”Hur ofta tänker du på Romarriket?” var en fråga som nyss ställdes överallt. I två böcker, en fransk och en tysk, ställs istället frågan om hur man tänkt och tänker på antikens greker och Aten. L’invention de la Grèce vill göra upp med en ”påhittad” antik värld, medan Die Deutschen und ihre Antike tar upp hur den grekiska historien och kulturen använts i Tyskland under de senaste tvåhundra åren.
Antikens ständiga aktualitet tycks oomtvistlig och gör inte minst avtryck i bokutgivningen, både i Sverige och internationellt. Ofta är det fråga om brittiska och amerikanska verk som säljs i läcker bästsäljarförpackning och på många sätt fyller en folkbildningsfunktion. Men bortom dessa storproduktioner finns också annat material som inte når ut till masspubliken men ändå erbjuder intressanta perspektiv. Exempel på detta är nyutkomna verk av den franske historikern Patrice Brun och den tyske historikern Stefan Rebenich, vilka helt olika till form och innehåll ändå har antiken som gemensam nämnare.
Patrice Brun menar i sin bok L’invention de la Grèce att en viss typ av historieskrivning alltför länge har förminskat antiken till en skiss som främst bejakar våra egna normer och fantasier under våra försök att orientera oss i den antika världen och vår samtid. Titeln betonar vår bild av det antika Grekland som färgad av vår egen uppfinningsförmåga och med ursprung i en historieforskning som började ta form i det sena 1700-talet, men som inte reviderats på ett sätt som verkligen tar hänsyn till nyare rön.
Brun vill göra upp med en ”påhittad” antik värld skapad för våra egna syften, undanröja denna fantasibild och vaska fram ett annat Grekland, som visserligen är annorlunda, men varken mindre intressant eller mindre heroiskt – däremot ett som utgår från människans mått. I detta påminner hans ambition om ansatsen i Eva-Carin Gerös bok Grekiska: språket, kulturen, myterna.
För att lösa sin uppgift ringar Brun in de tre problemområdena ”Grekernas förlorade värld”, ”Antik demokrati och modern demokrati i perspektiv” och ”Grekiska och Grekland i den moderna världen”.
Uppfattningen om en förlorad värld är enligt Brun rotad i vår känsla av att vara arvtagare till det antika Grekland, och därför måste grekernas kosmos ställas mot vår moderna värld så att både skillnader och likheter kan framträda. En av skillnaderna är det grekiska tänkandets starka indelning i dikotomier av typen människa/gud, män/kvinnor, ung/gammal, greker/barbarer, medborgare/icke-medborgare.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Än mer än vi själva betonade grekerna skillnaden mellan ungdom och ålderdom, men parade sin dyrkan av ungdomlig skönhet med stark vördnad för äldres erfarenhet och visdom, vilket syns redan i Homeros entydigt positiva bild av Nestor. Främlingen eller barbaren, som först var ett värdeneutralt uttryck för någon som inte behärskade grekiska, framträder först på 400-talet f.Kr., efter perserkrigen vars konsekvenser Mikael Timm behandlade i sin Dixikonartikel före sommaren, och börjar snart användas på ett polariserande sätt även när skillnaden är konstlad, skriver Brun.
Under sin långa utveckling fulländade den atenska demokratin modellen för folkstyre som statsskick, även om det med vår måttstock närmast var en oligarki med maktdelning mellan eliter rotade i den gamla adelsrepubliken. Viktiga beslut som principen om allas likhet inför lagen visar att viktiga steg togs mot ett modernare demokratibegrepp, samtidigt som beslut ofta fattades genom lottdragning, vilket tillmätte den tidens ödestro en betydelse som vore otänkbar i moderna processer. Man bör heller inte föreställa sig den atenska ekklesian som platsen för sansade samtal. Retoriken var ofta våldsam och det krävdes stark röst om man ville nå ut till alla åhörare och få igenom ett förslag.
De fria männen i folkförsamlingen utgjorde ungefär tio procent av befolkningen, medan övriga invånare var uteslutna: män utan fullvärdigt medborgarskap, kvinnor och naturligtvis slavar. Att det atenska samhället byggde på slaveri ifrågasattes dock inte eftersom dikotomin fri/slav var självklar. Lika självklar var dikotomin man/kvinna som uteslöt kvinnorna från beslutsprocessen, vilket kunde motiveras med att de inte bidrog med blodsskatt i form av militärtjänstgöring, en isande realitet för männen. Atens imperieambitioner byggde på militär makt och grekerna var indragna i ständiga militära konflikter. Därför kunde föreställningen om fred sällan bli något mer än den om ett bräckligt vapenstillestånd.
Patrice Brun täcker avsevärt mer i sin bok än det hittills antydda och visar upp en antik värld liknande vår egen, men byggd på helt andra föreställningar. Mellan antiken och oss själva ligger den orubbliga moderniteten och detta gäller också samtidens Grekland. Men lakoniskt konstaterar Brun att dagens Grekland ändå är invaderat av sitt antika förflutna. Det framgår av obalansen i fråga om intresset för grekisk historia: medan vågskålen med antiken och Byzans slår tungt i bordet, är skålen med de resterande sexhundra åren fram till nutid nästan tom. Det är givetvis utmärkt att vi studerar antiken, men den kommer aldrig att ge oss några färdiga recept för vår egen tid, menar Brun. Däremot har vi all anledning att begrunda antikens normer, och därför är det nödvändigt att studera latin och grekiska som grunden för våra egna begreppsvärldar och moderna språk.
*
I slutkapitlet behandlas alltså frågan om historiebruk, vilket leder oss över till Stefan Rebenichs Die Deutschen und ihre Antike som är inriktad på användningen av den grekiska historien och kulturen i Tyskland under de senaste tvåhundra åren. I centrum står antikvetenskapen som universitetsdisciplin och de samtidsfaktorer som präglat dess utveckling. Redan bokens omslag, med det antikkopierande och i samtiden kritiserade Walhalla i närheten av Regensburg, antyder att en del av bokens föreställningar är just sådana som Patrice Brun vill omvärdera i sin bok. Rebenich gör också en omprövning, men genom att sätta in dem i en historisk redogörelse som når ända fram till våra dagar.
I Humboldts nya universitetssystem fick antikvetenskapen en särställning som ämnet i tiden. För den bildningsborgerlighet som sökte socialt erkännande med hjälp av akademiska meriter blev kunskaper om antiken ett led i dess frihetsprojekt visavi ståndssamhället och en drivkraft bakom utvecklingen av den individuella friheten. Men det klassiska Grekland var också ett välkommet alternativ till den latiniserade franska kulturhegemonin under Napoleon, och onekligen uppvisade Grekland med sina stadsstater vissa likheter med Tyskland med dess många furstendömena.
De nya forskningsuniversiteten kombinerade en fascination för antiken med viljan att kartlägga det förflutna som helhet med hjälp av omutlig vetenskaplig metod och kritisk analys av källorna. Under 1800-talet sjösattes följaktligen enorma editions- och utgrävningsprojekt av personligheter som Theodor Mommsen, vilka till viss del fortfarande pågår och inledningsvis också inspirerade till motsvarande forskningsinsatser på andra områden som egyptologi och bysantologi men också medeltids- och renässansstudier.
Men även dessa storsatsningar drabbades av de politiska skeendena. Första världskriget innebar ett avbrott som framtvingade förändringar och nytänkande, inte minst i fråga om inriktning och metod, samtidigt som antikens betydelse i gymnasieundervisningen länge förblev intakt, vilket Heinrich Böll gör en effektfull poäng av i novellen Wanderer kommst du nach Spa… Självklart kunde ingen vetenskap heller undkomma nazisternas politiska program, som omfattade allt från utrensning av judiska lärare till krystat politiserade forskningsuppslag som fullföljdes av alltmer isolerade forskare med varierande grad av engagemang i det nazistiska projektet.
Sviterna av krigsåren höll i sig under lång tid och det är rörande att följa hur kontakterna efter kriget återupptogs igen genom ömsesidig trevande brevväxling med det internationella forskarsamhället. På grund av isoleringen under ”Tredje riket” och sedermera uppdelningen i BRD och DDR, där högskolevärlden på nytt politiserades, upplevde många yngre forskare en form av stagnation och en omotiverad låsning vid högantiken som bröts först senare tack vare en ökad öppenhet, främst i Västtyskland, för intryck utifrån. Men ännu i mitten av 1970 hade yngre forskare, som exempelvis Manfred Fuhrmann, svårt att få igenom idéer om att också den långa senantiken och dess variant av latinet måste användas som en bro till de romanska språken i gymnasieskolan och ett verktyg i medeltidsstudierna.
Liksom Brun betonar Rebenich, att även om antikvetenskaperna i dag ofta måste motivera sitt existensberättigande, är detta inget skäl att inte självmedvetet försvara den egna verksamheten. Oavsett en individs ursprung, religion och hudfärg kan kunskaper om antikens föreställningsvärld befria från intellektuell och politisk omyndighet tack vare det perspektiv på samtiden som de ger. Därför är det, trots alla paradoxer i våra försök att konstruera en bild av antiken, värt att upprätthålla kontakten med den, men inte bara därför att det är antiken. Den är ju också en spegel i vars bild vi känner igen oss själva – men som annorlunda.
- Klicka här för att läsa Tommy Andersson om berättargreppen i Homeros Odysséen
- Patrice Brun i ett samtal om hans bok
- Se ett samtal med Rebenich om hans bok här