Det judiska arbetarförbundet Der Bund (”Allmänna judiska Arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland”) som grundades 1897 i Vilnius – som då hörde till det ryska imperiet – lyckades senare överleva i det av antisemitism och krig härjade Polen fram till 1948. Dess historia där, som i stora delar varit okänd, har nu fått en monografi, Pod Prąd av Gertud Pickhan. Gregor Flakierski har läst den och berättar här om ett aktivt förbund med ett politiskt program som förenade jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.
 
Der Bund bildas i Vilnius
I Tredje riket och judarna beskriver Saul Friedländer det judiska partiet Bund – Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt, utan direkt felaktigt. Bund var under denna tid ett parti fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet och dess ideologiska program så gediget att det inte heller saknar aktualitet i vår egen samtid.
Det bildades i Vilnius 1897 och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet, som då omfattade både Litauen och delar av Polen. Förbundet deltog aktivt i revolutionen 1905 och dess medverkan där kom att lägga grunden för en heroisk historieskrivning som i hög grad kom att prägla partiets självbild. Efter partisplittringen 1912 ingick Bund som en autonom del av mensjevikpartiet och var också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen 2017 trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna och upplöstes i Ryssland 1921. Däremot levde det vidare i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade ett bestående avtryck i historien, även om dess historia där inte är lika väldokumenterad och flitigt skildrad som i Ryssland.
Att det skrivits så lite kan till en del förklaras med den bristfälliga tillgången på källor; bland annat förstördes Bunds centrala partiarkiv under den nazistiska ockupationen. En annan och kanske viktigare förklaring är de ideologiska skygglappar som i såväl det kommunistiska Polen som i Israel lett till ett ointresse för ett judiskt arbetarpartis historia; i Israel har särskilt partiets starka anti-sionism varit föga uppskattad. Men glädjande nog finns idag en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939 (ungefär: ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939”).
I Ryssland, ett land med en överväldigande mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner, kunde Bund verka som en del av en riksomfattande socialdemokrati. I den återuppståndna staten Polen däremot skulle det komma att möta en annan verklighet. Bunds mål i Ryssland hade varit ett demokratiskt, socialistiskt land, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. I Polen misstroddes Bund redan från början också av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism. Bund misstänkte i sin tur PPS för latent antisemitism, en misstanke som alls inte alltid var utan grund. Särskilt under 20-talet, under de första åren av självständigheten, och framför allt centralt, på riksnivå, var kontakterna mellan partierna mycket spända. Och 1924, när förhandlingarna med PPS om samarbete mot fascism, nationalism och antisemitism bröt samman, uttalade Bund enligt Pickhan att ”I PPS:s program och taktik har de nationella intressena alltid varit viktigare än dess socialistiska ideologi”.
Efter att tidigare ha avböjt medlemskap i det kommunistiska och moskvakontrollerade Komintern beslutade Bund 1929 att bli medlem i Socialistinternationalen. Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP var också det spänt och fientligt under denna period, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund i slutet av tjugotalet grundade en egen milis var det till en början just som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer. Den konkurrerande kampen mellan Bund och judiska kommunister inom fackföreningarna hade då, skriver Pickhan, på bred front övergått i öppet våld där kommunisterna också gav personer i den kriminella världen i uppdrag att organisera överfall på arbetarmöten.
Småningom, under 1930-talet, kom Bund ändå att närma sig PPS:s vänsterflygel. Bakgrunden var en tilltagande rädsla för den polska statens allt mer auktoritära karaktär, för den högervridning av politiken som hotade och den rabiata antisemitism som florerade i Polen, såväl inom politiken som bland befolkningen. Den välorganiserade milisens främsta syfte blev nu istället att agera försvar i samband med pogromer, vilka blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer som följd, men också att skydda deltagarna vid demonstrationer och massmöten.

Ett arbetarparti i omdaning
Den stora förtjänsten med Pickhans verk, vid sidan av den helhetsbild det ger över ämnet, är skildringen av Bunds anpassning från förhållandena i det dåtida tsaristiska ryska imperiet till mellankrigstidens helt förändrade politiska landskap i Polen. En för Bund inte alldeles enkel process, men en där förbundet förmådde förena visionär ideologi med konkret politiskt arbete och med ett försvar av den judiska arbetarbefolkningen i praktiken.
Även om man under denna tid förblev starkt Sovjetkritiskt och samarbetade med socialdemokratiska partier såg man sig inte som reformistiskt. Man arbetade visserligen parlamentariskt och hade också en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier var militanta vänsterfästen. Men man förblev ändå ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtades från samarbetet med judiska fackföreningar. Även om partiets bas utgjordes av arbetare var Bund inte ett strikt klassparti. Det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.
Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade inte bara stora delar av medelklassen utan också många intellektuella inom fria yrken, något som drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt. Det blev därför naturligt för Bund att söka stöd också bland dessa grupper. Diskrimineringen mot judar var också långt gången, systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, men mer fragmentarisk bland privata företagare, också bland judiska. Man föredrog ofta etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade till städerna från landsbygden och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket. Bund blev, i konkurrens med vänster-sionister, den främsta organisationen att försvara den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.

Partiprogram för en bättre morgondag
Bunds program – som var positivt med ett hägrande mål om en bättre morgondag – var också teoretiskt intressant och gav partiet dess historiska särprägel. Dess idéer om nationell och kulturell autonomi gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, senare mer fullständigt utarbetade av de så kallade austromarxisterna. Det är väl knappast förvånande att ett program byggt på sådana tankar kunde slå an i det mångnationella habsburgska väldet och i det än mer multietniska ryska imperiet. Och tanken på att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan på grund av språklig och kulturell gemenskap, var också som klippt och skuren för de judiska socialisterna.
Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, anti-elitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi. Minoriteter skulle ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det skulle finnas ett offentligt finansierat utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det skulle med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär. Detta i sig främjade judarna i Polen.
Bund levde dessutom som de lärde och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet Cukunft (Framtid) gav man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelade in propagandafilm, drev skolor på samtliga nivåer och hade en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag. Man hade bibliotek, ordnade utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier och till och med ett sanatorium för barn. Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund lade stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder och -systrar.
Bunds politik syftade alltså inte till isolering, tvärtom. Kravet på kulturpolitik för olikhet kombinerades med ett krav på en politik för jämlikhet. Man bejakade och erkände vad det innebar att vara annorlunda, men såg inte det som ett hinder för tillhörighet. Det var av godo att vara både-och. Dubbla lojaliteter var inte ett hot, utan tvärtom berikande. ”Kanhända det mest utmärkande draget hos alla dem som fann sig hemma i Bund, var att samtidigt känna gemenskapen och förmågan att medvetet vara ’annorlunda’, möjligheten till och praktiserandet av dubbla lojaliteter – gentemot den egna etniska gruppen och gentemot landet, som man också betraktade som sitt eget, som sitt fosterland.”, skriver Pickhan.
Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948) och de flesta av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.
Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.
 
- En intervju med Yitzhak Loden på jiddish med tysk text om Der Bund i Israel