Att veta mindre 
Om Ingeborg Bachmanns
drömanteckningar och jagromanen

I denna läsning av den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann reflekterar Mikaela Blomqvist över en tänkbar motpol till det traditionella, självrannsakande jag som dominerar vår samtids självframställningar, där jaget inte helt känner sig själv, inte heller tror att det är möjligt, och som istället med sanna ord kan höja sig över anekdoten eller den spirituellt träffande betraktelsen och sträva efter att utvidga området för vår brist på vetande.

 

I ett brev skrivet någon gång i mitten av 60-talet konstaterar Ingeborg Bachmann att den icke-psykologiska romanen är en fiktion, skapad av kritiker i behov av ord och begrepp. Anmärkningen ska inte förstås som ett ställningstagande för psykologins tvärsäkra vetande och än mindre för en psykologiserande läsning. Istället betonar Bachmann i brevet det vi inte vet, och kanske aldrig säkert kommer att få veta om oss själva och andra människor, det enorma okända och därför outtalbara som döljer sig bortom det ytliga i det vi gör eller tänker. Även den mest absurda dialog har sin egen ”Psycho – Logik” skriver hon, anledningen till att vi inte igenkänner den är att den ännu inte är bekant för oss.

Brevet riktar sig till Bachmanns psykiater, den från Baden-Baden verkande dr. Helmut Schultze1. Tillsammans med fem andra brev, 19 drömmar och två utkast till ett föredrag för läkarkåren antecknade mellan år 1963 och 1968 utgör den första delen av förlagen Suhrkamp och Pipers gemensamma utgivning av Bachmanns samlade skrifter i cirka trettio band. Boken kom ut 2017 och har fått titeln Male oscuro. Aufzeichnungen aus der Zeit der Krankheit (”Det mörka onda. Anteckningar från sjuktiden”). Texterna i den är tillkomna under en svår period i Bachmanns liv, då hon upprepade gånger vårdades på psykiatrisk klinik efter att vid 36 års ålder (troligtvis) ha genomgått en hysterektomi, och blivit lämnad av den schweiziske författaren Max Frisch för den 23-åriga studenten Marianne Oellers.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

I den tyskspråkiga världen har utgivningen väckt invändningar. Anteckningarnas privata karaktär, och den symboliskt tunga plats de förlänas i de samlade skrifterna har fått kritiker att tala om voyeurism och kulturindustri2. Som för att föregripa sådana anklagelser har de 80 sidorna skrivna av Bachmann försetts med en 130 sidor lång kommentar, framför allt inriktad på att visa hur Bachmann fogar in sina verkliga drömmar i romanen Malina, utgiven år 1971.

Drömmarna och breven ger enligt redaktörerna inblick i de erfarenheter som ligger till grund för den poetik som genomsyrar Bachmanns sena verk. De låter sig inte läsas som berättelsen om en sjuk författarinna utan som ett ”underjordiskt nätverk av figurer, motiv och konstellationer”; detta nätverk tjänade enligt redaktörerna som inspiration och utgångspunkt för Bachmanns oavslutade prosaprojekt Todesarten (”Sätt att dö”).

Om vi lämnar de etiska frågorna därhän ställer utgivningen ytterst frågan om vad som är sant i en litterär text och i en människa. Vilket uttryck har störst giltighet – det omedelbara eller det konstnärligt förhöjda?

Gränsen mellan självbiografiskt och icke-självbiografiskt skrivande är flytande. Så förstår jag Bachmanns anmärkning om den icke-psykologiska romanen, varje text är sprungen ur författarens inre. Det kan verka som en självklarhet, men tyder inte dagens fixering vid begrepp som ”autofiktion” på motsatsen? Ordet konstruerar en falsk uppdelning mellan det yttre, konkreta, verifierbara livet och det inre liv som det inte bara ständigt samspelar med utan i grunden är oskiljbart ifrån. I ett företal till den aldrig avslutade romanen Der Fall Franza, också den en del av F, skriver Bachmann att boken visserligen utspelar sig på ett antal platser (i Wien; i byn Galicien och i Kärnten; i den arabiska, libyska och sudanesiska öknen) men att skådeplatsen för alla dramer är det inre, eftersom det är i det inre som vi kan få andra människor – verkliga såväl som föreställda – att lida. Dagens tal om ”autofiktion” och självbiografiskt skrivande blottar en fixering vid de yttre sakförhållandena, tätt förknippad med den materialistiska människosyn som genomsyrar vårt samhälle.

