Med anledning av invasionen i Ukraina lyfter vi här fram Peter Johnssons högaktuella text från 2015 om Michel Eltchaninoffs bok I huvudet på Putin.
När kommunismen fallit krävs det en ”ledare” och en ”ny rysk idé”. Det är ”enbart en sådan ny rysk idé, grundad i religionen och nationen som kan rädda och återuppbygga Ryssland”. Det finns flera folk som aldrig klarar av att bygga en egen stat. Dit hör de slaver som bebor Ukraina och Belarus. Ryssland ska leda dessa andra folk. Idéerna väcktes inte av Putin utan av den högerradikale tänkaren Ivan Iljin, som 1933 gratulerade Hitler vid dennes maktövertagande. Om denne och andra tänkare, som enligt Eltchaninoff har inspirerat Putin, skriver här Peter Johnsson.
Vad rör sig i Vladimir Putins huvud? Mer än en västerländsk politiker, däribland Angela Merkel med sitt berömda uttalande om att Putins tycks röra sig i en helt annan värld än vi, har de senaste tio åren ställt sig den frågan. Visst är det lätt att se cynismen i Putins politik och lika lätt att söka förklaringen till Rysslands agerande i någon allmänt hållen teori om ”realpolitik”.
För den som följt Vladimir Putins politiska karriär sedan början av 2000-talet och därvid också tagit del av hans återkommande tal till nationen, är emellertid hans – särskilt de senaste tio åren – återkommande hänvisningar till stora ryska tänkare och ryska filosofer slående och ett faktum som gör det berättigat att på allvar ställa sig frågan vad som rör sig i hans huvud.
Det är också vad den franske filosofen Michel Eltchaninoff gör i sin senaste bok som bär titeln Dans la tête de Vladimir Poutine (2015). Eltchaninoff undervisar på Sorbonne-universitetet i Paris och hans specialitet är rysk filosofi och ett par av hans tidigare böcker handlar om Fjodor Dostojevskij och denne författares filosofi.
Michel Eltchaninoff har, under två kortare perioder de drygt tio år som Putin nu suttit vid makten, tagit paus från Sorbonne och de franska lärostolarna för att istället arbeta som diplomat på den franska ambassaden i Moskva. Hans försök till djupdykning in i Putins huvud grundar sig därför inte enbart på en gedigen kunskap i rysk filosofi och ett inträngande studium av Putins olika tal, utan också på samtal, på ort och ställe, med flera inflytelserika ideologer inom Putins närmaste krets.
Den ryske författare, som troligen nämns oftast av Vladimir Putin, är Dostojevskij. Det är dock symptomatiskt, påpekar Eltchaninoff, att om Putin för tio år sedan talade om honom som författaren till Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov, är det idag den senare och ärkekonservative Dostojevskij, som står i centrum, den som hävdade att det ottomanska imperiet bör förstöras och tillsammans med hela Balkan inordnas i ett nytt ryskt imperium.
Med början under 1800-talet utvecklades i rysk filosofi två tydligt mot varandra stående rörelser. Den ena var främst representerad av Pjotr Tjaadajev, som med sina inalles åtta Filosofiska Brev, publicerade på franska under åren 1829 -1831, utsatte den ryska traditionen för en svidande kritik samtidigt som han hyllade västra Europa och dess filosofiska, politiska och inte minst religiösa kultur. Till denna västerländska riktning, ibland benämnd Zapadnikerna, räknas självfallet också Aleksander Herzen.
Den andra rörelsen var Slavofilerna som hävdade inte bara det särskilda utan också det högre stående med den ryska och rysk-ortodoxa kulturen. Till förgrundspersonerna för denna riktning hörde Aleksej Chomjakov som gav Tjaadajev svar på tal för dennes kritik av det ryska arvet. Occidentalisterna står, konstaterar Eltchaninoff, överhuvudtaget inte på Putins lista över filosofer han citerar. Men dit hör inte heller den första generationen av slavofiler, dit bland annat räknas Jurij Samarin och Ivan Kirejevskij.
Det kan synas anmärkningsvärt. Inte minst Ivan Kirejevskij brännmärkte ju det moraliska förfallet i den västerländska kulturen, något som skulle ligga väl i linje med vad Putin ofta ger uttryck för. Men, hävdar Michel Eltchaninoff, den första generationen av slavofiler, var för milda, för lite aggressiva mot avvikare och moraliska fiender. Och Aleksej Chomjakov förlade inte – här citerar Eltchaninoff Nikolaj Berdjajev, en av 1900-talets främsta ryska filosofer – det ryska folkets uppgift till den politiska sfären utan till det högre andliga livet.
Varken de första slavofilernas doktrin eller occidentalisternas filosofi kunde därför omvandlas till ett reellt politiskt instrument, minst av allt till en imperialistisk politik, skriver Eltchaninoff. En av Vladimir Putins allra främsta lärofäder från den ryska historiska filosofiska skolan är istället en person från vad som brukar benämnas den andra generationen av slavofiler. Det handlar om Nikolaj Danilevskij, som 1871 publicerade sitt verk Ryssland och Europa i vilket han föreslog att alla slaver bör gå samman i en Union under Rysslands ledning.
