”Den banala ondskan har Ni åter missförstått” 
Att tänka kring ondska med Hannah Arendt

Vad menade Hannah Arendt med uttrycket ”den banala ondskan”: Att ondska är trivialt? Att Eichmann var en banal mördare? Ska det kanske uppfattas som ett alternativ till Kants radikala ondska? Kenneth Hermele läser Hannah Arendts brev och får syn på hur uttrycket kommer till och hur det sedan omvandlas och omstöps.

 

Inget av det Hannah Arendt skrivit eller sagt har fått sådant genomslag eller dragit på sig sådan kritik som uttrycket ”den banala ondskan”, undertiteln till hennes rapport från Eichmannrättegången (även om den svenska utgåvan har vänt på ordningen och låtit underrubriken bli boktitel: Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem).

Formuleringen, som förutom på omslaget bara förekommer en gång i Arendts bok, har tolkats som att hon ansåg att Eichmann bara var en kugge i nazismens maskineri, att alla människor kunde bli en Eichmann om bara förutsättningarna var för handen, men också som att hon närmast urskuldade Eichmann, han lydde ju bara order, han hade inga egna drivkrafter. Jag tror att det som leder till så olika och delvis motstridiga tolkningar av hennes uttryck än idag är att vi har svårt att på djupet förstå verklig ondska när vi möter den.

Arendts bedömning av Eichmann som banal handlar om hans oförmåga att tänka, vilken hon menade avspeglade sig i hans stela och formella tyska med flitigt bruk av schabloner och fasta, färdigstöpta uttryck. Han var ”thoughtless” tyckte hon, och höll fast vid det ordet – som närmast betyder tanklös, slarvig – när hon snarare avsåg en bokstavlig oförmåga att tänka på djupet, att sätta sig in i andra människors belägenhet.

Arendt vill förklara den ondska som hade bemäktigat sig Hitlers Tyskland och Stalins Sovjet, där ondska utövades i en omfattning och för syften som dittills aldrig förekommit i mänsklighetens historia, ondska som inte var driven av vanliga igenkännbara och på sitt sätt rationella motiv som girighet eller egennytta. En ondska som verkade vara sitt eget syfte. Arendts begrepp ”den banala ondskan” handlar således egentligen inte om ondska, och inte heller om de onda gärningar hon beskriver och som Eichmann utfört och bidragit till, utan om den ondskefulle förövaren, den banale massmördaren.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket mindre avtryck hennes bok om Eichmann hade lämnat om Arendt i stället för ”En rapport om den banala ondskan” hade valt ”En rapport om en banal massmördare” som undertitel. Och hur mycket tråkigare det hade varit att försöka tänka kring ondska utan hennes sällskap, utan hennes många, och ibland motsägelsefulla, formuleringar om ondska. Ibland är den radikal, ibland banal, ofta är den bara extrem.

*

Vägen fram till formuleringen var inte kort. 1951 kommer Arendts storverk The Origins of Totalitarianism ut. I ett av de sista kapitlen, ”Totalitarianism in Power”, reflekterar hon över vad totalitarism gör, och hon har redan här en förkärlek för ett ord – banalitet – som även hennes lärare och handledare, filosofen Karl Jaspers, som vi kommer att se, tyckte om att bruka. Totalitarismen medförde en radikal ondska, säger Arendt, men avser med ”radikal” något helt annat än Immanuel Kant när han talade om radikal ondska. För Kant innebar ”radikal” att onda handlingar var en inneboende möjlighet, en lockelse som fanns hos alla människor. Men hos Arendt är det radikala liktydigt med en extrem, absolut och därmed ovanlig ondska. Hon sammanfattar:

”Vi kan säga att radikal ondska framträder i samband med system där alla människor har gjorts lika överflödiga.”

Alltså: medan Kant såg radikal ondska som en individuell klangbotten, en tendens hos oss alla, springer tvärtom radikal ondska hos Arendt fram ur totalitära system. Totalitarismen leder till extrema och obegripliga handlingar hos människor som annars förefaller drivna av normala bevekelsegrunder. Kant och Arendt använder samma adjektiv – radikal – men avser olika företeelser.

