Den ryske poeten Osip Mandelstam skrev året efter revolutionen i maj 1918 ett ode inte till friheten, som kanske kunde förväntas, utan till frihetens skymning. Ryssland liknas vid ett skepp som går under på ett stormande nattligt hav, med formuleringar som ”ödesmättad börda”, makten karakteriseras med orden ”olidligt förtryck”. Ironin i anslaget gör hela bilden ännu mer fasansfull. Den nyvunna friheten går i kvav tillsammans med hela Ryssland och hela världen. Några år senare skrev han en dikt som inleds med raden: ”Mitt sekel, mitt vilddjur”.
En annan samtida poet, Aleksandr Blok, uppfattadе revolutionen som de flesta andra ryssar som en befrielse och som en seger för friheten. Euforin varade något år. I maj 1919, knappt två år efter det bolsjevikiska maktövertagandet, förstod han att det gamla förtrycket var tillbaka och skrev i sin dagbok: ”Runt halsen hänger polisstatens nya snara.” I en dikt skriven några månader före sin död 1921 besjunger han den hemliga friheten:
Pusjkin! Den hemliga friheten
har vi i din efterföljd besjungit!
Ge oss din hand i ovädret,
Hjälp oss i den stumma kampen!
Blok hänvisar här, som han själv noterat, till en dikt av Rysslands nationalskald Aleksandr Pusjkin där denne förklarar sig vara ointresserad av alla västeuropeiska friheter som han menar bara är ord och att det bara är dumbommar och smilfinkar som bryr sig om censuren och utbrister: ”Och föga sörjer jag tryckfriheten”. Han som under hela sitt vuxna liv fått kämpa mot den ryska censuren för att få sina verk publicerade tog plötsligt avstånd från tryck- och yttrandefriheten. Många av dem kom aldrig ut i hans livstid eller med storа hål efter censurens sax. Uppgivet eller cyniskt drar han ändå denna slutsats året före sin död 1836. Nu hade Blok drabbats av samma insikt och då om den nyupprättade sovjetmakten.
*
I ett ofritt land som Ryssland har dess tänkare ofta reflekterat över frihetens väsen. Den stora och tongivande grupp av nationellt sinnade filosofer som uppstod ungefär 1830, slavofilerna, var föga intresserade av friheten i betydelsen rättigheter, den yttre friheten. De vände sig emellertid mot den ryska censuren vars rödpennor de själva råkade ut för, men de stod främmande för konstitution eller juridiskt säkerställande av mänskliga fri- och rättigheter.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
En av dem, Konstantin Aksakov, formulerade sin syn på den politiska friheten i ett öppet brev till den nytillträdde tsaren Alexander II år 1855. Han utgick från den normandiska teorin, alltså föreställningen om att ryssarna, eller rättare sagt ruserna, frivilligt inkallat vikingarna för att härska över sig. Han drar slutsatsen att ryssarna inte vill styra över sig själva:
Utan att söka efter politisk frihet söker folket moralisk frihet, andens frihet, den sociala friheten – folkets inre liv. Som kanske det enda kristna folket på jorden väljer det en annan väg – vägen till inre frihet och ande, till Kristi rike.
I samma andetag kräver han att censuren ska avskaffas och menar att det fria ordet är en del av den inre friheten, eller som han också kallar den ”andlig frihet”. Bara man får den behöver det ryska folket ingen politisk makt, och önskar ingen heller. Kulturhistorikern Andrzej Walicki sammanfattar slavofilernas syn på frihet:
Folket kunde vara förvissat om sin fullständiga frihet att leva och tänka som de ville, medan monarken hade fullständig handlingsfrihet inom den politiska sfären. Denna relation byggde helt på moraliska övertygelser snarare än på juridiska garantier, och det var detta som utgjorde Rysslands överlägsenhet gentemot Västeuropa.
Den inre friheten hos slavofilernas är nog samma sak som Aleksandr Bloks hemliga frihet.
Slavofilernas motståndare, occidentalisterna, vurmade för de västerländska fri- och rättigheterna. Men också hos den mest kända av dem, Aleksandr Herzen, dyker motsatsförhållandet mellan yttre och inre frihet upp: ”Det går inte att ge mer yttre frihet än den som finns inombords.”
Allteftersom rörelsen radikaliserades bleknade intresset för frihet hos occidentalisterna: det var revolutionen som man strävade efter, befrielse snarare än frihet. Man hade också att kämpa mot den historiska och naturvetenskapliga determinism som uppfyllde deras tänkande och som gjorde frågan om människans fria vilja och friheten i allmänhet till en knäckfråga vare sig det gällde Hegel, Marx eller Darwin. De ryska anarkisterna, däremot, vände sig mot marxismen som de menade stod för en statssocialism utan frihet och man såg ingen annan väg ut för att nå friheten än att avskaffa staten. För dem var friheten i alla bemärkelser kärnfrågan.
