Anna Achmatova porträtterad av Natan Altman. Den och fotot på Patti Smith från Wikicommons.

The Flight of Time
Om Achmatova och Patti Smith

Ibland händer det att jag läser en bok och känner att den ingår i en kedja av händelser, att det finns en mening i att den kommit i mina händer just då. En sådan bok skaffade jag mig för några månader sedan i bokhandeln City Lights i San Fransisco. M Train, av Patti Smith, ett signerat exemplar dessutom.

Kort tid efter USA-resan for jag och min fru iväg till Sankt Petersburg. Eremitaget i all ära men Anna Achmatovas våning som andades förtryck och frihetligt trots om vartannat var den starkaste upplevelsen. Jag kan beundra en hästsadel med 16 000 påsydda diamanter men det är när staplade koffertar och buckliga samovarer likt farledsprickar lotsar mig in i ett rum med en nedsutten soffa och ett enkelt skrivbord där dikter skrivits som mitt hjärta börjar slå på allvar.

Anna Achmatova 1950

Anna Achmatova 1950

En vithårig gumma med ett leende lika livskraftigt som den aldrig leende Anna Achmatova själv, visade oss runt i de olika rummen. Hon tycktes veta allt om poetens komplicerade liv i våningen där hon levde med sin älskare och hans hustru och barn, för att inte tala om alla andra familjer som levde där, ditkommenderade av de statliga myndigheterna. Men allt hon sa var på ryska och allt jag såg var hennes leende och glädjen över att i någon mening få inkarnera Achmatovas själ. Vi ville vistas i hennes öde ytterligare ett tag och kom på hur: genom att köpa fotoboken The Flight of Time vid utgången.

Sista kvällen i Sankt Petersburg började jag läsa Patti Smiths litterära dagbok M Train och det dröjde inte många sidor förrän hon kom in på Anna Achmatova. Jag såg det som en liten blinkning till mig: ”Det var ingen slump att du köpte mig, du kände undermedvetet att jag var rätt bok för dig och att tiden för att läsa mig var inne.”

Att Patti Smith dricker oändliga mängder kaffe och har stamcaféer i alla städer hon reser till, bryr jag mig inte så mycket om. Det är hennes säregna förhållande till platser, människor och föremål som intresserar mig. Livet är som en stor karta. Först vecklar man ut den, helt eller delvis, sedan stakar man ut sin väg på den. Men det är inte vägen som är målet utan platserna man besöker. Det är som om själen behövde få blanda sig med luften på varje sådan plats för att man ska kunna gå vidare.

Om Patti Smith tycks uppsöka dessa platser med tillit och tillförsikt ter sig Anna Achmatova snarare jagad och ständigt alltmer utsatt. Platserna hon vistas på är sällan besjälade och deras föremål berättar ingenting. Allt ligger samlat i hennes ansikte, ibland accentuerat med hennes kropp formad till ett O, som vore hon en ormkvinna, eller till en sfinx. Platserna blir till skinn hon plötsligt tvingas ömsa av sig trots att ett nytt ännu inte hunnit växa ut inunder. Platserna tas ifrån henne. Hennes rörlighet krymper. Livet blir en bitter skrift om förlust och saknad där endast dikten sjunger. Till slut tystnar även den.

Från muséet i St Petersburg

Från muséet i St Petersburg

Det hindrar inte att M Train också den kan ses som en bok om förlust och saknad, om än i mildare tappning. Patti Smith skriver om livet med sin sedan länge döde man Fred Sonie Smith och hur hon bär med sig sin saknad efter honom från plats till plats. Hon skriver om borttappade läderjackor, leksakssoldater, böcker och hur hon aldrig kan sluta leta efter dem. Hon tycks ha levt i ett stort hus med många förvaringsmöjligheter där det är lätt att glömma bort var man har lagt saker och ting, men i boken rör hon sig målmedvetet mot en allt tydligare asketisk tillvaro, där ett litet ruckel vid havet, halvt förfallet och inte större än ett garage, tycks kunna täcka alla hennes behov. Självfallet visar det sig att hon inte behöver det heller. När en storm drar fram längs kusten och förvandlar rucklet till pinnved sätter hon sig på en bänk och vandrar vidare i tankarna.

