I tysk media har Jens Bisky överösts med lovord för sin stadsbiografi över Berlin: ”Ett nytt standardverk”, ”Monumental” ”En stor Berlin-biografi” . Mats O. Svensson ställer sig frågan med vilket perspektiv man tar sig an en stad och dess historia. Skriver man om människorna eller om arkitekturen och infrastrukturen, stadens kultur eller fokuserar men på de enskildheter i historien som format stadens historia. Bisky försöker sig på ett helhetsgrepp och tar sig an en mängd olika perspektiv och lyckas trots det omöjliga i projektet mycket väl.
 
Hur skriver man egentligen en biografi över en stad? Skriver man om människorna som styr dess utveckling? Eller de medborgare som bebor den? Skriver man om politiken, arkitekturen, infrastrukturen, eller skriver man om dess kultur och om de enskilda liv som under historien format den? Frågan handlar ju om vad man anser utgör en stad, om stadens essens är dess skelett, hud och organ, eller det blod som rinner genom den och ger den liv.
De flesta stadsbiografer skulle nog hävda att båda perspektiven är relevanta. Att staden är ett med sin helhet, och att helheten är större än delarna. Men onekligen måste varje författare göra ett val. I Berlin. En stads historia (2010) av Folke Schimanski, den enda fullödiga svenska boken om staden, ligger fokus på den politiska makten – från stadens grundande under högmedeltid till preussiskt residensstad, vidare till huvudstad i det enade kejsarriket Tyskland och fram till huvudstad i det återförenade Tyskland. Det är en bok som emellanåt tycks mer intresserad av den tyska historien än om staden Berlin. I andra böcker står vissa epoker i fokus, som den briljanta Die Insel: eine Geschichte West-Berlins 1948-1990 (2009) av Wilfried Rott, eller Otto Friedrichs Before the deluge (1972), ett porträtt över tjugotalets Berlin.
Författaren och kulturredaktören Jens Bisky har på allvar försökt ta ett helhetsgrepp om staden. Det är förstås ett omöjligt projekt, men Bisky lyckas med sitt knappt 1000 sidor tjocka, och 1,5 kilo tunga verk fånga många av stadens olika schatteringar och metamorfoser. Han gör dess undflyende karaktär åtminstone mer begriplig.
Städers utseende skiftar beroende på varifrån du tittar. Om du är infödd eller kommer utifrån. Bådas blickar är på ett sätt begränsade. Turisten ser bara stadens ytskikt. Medan den infödda vänjer sig vid staden, slutar att se den. En stad är inte en, utan flera. Påståendet passar synnerligen väl in på det decentraliserade och något kaotiska Berlin. En stad som skapats av sina många havererade ambitioner, av storslagna projekt som av olika skäl aldrig genomförts.
»Berlin kan bli Aten« lovade Fredrik den store i ett brev till Voltaire. Den unge kronprinsen drömde om att omforma staden till en av Europas vackraste och intellektuellt mest betydelsefulla. Han planerade ett »Forum Fridericianum«, ett monumentalt byggprojekt som aldrig färdigställdes. Innan det lades på is (bland annat på grund av den sviktande, sumpiga grunden) hann staden få en opera, den första i det tysk-romerska riket. Voltaire var själv aldrig särskild imponerad över kungens planer. Här finns många fler bajonetter än böcker, klagade han i ett brev till en vän, staden liknar mer ett förskönat Sparta än Aten.
Aten, Amsterdam, Paris och New York skulle komma och gälla som förebilder. Men länge kunde staden bara mäta sig med andra närliggande tyska städer som Potsdam, Leipzig eller Dresden. Och när Berlin äntligen blev en storstad drogs associationerna snarare till Nineve eller Babylon, ett oredigt, syndigt näste, byggd på sumpmark, och omgiven av Brandeburgs torra och sandiga jord.
Jens Bisky kallar staden i brottet till det moderna för en Parvenypolis – en uppkomlingarnas stad som fick Tysklands konservativa att rynka på näsan, en stad som förkroppsligade den nya tidens framstegstanke med ångmaskin, järnväg och elverk. Berlin, skriver han, fick i slutet av 1800-talet »det ansikte som det framtill idag måste bära […]. Staden väckte kritik, förakt, också hat och en önskan att bygga om den helt.« Längst gick Hitler och hans hovarkitekt Albert Speer. Deras megalomana vision »Germania« var tänkt att ersätta det kosmopolitiska, kaotiska och röda Berlin med en nationalsocialistisk stad. De hann aldrig slutföra projektet. Överraskande är Berlin än idag den tyska stad mest flest nationalsocialistiska byggnader.
Huvudpersonerna i Biskys framställning är inte sällan stadens stadsplanerare och arkitekter och en av bokens stora behållningar är att den tar stadens gråare sidor på allvar, och att Bisky äger den stilistiska förmågan att göra även stadsplanering till spännande läsning. Han visar hur staden inte bara skapas av sina invånare, men hur staden också formar dem, och hur en stad uppstår i en kompromiss mellan olika människor och instanser, i intressekonflikterna mellan förvaltning, medborgare och kapital.
Den första, låt oss säga moderna, stadsplaneraren var James Hobrecht. Hans plan från 1860-talet skulle för en lång tid framöver komma att prägla stadens utseende. I denna kommunala stadsplan fastställdes det vilka tomter som fick bebyggas och vilka som skulle hållas fria för gator och torg. Hobrecht ritade upp hur staden skulle se ut, med radialgator som utgick från centrum, kvarter på cirka femtiotusen kvadratmeter skulle byggas upp, varje kvarter skulle få ett grönområde som centrum.