*
Den ortodoxa teologin understryker människans fria vilja på ett annat sätt än den katolska eller protestantiska kyrkan. Sådan är i alla fall självbilden. Människan äger den fria viljan att välja Gud eller att välja bort honom. Människan är fri både att söka Gud och att synda som den kände teologen i exil John Meyendorff skriver:
Friheten måste förbli ett okränkbart element hos varje människa, och ingen ska tvingas in i Guds rike mot sin egen fria vilja; apokatastasis måste därför förkastas just för att den förutsätter en slutgiltig begränsning av människans frihet – friheten att förbli utanför Gud.
Apokatastasis är föreställningen om att alla människor till slut blir frälsta och att helvetet till sist är obefolkat. Människan har den fria viljan att välja Gud eller att välja bort honom. Människan är fri både att söka Gud och att synda, och man avvisar predestinationstankar och ser frälsningen som en synergi mellan Gud och människa: Guds nåd och människans vilja är båda nödvändiga för frälsningen. Kyrkofadern Maximos bekännaren, som har haft ett stort inflytande inom östkyrkan, sammanfattar en utläggning om den fria viljan i sitt verk om den ortodoxa tron:
Det återstår alltså att konstatera att människan själv, den handlande och skapande, är upphovet till sina egna gärningar och äger en fri vilja.
Nikolaj Berdjajev var en av Rysslands största religionsfilosofer, verksam under första hälften av 1900-talet först i Ryssland och efter sin emigration i Paris. Han fortsatte den nationella linje i den ryska filosofin som inletts av slavofilerna. Frihet är en av de viktigaste frågorna i Berdjajevs tänkande och han ansluter sig nära till ortodox teologi. Han talar om två friheter, den ursprungliga friheten, det är Adams frihet, människans fria val mellan ont och gott, och den slutgiltiga friheten, det är människans möjlighet att fritt välja det goda, välja Kristus.
Han hävdar vidare provokativt och mot den ortodoxa tron att Gud skapades ur friheten och att friheten fanns före Gud. Berdjajev försöker på så sätt att undanröja motsättningen mellan en allsmäktig och god Gud och det ondas närvaro i världen. Frågan om fri- och rättigheter förefinns också i hans tänkande men får en undanskymd roll inför väldigheten i hans vision om människan:
Människans rättigheter och friheter är oändligt mycket djupare än till exempel allmän rösträtt, parlamentariskt styrelseskick och liknande – i dem finns en helig grund. Men just därför kräver människans rättigheter och friheter en djupare motivering än den som liberalismen ger, en metafysisk och religiös motivering.
Han var svuren motståndare till alla former av determinism, särskilt den som finns inom marxismen och som han i sin ungdom hade varit anhängare till.
*
Aleksandr Solzjenitsyn dryftar frihetens problem i slutet av romanen Cancerkliniken. Huvudpersonen har, som Solzjenitsyn själv, suttit av ett straff i fångläger och efter frigivningen drabbats av cancer. Efter att ha blivit friskskriven ger han sig ut i staden och besöker djurparken. Han jämför djuren i burarna med fångarnas belägenhet, men han drar den dystra slutsatsen att det inte är någon mening med att befria dem, för de vet inte längre vad frihet är:
För de hade tillsammans med sin hemtrakt också förlorat idén om en meningsfull frihet. Och om de plötsligt skulle bli befriade skulle det hela bara bli ännu hemskare.
Här är det fråga om förlorad frihet, yttre som inre, utan någon åtskillnad. För Solzjenitsyn finns här bara en frihet, och det är den som man förlorat i Sovjetunionen. I en senare text skiljer han de två friheterna åt och tycks liksom så många andra ryska tänkare förminska betydelsen av fri- och rättigheter. Han skriver i en artikel några år efter tillkomsten av romanen:
Den yttre, samhälleliga friheten är mycket önskvärd för vår oförvanskade utveckling, men inte mer än som ett villkor, som en miljö; att betrakta den som målet för vår existens är meningslöst. Vår inre frihet kan vi fullt ut förverkliga även i en miljö som till det yttre är ofri.
Solzjenitsyn förminskar här betydelsen av mänskliga fri- och rättigheter på ett för ryskt tänkande typiskt sätt.
Filmregissören Andrej Tarkovskij återkommer ofta till frågan om frihet i Ryssland respektive i väst. Någon gång strax efter det att han lämnat Sovjetunionen yppade han provokativt till journalisterna att det han mest av allt saknade som rysk emigrant i väst var friheten. Han menade då återigen den inre friheten. Han skriver mycket om frihet i sin bok om sitt filmskapande. Han kritiserar friheten i väst för att leda till omoral, och exempelvis till narkotikamissbruk:
Frihet är en inre, andlig frihet hos människan. Det handlar inte om rättigheter. Rättigheter kan tas ifrån en. Frihet kan inte tas ifrån en/…/
Det är just därför vi ofta möter mycket fria människor på platser där det inte råder politisk frihet – och helt ofria människor i traditionella demokratier.
