TEREZÍN
28 juni 2012
Natten innan jag besöker Terezín har jag drömt om ett stort, stenlagt torg, rektangulärt och tomt, på alla sidor kantat av gamla byggnader. Och det här torget var mycket viktigt, förstod jag i drömmen. Och jag hade känslan av att det var infogat i andra torg – verschachtelt. Som tomrum staplade i varandra, ask i ask. Jag stod vid kanten av torget och såg. Någon som stod intill mig frågade: Varför kom du inte tidigare? och jag svarade: Jag kunde inte komma tidigare.
28 juni 2012
Jag sitter på tåget till Prag. Resan från Dresden tar bara två timmar. Den största delen av tiden följer tåget Elbes lopp. Flodens dalgång är bred vid Dresden, vattnet är gult, brunt eller blågrönt. Ängarna är vidsträckta, de öppnar ett stort mellanrum mitt i staden mellan dess båda halvor. Som om staden avbröts här och broarna var för långa för att förbinda delarna. Vinodlingar breder ut sig på sluttningarna söder om staden, förnäma villor. Det vackra landskapet blev världsarv 2004 men förlorade utmärkelsen fem år senare när staden lät bygga en ny fyrfilig motorvägsbro över Elbe. Vi passerar Pillnitz, den lilla orten med det stora barockslottet med sina kineserier och sin park berömd för sina kamelior, det äldsta trädet lär vara runt 250 år. Hit går flodbåtarna tätt från Dresden.
Nu smalnar Elbe, dalgången blir trängre, sluttningarna brantare, högre, skogigare. Tåget stannar i Pirna, en liten medeltida stad som klättrar uppför bergssidan. Högst upp tronar en jättelik slottsborg, Sonnenstein, ursprungligen en fästning, som Napoleons trupper en gång intog. Under 1800-talet omvandlades Sonnenstein till ett psykiatriskt sjukhus som blev omtalat för sina reformer och sin humanism. Men idéer om rashygien växte fram på flera håll i Europa (också i Sverige som bekant) och efter Hitlers maktövertagande utmålades psykiatripatienter som värdelösa existenser och ett hot mot folkstammen och hela samhället. Lagen om tvångssterilisering infördes redan några månader efter maktövertagandet. Samma dag som den tyska armén angrep Polen och andra världskriget bröt ut gav Hitler hemligt klartecken för ”eutanasi”-programmet. En gaskammare byggdes i källaren i en av byggnaderna på Sonnenstein, liksom i fem andra stora anstalter i Tyskland och det annekterade Österrike. På Sonnenstein mördades närmare 14 000 människor med psykiatriska diagnoser eller funktionshinder innan protesterna ute i landet blev så stora att man avbröt gasningarna i riket sommaren 1941. Över tusen sjuka och arbetsoförmögna koncentrationslägerfångar mördades också på Sonnenstein. NS-”eutanasin” fortsatte ute på anstalterna under hela kriget med andra medel: systematisk svältkost och överdoser av mediciner. En del av personalen på Sonnenstein återanställdes snart i förintelselägren längre österut.
Efter kriget installerades en fabrik på Sonnenstein. Man talade inte om vad som hänt där. Den kommunistiska regimen odlade först och främst minnet av de kommunistiska motståndskämparna. Man byggde upp en myt om att alla i DDR var antifascister och att de gamla nazisterna bara fanns i väst. Någon minneskultur som i Västtyskland kunde inte växa fram i öst. Enligt många, bland annat Dresdenfödda författaren Ines Geipel i hennes nya bok Umkämpfte Zone, är det en av anledningarna till att högerextremismen har ett helt annat fäste i östra än i västra Tyskland. Jag tänker på den Sovjetkontrollerade kommunismen, men också på den första, flera decennier långa efterkrigsperioden i Förbundsrepubliken, som en sorts nedfrysning av minnet. Först på 1990-talet kunde man börja forska om vad som hänt på Sonnenstein och de andra anstalterna i Sachsen.
