En av den tyskspråkiga litteraturens främsta författare, Paul Celan, ansåg själv att all diktning var antibiografisk, samtidigt som alla hans dikter i någon mening ändå var kopplade till faktiska händelser i hans liv. I den omfattande Paul Celan. Eine Bildbiographie av Celan-kännaren och förvaltaren av Celans litterära kvarlåtenskap, Bertrand Badiou, utelämnas heller nästan ingenting från Celans liv.
Paul Celan (1920 – 1970) anses numera vara en av den tyskspråkiga litteraturens främsta författare under andra halvan av 1900-talet, kanske också den allra främste. Han skrev tolv diktsamlingar, den första Der Sand aus den Urnen publicerades i Wien 1948. Han drog dock tillbaka den själv efter att han hittat en stor mängd korrekturfel och för att förläggaren lagt in två illustrationer som han inte var nöjd med. Flera av dikterna återkom dock i hans verkliga debutsamling, som hette Mohn und Gedächtnis (Vallmo och minne) och som kom ut 1952.
Därefter publicerades en ny samling ungefär vart tredje år fram till 1970, då han tog sitt liv genom att dränka sig i Seine. Hans tre sista samlingar kom ut postumt. Alla böckerna finns sedan 2020 i svensk översättning..
Få författare har fått så stor uppmärksamhet och sekundärlitteraturen är i det närmaste oöversiktlig. Det finns en stor grupp forskare i Tyskland som långsamt avtäckt allt större delar av författarskapet och Celans väldiga korrespondens med kollegor som Nelly Sachs, Frans Wurm och Ingeborg Bachmann finns publicerad, delvis även på svenska. Den mest gripande korrespondensen är dock den mellan honom och hans hustru, Gisèle Celan-Lestrange. För egen del måste jag säga att den också är det vackraste av allt jag läst av denna korrespondens och då syftar jag inte på Celans egna brev, utan på hustruns.
Celan träffade Gisèle L´Estrange, som hennes adliga namn var, när han anlänt till Paris i början av 1950-talet. De gifte sig ganska snabbt, en stor nesa för den gamla högadliga och strängt katolska familjen Lestrange. Celan som då fortfarande hette Antschel, var en utblottad, statslös jude och flykting som kom från Cernowitz i Bukovina, ett område som tillhörde Habsburg före första världskriget, Rumänien i mellankrigstiden, Sovjetunionen efter Andra världskriget och idag Ukraina.
Gisèle Celan-Lestrange var bildkonstnär och deras konstnärskap utvecklades delvis parallellt. De gjorde en gemensam bok, Atemkristall som kom ut 1965, med Celans texter och hennes raderingar. Celan var traumatiserad av Andra världskriget, båda hans föräldrar mördades i ett koncentrationsläger i Transnistrien. Även Celan var ett par år i arbetsläger, men lyckades ta sig därifrån och levde mer eller mindre under jorden i hemstaden till dess att kriget var över. Han hade en grupp vänner som också var författare, bland andra Rose Ausländer. De hjälpte varandra att stå ut.
Efter kriget var Celan först i Bukarest ett par år, men när Sovjets närvaro hotade att stärkas allt mer, lämnade han staden till fots och vandrade till Wien. Där bodde han en tid, och träffade då poeten Ingeborg Bachmann som han hade en intensiv kärleksrelation med. Den blossade upp igen senare i livet, även efter att han gift sig med Gisèle. Bachmann och Celan-Lestrange blev dock vänner och hade fortsatt kontakt en tid efter Celans död, till dess också Bachmann dog – ännu idag under oklara omständigheter – tre veckor efter en brand i hennes sovrum i Rom 1973.
Ett förhållande som starkt bidrog till att försämra Celans psykiska hälsa var den infekterade striden med Claire Goll, änka efter poeten Yvan Goll. Celan hade översatt några av hans dikter och efter hans död hävdade änkan att Celan plagierat och återanvänt Golls texter. Saken har utretts noga och anklagelserna saknar grund. Några av de texter, som Claire Goll hävdade var plagiat, hade tillkommit långt innan de möttes.
Men Claire Goll hade en grupp som stöttade henne och förföljelserna från dem medverkade till att ytterligare förvärra Celans psykiska problem, som kom att ta sig allt mer psykotiska former, också i familjelivet. Gisèle mordhotades och Celan själv försökte ta livet av sig med en brevkniv. Andra halvan av sextiotalet blev en mardröm för familjen och Celan tillbringade långa tider på mentalsjukhus, samtidigt som hans litterära produktion, kopplad till hans liv, var ganska intensiv.
Jag har länge funderat på den motsättning som ligger i att Celan hävdade att han inte skrev självbiografisk dikt, samtidigt som alla hans dikter i någon mening ändå är kopplade till faktiska händelser i hans liv. Inte minst blev detta tydligt när jag – i samband med en översättning tillsammans med Mikael van Reis – hade möjlighet att använda två extensiva kommentarer från ett större forskningsprojekt i Erlangen.
