Rysslands historia 
Elegant i ny bok av Orlando Figes

I sin The Story of Russia belyser den välkände historikern Orlando Figes Rysslands historia – från Kievrus till Putin och kriget i Ukraina – och den ryska ”identitetspolitiska sagan” mot bakgrund av kriget i Ukraina, men också kriget där mot bakgrund av denna historia. Johan Öberg, tidigare kulturråd i Moskva, skriver här om boken.

 

Krig och historia – historia och krig

The Story of Russia av Orlando Figes har ett lika angeläget som svårt och aktuellt ämne: att betrakta Rysslands historia i ljuset av det nuvarande kriget mot Ukraina, och omvänt, det nu pågående kriget i ljuset av den ryska historien. Och vi får ta del av en lika elegant som vederhäftig framställning av hela den ryska historien – från Kievrus till dagens Putinstyre, inklusive kriget mot Ukraina.

Att säga att dagens Ryssland inte kan förstås utan en kritisk analys av den ryska historien är alls inte trivialt. Orlando Figes visar hur mer eller mindre skruvade tolkningar av den ryska historien, av den ryska ”identitetspolitiska sagan”, under århundraden har både närt och fortfarande när rysk utrikes- och inrikespolitik. Och hur den bidragit till att skapa en handlingslogik, som inte blir begriplig eller rationell, om man ser den isolerad från den historiesyn som producerat den.

Klicka på omslaget för att läs ett utdrag ur boken

I bokens inledning, som är inspirerad av en essä av den svenska slavisten Per-Arne Bodin, beskrivs hur Putinregimen genom uppförandet och invigningen av den nya Vladimirstatyn i Moskva 2016. Med den försökte man ta ifrån det oberoende Ukraina en av dess viktigaste historiska symboler, storfursten Vladimir (950-talet – 1015) och med honom Kievriket. Moskva lanserade Vladimir istället som grundaren av den ryska stat vars legitima arvtagare nu var den europaskeptiska, eurasiska Ryska federationen och en helt annan Vladimir – vid namn Putin.

Det ryska historiebruket

Detta visar i ett nötskal den roll som historiebruk och kulturarv spelar i Ryssland,  också i den nu pågående konflikten med Ukraina. Figes påminner om det gamla ryska talesättet att ’ingenting är så oförutsägbart som det förgångna” och refererar förstås  också till Orwells roman 1984: Den som kontrollerar det förgångna, kontrollerar också framtiden.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

I Ryssland, menar Figes, har historieskrivningen och den positiva myten om landet spelat en unik roll för att reproducera och bevara landet genom perioder av outhärdliga umbäranden, förnedring och rättslöshet. Under sådana perioder lyser berättelsen om Ryssland starkare än annars. Idag lyser den oroväckande starkt.

Författaren

Orlando Figes, var fram till pensioneringen professor i rysk historia vid Birkbeck college i London. Han skriver mycket, både i facktidskrifter och kulturpress, och valde 2017 att i protest mot Brexit bli tysk medborgare. Han  är en av många skönskrivande och oftast anglosaxiska Rysslandskännare och historiker, som det inte går att runda om man vill förstå vad som idag pågår i Östeuropa, Ryssland och Kina och varför det sker. 1

Tyngdpunkten i Figes forskning har legat på den ryska revolutionen, som han har skärskådat i en studie av bonderevolterna i Volgaområdet 1917-1919. I Revolutionary Russia 1891-1991 beskriver han den ryska revolutionen som en lång process som egentligen inte fick någon avslutning förrän 1991, med Sovjetunionens upplösning. Detta basmaterial är starkt närvarande också i den nya boken.

Av Figes finns hittills två böcker översatta till svenska: De som viskade: Tystnad och terror i Stalins Sovjet (på svenska 2013) som fokuserar på dem som ”viskade” för att makten inte skulle höra dem och de som tvärtom ”viskade” för att ange sina vänner och närstående. En mer experimentell bok är Breven från Gulag: Kärlek och överlevnad i Stalins läger (på svenska 2009 och 2014). Här använder Figes en dokumentärlitterär form, med stöd i 1500 arkiverade brev mellan två älskande, för att skriva både om kärlek och levnadsförhållanden i sovjetiska koncentrationsläger.