8 juli 2012
Victor Klemperer skriver i sin sju böcker långa dagbok från Dresden 1933-45 som på svenska heter Intill slutet vill jag vittna:
21 maj 1941. Hos Annemarie i Pirna med en bön om pengar. Med tungt hjärta — hon har inte varit hos oss på två år. Rädsla? Trolöshet? — Men hon var fullkomligt otvungen, hjärtlig, lidelsefullt anti… /…/ ”Sonnenstein är inget mentalsjukhus längre, SS har tagit över. De har byggt ett eget krematorium. Misshagliga körs upp dit med en sorts polisbil. Den kallas allmänt ’viskningsvagnen’ här. Sen får de anhöriga en urna. Nyligen fick en familj här två urnor på en gång.” (not 1)
Annemarie är läkare och en vän till paret Victor och Eva Klemperer. När judar måste börja bära stjärna på gatorna åker icke-judiska Eva ensam till Pirna då och då med nya dagbokssidor av Victor i portföljen och deponerar dem hos Annemarie.
I de första dagböckerna kämpar Victor Klemperer för att upprätthålla ett värdigt liv som intellektuell trots att han blir tvångsemeriterad från sin professur i romanska språk vid Dresdens universitet 1935 och hans medborgerliga rättigheter tas ifrån honom en efter en. Det är han själv som är tysk, hävdar han inför emigrerande vänner och bekanta, och nazisterna som är otyska. Samtidigt ifrågasätter han alltmer sin idé om nationella särdrag hos olika folk. Också Frankrike gör honom besviken. Han gör anteckningar för en studie i nazismens språkbruk, Lingua tertii imperii, han går till biblioteket för att fortsätta arbeta med sitt dixhuitième, en studie i fransk 1700-talslitteratur, tills han utestängs från alla bibliotek. Hans desillusion vad gäller Tyskland, äcklet över hatet, dumheten och brutaliteten.
När Victor och Eva tvingas flytta in i ett av de överbefolkade ”judehusen” i staden, när han måste börja bära stjärna och blir ett villebråd på gatan, när Gestapos husrannsakningar och terror börjar och deportationerna österut blir fler och fler handlar det om naken överlevnad – och motstånd. Att skriva en krönika år efter år om livet i Nazityskland som jude är en handling som skulle leda till döden om den upptäcktes, inte bara för Victor själv, utan också för Eva och sannolikt för en del andra människor som omnämns i dagboken. Han har tagit på sig uppgiften att vittna och står fast vid den trots att han utsätter sig själv och andra för livsfara. Det är ett mod som blir ännu större därför att skrivandet inte är hundraprocentigt försvarbart — på det reella plan där denna förvridna verklighet utspelar sig. Däremot på den mänskliga frihetens och värdighetens plan. Vad verklighet är blir ett moraliskt ställningstagande. Att skriva om verkligheten är livsfarligt och därför måste det göras, i namn av en annan verklighet. Rapporterandet om övergreppen, medlöperiet och morden på andra människor utsätter dem för ännu en fara, men att inte rapportera vore att kapitulera inför mördarna och mista den enda verklighet man kan leva i och vars existens är beroende av att man lever som om den ännu fanns. Med språkets hjälp går Klemperer i en inre exil som möjliggör för honom att genomleva det han utsätts för. Att distansera sig från terrorn genom att berätta om den. Att upprätthålla ett fritt och kritiskt tänkande, en liberal intellektuell tradition, en mänsklig värdighet. (not 2)
28 juni 2012
Landskapet utanför tågfönstret förändras mer och mer. Märkliga nakna klippor som liknar enorma fingrar eller kluster av händer sticker upp ur de gröna bergssluttningarna längs tåglinjen och floden. Jag skymtar borgruiner här och var på topparna. Vi är inne i ett landskap som kallas Sachsens och Böhmens Schweiz. ”Borgar, slott och ruiner. Måleriska klippformationer som erinrar om gamla legender och sagor. Tågromantik i de böhmiska bergen,” förkunnar en broschyr om das Elbe-Labe-Ticket som jag snappat åt mig på Dresdens station. Tåget stannar snart vid Děčín, sedan i Ústí nad Labem. En bokstav skiljer Elbe från Labe, men floden är densamma. Husen är slitnare vid Labe än vid Elbe, industriområdena mer utbredda, rostigare. De byggnader som renoverats lyser, vid en krök av floden tornar ett mäktigt ljust slott upp sig. Ännu ett, på en höjd. Så småningom drar sig bergen tillbaka och vi kommer ut i ett slättlandskap med låga blånande berg vid horisonten. Labe blir bredare igen, sen tappar vi floden en stund, passerar bifloden Ohře och de små stationerna Bohušovice och Roudnice. Någonstans här en bit bort ligger alltså Terezín. Det är fortfarande bara ett namn för mig på ett av nazisternas läger. Den sista sträckan följer vi Labe en bit igen, och sen viker spåret av längs Vltava, Moldau, in mot Prag.