När jag nu läst den nya bildbiografin Paul Celan. Eine Bildbiographie som 2023 gavs ut av den kanske tyngsta av alla Celan-kännarna, Bertrand Badiou, som dessutom förvaltar hans litterära kvarlåtenskap, hittar jag en formulering som öppnar för förståelsen.
I en länge opublicerad text fastställer Celan att: ”Äkta diktning är antibiografisk” och Badiou utvecklar:
”i den mening att varje dikt som uppstår ur den skrivandes erfarenhet, visserligen är anrikad och bekräftad, men ändå inte kan reduceras, eftersom det handlar om ett språkligt konstverk som överskrider och tolkar livet, för att till slut lämna det bakom sig. Därmed är en dikt aldrig självbiografisk utan alltid existentiell, dess uttalare (Jag, du, vi osv) blir opersonliga eller överpersonliga, upphäver det upplevda ur den vanliga betydelsen i enkel kommunikation.” (min övers.)
Enligt Badiou delade Celan-Lestrange denna uppfattning, vilket inte saknar betydelse, då hon ju de facto levde med Celan under den allra största delen av denna tid. Badiou redigerade för övrigt även brevväxlingen mellan dem båda, min tyska utgåva är drygt 20 år gammal. I den finns även en effektiv tidsaxel som redogör för väsentliga händelser i deras liv till exempel deras båda söners födelse.
Den förstfödde, Francois, överlevde tyvärr inte, men den andre sonen Eric, som föddes 1955, har medverkat i tillkomsten av Badious biografi och bidragit med privata bilder, betyg, administrativa papper, biljetter och allt tänkbart som Celan tydligen sparade genom större delen av sitt liv. Där finns också bilder av breven i original, avfotograferade dagboksanteckningar och dessa syftar framåt mot nästa projekt som tydligen förbereddes, att publicera Celans omfångsrika dagböcker.
Någonstans här märker jag att jag börjar krokna. Det är svårt att tänka sig en mer heltäckande dokumentation av en människas liv. Varje telefonsamtal, varje promenad genom nattens Paris, varje museibesök eller diktläsning, för att inte tala om alla enskilda översättningar av dikter från ryska eller fram och tillbaka till franska. Ambitionen är i det närmaste ouppnåelig, arbetets resultat är överväldigande och publiceringen av boken har skjutits upp flera gånger eftersom man inte känt sig färdig.
Sorgligt nog ökar resultatet inte fascinationen för författarskapet. Personen Celan tar över och framstår allt mer som den psykiskt sjuka person han var. Man behöver helt enkelt inte veta alla detaljer om övervåldet mot hustrun eller om ångestattackerna efter en kritisk recension. Inte heller redogörelserna för en uppsjö av utomäktenskapliga affärer bidrar med något annat än att antyda hur vissa delar av dessa händelser senare omvandlats till dikt. En läsning av makarnas brevväxling gav mig så mycket mer än denna noggranna kartläggning av deras liv. Och det kanske är det som är den bästa sammanfattningen av Celans uttalande om den äkta diktningen antibiografiska status: läsaren behöver inte veta all. Det är dikten som talar, inte faktadokumentationen.
Men som en biografisk källa är det förstås en oöverträffad publikation. Den är vacker i minsta detalj och oundgänglig för den engagerade Celan-läsare som behöver veta dag, tid, formulering för en specifik händelse. Som vill se nya, tidigare opublicerade bilder. Men ibland säger en dikt – eller ett brev – mer än tusen ord. Här ett av Celans sista till Gisèle Celan-Lestrange från den 14 januari 1970 följt av hennes sista och obesvarade brev till honom:
(Paris) onsdag 14 januari 1970
Min allra käraste Gisèle,
detta ögonblick som jag, kanske, kan inordna. Du känner min avsikt, min tillvaros avsikt;
Du känner grunden för mitt vara.
”Kilodramat” har inträtt. Ställd inför alternativet att välja mellan mina dikter och vår son har jag valt: vår son. Han är anförtrodd Dig, hjälp honom.
Lämna inte vår (ensamma) nivå: den kommer att livnära Dig.
Jag har aldrig älskat någon kvinna som jag älskat Dig, som jag älskar Dig.
Det är kärleken – en ytterst omstridd sak – som dikterar de här raderna för mig.Paul
Min käre Paul,
tulpanerna, deras röda färg, deras liv, sedan klockan sex i morse, efter timmarna med så lite sömn, har de funnits hos mig.
Även dikten följer migTack, än en gång tack.
Ha det bra i TysklandGisèle
(Översättning Björn Sandmark och Niklas Haga)
- Mikael van Reis skriver här kort om boken Herzzeit. Der Briefwechsel med brevväxlingen mellan Ingeborg Bachmann & Paul Celan
- Klicka här för att läsa Mikaela Blomqvists essä Att veta mindre. Om Ingeborg Bachmanns drömanteckningar och jagromanen. Också där ställs frågan om vad som är sant i en litterär text och i en människa. Vilket uttryck har störst giltighet – det omedelbara eller det konstnärligt förhöjda?
- Klicka här för att läsa om judiskt liv i Bukovina
- Paul Celan läser sin Todesfuge (med dansk översättning)