Athen 403 f.Kr.
Fascinerande om den återupprättade demokratin

Sedan Sparta tvingat på Athen en diktatur under de s.k. trettio tyrannerna lyckades Athen återinföra demokratin redan året därpå, 403 f.Kr. Som ett led i försoningsarbetet efter övergreppen förbjöds helt enkelt minnena från året under tyrannerna. Om detta så betydelsefulla år och händelserna kring det har de båda franska antikhistorikerna Vincent Azoulay och Paulin Ismard skrivit en fascinerande och egensinnig bok, Athènes 403. Une histoire chorale.

 

Få saker är så förknippade med det antika Greklands mest berömda stadsstat Athen som demokratin. Man skulle till och med kunna säga att av hela arvet från antiken är nog demokratin det som de flesta först kommer att tänka på.

Samtidigt är demokratin ständigt föremål för diskussion i vårt moderna samhälle. Styrelseskicket hotas av såväl populism som direkt auktoritära och antidemokratiska krafter. Många medborgare i västerländska demokratier har börjat inse att vi inte kan ta demokratin för självklar utan att den måste försvaras – det saknas ju inte exempel ur 1900-talshistorien på hur demokratiskt valda ledare avskaffat demokratin.

Aristoteles skiljer i Politiken på de tre ”äkta” statsskicken kungadöme, aristokrati och medborgarstat och redogör för dessas för- och nackdelar. Han beskriver hur de kan förvandlas till sämre varianter så att kungadömet blir tyranni, aristokrati blir oligarki och medborgarstaten blir demokrati, ett folkvälde där populismen frodas.

I det demokratiska Athen skedde i slutet av 400-talet något som kan tyckas märkligt: stadsstaten avskaffade folkstyret och införde ett tyranniskt fåvälde, en oligarki. Men redan året därpå, år 403 f.Kr., återinfördes demokratin. Om detta år och händelserna kring det har de båda franska antikhistorikerna Vincent Azoulay och Paulin Ismard skrivit en fascinerande och egensinnig bok, Athènes 403. Une histoire chorale (2020).

Författarna lyckas skickligt bygga upp en historik över en spännande period i Athens historia med utgångspunkt i detta viktiga år. Boken består av tio kapitel där vart och ett handlar om en person som spelade en betydelsefull roll vid denna tid, såsom statsmannen och ledaren för tyrannerna Kritias, Athenas översteprästinna Lysimache, den nästan obeskrivbare filosofen Sokrates samt talaren och talskrivaren Lysias.

Dessutom använder de den i det antika dramat så viktiga kören som något de kallar för en ”métaphore absolue” i sin skildring av Athen och athenarna. Hur detta faller ut skall vi återkomma till. Låt oss först sätta år 403 i sitt historiska sammanhang.

Det Peloponnesiska kriget hade slutat 404 f.Kr. efter Athens förlust i sjöslaget vid Aigospotamoi vid Hellesponten året dessförinnan. Kriget brukar förenklat kallas ett krig mellan Athen och Sparta, men det involverade stora delar av den grekiska världen, inte minst kolonierna i väster där athenarna led ett katastrofalt nederlag på Sicilien. Efter mer än 25 års krig stod Sparta och dess allierade som segrare.

Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här

Genom sin chefsförhandlare amiralen Lysandros, som hade lett den spartanska flottan vid Aigospotamoi, tvingade spartanerna athenarna till en mycket hård fred. Stadsmuren inklusive de långa murarna som förband staden med hamnen i Pireus skulle rivas. Flottan – Athens stolthet under en stor del av 400-talet – reducerades till 12 fartyg och Athen var tvunget att alliera sig med Sparta. Dessutom lovade Athen att ta emot landsförvisade politiker, merparten av vilka sympatiserade med oligarkerna – de var alltså motståndare till demokratin.

Skriften Athenarnas statsförfattning som skrevs på 320-talet f.Kr. av Aristoteles eller en av hans elever, tar upp det som hände efter Athens kapitulation. I den kan man läsa att inför en omröstning i folkförsamlingen pläderade ledande aristokrater tillsammans med de nyligen återvända oligarksympatisörerna för införandet av oligarki i stället för demokrati. Således hände det som faktiskt kan hända i en demokrati: de athenska medborgarna röstade (under påtryckning av Lysandros) för att upphäva demokratin.

I demokratins ställe utsågs trettio män som skulle arbeta fram en ny konstitution för Athen. Om detta kan vi läsa i en annan viktig antik källa, nämligen Hellenika, skriven av Sokrates elev Xenofon. Han skriver att De trettio, som de kom att kallas, förhalade arbetet med konstitutionen och utsåg själva ett råd och andra ämbetsmän efter eget tycke.

