Hör islam hemma i Tyskland? (2)
Om Gülen och turkisk islam i Tyskland

I det andra avsnittet av sin essä om islam i Tyskland och Europa tar Klas Grinell upp såväl inflytandet från Turkiet och turkisk islam i Tyskland som gülenrörelsen, eller Hizmet, och hur den också i Tyskland har påverkats av utrensningarna efter statskuppen i Turkiet, och konstaterar att tysk islam alls inte är enbart tysk, utan stora delar av den är samtidigt turkisk.

 

Ercan Karakoyuns föräldrar är, som många andra muslimer, från Turkiet och trots att han själv är född och alltid har bott i Tyskland, är Turkiet ständigt närvarande i hans liv. I hans fall på ett ovanligt dramatiskt sätt då han blivit terroriststämplad av den turkiska regimen. Han är ordförande i Stiftung Dialog und Bildung, som är en del av den gülenrörelse som anklagades för att ha legat bakom det misslyckade kuppförsöket i Turkiet den 15 juli  2016. Trots att stiftelsen efter terroristanklagelserna förlorat mycket av sitt stöd har de fortfarande kontor i en av de imposanta byggnaderna på paradgatan Unter den Linden.

omslag_ guelen_bewegung_was_sie_ist_was_sie_will_ercan_karakoyun

Hans bok om gülenrörelsen, Die Gülen-Bewegung skulle ha gått i tryck den 25 juli 2016, men med kuppen förändrades allt. När boken till slut kunde publiceras ett år senare, på våren 2017, ramades varje referens till gülenrörelsen in av det misslyckade kuppförsöket och den turkiska maktens anklagelser om att det varit orkestrerat av predikanten Fethullah Gülen och det man i Tyskland kallar hans terroriströrelse (FETÖ).

Men boken handlar inte främst om turkisk politik. Snarare är den en bred introduktion till gülenrörelsens historia och verksamhet i Tyskland och Karakoyuns egna erfarenheter av att växa upp som tyskfödd muslim med turkiskt påbrå, och hur han sedan de sena skolåren blivit mer och mer involverad i den.

Liksom de flesta andra i den allmänt kallade gülenrörelsen vill Karakoyun helst inte använda den benämningen, trots att han gör det i bokens titel. Man får anta att det är en eftergift till förlaget och till uttryckets genomslagskraft. I själva texten talar Karakoyun istället konsekvent om Hizmet, vilket han menar är en bättre benämning på den rörelse för samhällstjänst, bildning och dialog som hämtar sin inspiration från den turkiske predikanten Fethullah Gülen.

Hizmet är det turkiska ordet för tjänande, och liksom rörelsens fader talar Karakoyun hellre om människor i Hizmet än om hizmetrörelsen. Gülen själv ser sig också som en del av denna rörelse, snarare än som dess ledare. Han bidrar med inspiration och religiösa tolkningar, andra bidrar med pengar till skolföretag och hjälporganisationer, eller med volontärarbete i föreningar som arbetar för tolerans och religionsdialog. De som engagerar sig i Hizmet utgör ingen enhetlig eller homogen rörelse. Det rör sig snarare om ett globalt nätverk av människor som delar samma utgångspunkter och metoder, och som alla inspireras av Fethullah Gülen. Jag har själv försökt reda ut både anklagelserna kring kuppförsöket och gülenrörelsens verksamhet i min bok Imamen, kuppen och tjänarna som kom några månader före Die Gülen-Bewegung. Mina slutsatser hamnade nära Karakoyuns.

Men det är en omstridd rörelse. Även många som inte sluter upp bakom president Erdoğans stämpling av dem som terrorister menar att den är hemlighetsfull och svårgreppbar. Karakoyun gör vad han kan för att beskriva hur de olika föreningarna och verksamheterna inom Hizmet i Tyskland har vuxit fram och är organiserade, och poängterar att de alltid haft en öppen redovisning av sin verksamhet. Mot detta finns två vanliga invändningar: dels är rörelsen inte alls avgränsad till enskilda länder, dels tror många att det finns en annan struktur bakom den offentligt redovisade där en strikt religiöst grundad hierarki råder.

