När Xerxes invasionsarmé 480 f.Kr. tågat över Hellesponten för att inta Grekland anföll man till både lands och sjöss. De i antal överlägsna perserna segrade vid Thermopyle, men blev grundligt besegrade till sjöss vid Salamis. I Aischylos Perserna väntar man oroligt på nyheter om kriget när till sist Xerxes återvänder.
Hur tala om det man ej förstår? Och om det man vet för mycket om? Brist på information är inte problemet. Vi nås av tusentals bilder från kriget i Ukraina. Vi ser vad som hänt men får inget sammanhang. Orden sviker. I det antika Grekland var det tvärtom. Informationen från kriget var knapphändig och tog lång tid att nå befolkningen. Men i de texter som överlevt märks det inga svårigheter med att tala om katastroferna.
I modern skönlitteratur är det vanligaste ordet som karaktäriserar krig ”vansinne”. Kurt Vonnegut gestaltade krigsvansinnet på sjuttiotalet i Slakthus 5 som handlar om bombningen av Dresden och som författaren själv upplevde under andra världskriget. På 60-talet skrev Claude Simon om samma krig med samma perspektiv men ett helt annat språk Vägen till Flandern. Joseph Heller har absurditeten som huvudtema i Moment 22. På 30-talet skildrade Céline första världskrigets vanvett i sin genombrottsroman Resa till nattens ände.
Alla dessa exempel är skönlitterära och alla är från massmedias sekel. Krimkriget 1853 – 56 har kallats det första mediala kriget eftersom kameran och telegrafen möjliggjorde mycket snabbare rapportering till hemmafronten än vad som tidigare varit möjligt.
Krigsjournalistikens frihet var som störst under Vietnamkriget där de amerikanska militärerna till en början underlättade för media eftersom man trodde att mycket publicitet skulle gynna stödet för kriget. I själva verket blev effekten den motsatta: krigsrapporteringen blev avgörande för opinionsbildningen mot kriget. Senare decenniers militärer har lärt sig av Vietnamkriget och kontrollerar journalisters rörelseförmåga och intervjutillfällen. I gengäld ger oss internet ett överflöd av individuella fragment från kriget i bilder och vittnesmål.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Aischylos drama Perserna uruppfördes 472 år f. Kr., åtta år efter att det krig pjäsen utgår från avgjorts genom att den persiska invasionsflottan gick under vid slaget vid Salamis. Handlingen utspelas vid det persiska hovet som får veta att hären gått under och att allt är förlorat. Pjäsen ”handlar” inte om kriget, utan om hur de levande ska hantera det som hänt. I den första delen av pjäsen försöker Drottningen Atossa och hennes hovmän förstå vad som hänt, i den senare delen kallas drottningens döde make upp ur graven som, med erfarenhet från egna framgångsrika krig mot Aten, fördömer sin son Xerxes.
Att koppla ihop Aischylos med vår tids krigsrapportering kan synas långsökt men nutida krig liknar antikens krig med fristående krigsherrar och terrorister, långt från de internationella konventionerna om krigsföring. Och sorgen över krigets offer behöver ingen förklaring.
”Moderniteten” i Perserna förstärks av att pjäsens roller inte är gudar utan människor. Perserna är den äldsta och dessutom den enda bevarade tragedin som inte är mytologisk utan realistisk. Pjäsen är dessutom den enda bevarade grekiska tragedi i vilken ingen enda medverkande är grek.
Aischylos deltog i slaget vid Salamis och som ung hade han varit med om striderna om Marathon. Inte undra på att åtskilliga kommentatorer har läst texten som en autentisk rapport från det berömda sjöslaget. Det självupplevda bakom texten är extra intressant genom att den historieskrivare alla utgår från, Herodotos, inte hade några egna erfarenheter av de strider mellan perser och greker som han skildrar i sin Historia. Herodotos skrev i efterhand, Aischylos var med när världsordningen ändrades.
Men en biografisk läsning av pjäsen hamnar fel. Aischylos var medelålders när han skrev Perserna, en fullfjädrad dramatiker van att tävla vid Dionysosspelen där han flera gånger utsågs till vinnare. Sammantaget skrev han 90 dramer, varav sju är bevarade, inte minst för att de genom seklerna använts i skolundervisning. Hans ställning var så dominerande att Aristofanes visserligen parodierar hans stil i Grodorna men i sin satir ändå låter honom vinna över Euripides när de tävlar i dödsriket.
Aischylos ryktbarhet har inte bara med texterna att göra utan med hur de framfördes. Det var Aischylos som minskade körens roll och införde en andra skådespelare vilket öppnade för dialoger. Tidigare hade pjäser sannolikt reciterats snarare än gestaltats av kör och en skådespelare. Aischylos tillskrivs också införandet av mask och de ”platåskor” (kothurnen) skådespelarna använde.
