Det klassiska Athen på 400-talet f.Kr. får ofta symbolisera antikens Grekland. Vi läser om athenarnas kamp mot perserna, inrättandet av demokratin, den athenska flottans styrka och det utdragna peloponnesiska kriget mot Sparta. Likaså beundrar vi skyddsgudinnan Athenas ståtliga tempel Parthenon på Akropolis och de svart- eller rödfiguriga attiska vaserna av exceptionell hög kvalitet och vi ser än idag odödliga tragedier skrivna av stadens tragöder Aischylos, Sofokles och Euripides på våra teatrar.
Denna ”athenocentriska” bild av antikens Grekland blir ofta kritiserad för att en enda stad får representera det mycket heterogena Grekland. I själva verket är Athen en mycket ovanlig stadsstat jämfört med de flesta andra, bland annat bara genom att vara en demokrati i en tid när de flesta stater var monarkier eller oligarkier.
Men ingen kan förneka att Athen var en av de ledande stadsstaterna i det antika Grekland och från just denna stad har vi bättre källor än från någon annan. Förutom de tre ovan nämnda tragediförfattarnas ovärderliga samling skådespel kan nämnas de verk som Thukydides, Platon, Xenofon och Aristofanes bland många andra efterlämnat. Således är det inte konstigt att vi känner athenarna bättre än andra gamla greker!
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Finns det då behov av ännu en bok om det klassiska Athen frågar man sig? Finns det mer att säga om denna redan så oerhört väldokumenterade epok och plats i antikens historia? Som antikhistoriker och klassisk arkeolog skulle jag reflexmässigt svara ja på den frågan för ”färdigforskat” blir det aldrig. Även om vi inte skulle hitta en enda vas eller skulptur till skulle allt det vi har kunna sättas in i nya sammanhang med nya forskningsfrågor. Humanistisk forskning ger som bekant inte så mycket raka svar på hur det verkligen var utan snarare öppnar den för nya tolkningar och läsningar av det källmaterial vi har till vårt förfogande. Källmaterialet till en kultur som ligger omkring 2500 år tillbaka är begränsat för det allra mesta är borta, men likväl har vi trots det stora avståndet i tid otroligt mycket kvar.
I boken Nouvelle histoire d’Athènes. La cité vue de l’Agora, Ve–IVe siècle av. J.-C. (2024) har den franske antikhistorikern Nicolas Siron samlat 16 kolleger som i lika många kapitel på olika sätt belyser det klassiska Athen. Där många studier av antikens Athen fokuserar på de stora historiska händelserna eller på tempel som Parthenon och Erechteion flyttar denna bok blicken från Akropolis ned till agora, torget och marknadsplatsen där alla stadens invånare möttes.
Från agora finns källmaterial i massor för att anlägga ett mikrohistoriskt perspektiv och på så sätt komma Athens forna invånare nära. Agora var en central plats i staden, belägen alldeles norr om det religiösa centrum som Akropolis utgjorde och den juridiska institutionen på kullen Areopagen. Agora är mycket väl utforskat tack vare att området sedan 1930-talet varit föremål för omfattande utgrävningar av The American School of Classical Studies at Athens.
Utgrävningarna har identifierat en rad byggnader kända från de skriftliga källorna såsom stoor (täckta kolonnader) där Stoa poikile och Attalos stoa är de mest berömda, men även det stora altaret till de tolv olympiska gudarna liksom Athens rådsherrars hus, bouleuterion. Flera tempel och mindre helgedomar låg på eller vid agora, såsom det än idag mycket välbevarade doriska templet till Hefaistos från 400-talet f.Kr.
Kapitlen i Sirons bok dyker ned i spännande studier av ämnen som handel, utlänningars roll, kvinnors ställning, medborgarskapet, myterna, gudarna, lagarna, filosofin och idrottsspelen. Genom att koncentrera sig på det myllrande agora sätter författarna ljuset på en rad ämnen som ger en heltäckande socialhistorisk skildring av det komplexa samhälle som det klassiska Athen var. Ur källorna stiger individer fram och ger gestalt åt historien, för i varje kapitel får vi följa verkliga athenare i deras liv på och kring Agora.
Vi möter den egyptiske köpmannen Athenogenes, en utlänning, men med stort inflytande och långtgående rättigheter. Man har förut trott att dessa så kallade metoiker, utlänningar boende i Athen men utan medborgarskap, hade ytterst svårt att bli medborgare och därmed få politiska rättigheter. Men nyare forskning har – som det redogörs för i Sirons bok – allt tydligare visat att de i många fall tillhörde en inflytelserik grupp med hög status. Vad betydde då medborgarskapet? Det var naturligtvis viktigt då det var ett sätt för athenarna att skilja på sina egna och alla andra enligt ett karakteristiskt, dualistiskt grekiskt synsätt. Samma sak gällde i det stora – världen bestod av hellener och barbarer, greker och icke-greker. För invånarna i Athen var man antingen född athenare eller så var man utlänning.
Andra som träder fram är ur historien i denna bok är athenska kvinnor. En mycket omdiskuterad fråga inom forskningen gäller just kvinnans ställning i det klassiska Athen. Det finns en förenklad bild av att ärbara kvinnor bara höll sig i hemmets domäner förutom vid vissa högtidliga religiösa fester. Fullt så enkelt var det naturligtvis inte och det finns gott om belägg för kvinnors aktivitet i det dagliga livet.