Den förra delen av detta stämmer, men behandlas inte så utförligt av Karakoyun. Han nämner att det världen över, i över 150 av världens omkring 210 länder, finns volontärer som är inspirerade av Fethullah Gülen och som där driver skolor, ordnar dialogaktiviteter eller ägnar sig åt sjukvård och annat hjälparbete. I några länder rör det sig bara om en helt liten grupp, i andra desto fler, i Tyskland uppåt 300, I USA omkring 150. De allra flesta av volontärerna är turkar. Gülenrörelsen är både global och turkisk på en och samma gång. Alla de studiecentra, internat, skolor, dialogföreningar, biståndsprojekt, sjukhus och mediaföretag som gülenister etablerat och bemannat står som tydliga bevis på vad rörelsen velat göra. De är, menar Karakoyun, tjänarnas öppna bidrag till världen och han förnekar att det skulle finnas någon annan, dold agenda inom Hizmet.

Det har uppskattats att gülenskolor världen över hade 2 miljoner elever innan staten efter kuppförsöket stängde eller tog över de skolor som fanns i Turkiet, där över 2 000 skolor, internat och universitet numera stängts som en följd av utrensningarna av gülenister. Många företag har konfiskerats av myndigheterna. Karakoyun menar liksom många andra inom  Hizmet att det inte bara är osannolikt utan också vore idiotiskt att denna globala rörelse skulle äventyra all sin verksamhet genom att så tydligt arbeta mot sina ideal och planera ett militärt kuppförsök i Turkiet.

Die Gülen-Bewegung handlar alltså framförallt om Hizmet i Tyskland och Karakoyun gör också en noggrann genomgång av de anklagelser mot rörelsen som förekommit i tysk press och kan visa att de berott på missförstånd, felciteringar och regelrätta falsarier. En av de största affärerna utspelade sig 2011-2012 när tyska medier rapporterade om hur Fethullah Gülen hade uppmanat till ett väpnat, militärt angrepp på kurderna i sydöstra Turkiet.

Religionsvetaren Christoph Bultmann har i en bok kartlagt denna affär i minsta detalj och Karakoyun använder Bultmanns material för att visa hur Gülens budskap, i en predikan han höll, till del var ett försvar för kurdiska rättigheter, men som genom en serie felciteringar och missförstånd under nyhetens färd från kurdiska till tyska media, kom att uppfattas som motsatsen.

Fethullah Gülen
Fethullah Gülen

Det Karakoyun här framförallt tillför till det tidigare kända är en intressant diskussion om hur man förbisett en växling mellan olika språk – och därmed genre – i Gülens predikan. En bit in i hans predikan övergick Gülen från turkiska till arabiska, vilket samtidigt var en övergång från predikan till bön. Det är en annan genre. Denna övergång förlorades sedan i översättningarna först till kurdiska och sedan till tyska. Karakoyun menar att de hårda orden i den arabiska bönen (”låt eld komma över deras hus och låt deras strävan få en ände”) inte kan tolkas som att Gülen uppmanade den turkiska militären att behandla den kurdiska gerillan på detta sätt. Istället var det en varning om vad Gud kan komma att göra med dem som inte bättrar sig. Det var alltså inte någon uppmaning om att förinta kurder, utan en slags varning om att de som använder våld för att uppnå sina syften kommer att straffas av Gud.

Hizmet är enligt Karakoyun främst en bildningsrörelse som utgår från Gülens livslånga arbete att visa att islam och vetenskaplig kunskap är ömsesidigt beroende grundförutsättningar för såväl ett gott liv som en framgångsrik modernisering av samhället. Det är också detta budskap som inspirerat Karakoyun själv att engagera sig. Hans första förtroendeuppdrag var inom den socialdemokratiska ungdomsrörelsen där han arbetade för allas rätt till bättre utbildning och ett rättvist samhälle. Han upplevde dock att det saknades kopplingar mellan det sociala budskapet och tillvarons andliga dimensioner. I den koranskola han gått, och många av de religiösa sammanhang han mötte som ung, saknade han istället ett socialt engagemang och en vilja att ta del i det tyska samhällets utveckling. I Hizmet fann han att hela hans mänskliga strävanden och tro på utbildningens centrala roll fick plats. Sedan dess har han varit verksam inom rörelsens bildnings- och dialogverksamheter, framförallt i Berlin. Det rör sig för honom om en tysk rörelse, visserligen kopplad till ett globalt nätverk av liknande organisationer och volontärer.