Likt en god andlig moder hjälper hon även andra som inte funnit sin plats att komma till ro på. Bokens absoluta höjdpunkt är skildringen av hennes och Freds resa till Franska Guyana. När han ville ha barn erbjöd han att hon först skulle få göra en resa till valfri plats i världen. Patti Smith hade många platser hon drömde om att få besöka men när hon rannsakade sig själv insåg hon att det fanns en ande långt osaligare än hennes egen och som hon först måste hjälpa tillrätta. Det gällde hennes favoritförfattare Jean Genet, vars hetaste dröm var att få komma till fängelsekolonin på Djävulsön. Till hans stora förtvivlan avvecklades kolonin 1953 utan att han fått försmäkta en enda dag där. Det minsta hon kunde göra för Genet var att resa till ön, samla ihop lite jord och ta med sig tillbaka och kasta på hans grav. Om inte han kunde komma till platsen kunde hon på detta sätt se till så att platsen, åtminstone symboliskt, kom till Genet.

Detta säger förstås även något om Patti Smith och hennes förhållande till författare hon drabbats av. Verket räcker inte. Hon måste träffa dem, uppsöka deras gravar. Eller, som i fallet med Frida Kahlo, sova i hennes säng i Casa Azul i Mexiko. Med sig på sina resor har hon alltid sin gamla polaroidkamera och några av de lite gåtfulla foton som hon tagit längs vägen finns med på sidorna. På flera ställen nämner hon sin förtjusning över författaren W G Sebald, känd för sina lite suddiga och dystra foton som på ett intrikat sätt både griper in i och skyggar för texten som omger dem. Så att fotona här också förmedlar en hälsning till mästaren Sebald är nog ingen förhastad gissning.
m_train_patti_smith
Boken innehåller jämte skildringar av åren med Fred i Michigan, medlemskapet i ett sällskap för högtidlighållandet av en polarforskares minne samt vardagen hemma med katterna skildringar av hennes resor till olika boningar eller gravar. Mishima, Rimbaud, Genet, Kahlo, Plath, Woolf. På samma sätt som huvudpersonen i W G Sebalds roman Austerlitz på sina resor söker upp oktogona fortifikationsverk tycks Patti Smith nomadiskt söka sig fram till nodpunkterna i det liv hon en gång har vecklat ut kartan till. Om det så bara handlar om ett särskilt gott kaffe på ett litet ställe i Greenwich Village. Det gör att M Train trots sina många disparata resor känns underbart sammanhållen och äkta.

På omslagsfotot blickar Patti Smith trött och okoncentrerat mot kameran utan att se den. Hon är lika gammal redan som Anna Achmatova var vid sin död och bryr sig inte mycket om att posera. En stor och vit hand med fingrarna utspärrade som på en cellist, håller huvudet uppe. På omslaget till The Flight of Time, boken som med hjälp av 56 fotografier av Anna Achmatova berättar hennes oblida öde, vänder poeten sin berömda profil mot kameran och spärrar fjärrskådande upp ögonen mot ett okänt mål samtidigt som hon låter den vita handen bli en utsökt förlängning av ryggen på den pinnstol hon satt sig grensle över.

Vad som förenar de båda omslagsfotona är den svagt sepiafärgade fonden och att båda är kvinnor. Vad som skiljer dem åt är många olika saker men kanske framför allt en avgrund av smärta, den ”känsla av olycka” som tiden metodiskt ristade in i den ryska poetens ansikte. Den som också satt i väggarna i våningen intill parken med den lilla fontänen i Sankt Petersburg.

___________

  • Ett utdrag ur filmen The Anna Achmatova file

  • Jan Henrik Swahn

    Jan Henrik Swahn

    Författare, översättare och skribent. För en tid sedan kom hans översättning av Olga Tokarczuks Löparna och dessförinnan en antologi grekiska noveller, Grekland berättar. Fikonträdets sång. 26 noveller.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    2 kommentarer

    1. Vad var det som väckte associationen mellan två så diametralt olika människor? De ena inlåst i ett liv vars värden hon försöker rädda, den andra vilsen i en värld som ständigt retar hennes aptit.

    2. Jan Henrik Swahn says:

      Jag tror att det var just det diametralt motsatta som lockade och att jag fann något av den motsättningen i mig själv. Plus slumpen förstås, att jag stötte på Akhmatovas namn nästan på första sidan i Patti Smiths bok just efter att jag besökt den ryska poetens hem. Samtidigt är det väl så att den ena inte riktigt uthärdar den andras ljus, vilket ju framkommer tydligt i din fint formulerade distinktion mellan dem.

    Kommentera: