Else Lasker-Schüler (1869 – 1945) var en tysk poet, prosaist, bildkonstnär, pjäsförfattare och essäist och en av expressionismens främsta företrädare före och under mellankrigstiden. Hon presenteras här av Marie Tonkin.
Folk vände sig om efter henne på gatan, skrev poeten Gottfried Benn om Else Lasker-Schüler. Hon gick draperad i uppseendeväckande och brokiga kläder på Berlins gator och bar stora, oäkta smycken. Den allvarliga blicken accentuerades av det korpsvarta axellånga håret. Under en kort period är den sjutton år yngre Benn hennes älskare och de beundrar varandras poesi. Hon skriver dikter till honom; direkta, avskalade kärleksdikter, som inte återkommer i den tappningen någon annanstans i hennes lyriska produktion. Deras vägar gick snart isär. Läkaren Benn närmade sig senare 1930-talets radikalkonservatism, men desillusionerades av nazisterna. Lasker-Schüler, judinna, gick i exil 1932, på randen till Tredje riket; efter några år slog hon sig ner i Jerusalem. Efter hennes död vid mitten av 40-talet gör Benn försök att stärka Elses position som en av Tysklands stora poeter. ”Israels svarta svan”, säger han i ett tal på British Centre i Berlin 1952, ”som betalade priset för att få vara sig själv.”
Intresset för Lasker-Schüler och hennes poesi har fortsatt, med nya utgåvor på originalspråket och en rad tolkningar och biografier. På svenska har hon varit mer sällsynt (Dikter & porträtt kom ut 2009). Är hon – eller har varit – alltför extrem, alltför främmande i sin existentiella pitch, sin judiskhet och bottenlöst hängivna poesi, vare sig det gäller älskare eller Gud?
Men tillbaka i tiden, till Berlin 1914. En stad där författare och konstnärer från hela Europa samlades bland cigarrdimmorna på Café des Westens på Kurfürstendamm, mellan den utklingande Weimarrepubliken och en ny tid. Här utvecklas expressionismen som en alternativ konstriktning, till en början inom måleriet och poesin. Och en av den tyska lyriska expressionismens signaturgestalter var Else Lasker-Schüler, med täta kontakter med modernistiska författare, konstnärer och musiker. Hennes relation till Berlin däremot skuggades av besvikelse. För henne var det inte Berlin, konstens kraftcentrum, som syresatte den konstnärliga kreativiteten. Staden erbjöd inga vidare perspektiv än en oftast igenkorkad flaskhals, klagade hon – ”till och med fantasin kvävs”. Inte heller var det vänskap som fick dikter att fatta eld: Kärleken var poetens vision, den enda nödvändiga resan för konstnärlig verksamhet.
Genom hennes poesi, prosa och dramer framskymtar en säregen, mytiskt färgad värld. Dikterna om kärlek, sorg och längtan är starkt musikaliska, trots att hon oftast bryter mot strofiska scheman. Det är dikter där rösten talar i en värld som har gått sönder. En dadaistisk konstnär ger en ögonblicksbild av Else på en poesirecitation 1914:
”Plötsligt släcktes ljusen och Else Lasker-Schüler kom ut på scenen. Hon bar en tunika av blått silke. Lösa byxor, silverskor, en sorts påsig jacka, hennes hår var som silke, nattsvart. Men hennes ord var hårda, kristallklara. De glödde som metall.”
Jag har där hemma ett blått piano
men läser inga nottecken.Det står bakom en källardörr
sen världen blev förråad.Där spelar fyra stjärnhänder
– så sjöng månfrun i båten –
nu klirrar råttors dans.I spillror är klaviaturen …
Jag begråter dess blåa död.Så kära änglar, öppna nu
– jag åt av bittert bröd –
i mitt liv redan himlens dörr –
fastän det är förbjudet.