Det är också här som litteraturen allt oftare har börjat gränsa mot skvaller. Bristen på diskretion och värnandet om det privata är ett återkommande tema i såväl Bachmanns liv som verk. Redan 1951 fick hon tjäna som förlaga till den unga älskande kvinnan i teaterkritikern Hans Weigels nyckelroman Unvollendete Symphonie3. Efter sin död omskrivs hon med namn och utlämnande detaljer i Frisch Montauk från 1974 – en ganska trevlig bok där den åldrade författaren med stor nostalgi och självgodhet går igenom sina kärlekshistorier från 30-talet och framåt. Bland annat skriver Frisch om hur Bachmann, när han besöker henne på en psykiatrisk klinik 1963, skickar 35 röda rosor till sig själv varje dag i syfte att väcka hans svartsjuka – tyvärr utan effekt.

Bachmann uppfattade sig också, med visst fog, som tydligt avporträtterad i Frisch Jag föreställer mig från 1964. Till skillnad från Montauk gör Jag föreställer mig inga anspråk på att vara en självbiografi, istället har den en form som antingen kan uppfattas som experimentell eller insinuant. Endast läst på det senare sättet blir den lyckad. Utgångspunkt för romanen är ett jag som föreställer sig ett antal scener där de flesta involverar en herr Gantenbein som låtsas vara blind och därmed undviker att se hur hans hustru ständigt bedrar honom. Det mesta i boken är föränderligt och flytande, personerna byter yrken och namn, författarens akt av fantasi är tydligt synliggjord genom den återkommande frasen ”jag föreställer mig”. Ändå domineras boken av en tydlig leda. ”De flesta kärlekshistorier är alldeles onödiga, tror jag” konstaterar berättaren redan 50 sidor in. Allt är bara upprepning, evigt nya variationer på samma tema.

Frisch skiljer i boken på erfarenhet och historia. Vi har en erfarenhet, en inre stämning, och utifrån denna konstruerar vi sedan historier som på nytt gestaltar och bekräftar vår redan färdiga erfarenhet. I romanen förläggs således historierna till Gantenbein et consortes medan erfarenheten knyts till det fabulerande jaget. Detta jag ligger förstås nära Frisch själv och så blir författarens egen erfarenhet bokens egentliga centrum. Utan denna föreställda fixpunkt faller den sönder i en serie halvhjärtat gestaltade meningslösheter.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Bachmann förhöll sig stöttande under tiden Frisch skrev romanen – hon läste den och kom med förslag om ändringar. I maj 1963 skriver hon i ett brev till Frisch att boken tjänar som en tröst för henne eftersom den visar att åren med henne hade varit fruktbara för honom. Men hennes förhållande till Frisch skrivande är kluvet. Vid samma tid bränner hon upp ett häfte med anteckningar han gjort om deras förhållande, i ytterligare ett brev skriver hon till Frisch att hon anser sig ha handlat korrekt4.

Det är en tanke hon kom att göra fiktion av. I Das Buch Goldmann, ytterligare en aldrig avslutad del av Todesarten, möter vi Fanny P. som finner sitt eget liv skildrat i den före detta älskaren Anton Mareks nya bok. Fanny upplever sig ha blivit skamligt ”slaktad, kokt och rökt som en gris.” Hon får stigmata som består i att det skrivs på hennes kropp, och vågar knappt lämna lägenheten av rädsla för att en främmande och i verkligheten likgiltig tysk bard ska börja dikta om henne, eller att en delegation med tjeckiska journalister och författare ska arbeta in henne i sina texter. I sin bokhylla börjar hon räkna ”litteraturens offer”.

Mycket i Das Buch Goldmann har av förklarliga skäl drag av skiss. I Malina återkommer samma tema – värnandet om det som är hemligt och privat – mer genomarbetat. Bokens kvinnliga jag, som kännetecknas av en högt stegrad känslighet och ett visst okynne, upplever sig som trängd redan när hon blir gratulerad på födelsedagen; en sådan gratulation anspelar på något mycket privat som utspelat sig mellan hennes föräldrar. I en annan passage hyllar hon en brevbärare som slutar dela ut post och på så sätt värnar om brevhemligheten. De ”outhärdliga anmärkningar, kommentarer och ryktesfragment” som cirkulerar i Wiens sociala liv eller som sprids via tidningar, film och böcker kallar hon för en fortgående massaker. Viljan att avslöja leder dessutom till en återvändsgränd:

”och nakna vill alla stå där, klä av de andra in på bara skinnet, varje hemlighet ska försvinna, brytas upp likt en låst låda, men där ingen hemlighet fanns kommer ingenting att hittas, och rådvillheten efter inbrotten, avklädningarna, eftersökningarna och visitationen växer, ingen buske brinner, inget litet ljus går upp, inte under rusen och inte under någon fanatisk tillnyktring, och världens lag tynger oss alla, mer oförstådd än någonsin.”