Klicka på omslaget för ett läsprov från boken

I The Europeans (2020) gjorde Figes ett fantastiskt experiment och skrev fram 1800-talets kulturhistoria genom tre sammanflätade människoöden: Pauline Viardot – en av 1800-talets stora sångerskor och hennes make Louis samt den ryske författaren Ivan Turgenjev.

The Story of Russia omfattar hela den ryska historien från dess början i Kiev fram till våra dagar och därmed till vad som skulle kunna bli slutet för det imperialistiska Ryssland och övergången till ett nytt koncept för vad Ryssland kan vara.

Bokens ärende är angeläget. Och här finns något mer, som inger en särskild respekt. Jag får för mig – det må vara gripet ur luften, men det bjuder jag på i så fall – att Walter Benjamins historiefilosofiska teser i någon mån har påverkat den här boken, som beskriver en långt historiskt skeende, i det tragiska ljuset av en häftigt uppflammande kris, ett krig.

Samtiden är med och skriver, och tydliggör hur den ryska historiska självförståelsen och de historiska lärdomarna och berättelserna formar det politiska handlandet och får landets tragiska historia att upprepa sig och återuppstå, om och om igen. Samtiden är onödig, den har redan hänt, men den upprepar sig idag inte som en fars, utan som en tragedi. Så läser i alla fall jag Figes bok.

Förändringar och härskartekniker

Det ryska imperiet som social formation är naturligtvis vare sig någon roman eller något postmodernistiskt mediefenomen. Men den påbjudna, maktberusade, våldsamma, eskatologiska, förtrollade och förtrollande ortodoxa sagan finns hela tiden där som en unik historisk produktivkraft – garanterad av eller förändrad av staten med dess våldsapparat.

För förändringar – av nutiden eller av det förgångna – sker i allmänhet uppifrån i Ryssland. Det gäller såväl kristnandet av Rus, i slutet av 900-talet som perestrojkan, avvecklingen av Sovjetunionen och konstruktionen av det postsovjetiska Ryssland. Det folkliga deltagandet är som regel minimalt, och strängt kontrollerat.

Den andra sidan av janusansiktet är just den ryska uppsättningen av härskartekniker som Figes i likhet med många andra, spårar tillbaka till de ryska feodalherrarnas och den ryska kyrkans anpassning till vad som i Ryssland kallas ”det tatariska oket”, det vill säga mongolernas och Gyllene hordens dominans över Ryssland under perioden 1240-1500 ungefär.

Landet och kyrkan anpassade sig då, menar Figes (liksom många andra moderna historiker), till khanernas styrformer, skatteindrivningssystem, system för kollektiv skuldbeläggning och korruption av de ryska eliterna.

Det här systemet avskaffades inte av Peter den Store eller Katarina den stora – eller av bolsjevikregeringen, eller för den delen av Putinregimen. Det har hela tiden utvecklats som en parallell europeisk historia. Dagens maktlojala oligarker i Ryssland är inte så olika Peter den Stores nyrika magnater och favoriter eller för den delen Ivan den förskräckliges garde av opritjniki.

Opritjniki, målning på duk av Nikolaj Nevrev, visar Ivan den förskräcklige med livvakten i färd med att sätta kniven i bojaren I. P. Fjodorov (1568)

När en mer konsistent statslära började formuleras i Ryssland sökte de ryska härskarna stöd i såväl det kristna kejserliga arvet från Bysans och Konstantinopel som i det mongoliska arvet och dess titlar och förvaltningstekniker.

När den samhällskritiske tänkaren och författaren Alexander Herzen i mitten av 1800-talet kallade den repressive tsaren Nikolaj I för en ”Djingiz khan försedd med telegraf” var detta alltså inte en ren metafor. Och, påpekar Figes, Maksimilian Volosjin, den store poeten, benämnde å sin sida Peter den store ”den förste bolsjeviken”.

