Hur bär man med sig erfarenheten av att som barn ha tvingats förneka vem man är? Den flerfaldigt prisbelönade polska journalisten Anna Bikont berättar i sin senaste bok, Nigdy nie byłaś Żydówką (”Du har aldrig varit judinna”), om sex judiska flickor som levde gömda under den nazistiska ockupationen av Polen.
Att dessa berättelser handlar om flickor är ingen tillfällighet. Naturligtvis fanns det också pojkar som lyckades gömma sig och på så sätt överleva Förintelsens mordiska maskineri, men det var långt svårare för dem än för flickor. Pojkarna var omskurna och kunde enkelt identifieras som judar.
Men att det var lättare betydde förstås inte att det var lätt. Man behöver bara erinra sig Förintelsens fasaväckande siffror: av de omkring sex miljoner judar som mördades under Förintelsen var 25 procent, en och en halv miljon, barn upp till 15 år. Vid krigsutbrottet 1939 fanns det i Polen en miljon barn upp till 14 års ålder, men bara 5000 av dem överlevde – en halv procent (läs mer om detta här Judiska barn under Förintelsen).
Flickorna i Bikonts bok hörde med andra ord till en försvinnande liten skara. Deras erfarenheter är också i mångt och mycket likartade. På ett tidigt stadium av ockupationen placerades de av förutseende föräldrar på olika håll, i kloster och hos bekanta, ”ariska” familjer, men även hos främlingar, som man på olika sätt kommit i kontakt med, och som mot betalning erbjöd sig att ta hand om barnen.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Sedan började en lidandets väg för dem alla med antisemitiska övergrepp, angiveri och utpressning och med ständiga byten av bostad och familj. Inte sällan blev barnen helt sonika utkastade på gatan. Det hände en av bokens flickor, Elżunia Frydrych, redan under den första dagen av Warszawaupproret, när kvinnan i den familj som tagit hand om henne insåg, att hon inte längre skulle kunna få betalt för att ta hand om flickan.
En annan av dem, Blima Kurchant, bodde i en by där hennes pappa var skomakare. För att få hjälp av en granne att gömma dottern, erbjöd han denne ett par nya skor. Men när grannen väl fått skorna struntade han i överenskommelsen. Med en annan granne gick det bättre; mot ett par nya skor byggde grannen under sin ladugård ett provisoriskt gömställe åt Blima.
Den då bara åttaåriga Dora Zoberman blev vittne till hur en grupp polska bönder dödade hennes mor. När hon dagen därpå hittade mammans kropp såg hon att mördarna också dragit ut mammans guldtänder. Den lilla flickan tvingades sedan irra omkring på landsbygden, ständigt förföljd och attackerad av fientliga bönder.
Även om det i detta hav av fientlighet förstås också fanns små – men få – öar av anständighet och hjälpsamhet var antisemitismen den dominerande stämningen, också efter krigsslutet, då den kunde övergå i regelrätta våldshandlingar. Återvändande judar mördades, barnhem blev beskjutna, en rad pogromer ägde rum, med den i Kielce i juli 1946 som kulmen. En av flickorna i boken, Małka (som inte vill framträda med sitt efternamn) hade då hunnit gifta sig. Hennes polska man, som inte ville att hon skulle röja sin judiska identitet, utan fortsätta gömma den, uttalade då orden som också blivit bokens titel: ”Du har aldrig varit judinna”.
Flickornas traumatiska upplevelser lämnade en giftig psykologisk brygd efter sig. Påtaglig för dem alla är känslan av övergivenhet och ensamhet. Några känner bitterhet mot judar i allmänhet och sin judiska familj i synnerhet för att de övergav dem och lämnade dem ensamma. De motstridiga känslorna av förlust och bitterhet skapar förvirring och ambivalens.
Samma mentala motsättning finns mellan det polska och det judiska. Blima låter döpa sig, men är noga att påpeka att det är bara till det yttre, i sitt inre förblir hon judisk. Just dopet blev tydligen ett vanligt sätt att anpassa sig och gå vidare. Ibland hände det att judiska barn, i skräck för att åter bli judar, vägrade lämna sina polska familjer. Känslan av att deras judiskhet innebar livsfara levde kvar långt efter kriget.
Av flickorna i boken stannade Małka och Blima kvar i Polen, medan de fyra andra emigrerade och gick olika öden till mötes. Elżunia hamnade hos avlägsna släktingar i USA, gjorde akademisk karriär, gifte sig och verkade välanpassad, men efter ett nervöst sammanbrott och vistelse på mentalsjukhus begick hon självmord 25 år gammal. Janina Hescheles hittade familj i Israel dit hon utvandrade 1950. Också hon skaffade en akademisk utbildning, gifte sig och fick barn. Hon gick med i kommunistpartiet i Israel, och var mycket aktiv i kampen för palestiniernas rättigheter.
Dora besökte 1964 familjen i Belgien och stannade där. Även om det inte lyckades försökte hon envist att få behålla sitt polska pass och medborgarskap, men strävade ändå efter att kunna behålla banden med Polen. Efter att ha gift sig och drivit en affär tillsammans med sin man, flyttade de så småningom till Paris. I slutet av 1980-talet besökte hon Polen.
Irena Schwarz tog kontakt med sin familj i USA, men ville absolut inte lämna Polen och önskade döpa sig. Hon mer eller mindre tvingades resa till USA, där hon studerade, gifte och skiljde sig, hade allt svårare att klara vardagen, fick ett sammanbrott och hamnade på mentalsjukhus där hon behandlades med elchocker. Trots familjens motstånd planerarde hon ständigt att resa tillbaka till Polen, men kom aldrig iväg. 1974 flyttar hon istället till Israel där hon mirakulöst tillfrisknarde.
Anna Bikonts bok är en mångfacetterad och empatisk skildring av ondskan under onda tider, men kanske särskilt om mänsklig styrka och anpassningsförmåga och om den kraft som får människor att trots svåra förluster och tunga trauman ändå vilja gå vidare med sina liv. Något som lyckas ibland och ibland inte.
- Klicka här för att läsa om Anna Bikonts Lavinen och stenarna om polska författare och kommunismen (tillsammans med Joanna Szczęsna)
- Klicka här för att läsa Priset på ett barn, om Anna Bikonts bok om överlevande barn efter Förintelsen