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Gentemot detta stelnade förhållningssätt till världen (där scientism och ryktesspridning ytterst är uttryck för samma sak – det ytliga och tvärsäkra vetandet) kan Malina sägas utgöra ett försvar. Till formen är den en inversion av nyckelromanen. Här finns ingen egentlig, yttre handling; ett författande kvinnligt jag bor i en lägenhet. Där ägnar hon sig i huvudsak åt att (låta bli att) besvara sin korrespondens och att vänta på telefonsamtal eller besök från älskaren Ivan. Med henne bor också Malina, hennes lugna, rationella, manliga sida. Personerna i boken har ingen historia, och mellan dem utspelar sig inte några historier värda att återberätta. Det blir som jaget konstaterar mot bokens slut ”ingen kärlek för femtioelfte gången och inga sensationella avslöjanden från de österrikisk-ungerska sängkamrarna.” Snarare tecknas i Malina ett antal tillstånd och stämningar som leder fram till jagets upphörande, där hon i vad som betecknas som ett mord försvinner in i en spricka i väggen.

Bachmann beskrev boken som en ”irrande nattlig monolog” och en ”själslig, imaginär självbiografi”. Hon tog däremot tydligt avstånd från ”berättandet av levnadsförlopp, privathistorier och liknande pinsamheter.” Även här handlar det alltså om det inre som skådeplats, vilket inte är en begränsad utan tvärtom oändligt vidsträckt yta. Bokens jag jämför det med världsrymden och konstaterar att det vid utforskandet alltid är något som undgår henne, att hon varken känner sig själv eller kommer sig närmre. Istället har alltid ”en okänd kvinna bara glidit över i en annan okänd kvinna.”

Detta jag som inte helt känner sig själv, och inte heller håller en sådan kännedom för möjlig utgör motpolen till det traditionella, självrannsakande jag som dominerar vår samtids självframställningar5. Det utgör också ett brott med det visserligen lekfulla, men alltjämt hela jag vi möter hos Frisch. I Jag föreställer mig tecknar han en motsättning mellan en samhällstillvänd, engagerad litteratur och en som avhandlar det individuella ödet:

”Ibland tycker jag att varje bok, som inte handlar om hur krig ska förhindras, hur samhället ska förbättras och så vidare, är meningslös, onödig, oansvarig, långtråkig, inte värd att läsa, otillbörlig. Det är inte dags för Jag-historier. Och dock fullbordas eller förspills det mänskliga livet i det individuella jaget, ingenstans annars.”

Bachmann visar att denna åtskillnad mellan jag och samhälle är falsk. I föreläsningen ”Det skrivande jaget” resonerar hon kring jagets förändrade position under 1900-talet; där jaget före modernismen befann sig i historien, befinner sig nu historien i jaget. Med upplösningen av jaget följer också en upplösning av historien, eftersom jag och historia, liksom jag och berättelse, dialektiskt tjänade som garantier för varandra. Enligt Bachmann innebär detta ingen slutpunkt för litteraturen utan en möjlighet. Det är det talande jag som ingen tror på och som inte heller tror på sig själv som ”frigör sig från den uniforma kören, från den tigande församlingen, vem det än är, vad det än är.” Till skillnad från ett historieberättande biografiskt jag får ett sådant jag en vidgande verkan.

Ingeborg Bachmann – (Foto: © von Mangoldt och Suhrkamp / Insel)

Samtidigt är litteraturen för Bachmann i högsta grad knuten till frågan om erfarenhet. Litteraturen kan, säger hon i en intervju, endast göra skillnad genom att framställa nya erfarenheter av lidande vilket också hänger samman med en förändrad form. ”Det är alltid där ett moraliskt och insiktsmässigt ryck äger rum som verkligheten får möta ett nytt språk, och inte där man försöker förnya språket i sig, som om språket själv kunde inge insikter och uttrycka de erfarenheter man inte har.” skriver hon i föreläsningen ”Frågor och skenfrågor”. Men till skillnad från hos Frisch (eller hos majoriteten av dagens svenska litteratörer) kan inte erfarenheten hos Bachmann likställas med en konkret, privat erfarenhet. Om historien har flyttat in i jaget, är det också denna pågående historia – det vill säga vår egen tid – som kommer till uttryck när jaget talar.

