Den östtyska poeten Sarah Kirsch (1935-2013) gjorde sig snart misstänkt hos myndigheterna i DDR då hon tillsammans med en krets av yngre poeter tog ut en ny riktning i östtysk poesi, som fokuserade på ett subjektivt närmande till verkligheten, renons på ideologiska markörer – en ”sinnlighetens rehabilitering” skrev en kritiker. Hon presenteras här av Marie Tonkin.
Våren 1969 hålls den sjätte tyska författarkongressen i Berlin. Det ideologiska trycket på skönlitteraturen är högt. Etablerade namn nagelfars. De där majdagarna i det sena 60-talets DDR lyser tvekan med sin frånvaro. Överträdelser mot det gällande politiska idiomet straffas hårt.
Poesin erbjuder knappast några kryphål. Också en dikt om fåfäng väntan på en älskare blir suspekt. Dikten ”Svarta bönor”, skriven av den uppburna DDR-poeten Sarah Kirsch, möter en kör av kritik. Den kallas individualistisk och negativ. I de här raderna fanns, hävdade Günther Deicke vid VI Schriftstellerkongreß, en poetisk vilsenhet som tydde på ”en senborgerlig ståndpunkt av hopplöshet”. Bara genom att övervinna den, fastslog han, blir vi socialistiska poeter. Anklagelserna skulle få fatala följder för Kirsch, som hörde till poetgruppen Neue Welle, och som helst skrev om natur och – ofta olycklig – kärlek.
På eftermiddagen tar jag upp en bok
På eftermiddagen lägger jag ifrån mig en bok
På eftermiddagen kommer det för mig att det är krig
På eftermiddagen glömmer jag varje krig
På eftermiddagen mal jag kaffe
På eftermiddagen ställer jag undan
Det malda kaffet underbara
Svarta bönor
På eftermiddagen klär jag av mig på mig
Först sminkar jag mig sen tvättar jag av mig
Sjunger är stum
Så här i efterhand ser dikten så harmlös ut, med sin serie av vardagliga rörelser. Det störningsmoment den innebar i det sena 60-talets Östtyskland fanns i det som inte skrevs ut på raderna. Diktens utmaning låg i relationen mellan inneslutet och exkluderat; en relation som är diktens dominerande politik. Här fanns ju ingen blinkning till något politiskt korrekt korrelat. Inte heller någon polemik. Bara rastlösheten hos diktjaget och kaffebönornas svärta, som relativiserar till och med tanken på krig.
På svenska finns Sarah Kirschs Glashussplitter i en smal, grålila volym, översatt av Lasse Söderberg och Irmgard Pingel (ellerströms 1989). Egentligen är det konstigt att Kirsch inte fått någon större uppmärksamhet i Sverige. Hon tilldelades flera priser, bland andra Büchnerpriset 1996. Koordinaterna i hennes biografi ser annars så karga ut. Ingrid Bernstein, född 1935, i vuxen ålder Sarah, av sympati med landets förföljda judar och i protest mot sin fars antisemitism, gift Kirsch, skild, poetiskt genombrott under sent 1960-tal och framåt, utflyttad till Västtyskland efter att ha gjort sig omöjlig som författare i DDR, död 2013. Geografi: Schleswig-Holstein, ödsligt, flackt. Tidsrum: framförallt den krackelerade kommunismen, avklingande efterkrigstid.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det var med förvåning och fascination jag började läsa, på en väns rekommendation. Jag möttes av en poesi i förbund med fragmentering. Uppslitna tankebyggnader, vindlande meningsstrukturer. Snart sökte jag upp dikterna i original och började famla – efter andningspauserna. Det fanns ju nästan inga skiljetecken. Jag översatte, la andningen intill diktradernas, här ur dikten ”Kråksnack”:
Min ledstjärna är en knytnävs-
Stor planet och min kompass
Ligger på havets botten
Men hoppet vill dansa
Bara sparvhöken över låglandet
Läser tankarna.
