I år för 35 år sedan föll Berlinmuren och Tyskland kunde återförenas. Om de omvälvningar som denna ”Wende” innebar har det uppstått en hel litterär genre. I Die Möglichkeit von Glück berättar Anna Rabe om uppväxten i en familj i dåvarande Östtyskland som inte gjort upp med ett förflutet präglat av diktatur, våld och förödande krig.
I höst är det 35 år sedan Berlinmuren föll och Tyskland tog de första stegen i det svåra arbetet med att åter bli ett land. Historiskt är det nyss, men ändå så pass länge sedan, att det tyska litterära landskapet börjat befolkas av en generation yngre författare födda runt 1989, som därmed saknar personliga erfarenheter av en uppväxt i det DDR, som ändå är ett centralt tema för dem.
Den omvälvande utvecklingen efter murens fall behandlas sedan länge i romantypen ”Wenderoman”. Hittills har de oftast manliga författare som skrivit om den här tiden på ett eller annat sätt haft personlig erfarenhet av det kommunistiska Tyskland. Några av de mest kända av dessa romaner är Ingo Schulzes Neue Leben, Lutz Seilers Stjärna 111 och Uwe Tellkamps Der Turm. Just Tellkamp har fått se sin stjärna dala efter att han politiskt rört sig ut mot yttersta högerkanten, men hans verk är ändå ett viktigt dokument över en omvälvande tid.
Länge såg många den personliga erfarenheten av Östtyskland som en förutsättning för att skriva på temat. Sedan en tid tillbaka anas en ny utveckling med flera yngre, också kvinnliga, författare som ägnar sig åt frågor med DDR-anknytning. En liknande tendens finns inom nyare forskning om diktaturens avtryck i människors vardag. Exempelvis har historikern Henrike Vogtländer brutit ny mark med studien Sexismus im Betrieb (ung. Sexism i arbetslivet) om de ojämlika förhållandena mellan män och kvinnor på östtyska arbetsplatser. Den officiella jämlikhetspolitiken var ett tomt skal och den östtyska ”statsfeminism”, som naiva andar i väst svärmade för, en lögn.
Kort sagt ligger DDR som frågeställning i tiden, ett angeläget men känsligt ämne på grund av många tyskars personliga upplevelser av diktaturen. Men har inte DDR varit aktuellt ända sedan murens fall? Jo, och detta i många olika former: från öppnandet av Stasiarkivet och forskningen om detta, som ett led i historiebearbetningen, till den så kallade ostalgin, som ett mer folkloristiskt försök att få grepp om en gemensam historisk erfarenhet.
Litterärt är temat DDR, som konstaterat, också väl inarbetat, men med de yngre författarna tillkommer nya perspektiv som berikar bilden av det förflutna. Ett par av fjolårets starkaste och mest omtalade debuter var romanerna Gittersee av Charlotte Gneuss och Die Möglichkeit von Glück av Anne Rabe, vilka båda nominerades till Deutscher Buchpreis, som dock slutligen tilldelades Tonio Schachinger för romanen Echtzeitalter, behandlad av Margareta Flygt här på Dixikon.
Anne Rabe, född 1986 och uppvuxen i Wismar, och Charlotte Gneuss, född 1992 i Ludwigsburg nära Stuttgart av föräldrar som lämnat Östtyskland, gestaltar DDR och tiden efter 1989 på ett sätt som allmänt tagits väl emot. Men de mer kritiska reaktioner som också har anmält sig antyder att en generationskonflikt kan vara under uppsegling, vilket blev särskilt tydligt när Gittersee kom ut. Hur var det egentligen med Charlotte Gneuss återgivning av miljöerna, pratade folk faktiskt på det där sättet och kan någon som inte vuxit upp i DDR verkligen skriva om livet där, undrade bland andra Ingo Schulze.
Men insinuationerna bakom dessa frågor, som strikt tillämpade skulle omöjliggöra den historiska romanen, har på det hela taget kommit på skam. Gittersee och Die Möglichkeit von Glück är verk i egen rätt som egentligen är värda var sin artikel, men här har valet fallit på den senare på grund av dess ambition att i litterär form förklara DDR som våldsstruktur och varför det var omöjligt att ta sig ur de destruktiva spåren.
Romanen utspelar sig i en stad vid Östersjökusten, precis som Wismar, där huvudpersonen Stine, med tydliga drag av Anne Rabe själv, föds tre år före murens fall. Hon växer upp i en kärnfamilj med mamma, pappa och den yngre brodern Tim. Romanen berättas fram av den vuxna Stine, som lever ett emanciperat liv med man och två små barn i Berlin. Men även om familjen och den egna uppväxten står i centrum är Die Möglichkeit von Glück också berättelsen om de äldre generationernas liv i ett århundrade präglat av diktatur, våld och förödande krig som ofta undergrävt den möjlighet till lycka som titeln talar om.