Drömmarna i Male Oscuro kretsar i hög grad kring Frisch och Oellers. Frisch ska gifta sig med en vacker massös, Oellers dansar med Bachmanns far i balsalen från Krig och fred. I Malinas andra kapitel ”Den tredje mannen” återkommer samma drömmar, men där är mannen i dem konsekvent benämnd som ”min far” och den roll som Oellers har i många av drömmarna intas av en kvinna vid namn Melanie. Hur ska man förstå denna förskjutning? Impulsen är förstås en biografisk läsning, där fadern (som i romanen också är en sorts mördare) likställs med Frisch. Det innebär inte bara en kraftig förenkling av boken, det går på tvärs mot Bachmanns hela estetik. Till dr. Schulze skriver Bachmann att hennes olycka vore uthärdlig om Frisch ensam var orsak till den. I själva verket är han bara ställföreträdare för en mentalitet hon avskyr; det hon under flera år har misstagit för en privat vånda är en del i något mycket större. Redan i brevet abstraherar Bachmann den egna erfarenheten – i Malina frigör hon den från dess privata barlast. Drömmarna i romanen blottar det krig som enligt Bachmann ständigt pågår i det fördolda, inom och mellan människor, de små och diskreta mord som begås helt lagligt och som naturligtvis också har koppling till Österrikes nazistiska förflutna. Som privata anteckningar säger drömmarna dock inte mycket mer än att Bachmann (föga förvånande) var upptagen av den man som nyss hade lämnat henne och denne mans nya flickvän. Är då inte drömmarna så som de framträder i romanen sannare?

Bättre än att läsa Male Oscuro i jakt på svar är alltså att läsa och läsa om Malina. Särskilt intressant, ställd mot Jag föreställer mig och dess tanke om den trötta upprepningen – samma historia men med olika kvinnor -, är en passage i Malina där jaget ystert ondgör sig över männen. Enligt henne är varje man ”ett obotligt kliniskt fall”, men till kvinnornas olycka är varje man sjuk på ett helt unikt sätt. För mannen leder detta till ständig upprepning, och för kvinnorna till ständig omskolning: ”en man, till exempel, biter mig i örsnibben, men inte för att det är min örsnibb eller för att han är alldeles tokig i örsnibben och inte kan låta bli att bita i den, utan han biter för att han också har bitit alla andra kvinnor i örsnibbarna, i små och större, i rödblå, i bleka, i okänsliga, i känsliga, det spelar honom absolut ingen roll vad örsnibbarna tycker om det.” säger jaget. Passagen, som sträcker sig över några sidor, kan läsas som en drift med generaliseringar kring könen. Det enda som går att säga generellt om mannen är att han är unik. Eftersom kvinnan anpassar sig till mannens individuella vanor kommer han att uppleva ungefär samma sak med varje kvinna. Därmed tror han sig kunna komma med svepande uttalanden om kvinnan; i själva verket talar han bara om sig själv.

I överförd bemärkelse fungerar stycket även som en illustration av det fasta och självklara, bekännande jagets begränsade perspektiv. Genom att berätta sin alldagliga eller spektakulära historia låser det fast sig själv – och läsaren – i en verklighet vi redan känner till. Litteraturen blir till upprepning, vi finner erfarenheter vi redan har eller som vi i alla fall redan känner till framställda i text. Där Frisch hävdar att de flesta kärlekshistorier är onödiga, kan man tillägga att det även gäller de flesta böcker.

Men läsningen erbjuder också en möjlighet att överskrida denna instängdhet, genom orden kan något nytt uppstå inom oss. Det förutsätter dock att texten lämnar all färdig psykologi, vetenskap och ideologi därhän, att den höjer sig över anekdoten eller den spirituellt träffande betraktelsen, att den ger akt på den inre världens oändliga rymder.

”Man är inte längre Marco Polo, världen är upptäckt” skriver Bachmann i ett av breven till dr. Schulze. Vad återstår då för litteraturen om inte att med sanna ord sträva efter att utvidga området för vår brist på vetande?
 

Litteratur

Bachmann, Ingeborg
Das Buch Goldmann
Piper/Suhrkamp 2017

Bachmann, Ingeborg
Der Fall Franza. Requiem für Fanny Goldman.
Piper, 1989

Bachmann, Ingeborg
Male oscuro. Aufzeichnungen aus der Zeit det Krankheit. Traumnotate, Briefe, Brief- und Redeentwürfe.
Piper/Suhrkamp, 2017

Bachmann, Ingeborg
Malina
Översättning: Linda Östergaard
ellerströms, 2019

Bachmann, Ingeborg
Utplåna fraserna
Översättning: Linda Östergaard
ellerströms, 2016

Bachmann, Ingeborg
Wir müssen wahre Sätze finden. Gespräche und Interviews.
Piper, 1991

Frisch, Max
Jag föreställer mig
Översättning: Ingegärd Martell
Bonniers, 1966

Frisch, Max
Montauk
Översättning: Sven Lindner
Bonniers, 1976

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).