Bostadskvarteren blev rektangulära eller kvadratiska, och de olika typerna av gator (ring-, förbindelse- och sidogator) fick en bestämd bredd. Bisky skriver att Hobrechts plan var »med sina styrkor och svagheter ett av de främsta exemplen på liberal stadsplanering, eftersom den inte följde några överdrivna ideal, inte skonade det befintliga, byggde på arbetet från föregångare och sökte möjliggöra social blandning«. Tanken var att arbetaren och köpmannen skulle bo på samma adress. De förra i gårdshusets betydligt mindre lägenheter, de senare i de representativa våningarna i huset som vette mot gatan. Sammanblandning och inte segregering var ledordet, och det präglade samlivet i Berlin och skapade en urban erfarenhet som fortfarande gör sig gällande i staden.
Planen genomfördes bara halvvägs, och med kompromisser. Byggherrars, långivares och andra kapitalstarkas intressen gick framför hyresgästernas. Arbetarlägenheterna byggdes för tätt inpå varandra, och lägenheterna var ofta mörka och trånga. Hyreskasernernas människoovärdiga förhållande blev ett av stadens stora problem och bäddade för sociala konflikter långt in på 1900-talet.
Det var detta Berlin som de modernistiska, Bauhaus-skolade arkitekterna skulle rebellera mot. Bort med trångboddheten, in med ljus, grönområden, funktionalistiska bostäder. Den nya stadsarkitekten Martin Wagner slog in en ny riktning, i kamp mot det wilheminska Berlin: stadsdelar revs och nya byggdes upp, ritade av arkitekter som Bruno Taut. Staden bredde ut sig, »luckrades upp«, och med den nya mobiliteten (bilar, spårvagnar, tunnelbana) drömde man om en världsstad utan gränser. Berlin skulle utvecklas till »en stad i det gröna och fria, mellan sjöar och skog«. Bisky skriver fascinerat om de nya utopierna men inte okritiskt: »Man odlade en kult av hänsynslöshet mot det befintliga. Det kan man från en lokalhistorisk pietet kritisera. Viktigare: Det var en hänsynslöshet mot de allra flestas levnadssätt.« Den urbana kulturen skulle rensas ut, och med den den urbanan människan.
Liknande idéer återkom efter kriget. Staden låg i ruiner och stadsplanerare och arkitekter såg möjligheter att omforma staden efter sina egna idéer. En ny urban ordning skulle skapas: »Inte det tillfälligt framväxta bredvid-varandra« utan en »noggrant planerad åtskillnad efter funktion«. Bostäder, affärer, arbete skulle åtskiljas. Holbrechts idéer om att leva blandat slogs fast som någonting hopplöst omodernt. Några storskaliga projekt blev aldrig av – inte minst för att det saknades pengar. Men hela 1900-talet skulle kännetecknas av en omfattande återuppbyggnad av staden som vi ännu inte sett slutet på. Efter kriget växte en ny stad växte ur den gamla, delad i två, men inte sällan med liknande estetiska preferenser.
Under Berlins tillblivelse från mindre handelsstad vid Spree till världsmetropol genomgick den en rad förvandlingsnummer som har fortsatt in i vår tid – mer på grund av yttre krafter än inre: bombningen under krigsslutet, kalla krigets klyvning av staden i två, östblockets fall och Berlins uppståndelse som ny förenad huvudstad i Förbundsrepubliken Tyskland. Tillblivelsen har också skett genom genomströmningen av invånare. Berlin är och har länge varit en stad för inflyttande. Från franska hugenotter som på 1600-talet fick en hemvist i staden, östeuropeiska judar som gjorde Scheunenviertel till sitt, ryska emigranter som på 20-talet förvandlade delar av Charlottenburg till Charlottengrad och av turkiska gästarbetare som satt sin prägel på Kreuzberg, Neukölln och Wedding. Redan 1860 var varannan berlinare inflyttade, också idag är över hälften av stadens invånare födda någon annanstans. Ungefär en fjärdedel saknar tyskt pass, en tredjedel har migrationsbakgrund.
Liksom de främsta av biografer lyckas med att visa människor i ett nytt ljus, får Bisky Berlin och dess historia att träda fram i klarare konturer. Han skriver infallsrikt om hur Berlin blev Tysklands främsta industri- och arbetarstad, och hur industrin försvann i efterkrigstiden och Berlin blev arbetslöshetens huvudstad. Full av tomma tomter, övergivna hus. Han skriver initierat om hur staden fångades upp i världspolitikens stormar under kalla kriget, och hur den socialdemokratiska högborgen blev en revolutionär häxkittel 1848 och 1919. Han berättar om invånarna, stadens första judiska medborgare, om dess upplysningsmän, antisemiter, kommunister och nationalsocialister, konstnärer och bohemer, om arbetare och industrialister, »Wessis« och »Ossis« som levt i staden, i öppen konflikt och i tolerans.
Bisky kan sin stad utan och innan, han kan dessutom berätta dess historia med elegans, såväl dess makro- som mikrohistoria, de breda penseldragen och anekdoterna. Berlin. Biographie einer grossen Stadt är en bildningsresa genom inte bara stadens utan också Tysklands politiska, intellektuella och kulturella historia som löper ända in i de frågor som är så centrala för staden idag: integrationsfrågan, bostadsfrågan och gentrifieringen som tränger ut det som länge gjorde staden så lockande för unga och kreativa. Som biografi över en stad är boken en hängiven kärleksförklaring till det urbana. Till en stad som gång på gång lyckas återuppfinna sig själv och vars kommande kapitel – mer än andra städers – framstår som oskrivna.