Historien berättas av den vuxna Stine, som fyller ut bilden med hjälp av uppgifter från hemliga polisens arkiv, samtidigt som texten ges en inre spänst av den vuxna berättarröstens du-tilltal till barnet i hennes minne, som direkt knyter ihop de olika tidsplanen. På liknande sätt bidrar språket – som ömsom kallt registrerar övergrepp och känslokyla, ömsom mjukt beskyddar lillebror Tim och den vuxna Stines egna barn – till en variation i texten. Anne Rabe har länge verkat som manusförfattare och dramatiker, vilket har gagnat berättarstrukturen.
Men det är ändå det dysfunktionella som står i centrum. Bit för bit växer bilden fram av en värld genomsyrad av våld långt in i samhällets grundläggande strukturer, på familje- och individplanet. En viktig skillnad mellan de båda Tyska staterna var inställningen till de nazistiska förbrytelser som begåtts i folkets namn.
Medan Sovjet snabbt genomdrev en högst teoretisk ”avnazifiering” i sin inflytandesfär och därefter lät DDR växa upp som ”socialistisk oskuld”, tog Förbundsrepubliken sig an sitt förflutna med en stigande grad av allvar och öppenhet. I DDR däremot var frågor och diskussion omöjliga, då den statligt påbjudna antifascismen officiellt redan rätat ut alla frågetecken.
Konsekvenserna syns i Stines familj, där ingen talar om det förgångna och hon själv förstår sammanhangen först som vuxen. Scenen då den närmast sadistiska modern tvingar Stine och Tim att bada i skållhett vatten, medan den undflyende fadern först inte riktigt vill begripa vad som står på, är en av bokens starkaste. Moderns genomgående hjärtlöshet är svår att förstå. I sitt arbete på uppfostringsanstalten för vanartiga ungdomar har hon knappast behövt öva sig i kärleksfullhet, men Stines efterforskningar får ändå några pusselbitar att falla på plats och de historiska sambanden att klarna.
Det visar sig att den djupt älskade morfar Paul, Stines ”barndomshjälte”, som växte upp i Tredje riket, var soldat i Hitlers armé på östfronten, sårades och återkom till hemtrakten där han blev partifunktionär och propagandamakare inom kommunistiska SED. Mycket av hans historia mörkades, (livs)lögnen blev en överlevnadsstrategi. I den miljön växte Stines mor upp och det undertryckta våldet och tigandet fördes vidare. På ett ställe få vi veta att Tims och Stines samtal om barndomen alltid övergår i ”historier om hur vi fick lära oss att hålla tyst.” Den kvarhängande frågan gäller vilket ansvar den generation som grundade DDR hade i det här.
Oförmågan att hantera det förflutna fortsätter att infiltrera samhället också efter DDR:s upplösning. Vid ett av Stines återbesök i hemstaden utspinner sig ett intressant samtal med ett par gamla vänner om hur vardagsbrutaliteten fortsätter i form av hat mot utlänningar och våld, mord och terrordåd med högerradikala förtecken. Inget samtal om det här tycks dock pågå mellan självupptagna föräldrar och deras barn.
Det är mitt i detta stora tigande som den nya generationen författare frågar sig hur tyska antiliberala strömningar fick chansen att konserveras under fyrtio år av sovjetisk dominans, hur DDR-staten faktiskt fungerade och om inte erfarenheterna från 1989 med större eftertryck skulle kunna bli utgångspunkten för det förenade Tysklands samlade förhållande till historien. Nyckelfrågan blir då hur vi minns, eller väljer att minnas, och om vi sedan kan tala om vad vi minns.
Romanens persongalleri är något större än vad som framkommit här och därmed är också perspektiven fler. Däremot står inte personernas utveckling i centrum. Vi får visserligen följa Stines vuxenblivande, men det är egentligen samhällspykologin och inte personpsykologin som är ärendet i Die Möglichkeit von Glück. Därmed ser vi kanske här ett första steg i en fördjupad uppgörelse med den kommunistiska diktaturens strukturella koppling till den nazistiska våldsapparaten som säkerligen kommer att äga rum framöver.
Romanen målar på det hela taget upp en dyster samhällsbild, men det korta avslutningskapitlet som utspelar sig i juli 2022 skildrar en sommaridyll på Gräsö i Sverige, där Stine och hennes familj, tillsammans med andra sommargäster, spelar brännboll, denna typiskt svenska sysselsättning. Utan att dra några nationalistiska växlar på detta är det frestande att läsa denna avrundning som berättelsen om en försoningens ring som sluts när en ung kvinna från den gamla svenska besittningen Wismar, för ett ögonblick och glömsk av historiens och omvärldens muller, får chansen att ta lyra på en ö i Roslagens famn. Kanske finns där ändå en möjlighet till lycka.
- Klicka här för att läsa Margareta Flygt från 2009 om Berlinmurens fall 1989
- Klicka här för att läsa Richard Swartz om Uwe Tellkamps Der Turm
- Klicka här för att läsa Sven-Eric Liedman, som också han skrivit om Tellkamps bok
- Se en kortare presentation och intervju med Anne Rabe här