Vad rör sig i Vladimir Putins huvud? Mer än en västerländsk politiker, däribland Angela Merkel med sitt berömda uttalande om att Putins tycks röra sig i en helt annan värld än vi, har de senaste tio åren ställt sig den frågan. Visst är det lätt att se cynismen i Putins politik och lika lätt att söka förklaringen till Rysslands agerande i någon allmänt hållen teori om ”realpolitik”.
För den som följt Vladimir Putins politiska karriär sedan början av 2000-talet och därvid också tagit del av hans återkommande tal till nationen, är emellertid hans – särskilt de senaste tio åren – återkommande hänvisningar till stora ryska tänkare och ryska filosofer slående och ett faktum som gör det berättigat att på allvar ställa sig frågan vad som rör sig i hans huvud.

Det är också vad den franske filosofen Michel Eltchaninoff gör i sin senaste bok som bär titeln Dans la tête de Vladimir Poutine (2015). Eltchaninoff undervisar på Sorbonne-universitetet i Paris och hans specialitet är rysk filosofi och ett par av hans tidigare böcker handlar om Fjodor Dostojevskij och denne författares filosofi.
Michel Eltchaninoff har, under två kortare perioder de drygt tio år som Putin nu suttit vid makten, tagit paus från Sorbonne och de franska lärostolarna för att istället arbeta som diplomat på den franska ambassaden i Moskva. Hans försök till djupdykning in i Putins huvud grundar sig därför inte enbart på en gedigen kunskap i rysk filosofi och ett inträngande studium av Putins olika tal, utan också på samtal, på ort och ställe, med flera inflytelserika ideologer inom Putins närmaste krets.
Den ryske författare, som troligen nämns oftast av Vladimir Putin, är Dostojevskij. Det är dock symptomatiskt, påpekar Eltchaninoff, att om Putin för tio år sedan talade om honom som författaren till Brott och Straff, Idioten och Bröderna Karamazov, är det idag den senare och ärkekonservative Dostojevskij, som står i centrum, den som hävdade att det ottomanska imperiet bör förstöras och tillsammans med hela Balkan inordnas i ett nytt ryskt imperium.
Med början under 1800-talet utvecklades i rysk filosofi två tydligt mot varandra stående rörelser. Den ena var främst representerad av Pjotr Tjaadajev, som med sina inalles åtta Filosofiska Brev, publicerade på franska under åren 1829 -1831, utsatte den ryska traditionen för en svidande kritik samtidigt som han hyllade västra Europa och dess filosofiska, politiska och inte minst religiösa kultur. Till denna västerländska riktning, ibland benämnd Zapadnikerna, räknas självfallet också Aleksander Herzen.
Den andra rörelsen var Slavofilerna som hävdade inte bara det särskilda utan också det högre stående med den ryska och rysk-ortodoxa kulturen. Till förgrundspersonerna för denna riktning hörde Aleksej Chomjakov som gav Tjaadajev svar på tal för dennes kritik av det ryska arvet. Occidentalisterna står, konstaterar Eltchaninoff, överhuvudtaget inte på Putins lista över filosofer han citerar. Men dit hör inte heller den första generationen av slavofiler, dit bland annat räknas Jurij Samarin och Ivan Kirejevskij.
Det kan synas anmärkningsvärt. Inte minst Ivan Kirejevskij brännmärkte ju det moraliska förfallet i den västerländska kulturen, något som skulle ligga väl i linje med vad Putin ofta ger uttryck för. Men, hävdar Michel Eltchaninoff, den första generationen av slavofiler, var för milda, för lite aggressiva mot avvikare och moraliska fiender. Och Aleksej Chomjakov förlade inte – här citerar Eltchaninoff Nikolaj Berdjajev, en av 1900-talets främsta ryska filosofer – det ryska folkets uppgift till den politiska sfären utan till det högre andliga livet.