Låt oss nu se hur Arendt tillämpar sitt tänkande om ondska på Eichmann. ”Det besvärliga med Eichmann”, skriver Arendt i epilogen till Eichmann i Jerusalem, är att han varken var perverterad eller sadistisk utan skrämmande normal. Det banala låg däri att

”en genomsnittligt ’normal’ person, som varken var svagsint, cynisk eller offer för irrläror, kan vara totalt ur stånd att skilja mellan rätt och orätt.”

Under loppet av den opinionsstorm som följde på boken försökte Arendt förklara vad hon menat: Eichmann var bärare av en banal ondska som kom sig av hans oförmåga att tänka, en oförmåga att sätta sig i andra människors situation. Tänkande går på djupet, menar Arendt, därför är det radikalt. Ondska däremot är ett ytfenomen.

När hennes Eichmann-bok når Jaspers är han inte nöjd med Arendts ”banala ondska”, även om han till en början lovordar boken. Det är en lysande undertitel, skriver han till Arendt, men den måste förstås rätt, och han kursiverar: ”denna ondska är banal”, inte att ondska som sådan skulle vara det.

Jaspers försök att rädda Arendts ”banala ondska” förefaller mig inte så lyckat. För blir det inte konstigt att hävda, som Jaspers, att ondska som sådan inte är banal samtidigt som nazisternas ondska skulle vara just det? Det borde om något vara tvärtom: nazisternas dittills osedda ondska var inte banal men annan ondska kan (kanske) betecknas som banal. I alla fall är det så jag tänker, om ”den banala ondskan” överhuvudtaget ska kunna användas som beteckning för någon sorts ondska (snarare än att vara en beskrivning av en förövare).

Jag tror därför inte att Arendt var särskilt nöjd med Jaspers tolkning av den ”banala ondskan”, jag tänker mig snarare att Arendt börjar ångra sig. Hon hade visserligen som måtto att hon ville tänka fritt och självständigt, ”ohne Geländer”, utan ledstång, utan att ta stöd av andras uppfattningar eller förutfattade meningar, utan att tänka på vad hennes tankar och slutsatser kunde leda till. Men nu ställer sig hennes begrepp i vägen för det hon verkligen vill tala om: en ondska som gick utanpå all annan ondska, en osedvanlig, absolut, gränslös ondska som saknade ”rationella” grunder, handlingar som inte borde ha kunnat ske – men som ändå hade skett. Och särskilt då de begåtts av människor som i övrigt verkade vanliga, normala, ja banala, utan starka övertygelser (som hon felaktigt beskrev Eichmann).

*

Varken Jaspers eller Arendt verkar minnas att betecknandet av ondska som banal och ytlig först formulerades av Jaspers själv i en brevväxling dem emellan redan 1946. Det året publicerade Jaspers, som tillbringat kriget i Tyskland i inre exil, en skrift om tyskars ansvar för de förbrytelser som skedde under nazismen, och talar då om ”kriminell skuld”. Arendt tvekar inför den beteckningen, ”kriminell” fångar inte det ofattbara i nazisternas brott, menar hon och förklarar:

”Att hänga Göring är visserligen nödvändigt men totalt otillräckligt. Det vill säga: denna skuld överstiger och krossar, i motsats till all kriminell skuld, alla rättsordningar.”

Nazisternas skuld, fortsätter Arendt, är bortom förbrytelse, och sådant kan man överhuvudtaget inte hantera, vare sig mänskligt eller politiskt. 1933 öppnades en avgrund framför våra fötter, och nu står vi där, och vet inte hur vi ska ta oss därifrån.
Jaspers anar under Arendts kritik en vilja att finna nya kategorier och beteckningar för nazisternas illdåd, vilket han ser som riskabelt. Han är därför inte enig med Arendt ”i skuldfrågan”. En skuld som överstiger all kriminell skuld, är inte det en skuld som bär på en ”satanisk storhet”, frågar sig Jaspers. Och det ligger honom lika fjärran som allt tal om ”den demoniske Hitler”. Han fortsätter:

”Det förefaller mig som att man måste se saker och ting i deras totala banalitet […] i deras intighet, för så var det verkligen: bakterier kan förinta folk men förblir ändå bara bakterier. Varje ansats till myt eller legend skrämmer mig.”

