Genom fredsfördraget 1920 erkände Sovjetryssland formellt Estland som självständig stat. Men då, som nu i Ukraina, ockuperade Ryssland ändå Estland några decennier senare, med hårt förtryck som följd. Enel Melberg fortsätter här sin essä om några författarliv och deras verk från den tiden.
Nyligen har det kommit ut en biografi om Jaan Kross hustru genom många år, poeten, barnboksförfattren och översättaren Ellen Niit, författad av deras dotter Maarja Kross Undusk. Halva boken rör Ellens år med Jaan Kross, då de mellan 1962 och 2016 (när Ellen Niit dog) bodde i Författarnas hus, Harju 1, något som dottern har egna starka minnen av.
Jaan Kross och Ellen Niit träffades genom Författarförbundet, där Ellen arbetade som poesikonsult, när han kunnat återvända från Sibirien. I sina memoarer berättar Kross själv om det första mötet mellan dem, som var på en Heine-afton där båda uppträdde med översättningar av denne, och om vilket intryck den unga kvinnan gjorde med sin uppläsning. Hans första hustru, som låtit skilja sig från honom när han var i Sibirien, hade fortsatt sända honom paket. Nu hade han med sig sin andra hustru därifrån och med henne fick han också en dotter innan de skilde sig. Ellen Niit var gift och hade en son.
Dotterns biografi omfattar hela Niits liv, med början i den fria Estniska republiken, den första sovjetiska ockupationen, den korta tyska, de långa sovjetiska åren efter den, och slutligen det åter självständiga Estland. Den ger en bild av två framstående författare, som genomlevde alla dessa skiften i kärlek och solidaritet med varandra och befann sig mitt i centrum av den skapande eliten, hade många vänner och tog emot ett otal gäster, medan de också hyste Kross mor och tidvis olika tanter som kom och hjälpte till med hushållet och barnen.
Ellen Niit var alltså Kross tredje hustru och mellan dem fanns en åldersskillnad på åtta år: då Ellen började läsa estnisk filologi i Tartu var Jaan Kross redan sänd ut i den sovjetiska förvisningen, där han fick stanna från 1946 till 1954. Han hade tillbringat fem år som lägerfånge i Komi väster om Uralbergen (där även Leelo Tungals mor vistades, vilket man kan läsa om i föregående artikel) och förvisades sedan i ytterligare fem år till Sibirien som ”bosättare”, utan möjlighet att ta sig tillbaka hem. Där var han tvungen att skaffa sig arbeten på egen hand, ofta ganska tunga, för att kunna försörja sig, samtidigt som han fick paket hemifrån som kunde användas som växlingsvaluta.
En ovanligt välvillig major undrar när Kross arbetar i ”filttorken” på ett av arbetslägren (vilket innebar bränsleförsörjning och ständigt eldande i en ugn där filtstövlar och benlindor torkades) vilket brott han sitter av för. Det är för ”kontakter med estniska borgerligt-nationalistiska kretsar”. – Stämmer det? frågar ”kamrat majoren”. Kross nekar som alltid, han är oskyldig. ”Ja, det verkar så”, säger majoren. ”Annars skulle ni ha fått minst tio år. Nu fick ni bara fem”.
I biografin om Ellen Niit återger Maarja Kross några av hennes tidiga dikter, bl.a. ”I virvelvindarna”, daterad 25 november 1944, två månader efter den stora flyktingvågen mot väst och ryssarnas andra ankomst:
Som milsten åt de arma ska du stå,
mitt lilla hemland upp i nord.
Igår med en du satt till bords,
idag den andre får du prisa så.
En annan ungdomsdikt, Lyckan, som hon skrev redan i skolan, tonsattes och framfördes på den allmänna sångfestivalen 1947. I motsats till de senare kunde man ännu tolerera viss ”abstraktion”. Hon hade fått tre stora priser för sin diktning och detta beredde vägen för henne som poet. Men snart hamnade hon som alla andra i det finmaskiga censurnätet och blev tvungen att gå med på kompromisser för att alls få dikta.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
I dikten Hjälten från 1946 är det Leningrads befrielse som åberopas, även om den kan läsas mer allmänt. När den publiceras i Looming på nytt 1950, är det med vissa ideologiska ändringar. I kanten av manuskiptet har hon själv senare gjort anteckningar: Den är apolitisk, för abstrakt. Den visar t.ex. inte på vilken sida hjälten stred, noterar hon kritiken hon fått.
