Det ryska anfallskriget mot Ukraina har haft omedelbara konsekvenser också för de båda tidigare ortodoxa kyrkorna i Ukraina och för deras relation till den rysk-ortodoxa kyrkan och dess överhuvud Kirill. Kriget ser ut att göra splittringen mellan kyrkorna definitiv. Martin Berntson skriver här om konflikterna och bakgrunden till dem.
Tre ortodoxa kyrkor
Rysslands anfallskrig i Ukraina har fått oräkneliga konsekvenser inte bara för de direkt inblandade parterna. Också för de kyrkliga makthierarkierna inom den ortodoxa kyrkan lär efterverkningarna bli stora. Patriarkatet i Moskva, som sedan 1686 haft överhögheten över metropolitdömet i Kiev, stöder uttryckligen Rysslands krigföring. De självständiga ortodoxa kyrkorna i Ukraina har tagit ställning mot det. Rysslands försök att erövra Ukraina har istället minskat dess inflytande där och Moskvapatriarkatet riskerar nu att helt förlora sin formella överhöghet över Ukrainas ortodoxa kyrkokultur.
Men inte bara dessa kyrkor är indragna i stridigheterna. Ett tredje trossamfund – det grekisk-ortodoxa Konstantinopels ekumeniska patriarkat – spelar på sitt sätt en nyckelroll i denna konflikt. För de nuvarande motsättningarna mellan Kiev och Moskva har väckt ytterligare en stridsfråga till liv: bör en självständig Ukrainsk, ortodox kyrka lyda under den ryska eller den grekisk-ortodoxa jurisdiktionen? Och skall den kyrkliga jurisdiktionen i så fall sammanfalla med den politiska maktens?
”Ett tredje Rom”
I det gamla Östrom, eller Bysans, rådde uppfattningen att kyrka och stat skulle samverka på ett ”symfoniskt” sätt. Kyrkan skulle utöva det andliga ledarskapet och genom det ställa krav på samhällsmoralen. Kejsarmakten skulle skydda och betjäna kyrkan och dess representanter.
Denna nära relation till det romerska kejsardömet gav det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel en samlande roll för hela ortodoxin. När Östrom, eller det bysantinska riket, gick under 1453 blev också det ekumeniska patriarkatets roll mer begränsat.
Samtidigt hade i det moskovitiska riket växt fram en tanke på Moskva som en arvtagare till Konstatinopel, ett ”tredje Rom”. Enligt denna tankemodell skulle Moskvas världsliga och andliga ledning – också nu i en ”symfonisk samverkan” – ansvara för säkerställandet av den rätta ortodoxa trons vidmakthållande i världen. Denna syn på Moskvas roll förstärktes av att metropoliten av Moskva 1589 fick status som ”patriark”.
Ökad statskyrklighet
Men relationerna mellan kyrka och världslig makt inom ”östligheten” har under modern tid gått åt ett annat håll. Det har snarare präglats av en ökad statskyrklighet, i flera fall modellerad efter de västliga, lutherska statskyrkorna.
Denna utveckling inleddes redan på 1700-talet, under Peter den store, då den rysk-ortodoxa kyrkan förstatligades. Den fortsatte sedan och 1833 under inrättades den till staten nära knutna, självständiga grekisk-ortodoxa kyrkan. Flera självständiga (autokefala) inrättades därefter i Östeuropa under 1800-talet och efter det osmanska rikets sönderfall (t.ex. i Rumänien 1885, i Serbien 1920 och i Bulgarien 1953). Att några av dessa länder blev kommunistiska under 1900-talet innebar i denna mening egentligen ingenting. Tvärtom stärktes då banden till staten ytterligare.
Efter upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien under 1990-talet förstärktes anknytningen mellan nationer och ortodoxa kyrkliga jurisdiktioner ytterligare. Redan 1921 hade man i Ukraina utropat en självständig ukrainsk kyrka. Efter att den under lång tid måst verka underjordiskt, fick den förnyad betydelse efter självständighetsförklaringen 1991.
Men redan under det påföljande decenniet bröt sig en grupp ur den större Ukrainska ortodoxa kyrkan och upprättade ett eget patriarkat av Kiev. Under en tid fanns det därmed hela tre ortodoxa kyrkor i Ukraina: två autokefala och en som fortsatt var underställd patriarken i Moskva.