Men det är också en turkisk rörelse. De allra flesta människorna i Hizmet har sitt ursprung i Turkiet. Även om Karakoyun valt att bli tysk medborgare är också han berörd av, och därmed indragen i, turkisk inrikespolitik. Inte minst tvingas han dagligen stå till svars för vad som händer i Turkiet, och han har fått ägna en stor del av sin tid sedan det misslyckade kuppförsöket åt att tala med journalister om sin och rörelsens relation till AKPs Turkiet. Av samma skäl har han i sin bok infogat ett kort kapitel betitlat ”En crash-course i AKPs Turkiet”.

Turkiet har alltså en så central roll i tysk islam att man inte kan förstå den senare utan att också förstå Turkiet. Karakoyun beskriver hur människor med olika slags kopplingar till gülenrörelsen både varit positiva till och tagit del i den sociala förändringen av Turkiet som AKP lett, i alla fall fram till omkring 2010. Han påpekar dock att Gülen aldrig sett den parlamentariska politiken som någon central del av den bredare sociala rörelse han velat inspirera.

En intervju med Gülen. Själva intervjun börjar efter ca 4:30

Erdoğan och Gülen ska bara ha träffats tre gånger fram till att Gülen år 1999 emigrerade till USA, delvis för att få expertbehandling för sin diabetes, men också för att undkomma det åtal om antisekulär verksamhet som han blev föremål för i samband med att militären såg till att avsätta det dåvarande muslimska regeringspartiet Refah i mars 1997. Ur spillrorna av det förbjudna partiet grundades AKP år 2001. Redan ett år därefter vann AKP valet och har sedan dess innehaft regeringsmakten. Enligt Karakoyun stod Turkiet på sin historiska höjdpunkt kring 2005 när premiärminister Erdoğan bland annat talade om turkiskhet som en nationell identitet som rymde också andra etniska identiteter inom sig. Politiken var under denna period riktad mot att utöka yttrandefriheten och befästa de mänskliga rättigheterna i Turkiet. AKP och gülenrörelsen samarbetade då mot vad man såg som gemensamma mål. Intensivast var samarbetet kring år 2008 då de stora Ergenekon-rättegångarna tog sin början, rättegångar som riktade sig mot förmodade konspirationer inom den så kallade djupa staten för att avsätta AKP-regeringen. I backspegeln kan detta snarare ses som en vändpunkt, då vissa gülenister blev indragna i Erdoğans maktkamper.

Allt för många gick fel, säger Karakoyun, utan att gå närmare in på detaljerna kring detta. Istället poängterar han att det alltid funnits en viktig skillnad mellan Erdoğan och Gülen, mellan AKP och Hizmet. Erdoğan och AKP har sina rötter i politisk islam, medan Gülen är en sufiinspirerad mystiker. Det är en skillnad som framhållits av många gülenister under de senaste åren för att distansera sig från politisk islam generellt och Erdoğans regim i synnerhet. Men denna starka åtskillnad mellan politisk och social islam döljer att den bredare rörelsen som AKP växte ur, den så kallade Milli Görüş, kom ur den lika sufiska nakşibendirörelsen.

Frågan är därmed hur stor skuld gülenister har i de rättsövergrepp mot sekulära motståndare som ergenekon-domarna i hög grad bestod av. Karakoyun menar sig inte ha något tydligt svar. Han är som sagt född i Tyskland och har trots att det påverkar hans liv så djupt inte någon tydlig bild av vad som skedde i Turkiet vid den tiden. Kanske har Hizmets starka fokus på handling och entreprenörskap spelat in. Istället för att förbanna mörkret ska man tända ett ljus, säger Gülen. Kanske var många i såväl Turkiet som i Tyskland för sena med att upptäcka att AKP slagit in på en annan väg än ökade fri- och rättigheter för Turkiets medborgare. Det har skadat rörelsens trovärdighet djupt, menar Karakoyun. Men det beror inte på någon centralt planerad infiltrationsstrategi, vilket gülenisterna anklagas för.

När det gäller tyska Hizmet är den snarare att likna vid jesuiter, ekosofer och andra andligt inspirerade sociala rörelser. De omkring 300 olika tyska hizmetorganisationerna och de uppåt 150 000 mestadels tysk-turkiska människor som engagerat sig i dem har, enligt Karakoyun, inte haft något med den politiska utvecklingen i Turkiet att göra. Visst har många av dem till exempel en reaktionär kvinnosyn, men det har även tyska katoliker, säger Karakoyun. Och det är inte det som gör att de idag inte är välkomna till de 900 moskéer som den turkiska staten finansierar och bemannar i Tyskland. Nu uppskattar han att det kanske finns 30 000 personer kvar i Hizmets nätverk. Trycket från den turkiska regimen har varit och är hårt och många har valt att vända rörelsen ryggen för att inte riskera förtal eller att bli ifrågasatta av grannar, släktingar eller turkiska intressen.