1947, strax efter att hon gått ut gymnasiet, fick hon publicerat en dikt som heter Till arbetet. I sin dagbok noterar hon kommentarer hon fått på universitetet: Man måste visa att det handlar om det sovjetiska samhället. ”Det finns inget skäl att be arbetet att det ska leva. Dikten är placerad utanför det konkreta samhället. Man vänder sig till arbetet som till någon gudom. Falskt patos leder ut på hal is”. Nu lär hon sig navigera. Om hon inte håller sig till reglerna kan hon till och med riskera att bli utkastad från universitetet. Hon lär sig skriva som det påbjuds, om hon inte skriver alls får hon kritik för det. Då kan det låta såhär:
En enkel minnesstod
av enkel grå sten.
Och andäktig står folkmassan.
Hedersvakt, fladdrande rad av röda fanor
och en blå och hög himmel.Den store Lenin
med öppen och djärv blick
liksom värderar oss, se,
och som kamrat fast han slöt
var hand i sin för kraft.Vi lovar
och hymnen klingar,
en sång om den orubbliga unionen, lyckan, arbetet,
vi lovar att Estland, yngste bror,
i denna union ska delta som värdig.Och var och en av oss lovar dig, Lenin,
att för kommunismen, lyckan, freden
samlar vi kraft till femårsplanerna.
Segern spirar ur oss, ur vår stalinistiska väg.
(06.11.49)
Den kan ses som en övning i att skriva det som önskas. Men det anmärks även på den:
”Gestalten för lite synlig i en sådan realistisk framställning. Vilken union? Man får nog säga något om den innan! Vi vet ju i allmänhet förstås vad författaren menar, men när det kommer ett demonstrativt pronomen för den: ’denna’, måste det ju redan ha varit tal om ’unionen’(…) ’Se’- familjärt uttryck.” Censorn är trots allt välvillig: ”Med denna dikt sägs inget nytt. Men den är ändå klar, konkret. Man kan se en utveckling mot en realistisk litteratur.”
Man får ta med i beräkningen att Ellen Niit även här håller sig till meter och rim, vilket hon blir en mästare i, och vilket måste vara svårt att följa när man också ska ta tillvara den ”realistiska” ideologin. Jag har inte försökt mig på någon metrisk översättning här.
*
Senare ska Ellen Niit framför allt göra succé med sina barnböcker, ofta på rim, hon kanske kan ses som en melering av Lennart Helsing och Astrid Lindgren i Bullerbyn. 1963 kommer hon ut med boken om den femåriga Pille-Riin, som bygger på egna barndomsminnen från 30-talet och det fria Estland, vilket kan jämföras med Leelo Tungals från sovjettiden tjugo år senare. Trots att boken handlar om den fria tiden har den blå-svartvita flaggan i tornet Långe Hermann på locket till Pille-Riins sparbössa förvandlats till en röd, vilket den är även i utgåvan från 1971, men 2006 har den blivit blå-svart-vit och 2013 saknas den helt. Efter den återvunna självständigheten gör Ellen Niit också en del ändringar som ska ge en mer tidstrogen bild, berättar Maarja Kross.
Under ”stagnaperioden” (alltså det hårdnande klimatet under Bresjnev) kunde Niit göra tillfällighetsverser som hon lade invid påskägg hon målat och lämnat vid dörren hos olika vänner och kollegor, med Påskharen Vemmalsäär som pseudonym.
Under påsken 1979 skriver Påskharen bland annat:
När nu så många av oss gillar sprit,
från Kina kommer ännu mera skit
och alla ser att ej nån helig ande
ur flaskan uppstår då för våra ester,
som argt förbannande och ilsket så
helt utan kött får klara sina fester,
där midjemåttet också minska må
och därvid även röster hörs som klagar
nu över alla dessa tomma magar,
och alla sanningar som fordom sagts
och till förstörelse numera bragts,
och munnen som nu binds ihop på den
som vågar pipa om att bränslet här
tar slut och lampan släcks igen,
då sur blir även Vemmalsäär.
(…)
Under denna pseudonym vågade hon även lägga dikten i en korg med målade ägg utanför dörren till ordföranden i Författarförbundet detta år, utan att det blev några påföljder, Så var hon också en smidig och diplomatisk och, som det verkar, mycket omtyckt person med många kontakter.
