Ungefär samtidigt som det högerextrema FPÖ:s kandidat Franz Hofer vann första omgången i valet 2016 till österrikisk förbundspresident med 35 procent av de avgivna rösterna, publicerade statsvetaren Jan-Werner Müller i en artikel i The New York Review of Books där han ger en översikt över den högerpopulistiska vågen i Tyskland, hans hemland.
Särskilt går han åt ett antal tyska ny-konservativa intellektuella, däribland modefilosofen Peter Sloterdijk, en postmodernistisk guru på den kanten, vilken har återupplivat Hitlerjuristen Carl Schmitts teori om ”undantagstillståndet”, inför det hot som islamismen sägs utgöra i det tyska samhället. Sloterdijk anklagar Angela Merkel och framträdande politiker för att ha abdikerat från den suveräna makten i staten genom att tillåta ett obegränsat inflöde av folk från Syrien.
Också författaren Botho Strauss får sig en släng av sleven. Strauss har argumenterat för att tyskarna förlorat sin nationalkänsla och står inför ödet att ”utplånas”, medan muslimerna på tysk jord håller benhårt på sina traditioner. Andra etablerade kritiker påstår att ”det inte finns någon effektiv metod att möta Merkels flyktingpolitik i förbundsdagen – med konsekvensen att högern måste engagera sig i en ’utomparlamentarisk opposition’”.
Partiet Alternative für Deutschland, som kommer högt i alla opinionsmätningar och gjorde väl ifrån sig i vårens val till ett antal delstatsparlament, menar å sin sida att en självrättfärdig politisk klass från alla andra partier har kidnappat hela det demokratiska systemet; därmed har en ”illegitim situation” uppstått som folket självt – givetvis i kraft av AfD – måste korrigera.
I sin bok Was ist Populismus? fördjupar Müller analysen. Nu är blickfånget hela Europa. Gemensamt för populister tycks vara att de moraliserar hellre än diskuterar, säger han. De riktar sina angrepp mot samhällets olika eliter men ser sig själva som en upplyst, bättre vetande elit med förmåga att uttolka folkviljan. Därvid kan det egentligen bara finnas en tolkning, den rätta. Den representativa demokratin är anatema för populister, eftersom den manifesterar olika viljor. Vad de ofta kräver är imperativa, bundna, mandat.
Och eftersom populister gör anspråk på att representera en tyst majoritet som aldrig någonsin får sin vilja fram – det vill säga egentligen: alla, som bara blir lurade av elitmänniskorna – är de i grund och botten anti-pluralister. Principiellt sett tål de ingen opposition, och själva ser de sig inte som en sådan. Samklang ska det vara. Det sanna folket kan bara representeras av en kraft. Därför bör man, menar Müller, inte betrakta populistiska partier som rena protest- eller nej-sägar-rörelser. Fria medier och ett organiserat civilsamhälle ingår inte i deras föreställningsvärld. Dessa institutioner fungerar enbart splittrande.
Müller tycker att liberala försvarare av den representativa demokratin begår ett allvarligt misstag, när de moraliserar över populisterna. Man ska diskutera med dem, tvinga dem till samtal. För vad är det som säger att den egna moralen är så överlägsen? En ren avgränsning från populisterna riskerar dessutom att leda till mindre pluralism. Och han fortsätter:
I de fall där populister bedriver hets mot folkgrupp [Volksverhetzung] eller rentav uppmanar till våld, griper straffrätten in. Men i alla andra fall – hur personligen oangenämt eller politiskt oaptitligt detta än må vara – måste man ta medborgarnas fordringar, och inte bara deras förmenta rädslor, på allvar. Med ett ’de anständigas uppror’, där dessa berömmer sig ömsesidigt för sin egen anständighet, kommer man ingenstans.
Men Müller tar också upp ett verkligt problem som det är lätt för populisterna att exploatera, nämligen den relativt restriktiva uppfattning av vad demokrati är som har varit gängse bland de politiskt bestämmande och är inskriven i de flesta europeiska författningarna. Han bestrider – tvärtemot vad flera andra forskare har påstått – att årtiondena efter andra världskriget skulle ha varit en guldålder för folkstyret:
”De västeuropeiska eliterna, som upprättade sina liberala demokratier efter 1945, satte inte precis sina förhoppningar till större medborgarinflytande. Tvärtom, i de länder där fascismen hade kommit till makten eller där den tyska ockupationen kunde räkna med stöd från befolkningen betraktade man idealet om folksuveränitet med den största skepsis. Än mer: man fruktade till och med de möjliga följderna av parlamentarisk suveränitet.”
Därför inskränktes utrymmet för demokratiskt beslutsfattande genom institutioner som inte valdes direkt av medborgarna – främsta exemplet är författningsdomstolar – och som skulle tämja folkviljan så att den inte slog över i totalitarism. Den europeiska integrationen stod inte heller i motsättning till den här begränsande demokratiuppfattningen. Leif Lewin har nyligen i en artikel i Dagens Nyheter visat att detta slags ny-konstitutionalism ingick i en målmedveten och grundläggande strategi för EU:s grundarfäder, särskilt hos konjakskungen Jean Monnet. Det var priset, ansåg dessa herrar, för att Europa skulle få uppleva en era av fred: att de ”folksuveräna lidelserna” hölls på mattan.
Som Müller uttrycker det: på sätt och vis har den västeuropeiska efterkrigsordningen från första stund varit utsatt för den populistiska anklagelsen att folket lämnades utanför. Men så var det också tänkt, säger han. Eliterna såg ”folket” med den största misstro och hängav sig åt ett antitotalitärt, antipopulistiskt etos – med påföljd att man idag står inför en representationskris utan någon tidigare motsvarighet. Müller avvisar inte rakt av föreställningen om att vi skulle leva i en ”fasaddemokrati”. Är det då bara ”folkmakten” som behöver kontrolleras? undrar han. Också marknaderna är institutioner som producerar makt. Den makten kan inte bara avskaffas, men den måste regleras, ”auktoriseras” ständigt på nytt. Åt detta har man inte ägnat så många tankar i ledande kretsar.
Det är möjligt att demokratiska underskott i Europa har varit priset för att undgå ett tredje världskrig, en tes som Lewin driver. Men om detta å andra sidan har underlättat den populistiska agitationen, då kanske man istället borde oroa sig för den inre freden, för ett framtida socialt krig. Undantagstillståndet kan inte vara det enda svaret.