Demosthenes i Aten och Cicero i Rom var två politiker som, istället för med vapenmakt, ledde och behärskade sina hemstater i kraft av den talekonst de utövade vid rådsmöten och i folkförsamlingar och som med dess hjälp kunde fira politiska triumfer. Med utgångspunkt i Plutarchos´ bok Levnadsöden skriver Stig Strömholm här om dessa renodlat intellektuella politiker och deras öde.
Att beteckna de grekiska och romerska samhällena under de sista århundradena före vår tideräkning och det följande halva årtusendet som en enhet skulle kanske vara en utslätande och idylliserande överdrift. Ett sådant synsätt är emellertid mycket näraliggande om man jämför denna senantika Medelhavskultur med den religiösa och politiska men också kulturella splittring som kom att prägla det medeltida och moderna Europa. En av de betydande kulturyttringar från senantiken som ger starkt stöd åt föreställningen att en sådan enhet skulle ha funnits, åtminstone inom de samhälleliga eliterna, är Plutarchos´ jämförande levnadsteckningar.
Plutarchos (c:a 45 e.Kr. – c:a 120 e.Kr.) var förvisso i första hand en stolt och kulturmedveten grek, men han verkade på olika sätt för samförstånd och samverkan med Medelhavsvärldens politiska och militära härskare, romarna. Den tid var förbi då dessa omfattades av den hellenska kulturens svepande beteckning för allt icke-grekiskt: barbarer. Plutarchos stammade från en ansedd och välbärgad släkt i den beotiska småstaden Chaironeia och som traditionen bjöd studerade han i sin ungdom filosofi i Aten, dit många förmögna unga romare vid denna tid också sökte sig i samma ärende. Termen ”filosofi” betecknade ett mycket brett spektrum av ämnen, inte minst naturvetenskaper.
Plutarchos´ lärare hette Ammonios; han introducerade sina lärjungar i Aristoteles´ men också i Platons tänkande. Mot stoikerna men särskilt mot epikuréerna kom Plutarchos att under hela sitt liv inta en starkt kritisk hållning. Han kompletterade sin bildning genom omfattande resor i Hellas, Egypten och Mindre Asien men återvände till hemstaden och undandrog sig inte de kommunala uppdrag som en förnäm medborgare förväntades åta sig. Till dessa hörde i hans fall diplomatiska uppdrag i Rom. Plutarchos kom att förvärva vänner i imperiets huvudstad och även vinna kejsar Trajanus´ uppskattning. I femtioårsåldern utsågs han till präst vid Apollotemplet i Delfi. I Chaironeia grundade han ett slags privatakademi, och han verkade för att även unga kvinnor skulle få en god intellektuell fostran. Vid sidan av denna mångskiftande gärning var han en flitig författare på flera olika områden. Han torde vara den antike författare av vars produktion den största andelen har bevarats till eftervärlden.
Mest berömda och mest inflytelserika bland Plutarchos´ skrifter är hans Bíoi parálleloi, ”Jämförande levnadsteckningar”, där han parvis skildrar en framstående greks och en likaledes framstående romares levnadsbanor och avslutningsvis jämför dem med varandra. Tjugotvå sådana par är bevarade.
Veterligen har ingen tagit sig före att på motsvarande sätt parallellt studera och beskriva exempelvis framstående engelsmän och framstående fransmän, tyskar eller amerikanare. Skulle ett sådant företag överhuvudtaget vara genomförbart och meningsfullt? När Plutarchos ställde sig uppgiften att levandegöra hemlandets och Roms stormän på grekiska fanns med största säkerhet ett bestämt syfte utöver den litterära ambitionen: han ville betona grekernas och romarnas gemensamma – och likvärdiga – uppgift som bärare av imperium Romanum. Det syftet måste ha framstått som både naturligt och viktigt. Läsekretsen var i stor utsträckning helt tvåspråkig. Grekiskan tillerkändes emellertid ännu i de sociala och intellektuella eliterna en viss kulturell överlägsenhet. Å andra sidan kunde den del av läsarna som – i likhet med författaren – hade det grekiska språket som utgångspunkt och levde i rikets östra provinser inte förväntas vara helt förtrogen med detaljer i romerskt stats- och samhällsskick
Skillnaden mellan de många små stadsstater som uppbar den hellenska kulturen och det samhälle som växt fram på de sju kullarna vid Tibern och på ett par århundraden lagt under sig hela Medelhavsvärlden var i själva verket minst lika stor som den mellan Europas stater femtonhundra år senare. I sina skildringar av romerska personligheter och förhållanden stod Plutarchos därför inför en pedagogisk uppgift som påminde om den som 1500- och1600-talets europeiska lärde hade att bemästra när de försökte applicera sin latinska, från antiken lånade begreppsapparat och terminologi på den vildvuxna flora av medeltida institutioner som de var tvungna att leva med i sina hemländer och om möjligt analysera (ett problem som på ett utmärkt sätt belyses i lärdomshistorikern Bo Lindbergs Den antika skevheten. Politiska ord och begrepp i det tidig-moderna Sverige, 2006). Det gällde för Plutarchos´ del att ge någorlunda begripliga och användbara grekiska namn åt sådana företeelser som senator, konsul, praetor, edil, censor, questor, för att nu endast nämna några av graderna på den cursus honorum som en framgångsrik romersk politiker kunde avverka. Plutarchos´ grekiska lösningar präglas ibland onekligen av den ”skevhet” som Bo Lindberg så väl illustrerar när de svenska politologerna pressade in sina hemmaodlade inrättningar i det enda språk de lärde godtog i sin gärning: latinet. Men liksom dessa sentida efterföljare blev han otvivelaktigt åtminstone approximativt förstådd. När Bíoi parálleloi på 1500-talet översattes till latin och till de moderna europeiska språken var de uppenbarligen begripliga. De blev utomordentligt inflytelserika som inspirationskällor inte endast till politiskt tänkande utan också till litterära verk, inte minst Shakespeares.