Om agora var platsen där medborgarna (det vill säga de friborna männen) träffades för rådslag och samtal var det också platsen för hantverk och kommers. I dessa verksamheter deltog många kvinnor. Det har länge hävdats att dessa kvinnor var utlänningar eller slavar, men idag har bilden nyanserats och forskningen lyfter fram att athenska kvinnor deltog i dessa viktiga delar av samhällslivet. Särskilt deras roll inom handel och hantverk är viktig att betona eftersom många företag med verksamheter på agora och annorstädes i Athen var familjeföretag där alla arbetade tillsammans.
I de skriftliga källorna får vi inblickar i sådana verksamheter och nya studier synliggör kvinnors arbete på ett sätt som tidigare inte gjorts. Dessutom förekom en rad religiösa ritualer på agora som utfördes av enbart kvinnor. I kapitlet om kvinnor möter vi en viss Malthake, möjligen en prostituerad, som i en bevarad inskrift från agora offrar till Afrodite. Denna kvinna kontrasteras med Lysimache (453–365 f.Kr.), översteprästinnan i kulten av Athena. Lysimache hade en oerhört hög social ställning och innehade under omkring sextio år detta ämbete och ärades på en rad olika sätt, bland annat med en staty på agora. Statyn är borta men inskriften på statybasen som nämner henne har hittats i utgrävningarna. Det påminner läsaren om att när vi studerar samhällslivet i antikens Grekland handlar det inte bara om olika roller för män och kvinnor utan lika mycket – eller mer – om social ställning.
Agora var även en plats där athenarna satte upp statyer för att hedra både gudar och människor. En mycket berömd statygrupp som behandlas i ett av bokens kapitel är de så kallade Tyrannmördarna. Denna grupp avbildar två unga män med svärd i händerna, de båda tyrannmördarna Harmodios och Aristogeiton som 514 f.Kr. mördade Hipparchos, bror till Athens tyrann Hippias. Statsmannen Kleisthenes, vars reformer 509 f.Kr. banade väg för den athenska demokratin, lät ställa upp statygruppen på agora. Det var ett tydligt politiskt budskap: här tolereras inga envåldshärskare. I samband med persernas invasion 480 f.Kr. togs den som krigsbyte av Xerxes, men ersattes snart av en ny då statyerna var så symboliskt viktiga för athenarnas identitet.
Ett annat kapitel tar upp fenomenet med ostracism, ett förfarande i den athenska demokratin där medborgarna genom omröstning beslöt att landsförvisa personer. Krukskärva heter på grekiska ostrakon (i plural ostraka) och därav namnet ostracism. Folkförsamlingens ledamöter röstade nämligen genom att på krukskärvor rista in namnet på den person de ville landsförvisa. Det krävdes att 6000 medborgare var närvarande och den som fått flest röster, d.v.s. sitt namn nedskrivet på flest ostraka, var tvungen att kort därefter lämna Athen och hålla sig borta i tio år. Kleisthenes införde denna som det kan tyckas drastiska åtgärd som ett skydd mot maktfullkomlighet och tyranni. Medborgarna förväntades tjäna staten och ämbeten cirkulerade. Dock kunde enskilda få mycket makt så risken att bli drabbad av ostracism skulle verka avskräckande.
I utgrävningarna på agora har ett stort antal ostraka hittats och en fascinerande sak med dessa fynd är att flera mycket kända och betydande personer i Athens antika historia finns bland de individer som folkförsamlingen ville landsförvisa. Så har till exempel ostraka hittats med namn som politikern och generalen Themistokles, som låg bakom att Athen efter förlusten vid Marathon byggde upp flottan, den store statsmannen Perikles och Kimon, amiralen i flottan när det athenska sjöväldet var som starkast. Perikles klarade sig, men både Themistokles och Kimon blev landsförvisade år 471 respektive 461 f.Kr. Här har vi utmärkta exempel på hur arkeologin kan bidra till att konkretisera vår kunskap om den antika historien: dessa krukskärvor var med och skapade det historiska skeendet.
Sammantaget är det en intresseväckande bok som på ett mycket lyckat sätt får läsaren att se det athenska samhället från gatan – eller rättare sagt torget! Det socialhistoriska fältet är ständigt växande inom antikhistorisk forskning och betydelsen av handel, hantverk och kvinnors arbete får i denna bok en framträdande plats vilket ger en fylligare bild av det klassiska Athen.
Där de antika texterna är tysta har vi i gengäld mycket spännande information att hämta från arkeologin. Genom att använda denna kombination av källor har författarna till boken i dess olika kapitel lyckats förmedla en mycket nyanserad och balanserad skildring av Athens historia. Endast delar av boken har kunnat behandlas här men för den som ger sig i kast med den väntar en läsupplevelse som kanske bidrar till att förändra läsarens syn på sinnebilden för det klassiska Grekland.
- Klicka här för att läsa Kristian Göransson om den återupprättade demokratin i Aten 403 f.Kr.
- Klicka här för att läsa om Antiken som uppfinning och identitet. Om de gamla grekerna och historiebruket
- Klicka här för att läsa Stig Strömholm om Två intellektuella politiker – greken Demosthenes och romaren Cicero
- Nicolas Siron talar om sin bok här
- Se ett försök till en rekonstruktion av en stoa på agora