I Tyskland lär det finnas drygt 1100 olika bokpris. Bland dem är väl Deutscher Buchpreis, Tysklands motsvarighet till Augustpriset, det mest kända. Men det kanske mest prestigefulla litteraturpriset är Büchnerpriset, som i år fyller 100 år. Martin Lagerholm skriver här om detta pris, som genom åren belönat så många författare, men som likt Nobelpriset också missat flera.
En tillbörligt glad Lutz Seiler – på svenska senast aktuell med romanen Stjärna 111 och diktsamlingen Skrift för blinda jättar – mottog tidigare i år det prestigefyllda tyska Georg-Büchner-Preis för sin ”melankoliska, angelägna och uppriktiga” poesi och romankonst, ”full med sällsamma ekon av en lång litterär tradition”.
I och med detta fick han också äran att vara pristagare under Büchnerprisets självaste 100-årsjubileum. Seiler är däremot inte den hundrade författaren som tilldelats den åtråvärda utmärkelsen. Under åren 1933-1944 delades det över huvud taget inte ut något pris, och Büchnerpriset var mellan 1923 och 1950 snarare ett allmänt konstnärs- och kulturpris till minne av den berömde diktaren med tilltalsnamnet Georg.
På den tiden delades priset ut av dåvarande – och kortlivade – Folkstaten Hessens lantdag (Büchners hemtrakter), och de utsedda vinnarna kunde vara allt från musiker och kompositörer till bildkonstnärer och diktare med biologisk eller konstnärlig anknytning till Hessen. Det allra första priset, 1923, delades mellan den numera väl inte allför bekante författaren Adam Karrillon och tonsättaren Ludwig Mendelssohn. Priset var mer övergripande också tänkt som en påminnelse om kulturens betydelse för det demokratiska samhället och som en tribut till den unga lilla statens republikanska författning.
Büchnerprisets organisation ändrades 1951, då det arrangemang som gäller än i dag tog vid, vilket framför allt innebar en omvandling av priset till en rent litterär utmärkelse. I samband med nyordningen tog Deutsche Akademie für Sprache und Dichtung – grundad på Goethes 200-årsdag, 28 augusti 1949 – över ansvaret för priset som delas ut varje år i samband med akademins stora höstmöte i hessiska Darmstadt, alltså fortfarande i samma stad som för 100 år sedan.
Den respektabla akademin består numera av runt 200 på livstid utsedda medlemmar – inhemska och utländska författare, översättare och forskare med olika kopplingar till den tyska litteraturen. Förutom Büchnerpriset delar man bland annat ut pris för översättningar, vetenskaplig prosa och för litteraturkritik och essäistisk. För svenskt vidkommande har i modern tid P O Enquist, Lars Gustafsson och Aris Fioretos hört till de internationella medlemmmarna.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Det formligen vimlar av tyska litteraturpris, enligt uppgift drygt 1 100. Till de mer välkända hör betydligt yngre men medialt hårdbevakade Deutscher Buchpreis (sedan 2005), som årligen på bokmässan i Frankfurt delar ut pris till den bästa tyskspråkiga romanen, efter att en jury utsedd av företrädare för bokhandels- och mediabranschen först publicerat en lång och en kort lista.
Att Büchnerpriset allmänt betraktat anses väga betydligt tyngre har alltså inte minst att göra med att det är oberoende akademiledamöter som utser vinnaren. En annan stor och avgörande skillnad är att man här inte belönar ett enskilt verk utan ett helt författarskap, vilket också borgar för att priset tilldelas en bredare litterär gärning över tid. Om Deutscher Buchpreis till sin karaktär kan liknas vid ett tyskt Augustpris, vore kanske ett ”inhemskt Nobelpris” en lämplig benämning på Büchnerpriset.
Enligt stadgarna tilldelas Büchnerpriset den tyskspråkiga författare som ”genom sitt arbete och sina verk i särskilt hög grad är framträdande och som tar livlig del i gestaltningen av det samtida tyska kulturlivet.” Denna högtidliga förklaring ger förstås lika stort utrymme för fri tolkning som Nobelprisets anvisning ”utmärktaste i idealisk riktning”, vilket också speglas i de prisade författarnas form- och innehållsmässigt divergerande litterära stilar.
Att deras verk dessutom bör vara lämpliga som ”lektyr för skolbruk” är väl ämnat att ytterligare understryka prisets värderingsmässigt demokratiska intentioner. Det kanske enda som i slutändan förenar en Gottfried Benn (1951; den första att belönas av Akademin) och en Christa Wolf (1980), en Durs Grünbein (1995) och en Wolfgang Hilbig (2002), är väl helt enkelt att de alla varit/är betydande diktare, var och en på sin tyskspråkiga fason.
Büchnerprisets fördelning mellan könen liknar den som kännetecknar många andra ärevördiga utmärkelser: huvudsakligen manliga pristagare, med en successiv utjämning de senaste decennierna. Men ännu så sent som på 70-talet kunde en kritikerpåve som Marcel Reich-Ranicki håna Ingeborg Bachmann (1966 års Büchnerpristagare) för att vara en ”fallen lyriker” eftersom hon hade fräckheten att också skriva prosa. (Som postum tröst för Bachmann kan tilläggas att inte många litterära kameler passerade det Reich-Ranickiska nålsögat.)
Hur som helst, siffrorna har alltså jämnats ut något över tid: två kvinnliga pristagare de första trettio åren (Anna Seghers och Elisabeth Langgässer), och nu fem sedan 2010, senast ifjol då den också på svenska introducerade turkisk-tyska författaren och teaterregissören Emine Sevgi Özdamar kammade hem Büchnerbucklan. Hon har för övrigt också blivit uppmärksammad för att vara den första pristagaren som inte haft tyskan som förstaspråk.
Detta stämmer dock inte riktigt. Vi kan exempelvis erinra oss att den mångspråkige kosmopoliten och Nobelpristagaren Elias Canettis modersmål var ladino (judisk spanska), och att 1992 års pristagare, den precis lika polyglotte George Tabori föddes i Ungern, var brittisk medborgare, uppvuxen och verksam i Tyskland och följaktligen lika ungersk- och engelsk- som tyskspråkig.
Listan över Büchnerpristagare utgör under alla omständigheter en erinrande sammanställning av den respektingivande, stolta och internationellt inflytelserika tyska 1900-talslitteraturen. Men som i alla förteckningar finns det luckor, så också i den här, och ett par anmärkningsvärda sådana. Så belönades aldrig litterära storheter som Thomas Mann, Hermann Hesse, Alfred Döblin, Marlen Haushofer och Irmgard Keun, och hittills har inte heller betydande samtidsförfattare som Hertha Müller eller Christoph Hein bjudits in till Darmstadt i egenskap av litterära triumfatorer. Vilket man ju kan vara ändå. Fråga bara Nobelprislösa stjärnor som Strindberg, Tolstoj, Bang, Joyce, Woolf, Kafka, Proust, Blixen …
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt om Lutz Seilers Kruso, som vann Deutscher Buchpreis 2014
- Klicka här för att läsa Mikaela Blomqvists essä om Ingeborg Bachmann
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om Durs Grünbeins Koloss im Nebel
- Klicka här för att läsa om Marcel Reich-Ranicki
- Sen en intervju med Emine Sevgi Özdamar i samband med att hon tilldelades Büchnerpriset
- Se en trailer från Metropolitan för Alban Bergs Wozzeck – efter Büchners drama – med svenske Pater Mattei i huvudrollen: