett stråk som betonade lika värde och värdighet hos varje individ liksom en tradition av profetiskt fördömande av orättvisa och tron på möjligheten av en total omvandling och förnyelse av världen, skapandet av rättvisa på jorden.”
Denna motsättning behövde alla som gav sig ut i det offentliga livet förhålla sig till. Tidigare har vi sett hur den radikala poeten och feministen Louise Aston på grund av kristendomens koppling till kvinnlig underordning förkastade sin gudstro. Louise Otto däremot, som också var kritisk mot den konservativa kristendomen, bevarade sin kristna övertygelse, men knöt den till en progressiv tro på en förbättring av jordelivet.
Den tredje Louise i denna essäserie, Louise Dittmar (1807–1884), tycks redan från ung ålder ha vänt kristendomen ryggen. Samtidigt utarbetade hon, med utgångspunkt i traditionell religion, en högst egen och intressant filosofi, som utmynnade i en plädering för en ny sorts religion.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hon kom likt Louise Aston och Louise Otto från en familj som tillhörde det protestantiska borgerliga etablissemanget. Fadern var en högt uppsatt ämbetsman i lantgrevskapet Hessen-Darmstadts styre, medan modern kom från en släkt där många haft liknande tjänster. Föräldrarna tros ha varit relativt frisinnade, en hållning som flera av barnen förde vidare. Framför allt brodern Hermann blev politiskt radikal, och hade därför redan 1833 tvingats till exil i Frankrike.
Själv levde Louise Dittmar ett liv som skiljde sig från både Louise Astons stormiga kringflackande och Louise Ottos aktiva liv inom kvinnorörelsen. Hon förblev ogift och levde kvar i sin hemstad Darmstadt med sina föräldrar också sedan hon fyllt 30. Därefter lär hon ha bott hos en moster och sedan i sina bröders hushåll. Hon stöttade revolutionen 1848, men tog inte aktiv del i den. Hon rörde sig något i radikala kretsar i sin hemstad, men var inte långvarig i det politiska livet.
Så värst många detaljer finns inte om Dittmars leverne. Hon skrev till skillnad från Aston och Otto inga självbiografiska texter och historieforskningen visste fram till för bara några decennier sedan nästan inget alls om hennes liv. Hennes namn och hennes skrifter har emellertid alltid varit bekanta för dem som varit insatta i 1840-talets tyska feminism. Hela hennes textproduktion – sammanlagt nio skrifter – är från åren 1845 – 1849, då hon också startade en tidskrift, som dock inte blev särskilt långvarig.
I hennes ämnesval känns mycket igen från andra feminister. Hon skrev kritiskt om äktenskapet och kvinnans underordning och angrep det religiösa etablissemanget. Samtidigt var hon något av en särling och djupt originell. Medan kvinnor under den här tiden gärna uttryckte sina idéer genom skönlitterära alster och vad man kan kalla opinionstexter i kortare artikelformat, skev Dittmar filosofiskt. Som idéhistorikern Peter C. Caldwell påpekat utgjorde Dittmars texter det vid denna tid enda riktigt seriösa försöket att ge sig in i den manliga filosofiska diskursen och där skriva om feministiska ämnen.
Hon kritiserade äktenskapet, kvinnans underordning och samhällets politiska moral i stort. I detta gick hon längre än exempelvis Louise Otto som höll fast vid en form av borgerligt särartstänkande gällande könen. Dittmar förnekade i sin filosofi att det fanns någon naturlig koppling mellan å ena sidan kvinnor och kvinnlighet och å den andra hemmet och hushållssysslor. Hon förespråkade att kvinnor och barn skulle bli ekonomiskt oberoende genom att staten svarade för deras försörjning. Samtidigt ville hon att statens inflytande i äktenskapet skulle minska, ja att det rentav skulle fredas från lagstiftning. Större ekonomisk och juridisk frihet skulle enligt Dittmar leda till större sedlighet i samhället.