Apollinaires uppfattning att en bra dikt inbegrep en enda viss läsning; en viss förståelse, även med skiljetecken utelämnade, möter motstånd hos Sarah Kirsch. Här finns något annat; öppna dörrar, förgrenande vägar; en inbjudan till en tillåtande hållning inför diktens sätt att verka. Det handlar framför allt om grammatik.
Redan tidigt i författarskapet, i den första boken, låg Kirschs grammatiska program färdigt. Ett elliptiskt narrativ, uppbruten syntax. Adjektiv staplade på varandra och nya adjektiv bildade av substantiv; förmodligen en influens från Dylan Thomas. Men Kirschs dikt är närmast talspråklig. Den fria grammatiken blir till ett statement. En berättelse om motstånd.
Förbehållen mot ett politiskt accepterat perspektiv märks efter hand hos Kirsch. Trots sitt medlemskap i kommunistpartiet sedan tonåren, gjorde hon sig snart misstänkt hos myndigheterna. 1960 gifte hon sig med den kontroversielle poeten Rainer Kirsch. Gerhard Wolf blev deras litterära mentor och tillsammans bildade de en krets av yngre poeter som under 60-talet utmanade det officiella politiska diktatet kring litteratur som spegel för det socialistiska samhällets värderingar. Elke Erb, Heinz Czechowski, Karl Mickel, Volker Braun, Wolf Bierman med flera tog ut en ny riktning i östtysk poesi, som fokuserade på ett subjektivt närmande till verkligheten, renons på ideologiska markörer. ”Sinnlighetens rehabilitering”, som en kritiker skrev.
Kirschs första egna diktsamling Landaufenthalt (1967) bekräftade en självständig poetisk identitet, försiktigt kritisk mot villkoren i DDR. Politiska och historiska frågor reser sig ur den personliga erfarenheten. Ja: den egna världen relativiserar offentlighetens retorik. En njutbar tågresa genom ”mitt lilla värmande land” slutar i en nykter kommentar om sprickan mellan de två tyska staterna. På andra sidan gränsens taggtråd ”talar människor troligen mitt språk, känner till/ Gryphius klagan som jag/ har samma bilder på tv
men orden
som de hör som de läser, samma bilder
kommer att stå mittemot mina […]
Konsekvent väljer Kirsch det biografiskt egna framför de enkla definitionerna i en förutsägbar politisk retorik. Vardagen är inte skild från den samhälleliga verklighetens värld. Men det frekventa jagperspektivet och dikternas många utskrivna ”jag” var frappanta i samtidens östtyska klimat.
I samband med Wolf Biermannaffärren, då Kirsch tillsammans med den nära vännen Christa Wolf och tio andra författare undertecknade en protest mot dissidentartisten Biermanns expatriering, uteslöts hon ur Östberlins författarförbund och i november 1976 ur kommunistpartiet. Det statuerade exemplet kunde knappast missförstås; Kirsch var under 70-talet DDR:s kanske främsta kvinnliga författare.
Påföljderna för hennes egen del blev akuta. Hon belades med publikationsförbud, liksom förbud mot frilansöversättningar och alla offentliga arrangemang. Frånskild med en sexårig son stod hon utan inkomst. Hon bevakades av Stasi och ansattes av grannar. På andra sidan muren fanns hennes älskare, en tysk författare boende i Västberlin. Men anhållan om ett permanent visum i Västtyskland möttes av tystnad, tills hon själv enligt egen utsago efter ett halvår vände sig till SED:s partiledare, Erich Honecker, i ett personligt brev där hon antydde sin desperation med påpekandet att hon bodde på sjuttonde våningen.
Exilen från Östtyskland skulle bli permanent. Kirsch flyttade till Västberlin. Snart fann hon att livet i stan hindrade hennes skrivande och slog sig med tiden ner i ett före detta skolhus i Dithmarschen i Schleswig-Holstein. Här levde hon med sonen och sina många djur – får, katter, en åsna. De närmsta tjugo åren skrev hon dagligen. Intervjuer? Sällan. Ödsligheten och det kala landskapet nära den danska gränsen var vad hon behövde för sitt skrivande, konstaterade hon till en vän som ville ordna stipendium åt henne med stadsvistelse.