8 maj 2020
När jag planerade den här essän förra hösten var min tanke att jag skulle vara frisk från en lång utmattning och den här våren göra en resa ner till Dresden och ta en flodbåt vidare uppströms på Elbe över tjeckiska gränsen till Terezín. Jag har visserligen blivit bättre, men våren 2020, i coronans tid, är det inte längre möjligt att resa runt i Europa i ett odefinierbart ärende. Jag kommer ändå att resa, genom böcker och dikter och genom mina egna anteckningar av en tidigare resa. (not 3) Jag kommer bara att tala om några anhalter. Anblickar. Det här är ingen reseberättelse.
29 juni 2012
Att stiga av den regionala bussen från Prag någon timme senare och inte förstå, är jag i Terezín eller i Theresienstadt. Jag ville inte veta någonting i förväg. En man skjuter långsamt en barnvagn längs den gropiga gångvägen som kantar torget intill busshållplatsen. Jag sätter mig på en bänk vid gångvägen. Min dröm tynger mig mot marken. Ett gräsbevuxet, rektangulärt torg ligger framför mig, korsat av två diagonala gångvägar. Ett par låga buskar växer i mitten, annars är det tomt. På alla sidor runt om står gamla långsträckta byggnader, några våningar höga, kanske från 1700-talet. Några hus är nyrenoverade i rosa och gult, en del slitna, grå, en nyrestaurerad kyrka finns där också. Torget är överdimensionerat, som en exercisplats.
Till slut reser jag mig och börjar gå. Inne i kroppen bildas trappor, spiraler, schakt. Fallhöjder. En och annan liten affär där nästan ingen går ut och in. Jag ser en skylt: MUZEUM GHETTA med en pil. En pil? Gettomuseet är bara en byggnad, men vad är då resten av staden?
Museet ligger nära torget, i före detta barack L 417 för tjeckoslovakiska pojkar mellan tio och femton år, får jag veta: mellan 1942 och 1944 gav de ut tidskriften Vedem varje fredag. Själva museet öppnade först 1991, sextio år efter att lägret etablerades, då landet efter sammetsrevolutionen övergick till demokrati. På bottenvåningen finns namnen på barnen i gettot som mördades, alla namn är ännu inte återfunna. Teckningar. Jag kan inte rymma dem. Förskjutningen inom mig, ohjälplig. Jag tar trappan upp till nästa våning där en omfattande utställning förklarar bakgrunden till gettot, misären, tvångsarbetet, sjukdomarna, den höga dödligheten, deportationerna. Theresienstadt fungerade i realiteten som ett transitläger i nazisternas förintelse av Europas judar. Den fd garnisonsstaden som var byggd för några tusen invånare hyste stundtals uppemot 60 000 fångar. Omkring 90 000 fångar deporterades till förintelseläger och getton österut. Omkring 33 000 dog i lägret, som också kallades ett getto, av de omänskliga förhållandena.