Vi vet inte mycket om hur föreställningarna förbereddes men i praktiken var Aischylos också regissör, koreograf och kompositör. Dessutom spelade han själv med i sina pjäser. Vi har i honom en föregångare till Molière och Shakespeare, en professionell teaterman, förmodligen mer angelägen om att få pris vid Dionysosspelen än att berätta en historiskt korrekt historia.
*
När en klassiker sätts upp brukar regissören med ansträngd entusiasm försäkra potentiella besökare om att pjäsen är ”jätteaktuell i vår tid”. Men tider är inte utbytbara. Däremot händer det att epokerna kolliderar. Av tragöderna uppfattas Euripides som den som ligger vår tid närmast eftersom han anses mer intresserad av gestalternas psykologi. Aischylos uppfattas som kommande från en annan tid då ”självförverkligande” och ”jaget” var okända begrepp. Trots att Perserna är den äldsta bevarade tragedin var Aischylos bara 45 år äldre än Euripides och det finns en hel del psykologi i Perserna. Det gäller framförallt det avsnitt där Xerxes skuld slås fast och modern och hennes döde make diskuterar hur Xerxes ska förmås bättra sig.
Men framförallt är det vår tids krigföring som får avståndet till Perserna att krympa. I den nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson som användes i Dramatens uppsättning 2023/2024 är språket smidigt snarare än arkaiskt. Men just att pjäsen handlar om livets villkor, inte om individuell utveckling, gör att orden når oss utan svårighet. Det arkaiska finns både i antiken och vår tid.
Ändå måste vi människor fördra all sorg,
Som gudarna bereder oss. Så samla dig,
Berätta, säg allt, även om det plågar dig.
En stormakt, Persien, har invaderat ett svagare ”land”, Aten. Orsaken är inte att gynna nationalstatens intressen utan envåldshärskarens lust att visa sin kraft. Vinsten var symbolisk. Stadsstaten Aten erbjöd inte hade många rikedomar att erövra Dåvarande Aten var en stadsstat som. Nationalstaten Grekland fanns inte, men väl en språklig och kulturell gemenskap av stadsstater. Aten ingick visserligen ofta förbund med andra stadsstater av utrikespolitiska skäl, men stadsstaten Aten var jämförd med Persien ett obetydligt rike, försvagat av tidigare strider och dessutom upptaget av interna motsättningar. Innan slaget vid Salamis hade perserna anfallit Aten och bränt ned Akropolistemplet. Utgången av kriget ansågs given.
En ny och osäker demokrati anfalls av en etablerad auktoritär stormakt. Den givna utgången var att perserna skulle lyckas, dess flotta var tre gånger så stor som grekernas, dess armé mer tekniskt avancerad. Till skillnad från det splittrade Grekland var Persien enat, om än mer av lydnad än av fri vilja.
Pjäsen handlar inte om slaget utan om hur de (över-)levande ska hantera förlusten. När ridån går upp är slaget över. Vid det persiska hovet väntar drottningen Atossa som regerar när sonen Xerxes är i fält på bud om hur kriget gått. Hon är omgiven av äldre rådgivare (kören), för gamla att själva delta i striderna. De är rädda för att stöta sig med Drottningen och svarar undvikande när de tillfrågas. Men vaghetens tid är kort. Snart kommer beskedet att allt är förlorat, det finns ingen chans att vända krigslyckan. Den underlägsne motståndaren har definitivt vunnit utan att hovet förstår hur.
Drottningen verkar inte känna till mycket om Aten men hon ser klart och försöker förstå hur det land som besegrat hennes är beskaffat. Med stigande förvåning frågar hon hur Aten styrs – och får beskedet att där inte finnas någon kung. Alla greker ”äger sin åra”, medborgarna är självständiga: ”de är inte en mans slav och inte en mans tjänare”.
Sedan anländer Xerxes själv utan en enda följeslagare. Han har gjort slut på en epok och en stormakt. Hans far, den döde konungen som själv framgångsrikt stridit i Aten, kallas upp från graven för att ge råd. Drottningen och kungen diskuterar sonens misstag men eftersom det råder envälde utkrävs inget ansvar. Xerxes är fortfarande härskare och går att hämta nya praktfulla kläder.
Perserna fick sitt uruppförande på just den sluttning nedanför Akropolis där perserna härjat. De första åhörarna i publiken visste förvisso vad som hade hänt några år tidigare vid Salamis då de grekiska fartygen tillintetgjorde persernas större flotta genom att låtsas fly in i ett sund där den grekiska huvudstyrkan låg gömd bakom öarna. Det avgörande slaget kom att utspelas i trånga farvatten där de större persiska skeppen hade svårt att manövrera medan de mindre och enklare grekiska skeppen var mer effektiva. Grekerna hade också en bättre stridsledning och en bättre strategi vid markstriderna. En ny tid tog över.
Inte på länge nu ska Asien
Styras av perser, ingen
Tvingas lämna tribut
På kungens order och ingen
Falla på knä och underkasta sig.
För kungens makt är bruten.