Dikten ingår i samlingen med samma namn, Mein blaues Klavier (Mitt blåa piano), som utkom 1943. Då bodde alltså Else Lasker-Schüler i Jerusalem, där hon snart blev en bekant gestalt på gatorna och kaféerna. Den israeliske författaren Yael Lotan beskriver henne som liten och böjd. Men i hennes ögon fanns en svart flamma, skriver Lotan, och hon matade hemlösa katter och hundar fastän hon själv var på svältgränsen: ”Det fanns många sådana människor i Jerusalem de dagarna, folk som levde en privat dröm överlagrad vår stads verklighet och liv.”
Till skillnad från det stora flertalet tyskjudiska poeter som flyttade till Palestina fortsatte Else att skriva på tyska. Det gav henne, tillsammans med hennes tyska ursprung, ett slutligt utanförskap också i det egna, judiska folket. Sitt tyska medborgarskap hade hon redan fråntagits.
Dikten om det blåa pianot har blivit emblematisk för hennes poesi. Den blandar privat och politiskt i ett tonfall som motstår det högstämda. Över blå död och brustna toner går en vädjande musik. Realistiskt och magiskt är ett helt. Förföljd av död och trasighet bönfaller den talande om en metafysisk utomvärldslig befrielse, som om gränsen mellan liv och död måste hävas redan nu.
I sin samtid väckte Lasker-Schüler diametralt motsatta reaktioner. Hon provocerade och imponerade. Hennes ofta drömlika landskap och gärna extatiska tonfall fick en kritiker att påstå att hennes poesi härrörde ur psykisk sjukdom. Framträdande är i hur hög grad Lasker-Schülers konst utgick från iscensättande, persona. Gränsen mellan privat och offentligt korsades i en ytterst medveten konst.
1910 planerar Else Lasker-Schüler ett kabaréframträdande, med läsning av Fakiren av Thebe, där hon själv ska spela den egyptiske prinsen. Hon kontaktar en egyptisk förläggare i Berlin för arabisk översättning och fotografiet tas som ska följa henne en livstid: bilden av poeten draperad i arabisk sjal och spelande på en egyptisk flöjt. I vänsterprofil, som i antik egyptisk konst.
”Jag lever livet som en bild”, skriver Lasker-Schüler i prosaverket Mein Herz, en samling dagboksliknande nedkast, utgiven 1912. Ramar är begränsningar, fortsätter hon. Så vilken tar hon på störst allvar – bild eller liv? ”Båda. I livet går jag under och i bilden andas jag igen.”
Boken skrevs medan Elses andra äktenskap föll samman, under en overklig sommar. Herwarth Walden, hennes man, en av den tyska expressionismens viktigaste organisatörer, förälskade sig under en resa här i den svenska konstnären Nell Roslund, som han senare gifte sig med. Under tiden kämpar Else med honorar och för att få ekonomin att gå ihop. Mellan sina titlar byter hon ofta förlag: hon är misstänksam, missnöjd med arvoderingen och rädd att bli utnyttjad. Vid ett tillfälle örfilar hon sin förläggare i en teaterfoajé – och påstår efteråt att hennes hand styrts av en ärkeängel.
Elses prosaberättelser om prins Josef kom ut sommaren 1914 med 25 illustrationer av henne själv och tre färgbilder av vännen Franz Marc. Det har föreslagits att den västerländske korsfararen i berättelsen representerar Gottfried Benn. Mest känd och reciterad bland Elses kärleksdikter till Benn är den om tibetmattan, som på sin tid snabbt blev en kritikersuccé.
Min själ och din, som älskar min,
har vävts tillsammans en gång till
i den gamla mattan från Tibet.
Stråle vid stråle, förälskade färger,
himmelsvitt friande stjärnor.Sida vid sida våra fötter mot dyrgripen,
tuseneftertusenmaskorvid.
Ljuva lama på din myskmadratron,
hur länge kysser din mun min,
hur länge ännu kind mot kind i brokigt knuten tid?
- Översättningarna är gjorda av Marie Tonkin