Förankringen var diktens själva förutsättning. I diktsamling efter diktsamling blir förhållandet till en plats vägen till att avlyssna den egna myten. Älvkungens dotter har ett möte med två ryttare ”på tidvattensängarna” någonstans längs hurtigrutten. Eller ett nordtyskt snölandskap, daterat ”kort efter freden”, utplånar själva medvetandet om förgångna fasor. Från marginalen kommenterar Kirsch sitt splittrade land. Det geografiska utanförskapet, själva avståndet till nationens ”centrum”, sätter den politiska situationen i relief. Ett avstånd som liknas vid katters sovande liv:
Är man här vet man inte längre mycket
Om där. Det jag upplevt har fallit bort.
Lakoniskt kommenterar Kirsch sin politiska väg och kallar sig själv en clown: ”I början var min natur sorglös och lycklig/ Men det jag såg drog min mun/ Mot mina fötter.” Den nationella erfarenheten beskrivs inte i termer av någon offentlig erfarenhet; Kirsch förblir i sitt eget territorium. Hon definierar i stället sitt land genom förfrämligandet från det. Platsen används som en katalog över förlust; sällan som en identitetsmarkör.
… jag står framför landen
Där de kalla astrarna glimtar
Trampar deras sena huvuden
Under mina efterkrigsskor
Ur den lantliga vardagen skriver Kirsch fram sin förkastelse av DDR, oftast i undertexten. På raderna finns i stället natur och djur, gärna fåglar; en idyll destabiliserad av onda krafter. En dikt om säkerhetstjänstens telefonavlyssning kontrasterar ofriheten mot bilder av moln, ”högtflygande svalor” och kornas råmanden. Ironin understryker nödvändigheten av att kodifiera det sagda: ”Våra oförglömliga lojala röster”. Troheten är mot det komplext mänskliga; det nära. Säkerhetstjänsten är där borta, ”vi” är här, i landskapet. DDR omdefinieras genom att i dikten bli till en privat myt. Kirsch placerar väninnan hon talar med utomhus, på kvällen eller kanske natten:
… Elke sa
Så mödosamt det är dag och natt
Att hålla ett andningshål öppet jag såg henne
Stå i skogen utan ljus när det snöade
Gränslöst i utslitna sneakers.
Annars är landskapsbilden gärna vindhärjad, kyrkorna ruvar ”likt en hönsskock” och ”kolsvarta kråkor/ Fladdrar upp på hedniska gudars/ Axlar”. Det är bokstavligt och magiskt på en gång. Ett oväder kallas för syndafloden. Som till en gammaltestamentlig ark söker sig paddor, salamandrar och geckoödlor in i bilen.
Bland efterkrigsstämningarna i Kirschs poesi hörs ofta sådana apokalyptiska tongångar. Naturen ger ingen varaktig tröst. Tingen lever sitt eget liv i en ibland surrealistisk färgning. Sociala och historiska perspektiv skymtar liksom av en händelse. Humorn i en dikt om ogräsrensning (”giv akt sallad”), i trädgårdar där nyttoväxter och blommor skulle ha växt åtskilda, grönsakerna med ”paradplats” i räta rader, medan ”skönheten behåller en enda bädd” – breddar sig på slutraderna mot en vidare tolkningshorisont. Ett gravallvarligt konstaterande underminerar diktens betydelser: ”Det är förbjudet att sticka de nakna fötterna i jorden någonsin mer.”
Känslan av instängdhet i de tre första diktsamlingarna, utkomna i DDR, fortsätter genom Kirschs poesi i en sorts otåligt undertryck. ”När min kropp/ Min oförutsägbara själ äntligen har befriat sig/ Från längd- och breddgradernas stänger”, heter det. Dikternas andlösa kvalitet kommenteras ibland direkt:
Mina ord lyder mig inte
Jag hör dem knappt mer min himmel
Vidgar sig vill nå din
Snart går den sönder jag andas bara
Korta andetag mina hjärtslag
Har ökat sjufalt avger oavlåtliga
Knappt avkodade meddelanden
Vad ville Sarah Kirsch uppnå med sina sparsamma skiljetecken? I en sällsynt intervju från 1991 berättar hon själv att hon vill generera en läsning som är ”atemlos und ohne abzusetzen” – andlös och utan uppehåll. Så att varje ord får samma värde, fortsätter hon: ”Också grammatiken är ett uttryck för själen.”