En del av fångarna arbetade i hemlighet med att ge barnen undervisning trots att det var förbjudet. De försökte skapa ett skydd för barnen, ge dem kunskaper och möjligheter att uttrycka sig konstnärligt, leka, bedriva idrott. Så skulle de också lättare kunna återintegreras i det normala livet, när. Om. Tonsättare som Viktor Ullmann, Gideon Klein och Hans Krása skrev musik. Man ordnade konserter, uppläsningar, föreläsningar, kabaréer. Censuren från SS-kommandots sida var inte lika hård som överallt annars. En orsak var de propagandistiska syftena med Theresienstadt, som skulle framstå som ett modellgetto. En annan orsak var, läser jag, att alla fångar betraktades av SS som levande döda. Att låta dem leva ut sina känslor på det kulturella området sågs som en ventil. Ett sätt att upprätthålla lugnet och ordningen i lägret.
10 juli 2012
Victor Klemperer, som bättre än någon annan analyserade nazisternas kidnappning av språket i sin sedermera berömda studie LTI, skriver några rader i sin dagbok om språket i sig självt som jag inte kan släppa:
31 mars 1942. LTI. Språket uppenbarar. Det händer att någon vill dölja sanningen genom att tala. Men språket ljuger inte. Det händer att någon vill uttala sanningen. Men språket är sannare än han. Mot språkets sanning finns inget medel.
4 juli 2012
I december 1942 fördömde tolv allierade länder, inklusive den tjeckoslovakiska exilregeringen, i en deklaration utrotningen av de europeiska judarna och betonade att de skyldiga skulle komma att dömas efter kriget, läser jag senare i den bok om lägergettot som jag köpte på museet. Internationella organisationer som Röda korset ställde krav på att få besöka de platser dit deportationerna gick. Redan på hösten 1942 hade SS-kommandot låtit öppna ”affärer” i Theresienstadt där gettoinvånarna med kuponger kunde köpa ”varor” som utgjordes av deras egna tillhörigheter som beslagtagits vid ankomsten till gettot. Nu öppnades också ett ”kafé” där invånare med inträdesbiljett kunde dricka surrogatkaffe till stämningsmusik. Gettot skulle fiktionaliseras, förvandlas till en kuliss för en kommande teaterföreställning: det judiska bostadsområdet Theresienstadt. En ”bank” uppstod som gav ut värdelösa gettosedlar. Gatorna i lägret, som bara betecknats antingen med bokstaven L för längsgående eller Q för tvärgående samt ett nummer, fick nu egna namn. Som om till och med bokstäver vore en lyx. De bildade idylliska namn som Berggasse, Bäckergasse, Parkstraße. Nedanför Brunnenpark låg Seestraße. Men det fanns ingen sjö någonstans. En imitation av civilisationens alfabet, av svaren på världen i det mänskliga språket. Men här fanns en reva i fiktionen, en lakun. Den frånvarande sjön.
Ett halvår efter de allierades deklaration besökte Adolf Eichmann lägret tillsammans med bland annat tyska Röda korset och gav order om att ytterligare grundliga förberedelser var nödvändiga innan utländska besökare kunde släppas in. Fångarna måste rusta upp fasaderna på husen och anlägga parker. Det stora torget smyckades med blomsterrabatter och man uppförde en musikpaviljong där det regelbundet gavs konserter. En lekplats anlades i en av parkerna, ett ”Gemeinschaftshaus” byggdes med två scener, en bönesal, ett bibliotek, en restaurangterrass.
Att försöka upprätthålla världen i ett medhavt alfabet. Också när den värld som tagits ifrån en återuppförs under tvång som ett sken, som ett hån.