Det finns ett centralt, religiöst stråk i hennes teoriproduktion och agitation, som återspeglar de traditionella, kristna föreställningar och den kristna retorik som genomsyrade kulturen vid den här tiden och som var en naturlig del av det politiska språket även hos dem som inte själva var bekännande kristna. Men Dittmar tog det längre. I förordet till Vier Zeitfragen (ung. Fyra frågor för vår tid) från 1847 skriver hon att hon tidigare varit likgiltig inför religionen eller till och med känt motvilja mot den. Mot den kristendom som predikade fromt tålamod mot orättvisor och förment oundvikligt lidande hade hon inte kunnat känna annat än förakt. Kring mitten av 1840-talet hade hon fått upp ögonen för att det också fanns något att lära av religiösa traditioner. Vier Zeitfragen byggde på föredrag som Dittmar höll i en lokal politisk klubb som var knuten till den demokratiskt sinnade tyskkatolska rörelsen.
Men det var varken tyskkatolikerna eller deras ledare Johannes Ronges predikningar som hade fått Dittmar att få upp ögonen för religionens emancipatoriska potential. Istället var det hennes läsning av filosofen Ludwig Feuerbach som fått henne att ta religiöst sentiment på allvar. Vänsterhegelianen Feuerbach kan med rätta ses som 1840-talets stora filosof i Tyskland, i varje fall bland den tidens radikaler. Friedrich Engels skrev i efterhand att när Feuerbachs bok Das Wesen des Christentums kom ut 1841, var hänförelsen total – ”alla var vi med ens feuerbachianer”. Både Engels och Karl Marx, som senare kritiserade Feuerbach för att vara för idealistisk, var som många andra åtminstone under en period begeistrade i hans tankar.
Feuerbach är mest berömd för att ha företagit vad man kan kalla en antropologisk vändning i religionsfilosofin. Slagkraftigt uttryckte han poängen med sin Das Wesen des Christentums att det inte var Gud som skapat människan till sin avbild, utan tvärtom människan som skapat Gud till sin. Gud var människans objektifierande av sig själv, eller projektion av sina högsta ideal och förhoppningar, av total godhet, kärlek, sanning och så vidare. Men denna människans konstruktion inrymde också en form av falskhet, då religionen så att säga alienerade människan från sanningen om sig själv och sina möjligheter.
Feuerbachs religionsfilosofi bröt visserligen med traditionell kristendom men inte med intresset för religionen som fenomen. I religionen fanns någon form av underliggande sanningar, som människan borde försöka förstå på djupet och sätta i tjänst för jordiska syften. Det tog Dittmar fasta på och utvecklade i verk som Skizzen und Briefe (1845) och Der Mensch und sein Gott (1846). Hon skrev inte bara under på Feuerbachs filosofi utan formulerade den emellanåt mer långtgående. Feuerbach själv läste för övrigt Darmstadt-feministen och hyllade hennes skarpsinne.
Dittmars tanke var att den objektifierade guden så att säga hade rövat bort mänsklighetens potential vilket lett till att människorna föreställde sig som ofullkomliga, svaga, hopplösa. Det behövde människor göras medvetna om. Genom att föra tillbaka de religiösa impulserna och formerna till jorden kunde man istället sträva mot livets fullbordan här. Hon menade att tiden var mogen för en helt ny religion, en mänsklighetens religion. Här knöt hon an till en diskussion i tiden – förd bland annat av den konservativa filosofen Friedrich Julius Stahl – om den så kallade monarkiska principen.
Enligt Stahl fanns det en logik i skapelsen som skulle genomsyra den mänskliga samvaron. Den logiken gick ut på att samhället var baserat på en hierarkisk, ”monarkisk” ordning där all makt med nödvändighet vilade hos specifika personer: Gud, kungen, fadern. Dittmar och andra menade i stället att en demokratisk princip borde ta över, enligt vilken jämlika människor gemensamt styrde över sig själva. Den demokratiska principen skulle gälla i staten, samhället och i äktenskapet, men även i den religiösa sfären. Där skulle den personliga överordnade guden avskaffas och religionen föras ner till människorna.