Vad jag skriver,” säger Plutarchos på ett ställe i sin biografi över Alexander den store, ”är icke ett historieverk utan levnadsteckningar, ej heller kommer en mans goda eller dåliga egenskaper alltid till uttryck just i det ryktbaraste som han utfört, utan ofta kan en obetydlig handling eller något litet ord som han sagt, kanske på skämt, röja hans egentliga egenart mer än strider med tiotusentals döda, ja de största fältslag, förmår göra det.” Det exklusiva urvalskriteriet för tillträde till Plutarchos´ persongalleri är emellertid verksamhet på högsta nivå i det allmännas tjänst, som politiker eller fältherre. De finns ingen plats för rena tänkare och diktare.
Den inriktning på individualpsykologisk analys som här programmatiskt förkunnas kommer särskilt tydligt till uttryck i de två detaljrika och skarpögda biografier som Plutarchos ägnar den atenske talaren Demosthenes (384 – 322 f.Kr.) och den romerske politikern, filosofen och talaren Marcus Tullius Cicero (106 – 43 f.Kr.). De två nämnda är de enda i kretsen som kan betecknas som renodlat intellektuella politiker. De ledde och behärskade sina hemstater i kraft av den talekonst de utövade vid rådsmöten och i folkförsamlingar; de kunde med dess hjälp fira politiska triumfer.
Levnadstecknaren dröjer, med de välvalda belysande anekdoternas hjälp och med påtaglig berättarglädje, vid deras egenart men också vid deras svagheter: Ciceros fåfänga, retfullhet och obeslutsamhet, Demosthenes´ kantighet men också hans besticklighet. Plutarchos´ berättelser om deras liv visar samtidigt med brutal evidens att deras retoriska framgångar inte kunde leda till varaktiga konkreta resultat. Parlamentariska triumfer räckte helt enkelt inte till i den värld av våld som även de högst utvecklade antika samhällena till slut ändå utgjorde. När folkmassor bytte åsikt och än mer när vapnen talade stod ordets mästare svarslösa och försvarslösa. Demosthenes och Cicero gick också båda en våldsam död till mötes.
Det var den verklighet som även den insiktsfulle, nyanserade och med tidens mått ovanligt humane Plutarchos var tvungen att acceptera. Hans egen realistiska syn på den idealiska formen av politiskt ledarskap skymtar fram i hans porträtt av den kärve men hederlige, tappre och kompetente atenske politikern och fältherren Phokion (402 – 318 f.Kr.). Denne var uppenbarligen en av Plutarchos´ favoriter. Hans bitande repliker i den politiska debatten återges med påtagligt gillande i Bíoi parálleloi, vilket inte hindrade att han trots lysande militära insatser av den nyckfulla atenska republiken dömdes att tömma giftbägaren. I Phokion-biografin (kap. VII) heter det att denne kloke och erfarne man klagade över att atenarna delade upp ledarskapet i staten så att vissa endast var talare, andra endast soldater. Man måste finna dem som behärskade båda dessa områden, som Atens stora ledare, en Aristides och en Perikles hade gjort. Den uppfattningen delade med säkerhet Plutarchos.
Tiden var inte mogen för rent intellektuella politiker, skulle en modern läsare kanske frestas säga. Det vore säkerligen en anakronistisk felbedömning. Trots sin människovänlighet (och rentav djurvänlighet) levde Plutarchos i ett samhälle där våldet var och länge skulle förbli en lika självklar del av det politiska livet som slavekonomi och kvinnornas underordnade ställning. Det framgår inte minst av den hårdhet med vilken han bedömer Demosthenes´ och Ciceros sätt att möta sitt slutliga öde: han beundrar den förres skicklighet och sinnesnärvaro i hanteringen av den giftdos med vilken han i fångenskap hos fienden gjorde slut på sitt liv, och det är visserligen med medlidande men också med förakt som han beskriver Ciceros ångest och obeslutsamhet inför det oundvikliga grymma slut som Marcus Antonius´ hejdukar beredde honom.
De rent intellektuella politikernas tid var ännu oändligt avlägsen, om den någonsin skulle komma.
- Klicka här för att läsa fler texter av Stig Strömholm