Arendt ger nu Jaspers rätt till hälften, hon medger att hon är ”i farlig närhet av” att ge nazisterna ”’satanisk storhet’”. Men, fortsätter hon:

”Finns det inte en skillnad mellan en man som mördar sin gamla faster, och de människor som utan någon som helst beräkning (deportationerna var mycket skadliga för krigshandlingarna) bygger fabriker för att tillverka döda. Säkert är att alla ansatser att mytologisera det förskräckliga måste bekämpas, och så länge jag inte kan undvika sådant ordval har jag inte riktigt förstått det som skett.”

Drygt femton år senare, i samband med Eichmannrättegången, har den tanken burit frukt. Nazismens ondska är nu banal och ytlig, precis som Jaspers hävdat, men som de båda sedan dess glömt.

Gershom Scholem 1935

Jag skulle tro att den kritik av ”den banala ondskan” som tog Arendt hårdast kom från hennes gamle vän och samarbetspartner, kabbalans uttolkare Gershom Scholem. I ett brev till Arendt finner han ”den banala ondskan” ytlig och intetsägande, ett ”slagord” bara. Det saknar det djup och den analys som han såg i Arendts The Origins of Totalitarianism, där hon ännu höll fast vid den radikala ondskan (även om hon gav radikal en helt egen innebörd som hade föga med Kant att göra, vilket inte Scholem verkar se).

Arendt erkänner att Scholem har en poäng, han hör till de få som sett att hon ändrat sig när det gäller ondska. Ondska, skriver Arendt nu, är aldrig radikal, den kan bara vara extrem. Och hon fortsätter:

”Jag är verkligen idag av den åsikten att ondska inte har något djup, ej heller är den demonisk. Den kan förvandla hela världen till en öken just för att den, precis som en svamp, förökar sig på ytan.”

Scholem låter sig dock inte övertygas. I ett följande brev till Arendt berättar han varför:

”Om det onda och dess banalitet genom byråkratisering (eller dess banalisering genom byråkratin) som Ni anser er ha bevisat, även om jag inte märkt något av dessa bevis, kommer vi säkerligen att tala mer. Kanske finns det sådant, men då måste det filosofiskt hanteras annorlunda. Jag tror att Eichmann, när han gick runt i sin SS-uniform och njöt av att alla darrade inför honom, alls inte var den banale herre som ni nu, med eller utan ironi, vill få oss att tro. Jag har läst tillräckligt med beskrivningar av och intervjuer med nazifunktionärer om deras beteende mot judar, as long as the going was good, för att tvivla på deras harmlösa efterhandskonstruktioner. Herrarna njöt av det onda så länge det fanns något att njuta av. Efter middagen låter det naturligtvis annorlunda.”

Därför tvingas Hannah Arendt ännu en gång försöka förklara vad hon verkligen menat med ”den banala ondskan”:

” […] den banala ondskan har Ni åter missförstått. Det rör sig om att ondska är ett ytfenomen och inte om att ’banalisera’ eller göra den harmlös. Tvärtom. Det avgörande är att fullständigt genomsnittliga människor, som enligt sin natur varken är onda eller goda, kunnat ställa till med en sådan fruktansvärd förödelse.”

*

Det ogripbara i den ondska som utövades under Förintelsen är en fråga som Arendt återkommer till. I det kapitel mot slutet av The Origins of Totalitarianism som jag citerade ur ovan, skriver Arendt om ”absolut ondska” (ytterligare en bestämning av ondska), men betonar nu att den står utanför mänsklig erfarenhet:

”När det omöjliga blev möjligt blev det ett ostraffbart, oförlåtligt absolut ont som varken kunde förstås eller förklaras av onda motiv som egenintresse, girighet, lystnad, förbittring, strävan efter makt eller feghet, och som därför ilska inte kan hämna, kärlek inte tåla, vänskap inte förlåta.”

Alltså absolut ondska som något utanför det som vi människor lärt oss känna igen, hantera, bedöma, och bestraffa. I den engelska versionen av utbytet med Scholem har hon godkänt (eller kanske själv omformulerat) en beskrivning av den ondska de diskuterar som ”thought-defying”, något som vi har till och med har svårt att formulera tankar kring. Arendt letar här, förefaller det mig, efter ett passande begrepp och en adekvat beskrivning av den yttersta ondskan (för att tillgripa ännu en beskrivning av ondska). ”Ondska har visat sig vara radikalare än förutsett”, skriver Arendt i ett annat brev till Jaspers, och talar om nazism som ”das Böseste”, det ondaste.

