Under förbannelsen 
Polsk bok om pogromen i Kielce

Pogromen i Kielce den 4 juli 1946, som alltså ägde rum bara något år efter att Förintelsens alla fasor blivit kända, är än idag ett öppet sår i Polen. De tragiska händelserna har ända från början omgivits av rykten, konspirationsteorier, förvanskningar och lögner. Gregor Flakierski skriver här om professorn i socialantropologi Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen, med en separat del med alla dokument, vittnesmål etc, att den är ett viktigt bidrag till bearbetningen av den polska historiens mörka sidor.
 

Det är en bok som gör ont att läsa. Det smärtar något alldeles oerhört att ta till sig att en pogrom kunde inträffa blott ett år efter krigsslutet, då Förintelsens alla fasor hade kommit i dagen, och att den inträffade i det Polen som nyss varit den huvudsakliga skådeplatsen för nazisternas mordiska barbari.

Pogromen i Kielce den 4 juli 1946 är än idag ett öppet sår. De tragiska händelserna har ända från början omgivits av rykten, konspirationsteorier, förvanskningar och lögner.

Förhoppningsvis kan professorn i socialantropologi Joanna Tokarska-Bakir med den  omfattande undersökningen Pod klątwą. Portret społeczny pogromu kieleckiego, Wydawnictwo Czarna owca (”Under förbannelsen. Ett samhälleligt porträtt av pogromen i Kielce”), som utkom 2018, en gång för alla skingra dimmorna kring pogromen. Boken är en monumental tegelsten på drygt 440 sidor med 2766 fotnoter i en notapparat på 176 sidor till vilken kommer ytterligare en volym försedd med originaldokument, rapporter, förhörsprotokoll, ögonvittnesskildringar, domstolsprotokoll och flygblad med mera.

Trots den rättegång som genomfördes nästan omedelbart efter pogromen och flera följande utredningar och undersökningar efter kommunismens fall, är det så gott som omöjligt att exakt återge händelseförloppet den ödesdigra dagen. Inte ens antalet offer kan fastställas med säkerhet, men det rörde sig om omkring fyrtio mördade judar, lika många skadade och två eller tre döda polacker.

De båda volymerna och professor Joanna Tokarska-Bakir
Professor Joanna Tokarska-Bakir och omslagen till de båda volymerna

I stora drag är historien däremot välkänd. Den åttaårige Henryk Blaszczyk försvann hemifrån i flera dagar. Senare visade det sig att han hälsat på hos familjen på landet. Väl hemma vågade pojken sedan inte berätta sanningen, utan av rädsla för straff (ett rejält kok stryk, idag skulle vi inte tveka att kalla det misshandel) drog han en rövarhistoria om en främmande man som bett honom om hjälp och sedan fängslat honom i en källare.

Far och son begav sig till polis(milis-)stationen, och där förhördes lille Henryk, som med ledande frågor förmåddes säga att den främmande mannen varit jude. Han fick också ”hjälp” att peka ut ett hus vid Plantygatan 7, som inrymde den så kallade Judiska kommittén, och fungerade som ett slags högkvarter för judiska organisationer, där det också fanns övernattningsmöjligheter för flyktingar på väg hem.

På väg mot Plantygatan berättade polisen och Henryks pappa för alla som ville höra på, och de var många, att judar kidnappar och mördar polska kristna barn. Antalet påstått dödade barn växte efterhand under dagens lopp. En stor mobb samlades till sist utanför det judiska huset och stämningen blev allt hotfullare.

Det faktum att huset vid Plantygatan 7 saknade källare, där lille Henryk hade kunnat fängslas,  gjorde inget som helst intryck på pogrommobben. Myndigheterna uppträdde tafatt och obeslutsamt. Polispatruller och avdelningar med soldater som skickades till platsen förenade sig istället med våldsverkarna, huset stormades, judar släpades ut, några slängdes ut genom fönster, några lyckades undkomma, men många misshandlades till döds. Arbetare från ortens industrier anslöt till pogromen, den böljade fram och tillbaka i intensitet under dagen, och spred sig till närbelägna platser, framför allt järnvägsstationer. Offren rånades på allt från värdesaker till kläder. En läkare, som varit koncentrationslägerfånge och som vittnade efteråt, konstaterade chockat att han aldrig hade sett något liknande.

Blodet hann inte torka på Kielces gator förrän det lanserades konspirationsteorier om vilka som ”egentligen” legat bakom pogromen. Att vanliga, hederliga polacker kunde ha gjort det, så där spontant, på egen hand, utan att någon mystisk makt inspirerat dem till sådana vidrigheter, var otänkbart. Den kommunistiska regeringen skyllde omedelbart på den borgerliga oppositionen, på exilregeringen i London och högerpartisaner som vägrade ge upp kampen. Oppositionen å sin sida anklagade kommunisterna och säkerhetstjänsten, ibland med och ibland utan rysk inblandning. Den teorin, som varit den mest seglivade, omfattas förmodligen av ganska många än idag.

