Rebecka Kärde skriver om Gutti Alsen (1869-1929), som levde i det vid den tiden avlägsna Königsberg. Hennes få böcker kom ut på mindre förlag och fick vad det verkar då ingen större uppmärksamhet. Men hennes prosa, som var bildrik, våldsam och expressionistisk, ges nu ut på nytt.
Varför glöms en författare bort? Av alla tänkbara skäl, antagligen. För att den levde och verkade i en kulturell periferi; för att böckerna gavs ut i små upplagor på ett litet förlag, eller inte recenserades; för att texterna inte motsvarat eftervärldens föreställningar om kvalitet; för att författaren inte heller i sin samtid var vidare uppskattad; för att vederbörande var kvinna; för att det kollektiva minnets sorteringsmekanismer helt enkelt kräver att det allra mesta trängs undan.
Om vi accepterar ovanstående förklaringar är det kanske inte så underligt att Gutti Alsen hör till de bortglömdas skara. Hon föddes och dog så långt nordöst man kunde komma i det tyska riket, i Ostpreussens största stad Königsberg (numera ryska Kaliningrad), från 1922 avskuret från resten av landet av en polsk landremsa.
Hennes romaner och novellsamlingar kom ut på mindre, oftast lokala förlag, och fick vad det verkar ingen större uppmärksamhet utanför hemstaden. Hon var judinna. Och hon skrev en sorts bildrik, våldsam, expressionistisk prosa som knappast hade överlevt nazisternas bokbål, om den ens hade nått eldarna.
Alsen föddes 1869 som Gustave Aschkanasy. Hon tillhörde en ansedd köpmannasläkt och hade två bröder, den ena jurist, den andra läkare. Enligt vissa källor blev hon tidigt änka. I Königsberg ska hon ha varit ett bekant ansikte: hon ordnade litterära salonger, engagerade sig i en författarförening och bidrog med två noveller och en dikt till tidskriften ”Die Flöte”. Utöver de egna verken – två novellsamlingar, två kortromaner – publicerade hon en översättning från franska, av Ernest Feydeaus Fanny (1911).
Några år innan hon själv dog 1929 avled hennes 20-åriga dotter av en okänd infektionssjukdom. Erfarenheten bearbetas i den självbiografiska romanen Dies schwarze Leid. Requiem (”Detta svarta lidande. Requiem”), postumt utgiven 1929. Mer än så är inte känt om hennes liv.
Den tyska kulturvetaren Martin A. Völker, specialiserad på just bortglömda kvinnliga författarskap, återupptäckte Alsen för ett decennium sedan, i samband med att han utforskade det tidiga 1900-talets litterära Königsberg.
Han har publicerat och redigerat de tre tryckta volymer med Alsens texter som finns att få tag i, utöver nämnda Requiem, ett särtryck med novellen Die Mutter och ett litet urval med ytterligare noveller med titeln Einsamkeitswandern.
I ett mail till mig förklarar Völker sin vetenskapliga metod. Det som intresserar honom, skriver han, är inte att gräva fram de yppersta författarna från en given tidsperiod, för att på så vis påvisa eller konstruera en kvalitetsbaserad motkanon i opposition mot den rådande.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ambitionen är snarare att förstå det han kallar för ”kulturella tillstånd”. Vad kännetecknar en viss epok? Hur fungerar estetiska tendenser, hur sprider de sig, hur tar de sig uttryck? Hur påverkar regionala förutsättningar det skrivna och dess fortlevnad – att man lever och verkar långt från storstadens litterära kretslopp?
Den som vill undersöka den sortens frågor kan inte nöja sig med att studera litteratur som är ”bra”, i den mån man alls accepterar ett transhistoriskt kvalitetsbegrepp (det gör inte Völker). Det gäller att skaffa sig överblick över allt som skrevs, inklusive – särskilt – det bortglömda.
Under 1900-talets två första decennier präglades tysk bildkonst och litteratur av den expressionistiska stilriktningen, med konstnärsgrupper som Die Brücke och Der Blaue Reiter och poeter som Else Lasker-Schüler. I likhet med alla ismer antyder beteckningen ”expressionism” en konstnärlig likformighet som vid närmare granskning visar sig vara illusorisk.
Ändå kan man hävda att den fångar något, ett gemensamt släktdrag, som försvinner i närläsningen men blir synligt på håll. En stämning, mentalitet, motivkrets – storstad, skymning, förvirring, alienation – och ett bildspråk: mättat och kontrastrikt, uppflammande färgfält mot en monokrom bakgrund. Som här, ur Alsens novell Augen im Dunkel (”Ögon i mörker”):
”Märzregen überschwemmt die abendlichen Großstadtstraßen. Nur in ganz weiten Abständen blinkt ein kleines Laternenauge durch die Trübe und schenkt dem naßgrauen Asphalt einen fahlen Glanzfleck. Über schlüpfrige Wege hastet eine immer geschäftige Menge, straßauf, straßab. Schattengleich, als graue Umrisse, schieben sie sich unter dem dicken Regenhimmel hin, der nirgends einen Schimmer gibt. Die Läden haben bereits ihre Eingänge zugetan. Ihre Fenster schlummern irgendwo. Nur hin und her einmal stößt ein mattgelber Lichtpunkt ins finstere Naß der Gassen. Oder Blitzt sekundenweise der spitze Strahl einer Straßenbahnleuchte auf.”