Inte så konstigt då att De trettio har gått till historien som De trettio tyrannerna. Xenofon berättar vidare att De trettio tyrannerna utestängde merparten av de athenska medborgarna från att ens komma in i staden, fördrev dem från de lantegendomar de ägde och tvingade dem i exil varvid många sökte tillflykt till de närliggande stadsstaterna Megara och Thebe.

Segern över tyrannerna och demokratins återkomst år 403 skedde stegvis. Först intog en grupp landsförvisade demokratisympatisörer under ledning av Thrasybulos på vintern 404 fästningen Phyle, en strategiskt viktig plats ungefär mitt emellan Athen och Thebe. Erövringen av Phyle överraskade tyrannerna och ledde till att fler oppositionella sökte sig till Thrasybulos och dennes män. Sålunda stärkta tågade de mot Pireus där ännu fler sympatisörer anslöt sig. De trettio tyrannerna flydde då till Eleusis ca två mil väster om Athen.

Segergudinnan Nike (Här den sk Nike från Samothrake, idag på Louvren)

Efter vissa förvecklingar mäklade den spartanske kungen och fältherren Pausanias en fred som ledde till demokratins återinförande i Athen. Xenofon berättar sedan att för att kunna gå vidare och bygga upp det demokratiska styret igen bestämde man sig för att lägga det som hänt bakom sig och gå vidare. Under ed lovade de att de inte skulle dra upp gamla oförrätter utan glömma sådant och i stället ägna sin kraft åt att göra vad som var bäst för Athen.

Det hävdas som bekant att det enda vi lär oss av historien är att vi inget lärt oss av historien, men i denna händelse finns i alla fall något att ta fasta på när länder som slitits sönder av inbördeskrig skall helas.

Men hur kommer kören in och på vilket sätt är detta – enligt författarna – ”une histoire chorale”? Körens roll i det antika dramat var helt grundläggande och det var ur en religiös körsång som tragedin utvecklades. Körens sång med strofer och motstrofer förklarar mycket av dramats handling och bakgrund för åskådarna och i de olika episoderna interagerar också kören med dramatis personae.

Hur passar denna metafor in på Athens historia? Azoulay och Ismard menar att kören genomsyrar den athenska kulturen och således kan man till exempel se Kritias som körledare för en kör, d.v.s. de trettio tyrannerna. De landsförvisade demokratisympatisörerna under ledning av Thrasybulos blir likaså en kör, ”un choeur d’exilés”, som återvände till Athen och störtade tyrannerna.

Kvinnor fick inte stå på scen i de antika skådespelen, men i politiken spelade vissa kvinnor en stor roll i Athens historia och alldeles särskilt gäller detta Lysimache, översteprästinnan åt stadens skyddsgudinna Athena, som innehade detta höga ämbete i hela 64 år. Åt henne och den andra prästinnan Myrrhine, som ledde kulten av Athena Nike, ägnas ett kapitel, och här beskrivs dessa ”Athenas tjänarinnor” som ett uttryck för en ”choralité féminine”. Likaså skildras familjen och livet i hemmet i ett annat kapitel som ”le choeur domestique”.

Resterna av Dionysosteatern nedanför Akropolis, Aten (Wikipedia)

Vi får här inte glömma att det antika dramat från 400-talet som vi känner det till största del var en athensk angelägenhet. De stora tragöderna Aischylos, Sofokles och Euripides liksom komediförfattaren Aristofanes var alla verksamma i Athen. Dramerna uppfördes inom ramen för stadens kult av Dionysos på den åt honom ägnade teatern vid Akropolis sydsluttning, men de blev oerhört populära i den grekiska världen i stort och spelades på många olika teatrar.

I det avslutande kapitlet bygger författarna mycket av sin framställning på Aristoteles Politiken. De lyfter fram flera exempel där Aristoteles använder sig av dramats kör som metafor i sitt resonemang om gemenskapen i ett samhälle. Detta leder författarna till att likna staden vid en komposition där dess många olika, sammanflätade ”körer” skapar såväl rytm som harmonier.

Man kan invända att författarna stundtals kanske driver sin tes om kören som metafor litet väl hårt, men samtidigt är det onekligen en intressant metafor för det antika Athens kultur. Det råder i alla fall ingen tvekan om att de skrivit en mycket originell bok som utgör stimulerande läsning och inbjuder läsaren till att reflektera över såväl antikens historia som demokratin då och nu.

 

  • Klicka här för att läsa Kristian Göransson om Xerxes försök att invadera Grekland via pontonbron över Hellesponten, dagens Dardanellerna
  • Klicka här för att läsa Ragnar Hedlund om de antika mynten som den tidens massmedium
  • Vincent Azoulay talar om boken här:
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).