Ellen Niit och Jaan Kross måste väl också anses ha varit ganska etablerade redan då huset Harju 1 stod nybyggt 1962, eftersom de kunde få en författarlägenhet där, till och med en fyrarummare, även om det fick ske med vissa transaktioner: Kross mor, som var änka och hade delat lägenhet med sin syster, blev ensam och när hon gick med på att lämna sin och systerns lägenhet i pant fick hon ett eget rum hos familjen Kross. Där bodde hon i arton år, ända till sin död 1980, och lämnade knappt sitt rum, utan lät maten bäras in, särskilt mannagrynsgröt om morgnarna, berättar sondottern, medan barnaskaran i familjen växte till fyra under dessa år. Så småningom kunde författarparet bygga ut ett gemensamt arbetsrum med balkong på vinden, och det är där som Jaan Kross låter sin huvudperson Ullo Paerand berätta sitt liv i På stället flyg.
*
I sina memoarer berättar Jaan Kross om barnens skolgång. Om äldste sonen Eerik-Niiles (numera riksdagsledamot) återger han en episod, där tonårspojken 1983 tillsammans med sina klasskamrater satte upp en skolpjäs baserad på en rysk barnbok om grävlingens hus. Det invaderas av mårdhundar, en för Estland främmande art, vilket skolledningen finner vara ett antisovjetiskt tilltag. Fadern kallas till rektorn, som också beskyller pojkarna för att ha använt taggtråd som rekvisita! Vad skulle detta symbolisera? På något sätt lyckas Kross prata sonen ur dilemmat och den hotande relegeringen. Man kan här tänka på den skolföreställning som skulle förhandsgranskas och godkännas när den planerades av Leelo Tungals far på 50-talet.
Paret Jaan Kross och Ellen Niit var så väletablerat att de också tilläts åka utomlands, vilket vi kan läsa om i Kross två memoarband Kallid kaasteelised. Till Sverige fick de resa redan 1968, och träffade bland andra de exilestniska författarna Kalju Lepik och Ilmar Laaban liksom det unga författarparet Helga och Enn Nõu, som hade kommit ut med varsin debutroman på ett exilförlag. Paret Kross-Niit verkar inte ha skuggats av några agenter, utan bjöds även med ut till olika sommarställen. Som han själv säger: ”Tydligen ansågs jag tillhöra den klass man kunde släppa iväg utomlands och med det demonstrera sin liberalism.”
1974 kunde de också göra en resa till Kanada där Kross fick uppträda inför en stor skara exilester och föreläsa, samt visa filmen om Balthasar Russow, som gjorts på de första delarna av Mellan tre farsoter och som han skrivit scenariot till. I Toronto uppstår lite kalabalik när någon i publiken avbryter med en provokativ fråga. Kross är medveten om att exilesterna är mycket skeptiska, eller åtminstone misstänksamma mot dessa två författare som släppts ut så lätt. I exiltidningarna fanns artiklar där det kunde stå att ”nu har den estniska litteraturens mest Moskvatrogna man anlänt med sin knallröda fru”. Men i stort sett går evenemanget bra, Kross finner sig snabbt och improviserar på stället en humoristisk vers som svar på provokationen, och föredraget avslutas för mer enskilda samtal. Det går bättre på rundresan i USA: New York, Washington, Florida och Kalifornien, där de stannar i några dagar på varje ställe.
Här kan det väl tänkas att de ledsagades av ”livvakter” i kulisserna, men de tilläts ändå övernatta hos privatpersoner och träffa många olika exilester. På deras första stora rundresa 1964, till Egypten och Turkiet, fick de dock en reseledare med sig som de trodde var en KGB-människa. Han höll inne med deras valutautbetalning till sista stund, så att de inte ens kunde ta sig in på museer de hade velat besöka själva, och i sällskapet fanns också en man som de misstänkte för att vara rapportör. De skriver tillsammans en resebok om denna resa, men nämner förstås inte sina misstankar i den.
Kross berättar i memoarerna också om alla andra resor de gjort, bland annat den första till Ungern 1966, exakt tio år efter det ungerska upproret, som brutalt slogs ner av sovjetiska trupper. Där uppträder Artur Lundkvist på en poesifestival och Kross känner till honom; Lundkvist befinner sig på toppen av sin karriär, säger Kross, exakt tio år tidigare har han tagit emot Leninpriset i Moskva.