Russkij mir
I den rysk-ortodoxa kyrkan utvecklades samtidigt ett identitetsskapande på en annan grund, som efterhand fått en allt större betydelse för Rysslands politiska elit. Den var egentligen inte ny, utan redan under 1800-talet hade man alltmer börjat tala om Europas – eller västerlandets – ”förfall”. Det ställdes i både andligt, moraliskt och politiskt hänseende mot det starka Ryssland och dess ortodoxa tradition, som inte givit vika för rationellt upplysningstänkande på samma sätt som västlig protestantism och katolicism.
Denna självmedvetenhet kombinerades med tanken på en Russkij mir (”Rysk värld”). Uttrycket åsyftar ett heligt arv som förenar Ryssland, Belarus/Vitryssland, Ukraina och etniska ryssar i andra delar av världen. Utgångspunkten för denna ”ryska värld” är narrativet om det gamla Kievriket – som innefattade bland annat dagens Ukraina – som den rysk-ortodoxa kyrkans ”vagga”.
Legenden om storfursten Vladimir av Kiev (som regerade 980-1015 och efter sin död blev ryskt nationalhelgon) som omvändes till den ortodoxa kristna tron och lät döpa folket i Dnjepr 988, växte till ett hela ”Rysslands dop”. Detta ”rusiska” arv ställs mot den sekulariserade västvärlden, som har släppt in liberala, globaliserande, kristofobiska och HBTQ-vänliga krafter.
En viktig ideolog för denna tankemodell har varit den nuvarande patriarken Kirill, eller Vladimir Mikhailovich Gundyayev. Både som metropolit och senare som patriark av Moskva har han lyckats förankra denna ideologi i både breda folklager och under 2010-talet också inom politisk kultur.
För Kirill handlar tanken om ”den ryska världen” dock inte i första hand om politiskt och territoriellt inflytande. Den skall snarare förstås i ett eskatologiskt och messianskt perspektiv. Rysslands försvar av traditionella värden får sin egentliga betydelse i de yttersta tiderna. Och att de redan är här indikeras av det pågående västerländska förfallet.
Det rusiska arvet – förening och splittring
Som Catherine Wanner träffande har påpekat i Orthodoxy and the Future of Secularism After the Maidan” (Euxeinos 17/2015) både förenas och splittras Ryssland och Ukraina genom detta ”rusiska arv” från det gamla Kievriket och händelserna 988. Medan Moskvapatriarkatet tar det som utgångspunkt för enheten mellan de ”rusiska” kyrkorna, används samma narrativ i Ukraina för en självständig ”ukrainiserad” ortodoxi.
De två tidigare nämnda självständiga ukrainska ortodoxa kyrkorna gick under 2010-talet också samman i ”Ukrainas ortodoxa kyrka”. Deras krav på kyrklig självständighet erkändes 2018 av Konstantinopels ekumeniska patriarkat.
Genom denna historiska överenskommelse upphävdes besluten från 1686 om Moskvas överhöghet, vilket givetvis inte har erkänts av patriarken av Moskva.
De olika ortodoxa kyrkorna i Ukraina
Denna Ukrainas autokefala ortodoxa kyrka har aldrig tvekat i stödet för Ukrainas politiska självständighetskamp. Den Ukrainska ortodoxa kyrkan, som var underställd Moskva, har däremot intagit en mer tvetydig inställning. Dess metropolit Onophrius, som tillträdde 2014, har som tidigare munk i Treenighetens Lavra av S:t Sergius utanför Moskva (ett av de viktigaste klostren i den ryska ortodoxa kyrkan), haft en nära relation till det kyrkliga ledarskapet i Moskva. Han tog heller inte öppet ställning mot den ryska invasionen 2014–2015. Men sedan kriget bröt ut den 24 februari 2022 har hans officiella hållning till Ryssland helt förändrats. Hans omsvängning nådde sin kulmen då hans kyrka definitivt bröt med Moskvapatriarkatet den 27 maj 2022.