13 juli 2012
Någonstans skriver Klemperer att dagboken är hans balansstång över avgrunden, väl medveten om att denna balansstång var en dödsdom om den råkade i Gestapos händer, en död med hjälp av ett språk som utsläcker liv, som utsläcker sig själv – den operativa baksidan av det retoriska Lingua tertii imperii, Tredje rikets språk, dess treklang av självförsvar, självförgudning, attack. Om en utmärkande sak för det levande mänskliga språket är att svara på omvärlden, världen inom och utanför en själv, då måste det rationellt organiserade hatets språk imitera ett svar, eftersom det vill dölja sin verklighet.
14 juli 2012
29 januari 1943. /…/ Språket innehåller allt det andliga. Och det andliga kan inte skiljas från språket. Logos är ordet, och logos är tänkandet, och tänkandet är avsedd handling. Hos Gud är tal, tanke och handling ett: ”I begynnelsen var ordet” och ”Jag kallar dig vid namn”. Magikern som tilltror sig gudomlig makt besvärjer genom ord. (not 4)
5 juli 2012
Samtidigt pågick deportationerna till Auschwitz i oförminskad takt. ”Försköningen” av gettot tillät inga tecken på den nöd och överbefolkning som rådde i lägret. Sjuka, invalidiserade och utmärglade människor måste bort. När scenografin var färdig var det dags för själva instuderingen. Höga SS-officerer från Berlin och Prag övervakade repetitionerna under dödshot. Den utländska delegationens rundgång genom gettot planerades in i minsta detalj, liksom vad fångarna skulle vara sysselsatta med under besöket och vilka svar de skulle ge på eventuella frågor från delegationen.
SS propagandalögn förevisades den 23 juni 1944. Publiken bestod av delegater från Röda korsets internationella kommitté, den schweiziske läkaren Maurice Rossel, representanten för danska utrikesministeriet Frants Hvass och inspektören för danska hälsovårdsmyndigheten Eigil Juel Henningsen. Först besökte de ”SS-kontoret” och ”den judiska självförvaltningen”, sedan fördes de runt i staden och talade också med en del av invånarna. Det fanns också en föreställning i föreställningen: Brundibár med nyskriven musik av Hans Krása, en barnopera vars symbolik var uppenbar för gettoinvånarna. Med hjälp av personifierade djur och barn i grannskapet besegrar Aninka och Pepícek den onde positivhalaren som stulit pengarna de sjungit ihop för sin sjuka mamma. Sångerna i operan var kända i hela gettot, särskilt slutkören om segern över skurken.
Efter besöket skrev Maurice Rossel en rapport som fullkomligt motsvarade SS-ledningens förväntningar.
Tänk om Brundibár denna dag uppfördes med en sällsam intensitet och glöd. Tänk om barnen och de vuxna som medverkade i operan ansträngde sig till det yttersta för att besökarna skulle kunna avkoda deras pjäs i pjäsen, höra deras bön om att bli sedda i sin fasansfulla verklighet. Tänk om deras framförande snarare förstärkte intrycket av konstnärlig frihet och självstyre som SS ville ge, tänk om
17 juli 2012
Anna Flachová från flickhemmet L 410 överlevde fångenskapen i Theresienstadt och utbildade sig senare till sångerska och pianist. Hon berättar om sin medverkan i Brundibár:
Så var det — vår barndom hade tagits ifrån oss. Vi måste snabbt bli lite mognare… Och vi saknade att få vara barn. I den här operan kunde vi sjunga och spela barn. Det var en känsla av befrielse för oss. I verkligheten kunde vi ju överhuvudtaget inte kämpa mot orättvisan. Men i operan kunde vi kämpa och straffa den orättfärdige Brundibar som hade stulit pengarna från oss. Det gav oss hopp. (not 5)
5 juli 2012
Med scenografin på plats bestämde sig SS senare för att också göra en ”dokumentärfilm” om modellstaden Theresienstadt och tvingade återigen gettoinvånarna att agera enligt deras instruktioner. Också operan spelades in. Regissören Kurt Gerron tvingades leda inspelningarna av filmen. Efter fullgjort arbete deporterades han till Auschwitz, liksom de flesta medverkande.