*

Jag ser för min del två förklaringar till varför Arendts diskussion om ondska dragit på sig så mycken kritik och väckt så mycket debatt. För det första förändrar hon den klassiska kantianska betydelsen av radikal (=rot) och låter det betyda ”extrem”, ”absolut”, samtidigt som hon gör den obegriplig: en tidigare ej upplevd och i förlängningen svårbestraffad ondska. I alla fall saknas det straff som motsvarar de brott vi talar om, där människan gjorts obehövlig, överflödig.

För det andra säger hon den ”banala ondskan” när hon egentligen vill tala om en människas onda gärningar, om en banal förövare. Att denna förskjutning i fokus sker från ondska som sådan till människan Eichmann är förstås Arendts eget ansvar, men hon erkänner aldrig att hennes uttryck kom att vilseleda den debatt som sedan följde.

*

Efter den uppståndelse som Eichmann-boken skapade fick Arendt upprepade gånger svara på frågan vad hon menat med sitt begrepp. Ett belysande exempel är när hon inför en planerad artikel i amerikanska Look (som sedan aldrig blir av) svarar på frågor från en journalist (ingår i The Jewish Writings). Arendt håller med journalisten om att ”banal” enligt ordboken betyder ”vanligt förekommande” (commonplace) men att hon ändå, precis som med valet av ”thoughtless” för ”oförmåga att tänka”, förbehåller sig rätten att välja sina ord noga:

”För mig finns det en viktig skillnad, och det är att vanlig är det som vanligen sker, men en sak kan vara banal utan att vara vanlig.”

Sedan följer den förklaring som vi redan mött och som ställer banal ondska mot ”den vanliga föreställningen” att det skulle finns ”något demoniskt, grandiost i stor ondska”. Därifrån går hon vidare till Kant och hans radikala ondska:

”Jag avsåg [med den banala ondskan] att ondska inte är radikal, inte går till roten (radix), inte har något djup och att det just därför är så fruktansvärt svårt att tänka kring den då tanken, per definition, vill nå rötterna. Ondska är ett ytfenomen, i stället för radikal är den bara extrem.”

Det här har vi stött på tidigare, men nu lägger Arendt till en tanke om motstånd:

”Vi står emot ondska genom att inte låta oss svepas med av tingens yta, genom att stanna till och börja tänka – det vill säga genom att nå en annan dimension än vardagens horisont. Med andra ord […] ju ytligare en människa är, desto troligare att hon kommer att ge efter inför ondska.”

Och så slutsatsen:

”Ett tecken på sådan ytlighet är bruket av klichéer, och här var Eichmann, det ska gudarna veta, ett perfekt exempel.”

Borde hon valt en annan underrubrik till sin bok, frågar journalisten, samma fundering som jag själv gav uttryck för ovan. ”Ja, kanske”, svarar Arendt, men ändå inte:

”Jag brukar inte bry mig om det ’intryck’ som skapas av det jag skriver […] jag är nöjd när jag funnit det ord eller den mening som förefaller mig objektivt sett passande och lämplig.”

*

Frågan hur vi ska beskriva Eichmann och totalitära samhällens ondska kan nog inte få något slutligt svar. Kanske måste vi nöja oss med Arendts spefulla iakttagelse (i sitt sista verk The Life of the Mind) när hon med ett citat från den skotske 1200-tals filosofen Duns Scotus slår fast att ondska ”tycks höra till ’de ting om vilka även de mest lärda och snillrika män vet närmast intet’.”

Vilket förstås inte hindrade Hannah Arendt från att författa ytterligare några hundra sidor i ett försök att reda ut sambanden mellan att tänka och att begå handlingar, goda såväl som onda.

 

Litteratur:
Arendt, H (2004/1951): The Origins of Totalitarianism, Schocken
Arendt, H (2007): The Jewish Writings, J Kohn & RH Feldman (red), Schocken
Arendt H (1996/1963): Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem, Daidalos
Arendt, H (1978): The Life of the Mind. Harvest/HBJ
Arendt, H & Jaspers, K (1985): Briefwechsel 1926-1969, Piper
Arendt, H & Scholem, G (2010): Der Briefwechsel, Jüdischer Verlag/Suhrkamp

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).