I bussen på tillbakavägen från Balaton trakteras de frikostigt med Szürkebarát (ett ungerskt vin) och det blir allsång. Då mumlar Kross för sig själv: Du gamla du fria, du fjällhöga nord … och grannen som sitter över mittgången utbrister: – Kan du svenska! Det visar sig vara en ungrare som bott i Sverige och som agerat tolk för Lundkvist här, han propsar på att få presentera dem för varandra och släpar med Kross till sätena där Artur Lundkvist och Maria Wine sitter. Kross förstår hjälpligt vad Maria säger men inte Arturs grötiga skånska, och när han själv, påverkad av vinet vill framföra något ironiskt om årsdagen för Leninpriset och det kvästa ungerska upproret går det inte fram, och det var nog väl det, konstaterar han fyrtio år senare. Kanske kan Lundkvists intryck av Kross, eller olikheten dem emellan, senare ha påverkat honom vid bedömningarna i Nobelkommittén, där Kross varit på tal för priset ett antal gånger.
Memoarerna innehåller många namn, människor han mött och som betytt något för honom, människor som han träffat i förskingringen och också spårat vidare i livet, och viktiga personers karriärer. Han berättar om tillkomsten av, uppslagen till och forskningen bakom varje bok, det är som han ville göra ett bokslut och visa hur det egentligen var, när han försökte balansera på censurens knivsegg. Han återger flera familjeanektdoter som också ger en bild av en tid som framlevdes under sovjetisk ockupation, både lyckliga och mindre lyckliga.
En av dem handlar om den blå-svart-vita flagga som han hittar på vinden till deras första sommarställe, som nu bebos av Ellens son i första äktenskapet och hans barn. Kross blir betänksam, den har funnits där sedan den förre ägarens tid utan att upptäckas, men nu kan det tänkas att något barnbarn hittar den och leker med den och därmed blottar den för samhällets alla vakter av synliga och osynliga gränser, så han bestämmer sig för att flytta den till sin andra sommarstuga på Dagö, vilket de klarar utan kontroller vid färjan, eller andra besvär. Den placeras under taket i bastun. En dag, när de befinner sig i staden ringer en granne: Bastun har brunnit ner! Kross bryr sig inte om att ta reda på vem som orsakat branden, han konstaterar bara att den estniska flaggan strök med.
I samma kapitel återger han också den första blå-svart-vita flaggans historia: det var en studentkorporationsflagga som hissats som symbol för motståndet mot Tsarryssland och som sedan blev den första republikens flagga, och sedan hade den legat gömd, inmurad i en skorsten under hela den sovjetiska ockupationen, och det var bara några gamla forna studenter som visste om var den fanns, men nu togs den åter fram när självständigheten stundade. Numera kan man se den på det historiska museet i Tartu.
I Jaan Kross memoarer finns också berättelser om parets vedermödor med att hitta ett sommarställe. Som de vill bo nära havet eller på en ö måste de ha rekommendationer från myndigheterna och tillstånd och pass för färjan. På det första stället såg författaren en båtkyrkogård; sönderslagna flyktbåtar från Sverige som sänts tillbaka på Sovjets begäran, eller övertaliga båtar, eftersom fiskarna bara tilläts äga en, och man kunde råka ut för att gränspolisen knackade på mitt i natten och lyste in med ficklampor. Hamnarna var omringade av taggtråd. När han hade kommit hem från Sibirien hade han gjort följande reflexion:
”Detta var i vart fall ett ockuperat land. Vid varje gathörn i städerna hängde soldater från kasernerna, milismän och gränsvakter, halvspråkiga eller enbart ryskspråkiga tjänstemän som misstänkte allt och alla. Med ett ord, det var på sätt och viss samma Ryssland som det vi återvände från.”
Han återvände ungefär samtidigt som barnet Leelo Tungal fick hem sin mor från samma förvisning. De kom båda till ett samhälle där åsiktsregistrering och inskränkningar av mänskliga rättigheter rådde, med alla slags gränsvakter från ockupationsmakten på väg att åter strama åt taggtråden runt både land och invånare och till en period som Doris Kareva beskriver som så tung och grå,
Man kan väl idag befara att samma Ryssland åter skulle kunna etablera samma system i såväl Estland som de andra baltiska länderna och Ukraina, om det fick som det ville.
- Klicka här för att läsa första delen av denna essä om några författarliv under den Sovjetryska ockupationen av Estland