Korta flimrande sekvenser ur filmen visas på Gettomuseet. Scener från verkstäder och odlingar i snabbt tempo. En fotbollsmatch på den stora innergården i Dresdenkasernen, åskådarna följer livligt spelet. Vi får också se några sekunder av slutkören i Brundibár. Barnen på scenen står stilla, allvarliga tätt ihop och sjunger.
1 juni 2020
I en artikel om Theresienstadt och nazisternas film som bland annat utgår från det stora verket Theresienstadt. Das Antlitz einer Zwangsgemeinschaft från 1955 av Hans Günther Adler, som överlevde Theresienstadt och Auschwitz, skriver Irina Sandomirskaja:
Cinematography in Theresienstadt, as also in other Nazi film projects in concentration camps and ghettos, became an apparatus to render terror and annihilation invisible, incomprehensible, and impossible to remember, to document, and to witness. The apparatus (etymologically, from Lat. “apparare”, “make ready for”) of cinematography did indeed serve this purpose, preparing human lives for the ultimate erasure, both from physical existence and from memory of the Second World War.
6 juli 2012
Så snart konsten som skapades i gettot tog sig former av öppet motstånd slog SS till. Vid en av de sista repetitionerna av Viktor Ullmanns kammaropera Kejsaren av Atlantis om Döden som vägrar Kejsaren sin tjänst avbröt SS projektet. Ullmann mördades i Auschwitz hösten 1944 i en våg av massdeportationer.
En del bildkonstnärer som arbetade som tecknare på förvaltningen skapade efter arbetet helt andra, hemliga bilder av verkligheten i lägret. Bedřich Fritta, Leo Haas, Ferdinand Bloch och Otto Ungar lyckades smuggla ut några teckningar till yttervärlden som uttryckte vad som egentligen pågick i Theresienstadt. De greps kort därpå och togs till Gestapos fängelse i den yttre fästningen. Bara Leo Haas överlevde.
19 juli 2012
Victor Klemperer hör talas om Theresienstadt och noterar i den sjätte dagboken att det säkerligen finns för mycket att dölja för att Röda korset ska kunna släppas in på ett besök.
Marken som uppstår mellan tanken att språket inte ljuger även om vi ljuger, att språket är sannare än den sanning vi kan uttala, och fiktionen Theresienstadt, bilden som nästan ingen tror på utom Röda korsets delegater. Som kanske trodde att ett getto måste se ut som ett getto för att vara ett getto. Som kanske inte heller ville tro något annat? Vad är det för mark.
Vad är det för mark de befinner sig på, delegaterna, en kanske solig dag när de sitter där och musiken spelar och barnen sjunger och besökarna inte förnimmer en enda slöja i luften, inte en enda spänning i ett ansikte som måste hålla sig stilla, som ser delegaterna svepas in i ett allt tjockare hölje, en liten kraftlös yttervärld inne i en gråvit dimma i den kanske klara, soliga dagen då de blå bergen långt bortom den lilla staden framträdde klart, då rummet var så stort och sikten obegränsad
29 juni 2012