Detta projekt, skriver Eltchaninoff, grundade Danilevskij på att Ryssland inte kan ses som ett land som tillhör Europa. Ryssland är något annorlunda. Avståndet dem emellan har en fast strukturell grund som inte går att överbrygga. Återstår därför kampen mellan dessa två civilisationer, dessa särskilda kulturer och, ansåg Danilevskij: ”Kampen mot Västerlandet är det enda frälsemedel som kan rädda vår ryska kultur”. Till skillnad från den första generationens slavofiler ser han alltså inget fel i våldet som medel för att rädda och sprida den ryska kulturen. ”Danilevskij, skriver Eltchaninoff, ”hävdar till och med att det finns en historisk ekonomisk lag som medfört att det ryska folket genom historien samlat på sig en vital kraft som han benämner en etnografisk energi som någon gång måste utnyttjas. Denna är, enligt Danilevskij, en i världshistorien sällan skådad kraft, större och mer disciplinerad än korsriddarnas”.
Nikolaj Berdjajev, denne store ryske tänkare, blev på order av Lenin utvisad från Ryssland år 1922. Han lämnade landet på vad som brukar benämnas filosofernas fartyg. Om man skall säga något positivt om Lenin i detta sammanhang är det väl att han inte tog livet av dem, som annars var brukligt med oliktänkande och folkfiender. Berdjajev kom att framleva ytterligare 26 år i väst, de flesta åren i Paris. Med på samma fartyg fanns också en filosof vid namn Ivan Iljin. I filosofins värld går en avgrund mellan Bedjajev och Iljin. Den förste är giganten, den andre en ärkeradikal medelmåtta.
När Vladimir Putin år 2005 såg till att kvarlevorna från general Anton Denikin, en av de Vitas ledare under ryska inbördeskriget, fördes ”hem” till Ryssland från USA för att under hedersbetygelser begravas på kyrkogården vid Donskoj-klostret i Moskva så fick general Denikin ”sällskap” med just Ivan Iljins kvarlevor från Schweiz. Tre år efter sin utvisning från Ryssland hade han publicerat sitt verk om Att med våld motsätta sig det onda. Under 1930-talet bodde Iljin i Tyskland och var, fram till 1938 då han emigrerade till Schweiz, i alla fall till en början starkt fascinerad av nazismen och dess, som han ansåg ”andliga nationella styrka”. Senare flyttade han, skriver Eltchaninoff, över sina sympatier till Franco i Spanien och Salazar i Portugal.
I en av sina skrifter förklarar Ivan Iljin vad som måste ske i Ryssland när en gång kommunismen fallit sönder. Det krävs en ”ledare” och en ”ny rysk idé”. Det är ”enbart en sådan ny rysk idé, grundad i religionen och nationen som kan rädda och återuppbygga Ryssland”, skrev Ivan Iljin. Enligt Iljin, liksom enligt Danilevskij, finns det flera folk som aldrig klarar av att bygga en egen stat. Dit hör folket på Balkan och de slaver som bebor Ukraina och Belarus. Ryssland behöver sin ”ledare” och Ryssland skall leda dessa andra folk.
Vladimir Putins första kontakt med Ivan Iljins tankar skedde, hävdar Eltchaninoff, troligen i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Sedan dess har han citerat honom allt oftare, med ordval som ”Vår berömde ryske tänkare, Ivan Iljin, konstaterade när han begrundade enligt vilka principer vi bör bygga den (nya) ryska staten…..”, eller ett par år senare, ”Som vår berömde filosof Ivan Iljin……”.
För att förstå vad som rör sig i Putins huvud bör vi självfallet till filosoferna Nikolaj Danilevskij och Ivan Iljin foga också Lev Gumiljov. Jag har själv i min bok om Ukrainas historia (Ukraina i historien) givet ett porträtt av denne son till Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov, som efter flera förvisningar till Sibirien kom att bli en av de moderna uttolkarna av den euroasiatiska idén och definitivt också en av Vladimir Putins käraste ryska tänkare.
Gumiljov dog inte förrän 1992, i S:t Petersburg, och det är högst troligt, skriver Michel Eltchaninoff, att Vladimir Putin lärde känna honom där under Gumiljovs sista år. En av de personer som står Putin nära idag och som Eltchaninoff intervjuat, hävdar vidare att Putin under andra hälften av 1990-talet, när han fortfarande var kvar i S:t Petersburg, deltog i en grupp som diskuterade Gumiljovs idéer. Gumiljovs euroasiatiska doktrin, utgår, liksom Danilevkijs och Iljins filosofi, från att Ryssland är väsensskild från västra Europa. Gumiljov understryker det positiva i Rysslands historiska knytning till Asien och det mongoliska arvet. Västerlandet är fienden som alltid försökt inringa och angripa Ryssland och som Ryssland måste försvara sig mot, andligt, kulturellt, politiskt och militärt.