På en kompositionell nivå finns ett motstånd mot fokalisering och peripeti. I den glidande syntaxen är ofta meningssluten samtidigt början på en ny mening. Effekten blir att inre och yttre sammansmälter. Tankeleden flyter ihop med diktens bilder. Påverkan från tyska modernistpoeter som Celan och Ingeborg Bachmann, eller även Anna Achmatova, som Kirsch översatte till tyska, är märkbar i det grafiska bildspråket. Som Celan och Bachmann tematiserade hon Förintelsen, men till skillnad från dem var hon retoriker. Hennes nonkonformistiska behandling av tysk grammatik har i sig setts som uttryck för fördömelse av Förintelsen. Men förmodligen var den, mer grundläggande, en fråga om poesins funktion av frigörelse.
En given association i sammanhanget är förstås Celans Atemwende, hans egenmyntade ord och titeln på en av hans diktsamlingar, översatt till svenska av Anders Olsson som ”andningsvändning”. Andningen är, påstod Celan i sin Meridian, en fråga om ”riktning och öde”. Liv och dikt förenas och i diktens rum öppnar sig möjligheten till förändring.
Om alltså Kirsch mot slutet av sitt liv påstod att det var hennes poesi som räddat henne från en politisk tvångströja, måste det ses mot bakgrund av hur hon använder det egna livet för att motstå förväntningarna från sin tids tyska dikt. Hon tillåter sig det förbjudna; att låta den vanliga världen träda fram på bekostnad av det narrativ som handlar om samhällelig kamp. Den levda vardagen är upprinnelsen till hennes poetiska språk. Så kullkastar dikten fixerade betydelser genom intensiteten i en personligt erfaren värld.
Att just Kirschs dikt om kaffebönorna – den som sattes under lupp 1969 – vid nästa författarkongress 1972, skulle framhållas som ett exempel på komplexiteten i socialistiskt liv, säger något om fluktuerande litterära trender inom DDR. Eller om möjliga läsningar, för den som vill. Tillåtet och förbjudet i dikten är subtila och ofta svårforcerade frågor; kanske är det snarare auktoriteterna som flyttar på sig. Det är också en illustration av diktens politik, eller den politiska dikten; den riskabla avvägningen kring vad som inkluderas i dikten och vad som utesluts. Något som för till frågan om poesins underförstådda estetiska tillstånd och tabun, olika för olika tider. Och vådan av att bryta mot dem, i DDR, Sovjetestland, samtidens Ryssland eller tidigare decenniers strikt katolska Irland. Så kunde en poet som Kirsch, trots sin diskreta diktion under 60- och 70-talen, utmana det rådande systemet: genom styrkan i en personlig poetisk syntax.
Tydligare än någonsin visar Kirschs exempel att poesi inte behöver vara polemisk för att vara politisk. Dikter är subtila referenssystem. De kodifierar, antyder, föreslår. Det personliga perspektivet är ibland det mest subversiva. I den meningen är kanske den tyska författarkongressens attacker 1969 på en konstnärligt subjektiv dikt, tecken på ett universellt dilemma för poeter i modern tid. I zonen mellan offentlighetens krav och den personliga världen kan till sist inte ens den mest harmlösa gest göra anspråk på neutralitet.
- Klicka här för att läsa Marie Tonkin om den tyska poeten Else Lasker-Schüler, en av expressionismens främsta företrädare före och under mellankrigstiden
- Klicka här för att läsa Enel Melberg om en biografi över poeten, barnboksförfattren och översättaren Ellen Niit, och om hur hon fick manövrera i Sovjetestland för att kunna skriva