Förutom demokratin fanns andra ideal som Dittmar – liksom Feuerbach – underströk. Inte minst behövde kärleken tillåtas styra mänskliga relationer. Men också kristendomens yttre former kunde användas i tanken om religionens transformation till en ny, postkristen situation. Allt som kännetecknat kristendomen kunde översättas. Det här framträder tydligt i en formulering i Der Mensch und sein Gott:
”Vår kyrka är världen, vår religion är förnuftet, vår kristendom är mänskligheten, vår trosbekännelse är friheten, vår gudstjänst är sanningen.”
Dittmar såg alltså Feuerbachs mänsklighetsfilosofi som en ny religion, även om de exakta formerna och praktiska konsekvenserna kanske inte alltid framträdde så tydligt. Vad innebär det att sanningen är en gudstjänst? ska det finnas en faktisk mänsklig kyrko- och församlingsverksamhet? Mycket var filosofisk retorik, snarare än förslag till konkret verksamhet. Men innehållsmässigt gick Dittmar delvis längre än vissa av Feuerbachs anhängare; bland annat kopplade hon Feuerbachs teorier till feminismen: människornas fullbordande här på jorden skulle inkludera frihet och välstånd också för kvinnor och barn.
Tidigare i den europeiska historien hade kristendomen styrt uppfattningen om vad religion var. Under 1800-talet kom ett växande studium av världsreligionerna och en fascination för äldre myter och trosföreställningar att vidga detta synsätt. Många intellektuella odlade under detta nationalistiska sekel ett intresse för den djupa tyska historien och för germansk eller nordisk mytologi. Tydligast tog sig väl detta intresse uttryck i operatetralogin Nibelungens ring (1854–1874) av Richard Wagner, även han Feuerbachfantast.
Också Dittmar var påverkad av dessa tankar. Hon letade fortfarande efter en ”religion efter religionen”, men utvecklade en större kritik mot kristendomen och dess underliggande ideal. Hon menade att den, likt andra ”orientaliska” religioner, dominerades av tankar om harmoni och enhet, något som både undertryckte viktiga konflikter och skapade passivitet. sin bok Zur Charakterisierung der nordischen Mythologie från 1848 vände hon sig till principerna i den nordiska mytologin.
Här fann hon en världsuppfattning som var mer sann och politiskt användbar. Framför allt betonade hon hur den uttryckte en aktiv form av religiöst tänkande, grundat på såväl det radikala handlandet som konflikten. Oden – som förkroppsligade kaos, förändring och rörelse – var förebilden för ett tyskt folk som behövde utvecklas, röra sig framåt och inte sky nödvändiga strider för att förverkliga sig självt.
Senare har förstås kulten av det germanska och nordiska kommit att förknippas med mörka krafter längst ut på högerkanten, men på 1800-talet var det främst liberaler och radikaler som knöt an till den djupa germanska historien. Dittmar hämtade där inspiration till feministiska och närmast socialistiska tankar. Att det var konflikten, kaoset, ja till och med våldet som omfamnades, speglar väl kanske erfarenheterna från ett revolutionärt år och en revolutionär tidsperiod. Många levde då i en känsla av att allt var på väg att ställas på ända och att det var tid för strid.
Dittmars bearbetning av religionen kan tyckas sällsam i efterhand, men för den tiden var den normal. Att kritisera kristendomen eller gudstron var inte samma sak som att hävda att religion som fenomen borde, eller ens kunde, försvinna helt. Frågan var för många snarare hur kristendomen kunde ersättas med något som kunde fylla liknande funktioner.