Utgången var ett otalt nederlag för perserna. Allt detta visste åhörarna samtidigt som många av dem hade haft kontakt med perserna som handelspartner och hade förmodligen hört berättas om delar av slaget ur motståndarens synvinkel. Med tanke på att Aten vid pjäsens uruppförande inte hade fler fria män med rösträtt än vad Dionysosteatern med sina ungefär sjuttontusen platser kunde rymma under några föreställningar.
Teatern var alltså sin tids massmedium och föreställningarna tolkades ofta dagspolitiskt. Den teatervän som önskade sig en opolitisk tolkning av nyskriven dramatik hade inte haft mycket att hämta i antikens Aten där den politiska tolkningen var självklar. När Perserna uppfördes var Atens ställning mycket starkare än när slaget vid Salamis ägde rum och genom det attiska sjöförbundet som bildats ett par år efter slaget hade Aten blivit en stormakt. Publiken kunde reflektera över stadens förflutna med visst lugn. Men säkert var uppmärksamheten på detaljer stor, striderna med Persien var inte över när pjäsen uruppfördes, det tog ytterligare drygt 20 år innan fred slöts.
Den självklara politiska läsningen uteslöt inte att åskådarna var mycket teaterkunniga. Man tror att bortåt ett tusental pjäser hade premiär fjärde seklet f. Kr. varav blott ett 30-tal överlevt något så när kompletta. Författarna tävlade årligen vid fester till Dionysos ära med nyskriven dramatik och både publikens och makthavarnas reaktioner var snabba – det hände att författare landsförvisades efter att ha tävlat i Dionysosspelen. Uppenbarligen var inte Aischylos rädd för att provocera publiken.
Så vad vill han berätta?
Aischylos själv tillhörde en aristokratisk släkt och mycken möda har lagts ned på att läsa pjäsen snävt politiskt – vilken av de politiker som tävlade om makten när pjäsen uppfördes ville författaren gynna? Mer givande är att studera hur Aischylos världsbild. Hans syn på perserna som ”förklenade”, omgivna av orientalisk prakt och fasthållna av en ålderdomlig maktstruktur överensstämde med hur de flesta atenare uppfattade perserna. Även om utgångspunkten – att en grekisk författare skriver om hovet i Persien – avviker från det brukliga är det politiska perspektivet grekiskt och senare tiders kommentatorer har beskyllt Aischylos för att vara fördomsfull.
Vi som ser tragedin idag har inget självklart perspektiv på vare sig Aten eller perserna. För dagens publik är det överraskande inte att perserna har ordet utan att avståndet mellan oss och antiken har krympt. Likt Atossa och hennes hov nås vi av rapporter om tragedier vi inte kan föreställa oss. Det är omöjligt att i Perserna inte höra replikerna i ett brus av medierapportering från Ukraina och Gazaremsan. En modernare författare skulle psykologisera sorgen (trots allt finns en kärnfamilj, låt vara av makthavare, i centrum för dramat).
Men Aischylos skrev utan att ha läst Ibsen och Freud. Pjäsen handlar om ett kollektivt öde – och i detta ryms individuell skuld. Det finns ingen hoppfullhet i texten, inga förklaringar. Människorna befinner sig i en omöjlig situation, men lever vidare – trots allt.
Jag tror det är ”det obeskrivbara” som drar oss till texten. Hovmännen, drottningen och Xerxes befinner sig likt oss i säkerhet. Men hur leva med kunskapen om tragedin? Textens laddning kommer inte ur att Aischylos ”förstår” perserna. Den kommer ur att Aischylos beskriver det obeskrivbara: smärtan över en förlust. Det finns ingen upplösning av dramat, allt utspelas i bakvattnet av tragedin. Perserna beskriver ett tillstånd, inte ett förlopp. Inga enstaka händelser förstoras. Det händer inte ens mycket. Att den döde konungen kallas upp ur dödsriket är inte märkligt som i Hamlet. Så är också Dareios vålnad mycket saklig när han kyligt går igenom vilka strategiska val perserna haft och förklarar varför det gått fel. Dareios har själv anfallit Aten tidigare och varit mer framgångsrik. Det var under hans befäl som Akropolis förstördes. Far och son har bägge anfallit Aten. Den ena har vunnit, den andre förlorat. Varför vände krigslyckan?
Fadern hävdar att det är sonen Xerxes högmod, den av alla greker så fruktade hybris, som orsakat nederlaget. Nu måste perserna leva med förlusten. Att världen förändrats går inte att göra något åt förklarar Dareios, det tjänar inget till att kämpa emot. Dramats centralgestalt, drottning Atossa, försvinner ur publikens åsyn redan före slutet som en påminnelse om att vi måste härda ut utan att bli sedda eller omhändertagna.
Jag slår igen den lilla boken med Aischylos text och öppnar tidningen med nya rapporter från Ukraina.
- Klicka här för att läsa mer om Xerxes pontonbro, om Herodotos och drömmar om imperier
- Se ett klipp från en tysk uppsättning av Perserna i regi av välkände Ulrich Rasche (som Martin Lagerholm skrivit om här)