Karakoyun vill med sin bok visa att Gülenrörelsen arbetar för en samtida och mänsklig islam byggd kring bildning och demokrati och att den kan vara en positiv kraft för Europa och övriga världen. Det är ett högre och större mål än kampen om den politiska makten i Turkiet. Rörelsen skulle aldrig riskera detta för att skydda sitt inflytande i Turkiet. Att de nu helt förlorat detta inflytande kan i det långa loppet visa sig vara positivt, även om det inte på något sätt ursäktar att hundratusentals turkar avskedats, fängslats och torterats på grund av vad som i de allra flesta fall är grundlösa anklagelser om terrorism.

En längre intervju (på engelska) med Gülen.

De som eventuellt deltagit i kuppförsöket ska naturligtvis straffas framhåller Karakoyun, men fortfarande finns inga egentliga bevis för vilka dessa verkligen var, och därmed inte för att gülenrörelsen skulle ha haft någon del i kuppförsöket. Den har anklagats för terrorism utan att någon kunnat visa att någon inom den någonsin använt eller propagerat för våld. Gülenrörelsen har, till skillnad från de officiella turkiska moskéerna eller deras imamer, något att erbjuda människorna. Få engagerar sig i vad dessa senare predikar. Man ska inte överskatta deras inflytande, men eftersom de aldrig haft någon folklig förankring spelar deras teologiska kantring mindre roll än man kan befara.

Att de förbjuder gülenister att besöka sina moskéer har däremot lett till att Hizmet har etablerat ett sjuttiotal kulturcentra runt om i Tyskland där de själva kan samlas till bön och predikan. Tidigare har man alltid sagt att det är viktigare att bygga skolor än moskéer. Nu när de inte längre är välkomna i några turkiska moskéer tvingas de skapa en egen infrastruktur också för sina religiösa behov.

*

Karakoyun påpekar, och här ger jag honom rätt, att det är förvånande hur sällan det i diskussioner om islam i Tyskland talas om Turkiet, hur lite de inblandade som inte själva har sitt ursprung där verkar veta om utvecklingen i Turkiet och hur denna påverkar olika tysk-turkiska grupper. För ungdomar med turkiskt ursprung finns alltid en tydlig annan väg än den tyska. De välkomnas tillbaka till Turkiet och kan om de studerar göra karriär inom turkisk akademi och religionsbyråkrati. DITIB, som är den tyska grenen av det turkiska Direktoratet för religionsfrågor, är inflytelserikt och har också ett uttalat uppdrag att verka för att turkarna i Tyskland ska sätta sin turkiska identitet före den tyska. Inte minst nu när situationen i Turkiet är så svår och polariserad skapar det stora problem. Även som utomstående forskare kan man känna av dem och det går inte att vara neutral. Alla avkrävs besked om sin syn på Erdogan. Gülens följare inom Hizmet är fortfarande ständigt utsatta för anklagelser och exkluderingar. Tysk islam är alltså alls inte bara tysk. Stora delar av den är också, samtidigt, turkisk.

Mot denna bakgrund är det också märkligt och olyckligt att så många i den tyska debatten, vare sig de talar för eller emot tysk islam, utgår från den klassiskt orientalistiska idéhistorien som fokuserar på islams kärnländer och dess medeltida guldålder. Detta fokus på tidiga islamiska texter kopieras i mångt och mycket av fundamentalistiska rörelser, som därmed tycker sig få stöd för att underkänna de senaste tusen åren av islamisk diskussion, och anse den som avsteg från Koranen och Muhammeds exempel. Men turkisk vardagsislam är starkt formad av sin osmanska historia, där arabiska, turkiska och persiska tolkningstraditioner sammansmält i en mångetnisk och flerreligiös miljö. Detta förhållande har framhållits av såväl officiella som fristående turkiska teologer, men har inte fått någon egentlig uppmärksamhet i den allmänna debatten.

 

  • Detta är del 2 i en längre essä om dagens islam i Tyskland och därmed i Europa. Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra götalandsregionen. Klicka här för att läsa första delen.
  • Klas Grinell har också skrivit en serie texter om tolkning av Koranen. Klicka här för första delen, Tolka Koranen? Något om progressiv och hermeneutisk islam
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!