Ett äldre par passerar utanför Gettomuseet och jag följer viljelöst efter dem nedför en tom gata med kartan över gettot i handen som jag köpt inne på museet och som visar att den lilla staden från början var en fästning, med en form som påminner om en stjärna. De kantiga konturerna med sina utskjutande hörn, torgets stora rektangel i mitten, rutnätet, de fyrkantiga kvarteren, de raka gatorna, nu är jag på före detta Hauptstraße, det finns 36 röda ringar på kartan med siffror i, utanför den forna Magdeburger Kaserne står en skolklass. Jag följer med barnen in, här satt den judiska ”självförvaltningen”, nu är här ett museum över de konstnärer som verkade i Theresienstadt. Det är ett arkiv. Det skulle ta veckor att betrakta allt, lyssna på allt. Jag har bara en eftermiddag och tvingas gå förbi nästan allt. Spröda affischer i blekta färger annonserar om uppsättningar av Carmen, Verdis rekviem, kabaréer, Brundibár. Plakaten är omsorgsfullt handritade, handmålade. Jag vandrar genom salar med teckningar och målningar av Fritta, Haas, Bloch, Ungar, Fleischmann och andra som öppet och expressivt gestaltar tillståndet i gettot. Jag vet inte om jag kan se dem eller bara känna dem i luften. Målningarna bekräftar bilder jag sett reproducerade i olika sammanhang. Bilden av gettot. Det gör det först svårare att verkligen närma sig dem. Förstå. Målandet av dessa bilder. Motståndet i varje linje. Modet i varje penseldrag. Färgerna är dova, mörka. De olika graderna av konturskärpa i en del av målningarna tycks inte ha med rummet att göra. Överhuvudtaget inte med rummet. Ett rum för verklighet bryter sig ut, sprängfullt av lidande människor, var och en med ett eget ansikte, som samtidigt uppgår i de andras.
Innanför salarna visas något som av någon anledning kallas dokumentära bilder. Jag vet inte i vilket sammanhang de fungerade, det måste vara beställningsarbeten. Några kvinnor i en matkö, någon tvättar i en balja på en bakgård, färgerna är ljusa, linjerna tunna men tydliga, ordentligt underordnade centralperspektivet, ett fruktträd ser ut att blomma över ett plank. Allt är fattbart, åtskilt, välordnat. Himlen är blå, det drabbar mig. Det är klart att himlen var blå också över Theresienstadt i världen, den andra världen.
Längst in i museet finns salarna som handlar om litteratur på olika språk i lägret. Theresienstadt var platsen för den sista generationen av den tyskspråkiga litteraturen från Prag, en litteratur där tyska, tjeckiska och judiska förhållanden och traditioner flöt samman och starkt präglades av fenomenet ”österrikisk kultur”, läser jag. ”Den tusenåriga samexistensen mellan tjecker, judar och tyskar slutar här.”
28 juni 2012
Sent på kvällen sitter jag på restaurang Staré časy i Prag bland amerikaner, kineser, italienare. Jag vet inte vad det är jag äter. Jag var rädd för A Former Concentration Camp Tour. Den förutbestämda rytmen. Men det finns inget sätt att förhålla sig när staden byts ut, och det är onåbart, och vi ändå är där och inte vet var. Kanske är det bättre att vara där med andra människor, bland många levande kroppar som inte heller kan rymma det de ser och får veta. Jag vet inte. Det finns inget sätt. Minnet går in i kroppen även när själen inte kan förstå.
28 juni 2012
Den stora lönnen som barnen i lägret skötte om som ung planta och som nu planterats om på den nya judiska begravningsplatsen utanför fästningen. Jag visste inte att den fanns. Inte den yttre, mindre fästningen med Gestapos fängelse och tortyrkamrar. Jag läser om lägret nu och hur minnet av det gestaltas i dag på platsen som var mycket större än vad jag såg.