Det mest originella bidraget till konspirationsteorierna lämnades av den lokale katolske biskopen Kaczmarek. Han hävdade nämligen att det var sionisterna som låg bakom – för att sätta press på Storbritannien för att få emigrera till Palestina!

Samtliga konspirationsteorier lider av ett allvarligt problem – det saknas helt trovärdiga indicier, än mindre belägg, för någon provokation. Trots att man numera har tillgång till alla arkiv, till och med säkerhetstjänsternas, har man inte funnit något källmaterial som skulle stödja det.

Procession för offren vid pogromen i Kielce
Procession för offren vid pogromen i Kielce

Tokarska-Bakir utgår i sin undersökning ifrån den tidens ideologiska stämningar, mentala attityder, sociala förhållanden och de inblandades biografier och tecknar med det en skrämmande bild av ett samhälle helt genomsyrat av judehat. Hon tillskriver till och med antisemitismen funktionen av det kitt som i stort höll samhället samman vid den tiden. Kyrkans skuld i sammanhanget är odiskutabel. Anklagelser om ritualmord hör sedan urminnes tider till kyrkans standardrepertoar och är seglivade. Sista gången sådana dök upp i Polen var såvitt man vet så sent som 1956!

I Kielce, liksom i samband med de andra pogromer som på flera ställen bryter ut i Polen strax efter kriget, berikas myten om ritualmord med ett nytt och aktualiserat inslag. Nu påstås judarna inte bara använda blodet från kristna barn för att baka matza till påsk, utan nu sägs de behöva blodet till transfusioner efter att ha försvagats kraftigt under krigsårens umbäranden.

Det är symptomatiskt att kyrkan, och inte heller den underjordiska oppositionen, entydigt tar avstånd från anklagelserna om ritualmord. Kyrkan är också ambivalent i sina fördömanden av pogromen. Man förkastar självfallet våldet, men lägger skulden hos offren. Judarna är starkt förknippade med den nya regimen – myten om judebolsjevismen är aldrig långt borta! – och rent allmänt tror de sig kunna ”styra och ställa”, underförstått i eget intresse och naturligtvis till nackdel för ”äkta”, det vill säga katolska, polacker. I det avseendet är kyrkan i samklang med den allmänna opinionen. I ett samhälle där man tar diskriminering för given uppfattas anspråk på jämlikhet som fräckhet. Krav på rättvisa blir detsamma som krav på privilegier, att kräva tillbaka stulen egendom omdefinieras som utsugning av det polska folket.

Just den aspekten är nog så viktig. Polacker hade ju övertagit judiska bostäder, med allt som hörde till, men också verkstäder, kvarnar, bagerier och annan egendom. Oron att förlora något som man kommit att uppfatta som rättmätiga ägodelar var stor och vitt spridd, och det finns åtskilliga dokumenterade fall av mord på judar som kommit tillbaka och krävt att återfå vad som lagligen var deras.

Det är inte svårt att se hur dessa rädslor, myter och anklagelser är djupt förankrade i en generellt omfattad antisemitism. Tokarska-Bakir visar övertygande att judefientliga stämningar härskade inte bara bland ”vanligt” folk, utan lika mycket inom polisen (milisen), militären och förvaltningen på olika nivåer, och bland säkerhetstjänstens folk, även om det var mer sällsynt. Flera av de personer, poliser, militärer och tjänstemän, som förekommer under Kielcepogromen, och det gäller både meniga och befälspersoner, hade ett förflutet inom högerextrema partier före kriget, och inom partisanförband som under ockupationen gjorde sig skyldiga till övergrepp, också mord, på judar.

För en antisemitisk mentalitet, som ytterligare avtrubbades under kriget, var det normalt att diskriminera, råna och döda judar, att kriget var över gjorde ingen skillnad, i synnerhet som det faktiskt pågick ett inbördeskrig, där ena sidan inte drog sig för att utmåla judarna som fienden. Det behövdes helt enkelt ingen provokation!

Frågan är därmed inte vem som tände gnistan, utan hur det explosiva underlag såg ut där den slumpvisa gnistan – lille Henryks nödlögn – föll och startade branden. Det är den sociala kontexten som förklarar pogromen.

Joanna Tokarska-Bakirs monumentala verk är ett viktigt bidrag till den pågående processen att belysa den polska egna historiens mörka sidor. Det är en svår och smärtsam process, men inte desto mindre viktig och nödvändig. Och inte bara i Polen.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!