Ordet ”svoboda”, frihet, betyder både yttre och inre frihet, men i det ryska tänkandet har den inre friheten fått övertaget. Det är ett frihetsbegrepp som passar för teologi, andlighet och för mänskligt skapande, men det undviker frågan om fri- och rättigheter, som det ryska samhället nästan alltid saknat. Ibland kontrasteras ”svoboda” mot ett annat ryskt ord, ”volja”, som både betyder vilja och frihet som en obändig urkraft. Ordet ingår i uttryck som ”vol’nye fantazii”, fria fantasier, ”vol’naja priroda” den fria naturen – och har en biklang av gränslöshet, självsvåld och uppror – och det har inte heller något med formella rättigheter att göra.
I den ryska kulturtraditionen uppfattas frihet och fri vilja som samma sak, vilket innebär att man kringgår frågan om politiska fri- och rättigheter. Det är en nödvändig tankefigur i avsaknaden av mänskliga rättigheter men den är farlig, eftersom den ger fritt spelrum åt den världsliga makten att dominera och förtrycka.
*
Hannah Arendt, som var väl bekant med Berdjajevs tänkande, varnade för att likställa den fria viljan med frihet. Det är precis detta felslut som så många ryska tänkare gör, då friheten definieras som tankefrihet och på så sätt undviker frågan om avsaknaden av fri- och rättigheter i hemlandet. Frihet, det är möjligheten till det fria handlandet, menar Arendt. Hon återger som ett varnande exempel en anekdot om en ryss som kommer till Frankrike och klagar på avsaknaden av frihet. Det är samma tankefigur som vi fann hos Tarkovskij. Arendt försöker inte att finna någon hemlig eller inre frihet i Sovjetunionen och hon försöker inte hitta några ursäkter:
Utan tvekan är folket i Sovjetunionen berövat alla former av politisk frihet, inte bara föreningsfrihet utan även friheten att tänka, uttrycka åsikter och yttra sig offentligt.
Hon sammanfattar sin syn på frihetens historia utan att speciellt avse Ryssland:
/…/ den filosofiska traditionen har förvrängt, i stället för att klargöra, själva idén om frihet, sådan den ter sig i den mänskliga erfarenheten. Den flyttas från dess ursprungliga domän, det vill säga politikens och de mänskliga angelägenheternas värld, till ett inre område – viljan – där den är tillgänglig för självinspektion.
Vad Arendt menar är att övertygelsen om en fri vilja inte kan ersätta frihet i betydelse mänskliga rättigheter. Det är nog denna definition av frihet som en inre egenskap som det egentligen handlar om hos de ryska filosoferna.
*
Den ryske kulturforskaren Michail Epstein har i en artikel skriven strax efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina kritiserat det ryska tänkandets föreställning om den inre och den hemliga friheten som han kallar en myt:
Det är en myt att man, trots tyranni och politiskt förtryck, kan bevara andlig och kreativ frihet. Dessutom påstås att förtrycket främjar en andlig blomstring, och att de högsta konstnärliga resultaten uppnås under de svåraste former av tyranni.
Det nya förtryck som härskar i Ryssland har fått Epstein att påminna både om Pusjkins tid och Nikolaus I och om revolutionen och den röda terrorn. Han kallar detta sätt att argumentera för ett självbedrägeri:
Nu är det hög tid att inse naturen hos detta upphöjda självbedrägeri, som efter att ha överlevt både monarkin och kommunismen har sträckt sig in i 2000-talet: att påståendet att inget tyranni kan hindra individens frihet. Om man ska lyckas pressa ut slaven ur sig till sista droppen, måste man också minnas Pusjkin och Blok – det vill säga, förstå detta arv i dess mest retoriskt upphöjda ursprung.
*
Den tankefigur som vi kunnat följa från Pusjkin tills idag gäller förhållandet mellan den yttre friheten och den inre. Avsaknaden av yttrande- och tryckfrihet och demokrati har lett till att ryska tänkare har menat att dessa friheter kanske inte är nödvändiga om den inre friheten finns bevarad, ofta uppfattad som den fria viljan och friheten att tänka. Friheten att skapa är här grundläggande, men man undviker då frågan om mänskliga fri- och rättigheter. Och tankefiguren kanske just är ett felslut och ett självbedrägeri.
- Klicka här för att läsa om hur den högerradikale tänkaren Ivan Iljin, som 1933 gratulerade Hitler vid dennes maktövertagande, tillsammans med andra tänkare inspirerat Putin
- Klicka här för att läsa om hur den välkände historikern Orlando Figes i The Story of Russia belyser Rysslands historia
- Klicka här för att läsa om konflikterna mellan den rysk-ortodoxa kyrkan under Kirill och den ukrainska ortodoxa kyrkan