Imperiets alla liv

Hur många gånger i historien har inte den ryska staten och det ryska och sovjetiska imperierna dömts ut och förvisats till historiens sophög? Figes nämner historiska vändpunkter som ”den stora oredans tid” i Ryssland och efter Ivan den förskräckliges diktatoriska vanvett i början av 1600-talet. Därefter i samband med Karl den XII:s attack 1701 och under perioden efter nästa stora diktator – Peter den store på 1720-talet. Eller perioden under och efter Napoleonkrigen, tiden efter Krimkriget och sedan efter nederlaget mot Japan 1905 eller efter revolutionen 1917, före Hitlers anfall 1941 – eller efter andra världskriget, eller efter Stalin, eller efter Sovjetunionens fall eller efter kriget mot Ukraina… Ja, vad kommer efter kriget mot Ukraina? Är det slut med det ryska imperiet då? Och om inte?

Här finns en skrämmande kontinuitet av historisk resiliens, något som vid läsningen av boken får åtminstone mig att utropa, med den ryske 1800-talsfilosofen Tjaadajev: ”Vårt lands historia tjänar som en läxa för hela världen”.

Också dagens ohyggliga krig mot Ukraina (och proxykriget mot det ”kollektiva väst”) skrivs alltså skickligt in i detta resonemang, och Figes visar hur Rysslands och Putins krig motiveras av skruvade läsningar av historiska fakta och påhitt om den ryska historien som till slut gör att det för Rysslands del ser ut som om man har blivit angripet. Just detta är ju knappast en nyhet – men det originella är hur Figes skriver in den här ”historiosofin” som en konstant i den ryska statens historia – inte som någon originell utväxt på Vladimir Putins medvetande.

Maktens sakralitet

En annan dimension av den ryska historien och den ryska maktens kontinuitet är dess sakralitet, som också får en spännande behandling i boken. Den är också del av den ryska maktfilosofin och härstammar från det bysantinska kejsardömet. Vi ser det hos Putin, vi såg det hos Stalin, hos den ”förskräcklige”, liksom hos de första ryska härskarna.

När Putin träder fram i stora Kremlpalatset öppnas portarna till den stora salen visserligen av soldater och inte av några änglar – men hela dekoren är som hämtad från en kyrka, där ikonostasen öppnas mellan det allra heligaste och det övriga kyrkorummet, och mellan dessa två dimensioner kan endast den smorde härskaren röra sig fritt. Maktens ”teori” och dess ”sakralitet” hämtades alltså från Bysans, men dess ”praktik” hämtades från mongolerna, som Figes uttrycker det, med en litet slängig formulering.

Den här sortens böcker gör det möjligt att förstå den hos oss ofta feltolkade logiken bakom Rysslands agerande och varför de demokratiska staternas ekonomiska sanktioner och de internationella fördömandena inte tycks bita på den ryska regimen.

Men historikern Figes kan naturligtvis inte skriva ut recept på någon ”rätt” politik mot Ryssland. Det är inte hans ärende, även om han antyder att en konfliktförebyggande åtgärd hade kunnat vara att Ryssland på ett tidigt stadium, under 1990-talet, hade gjorts delaktigt i utvecklingen av en ny säkerhetspolitisk struktur i Europa. Alltså någonting mer än det ”partnerskap för fred” som då erbjöds Ryssland som ett tröstpris.

Tre scenarion

Men Figes avslutar ändå sin bok med tre scenarion för hur Rysslands krig mot Ukraina kan sluta. Även om de är tillkomna i april 2022 har de sin relevans.

Det första innebär ett militärt nederlag för Ryssland, i den meningen att Ukraina lyckas driva bort fienden från de ockuperade territorierna. Detta är det minst troliga alternativet. Och även om Ukraina lyckades med en sådan bedrift, skulle den fientliga och hotfulla Putinregimen överleva i Ryssland och därmed fortsätta aggressionen mot Ukraina i någon form.