De båda ortodoxa kyrkorna i Ukraina är dock fortsatt självständiga från varandra. Det är också oklart hur de framgent kommer att förhålla sig såväl till varandra som till Moskva. Går de samman skulle de kunna utgöra en stark både andlig och politisk kraft inte bara i Ukraina utan inom hela den slaviska kristendomen.
Ett kvarvarande hinder är att den tidigare Moskvaunderställda kyrkan aldrig accepterat Konstantinopels erkännande 2018 av den autokefala kyrkan. Man har tvärtom förklarat att gemenskapen med Konstantinopel därför fortsatt är bruten. Kritiker har mot denna bakgrund ifrågasatt allvaret i brytningen med Moskva. Kanske var det bara en temporär åtgärd för att undvika repressalier från den ukrainska staten och det ukrainska folket. Och inte minst kanske för att alls kunna behålla sina församlingar i en situation då allt fler av dem övergår till den autokefala kyrka som alltså numera befinner sig under Konstantinopel.
Etnofyletismen
Som vi har sett har många av de ortodoxa kyrkorna i modern tid i sin relation till världslig makt präglats av både en ökad statskyrklighet och olika former av nationalism. Samtidigt har det funnits en motrörelse mot den jurisdiktionella fragmentering och nationsuppdelning som blivit följden av denna utveckling.
Sammansmältningen mellan nationell identitet och kyrklig jurisdiktion har av kritikerna beskrivits med termen etnofyletism. Detta teologiska invektiv bygger på de grekiska termerna ethnos (nation/folk) och fyletismos (tribalism). Det syftar här på hur vissa ortodoxa kyrkor tycks grunda sin identitet på en sekulär, politisk tillhörighet och inte på en andlig. Men inte heller detta är en ny strid. I syfte att motverka det bulgariska exarkatets krav på autokefali tog det ekumeniska patriarkatet av Konstantinopel redan vid ett kyrkomöte 1872 avstånd från alla former av sådan etnofyletism.
Patriarken Kirill har efter Rysslands invasion av Ukraina anklagats för just denna etnofyletism. Den 13 mars 2022 sammanställdes ett uttalande med titeln ”A Declaration on the ’Russian World’”, som undertecknats av närmare 1.500 företrädesvis ortodoxa teologer.
Tanken på de ukrainska och ryska folken som del av ”det heliga Rus” betecknas där som ”etnofyletistisk fundamentalism”. Patriarken Kirills sätt att tala om ”den ryska världen” vilar enligt dokumentet på en falsk lära, som vill likställa ett världsligt rike – som dessutom har koloniala ambitioner – med ett Guds rike, som aldrig kan förverkligas fullt ut här i denna värld.
Ingen självklar lösning i sikte
Synen på den ideala relationen mellan kyrka och världslig makt inom ortodox tradition är knappast entydig. Det visas både av Moskvapatriarkatets krav på kyrklig enhet inom de ”rusiska” kyrkorna och den samtidiga framväxten av de självständiga ukrainska kyrkorna liksom diskussionen om etnofyletism.
Exemplen i de ortodoxa kyrkornas historia på såväl kyrklig jurisdiktion bortom etniska, nationella och politiska gränsdragningar och på en nära relation mellan kyrka och nation, ger vid handen att det på sikt finns potential för flera olika lösningar på den nuvarande kyrkokonflikten mellan Ryssland och Ukraina.
För vidare läsning:
- Bodin, Per-Arne, Från Bysans till Putin: historier om Ryssland. Skellefteå: Artos förlag, 2021.
- Eckerdal, Maria, Patriarken Kirill och kriget i Ukraina, Svensk Pastoraltidskrift 17/2022
- Hovorun, Cyril, Ryska ortodoxa kyrkan och kriget i Ukraina, Svensk Kyrkotidning 8/2022 (s. 225-229).
- Jangfeldt, Bengt, Vi och dom: om Ryssland som idé. Stockholm 2017.
- Mitrokhin, Nikolay, Was There an Alternative? Metropolitan Bishop Onuphrius and His First Steps, Euxeinos 17/2015.
- Roudometof, Victor, Church, state, and political culture in Orthodox Christianity, Oxford Research Encyclopedias, Politics. Published online: 25 Februari 2019.
- Klicka här för att läsa om de hedniska slaverna som under 400-talet kom från ingenstans och sedan intog halva Europa