”Marsregnet översvämmar de skymmande storstadsgatorna. På brett avstånd från varandra blinkar små lyktögon i diset och skänker den våtgrå asfalten en glåmig glansfläck. Över de slippriga trottoarerna skyndar en oavbrutet sysselsatt folkhop, gata upp och gata ner. Skugglika, som grå silhuetter, knuffar de sig fram under den tjocka regnhimlen, som ingenstans glimmar till. Butikerna har redan bommat igen. Någonstans slumrar deras fönster. Bara stundvis syns då och då en mattgul ljuspunkt i grändernas mörka väta. Eller så blixtrar det till av den vassa strålen från en gatlykta.” (Översättning Rebecka Kärde)
Massan, stressen, ljusspelet, storstadens kusliga halvliv: det kunde vara en målning av George Grosz eller Otto Dix. Men det skrevs alltså inte i Berlin, utan i kvartsmiljonstaden Königsberg.
Varifrån Alsen hämtade inspirationen – vilka utställningar hon såg, om hon reste, vad hon läste, vilka människor hon träffade – kan vi inte veta. Likväl uppenbarar både formspråk och motivval en djup förbindelse med samtidens estetiska ansatser.
Hennes texter befolkas av sorgsna, lite vindpinade existenser, som juden i novellen Der Jude von Nidden (”Juden från Nidden”). Dåtidens läsare kopplade omedelbart orstnamnet till den ostpreussiska konstnärskolonin där bland andra Max Pechstein och Thomas Mann vistades i perioder, och vars centrum var det värdshus som drevs av mecenaten Herman Blode.
På detta värdshus bor även Alsens jude. Men han är inte där för att skapa. Han är gårdfarihandlare, en vid det här laget gammal man, som ägnat livet åt att vandra från stad till stad med säcken full med varor: ”unterernährt, verspottet und gehetzt” (”undernärd, bespottad och jagad”).
Mest fascinerande av Alsens verk är kanske Requiem. Romanen är som sagt en sorgebok, riktad till en död dotter, Ellen. Den inleds med en prolog där modern skriker ut sin klagan. Bilderna är genomgående drastiska, som om de föddes ur ett knappt behärskat vansinne, ur ett tillstånd där bara den bredaste penseln är tillgänglig. Den första meningen sätter tonen:
”Seit ich begreifen musste, meine Einziggeliebte, dass der düstere Freier deine rührende Jugend bezwungen und dich fortgerissen, wild, in sein schwarzes Land, bin ich als Hülle nur zurückgeblieben meines einstigen Ichs.”
(”Sedan jag blev tvungen att inse, min enda älskade, att den dystra friaren har betvingat din rörande ungdom och ryckt bort dig, vildsint, till sitt svarta land, finns jag bara kvar som skal av det som en gång var mitt jag.” Översättning Rebecka Kärde)
Alsen berör det obegripliga faktum att den egna smärtan bara är ens egen. Trots att allting har förändrats går solen upp som förut. Möblerna i hemmet står där de alltid har stått, fastän det verkar otänkbart att inte de också lider: väggarna inom vilka Ellen har vuxit upp, fåtöljerna hon suttit i.
Genom att skriva om dottern vill modern göra ett sista försök att ”frambesvärja” henne ur ”försvunnenheten”, så att hon kan ”bäras av en bok genom de många årtionden som berövats dig.” (”dich heraufzubeschwören aus deinem Verschwundensein […] dass ein Buch dich durch die vielen Jahrzehnten tragen, die dir geraubt sind.”)
Huvuddelen av ”Requiem” är så en fiktionaliserad krönika över Ellens liv, från spädbarnsåren och framåt. I centrum står relationen mellan mor och dotter. De lever symbiotiskt nära, så pass att modern verkar känna dotterns smärta som sin egen, exempelvis när en barndomsvän till den senare dör i första världskriget.
Dotterns pubertet upplever hon som en personlig kränkning. Det verkar direkt förnuftsvidrigt att barnet ska röra sig bort från moderskroppen, skaffa sig hemligheter och sluta sig inom sig själv. Den brådmogna, undersköna flickan är för modern hoppet och godheten inkarnerad: en oskuldsfull ljusvarelse som trollbinder alla i sin omgivning.
På intet sätt finner man i Requiem alltså en psykologisk-realistisk återgivning av en människa. Litterärt kan man se det som en brist, med tanke på att den uttalade ambitionen är just att fylla i de bleka minneskonturerna. Men jag undrar om det inte är det hagiografiska inslaget som gör Requiem så gripande. För kan man inte tänka att skenet från Ellens gestalt är dödens eget? Den förvandlar dem den tar med sig till sitt ”svarta rike”.
Det som en gång var en människa reduceras till något tvådimensionellt och lättfattligt, ett namn, i bästa fall en symbol, en projektion byggd på de efterlevandes lidande. Är det inte det som är det verkligt fasansfulla: att den som blir kvar måste bära inte bara saknaden på egen hand, utan också minnet?
Jag betvivlar att Alsen hade varit nöjd med den läsningen. Slutsatsen är ju att det hon frambesvurit ut försvunnenheten inte alls är Ellen, utan sig själv, eller vad man nu ska kalla den mänskliga instans som romanen ger form åt. Någonting har hur som helst överlevt. Genom tiden kan det skymtas, en mattgul ljuspunkt i grändernas mörka väta.
- Denna essä ingår i en serie texter om förbisedda tyskspråkiga, kvinnliga författare. Serien har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa den första essän i serien, om schweiziska Adelheid Duvanel.
- Klicka här för att läsa ”Det blå pianot. Om Else Lasker-Schüler” av Marie Tonkin