Jag stod på knä utanför de låga valven precis utanför gettot där de levande tog avsked av sina döda. Alldeles intill, på andra sidan vallgraven, låg en overklig, lysande vit byggnad med burspråk och rödmålade fönsterkarmar. Över fasaden stod textat med stora röda bokstäver: PENSION. På balkongen stod några röda stolar arrangerade runt ett bord under ett rött parasoll, och utanför på trottoaren var samma sorts stolar och bord noggrant uppställda i rad under samma sorts parasoller. Inte en människa syntes till. Jag gick tillbaka in i det forna gettot för att inte missa sista bussen därifrån. Tillbaka in i den stora fästningen. Jag gick tillbaka in i en liten stad i EU-landet Tjeckien. In i en avfolkad småstad i den forna kommunistiska republiken. Från ett öppet fönster i en stor kvadratisk rosamålad före detta kasern med rader av identiska fönster hörs musik, det finns ett uppror i sångarens röst. Siffran 9 på kartan, det här var gettots hem för gamla fångar och ett sjukhus, man hade också kulturella program här, på vinden fanns en bönesal. Vita syntetspetsgardiner i vissa fönster. Spår av skriften RESTAURACE på en gråbrun fasad. Bokstäverna HOTEL nedanför varandra i ett gathörn, och nederst en pil, huset är övergivet. Gatorna är nästan tomma. En jättelik förfallen byggnadslänga som sträcker sig över två kvarter. Siffran 18, det är Dresdenkasernen där de kvinnliga fångarna bodde, i källaren fanns ett fängelse, en del av byggnaden användes för teater, på kaserngården fick fångarna spela fotboll, det var här scenerna från fotbollsmatchen i propagandafilmen spelades in. Utanför den låsta porten står tre sopsorteringstunnor. En nästan rasad balkong, rikt dekorerad, på en i övrigt slät fasad på gatan intill. Skylten CRYSTAL på ett tillbommat hus.
29 juni 2012
Morgonen därpå blir jag sittande på hotellet framför en teckning av Bedřich Fritta på nätet. Två vacklande husfasader längs en gata lutar sig mot störar bakom. LEBENSMITTEL står det ovanför en ingång och ett skyltfönster på den ena fasaden, PARFUMERIE på den andra. Bakom kulisserna ligger en hög döda människor på ett fält som breder ut sig bort mot en mur. I hörnet på andra sidan gatan lutar ett hus med ett gallerfönster där en utmärglad fånge skymtar, i skydd av huset pressar sig en man och en kvinna med ögon som stora svarta hål mot varandra i en kyss eller en viskning. Först nu ser jag att takfönstren i kulisserna mittemot inte är fönster, utan ögon.
Noter:
1. Victor Klemperer, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten. Tagebücher 1933-1945, Aufbau Taschenbuch Verlag 1999.
2. Stycket om Victor Klemperer är ett förkortat utdrag ur essän ”Dresdendokument. Ett territorium” av Linda Beel, en av de fiktiva författarna i min avhandling Minnesrörelser, Autor förlag 2015.
3. Anteckningarna från besöket i Terezín gjorde jag som Linda Beel, som en planerad fortsättning på essän ”Dresdendokument. Ett territorium”.
4. Victor Klemperer, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten. Tagebücher 1933-1945, Aufbau Taschenbuch Verlag 1999.
5. Åtta år senare har jag inte kunnat hitta tidskriften David på nätet där jag läste intervjun, men Anna Hanusová-Flachová berättar också detta i ett oral history-samtal på US Holocaust Memorial Museums webbsida.
Citat ur:
Vojtech Blodig, Theresienstadt in der ”Endlösung der Judenfrage” 1941-1945. Führer durch die Dauerasstellung, övers. Peter Zieschang och Rico Shote, Nakladatelství Oswald 2003
Anna Hanusová-Flachová, i samtal med Randy Goldman 1996, US Holocaust Memorial Museum: https://collections.ushmm.org/search/catalog/irn504897
Victor Klemperer, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten. Tagebücher 1933-1945, Aufbau Taschenbuch Verlag 1999
Helga Krook, Minnesrörelser, Autor förlag 2015, boken Linda Beel
Irina Sandomirskaja, ”Welcome to Panorama Theresienstadt. Cinematography and Destruction in the Town Called ’As If’” i Apparatus nr 2-3 2016
Översatta citat i texten är gjorda av Helga Krook om inget annat anges.
”Ett brev från Theresienstadt” är en essä i två delar. Essän är en del av en kommande bok ”Var är din syster” och är publicerad med stöd av Västra Götalandsregionens essästöd. Del II läser du här.