För Dittmar och hennes radikala fränder på 1840-talet var istället den brännande frågan vad som skulle hända efter revolutionen. Svaret för många av dem blev – ingenting. För samtidigt som Tysklands tidigare liberala nationalister successivt rörde sig i en mer konservativ riktning försvann mer radikaldemokratiska krafter ur det offentliga samtalet. Många tvingades i exil för att slippa förföljelse eller inspärrning. Andra blev kvar i Tyskland, men kom att leva ett tillbakadraget liv. Så också Dittmar. Även om hon under de tidiga åren efter revolutionen fortsatte skriva, var jordmånen mager och publicisterna vågade inte befatta sig med revolutionärt sinnade – framför allt inte om de var kvinnor. Hon kom att leva i ytterligare tre decennier, men då helt utanför offentligheten.
Av de tre tidiga tyska feministerna vi mött i den här essäserien var det alltså bara Louise Otto som fortsatte att verka i det offentliga och politiska livet. Ja, på många vis gjorde hon ett större avtryck där efter än före revolutionen 1848. Otto var kritisk mot mycket av manssamhället och det politiska etablissemanget och i perioder något kontroversiell, men hon befann sig samtidigt inom det acceptablas gränser. Hon framhävde det essentiellt kvinnliga och förespråkade inget totalt omkullkastande av det rådande systemet. Louise Astons och Louise Dittmars mer omstörtande liv och teorier däremot förpassade dem till periferin när dammet väl hade lagt sig efter 1848 års gatustrider och misslyckade parlamentsförhandlingar.
Men under 1840-talet fanns det ännu utrymme för dem. Vi har sett hur de verkade i ett myllrande politiskt-religiöst-filosofiskt idéliv, kännetecknande för perioden. De hade alla sina tydliga inspiratörer. Oftast manliga sådana, vilket inte var så märkligt då männen dittills kraftigt dominerat tankelivet. Samtidigt som feministerna hämtade mycket från ideologer som Charles Fourier, Bruno Bauer, Johannes Ronge och Ludwig Feuerbach, utvecklade de deras teorier, framför allt genom att sätta kvinnans position i centrum för teoretiserandet. Med Otto kan man säga att det föddes en feministisk teologisk rationalism och med Dittmar en feministisk feuerbachianism eller vänsterhegelianism.
Louise Otto var som sagt den som satte störst avtryck i kvinnorörelsen på sikt. Historien om den tyska feminismen rymmer dock alla tre. Kanske kan man betrakta dem som tre typer som ofta finns i politiska rörelser – rabulisten, filosofen och organisatören eller ledaren.
Louise Aston var rabulisten, som i text och liv utmanade de regler och normer samhället vilade på och till det passade förstås en förnekelse av Gud. Louise Dittmar var filosofen, som varken ville acceptera det rådande eller enkelt bara bryta med det, utan såg det som sin uppgift att teoretiskt arbeta fram hållbara alternativ. I detta dög inte ett enkelt avståndstagande från kristendomen, utan här krävdes en utarbetad religionsteori. Louise Otto kom att bli ledaren eller organisatören och i den positionen hade man en fördel av att hålla sig ifrån extrempositioner i frågor om religion och livsåskådning. Tro var trots allt fortfarande norm, även för kvinnosakskvinnor. Ottos liberala kristendom som styrdes av tanken på kallet att strida för ett bättre samhälle var på så vis en tillgång i hennes värv.
Den position dessa tre intog eller persona de odlade kan alltså ses som en nyckel till förståelsen av deras tro och deras hållning i religiösa frågor. Eller kanske vice versa. Det man framför allt slås av när man studerar den tidiga tyska feminismen och det samhälle den var en del av är sammantrasslingen av politiskt och religiöst, där det ibland är svårt att säga vad som är det ena och det andra, eller vad som påverkar vad. Det är förstås något som gäller även i dagens samhällen där religionen ofta sägs ha återkommit.
- Denna essä i tre delar har gjorts möjlig genom ekonomiskt essästöd från Västra Götalandsregionen
- Klicka här för att läsa den första delen av essän, ”Jag tror inte på Gud och röker cigarrer”, om Louise Aston
- Klicka här för att läsa den andra delen av essän, ”Framför Guds tron är alla lika”, om Louise Otto-Peters