Det andra scenariot är en permanentad väpnad konflikt på ukrainskt territorium, eftersom Ukrainas tillit till fredsavtal där man byter land mot fred är lika med noll. Ingen kan lita på att Putin och Ryssland inte slår till igen. Ingen tror på det (Historien, åter denna historia, visar att Ryssland inte går att lita på!). Å sin sida kommer Ukraina inte heller att ge upp sin Nato-option, eftersom det är det enda sättet för landet att säkra sitt oberoende. Och av den anledningen kommer Ryssland inte ens låtsas sluta fred.

Det tredje scenariot är någon form av kompromiss med Ryssland som bygger på att väst beväpnar Ukraina så pass mycket att landet får ett så tydligt övertag i kriget att sönderfall hotar i Ryssland och en förhandling framstår som de enda förnuftiga ur ett ryskt perspektiv. Men också detta är en osäker utgång. För återigen: minns historien, minns att Ryssland varit mycket värre ute än idag, och alltid klarat sig med sina berättelser i behåll.

Ryssland när ju dessutom en liknande idé som denna sista. Man önskar skaffa sig ett så stort övertag i kriget att man kan diktera sina egna villkor för omvärlden – okänt exakt vilka – samtidigt som man räknar med att det västerländska stödet till Ukraina ska bryta samman till följd av sociala protester och destabilisering.

Och om så inte skulle ske återstår ett fullt realistiskt kärnvapenhot från Rysslands sida. Putin tror att detta ska skrämma bort Nato från Ukraina och övriga Östeuropa. Det trodde Figes att Putin trodde i april 2022 – och den tid som har gått har ingalunda avlägsnat oss från ett sådant hot. Tvärtom. Nu, i skrivande stund, i början av februari 2023, utslungar den tidigare ryske presidenten Medvedev, vice ordförande i det ryska säkerhetsrådet, nya hot om att bruka kärnvapen mot Ukraina för den händelse landet skulle drista sig till att återta Krim.

Slutet för Ryssland?

Figes menar att någon form av rysk militär seger i Ukraina är det mest troliga, på grund av de stora och uthålliga resurser som Kreml kan sätta in i kriget. Men en sådan militär seger skulle å andra sidan bli en Pyrrhusseger. Ryssland skulle stöta på ett mycket hårt och kostsamt folkligt motstånd i de ockuperade områdena och den isolerade stormakten skulle kastas tillbaka in i sitt sovjetiska förflutna och bli en ”junior partner” till Kina.

På sitt sätt skulle detta betyda slutet för Ryssland så som vi känner det sedan över tusen år. Hur det nu än går i kriget kommer Ryssland aldrig att bli detsamma igen. Ett nytt kapitel i världshistorien tar sin början.

Jag är inte säker på hur väl detta undergångsscenario för Ryssland stämmer överens med Figes övriga argumentation. Men det är egentligen det enda frågetecknet jag har i relation till The Story of Russia.

Figes konstaterar att ”om detta krig inte hejdas snart, så kommer det att förstöra det bästa av Ryssland – de delar av den ryska kulturen som under tusen år har berikat Europa”. Det är detta vi har sett under det år som nu gått sedan Ryssland inledde sitt angrepp på Ukraina och Figes bok kom ut.

Landet har lyckats kapa alla band till de demokratiska krafterna och institutionerna i väst. Det har isolerat, underminerat och fängslat Rysslands demokratiska företrädare och likviderat de sista symbolerna för uppgörelsen med det totalitära Sovjetunionen – sällskapet Memorial, Internationella Memorial och den ryska Helsingforskommittén. Så fort det har gått! Så fort det går att avskaffa vad som åtminstone på papperet ser ut att vara en demokrati.

I sanning, Ryssland fortsätter att vara en viktig läxa för hela världen att lära av!

 

  • Klicka här för att läsa Peter Johnssons text om Michel Eltchaninoffs bok I huvudet på Putin som tar upp det tankegods Putin influerats av
  • Klicka här för att läs Johan Öberg om Patrice Lajoyes bok ”De hedniska slavernas mytologi och religion”, där Lajoye snarare än i öst förlägger deras kultur i det då keltiska väst
  • Se en intervju med Orlando Figes om boken här

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).